Vintervägar

Det gick fint med det första lasset stock eftersom jag bara vågade sätta på ett halvt lass. Då blev man dristig och satte fullt lass nästa – och körde fast. Det gick nog bra att köra vintervägen från skogen där jag kört varje dag men då jag skulle in vid upplagsplatsen så skar vagnen igenom och det var färdigkört.

Det skall vara riktigt mjukt för att boggien på skogsvagnen skall gå igenom men årets snö är eländig. Och med tio ton jättestockar där medellängden är närmare 5,5 meter så hjälper det inte med fyrhjulsdrift och kättingar. Tvärtom malar bakhjulen bara ett stort hål i vägen. Så det var bara att lyfta av två tredjedelar av stockarna.

Men sedan skulle jag köra runt för att det skulle bli bekvämare att lasta av och den vägen var inte alls så ofta körd att den skulle ha hållit. Annars gick det bra men i en tvär krök så satt jag fast igen fastän jag bara hade ett tredjedels lass. Så allting skulle lastas av igen och med tom vagn kom jag sedan upp.

Vintervägarna i år är inte isvägar utan rena snövägar vilket är mycket sämre. Hållbarheten är usel. Det beror på den hårda kölden. Om det är blidor allt emellanåt så får man isvägar och de håller ända in i maj.

Till all tur var det varmt i dag så jag jobbade med att jämna ut vägarna och packa dem med traktorn. Det var förresten så illa tvunget för i natt fryser det och då skall vägarna vara jämna annars har man problem med spår och iskanter. Jag försökte också ta bort vallarna vid vägen med frontlastaren men det var lögn det. De var så hårda att inte ens grusskopan bet på dem. Men där har också solen gång på gång värmt upp dem och så har de frusit.

Sedan gick resten av dagen till att köra snö för nu kom snön ned från taket på nya torken – för första gången den här vintern. Det var inga små mängder. Intressant nog är taken väldigt individuella ifråga om takras fastän lutningen är densamma. Ladugårdstaket rasar snabbt men nya torkens tak är segt. Då det kommer ned blid snö från taken så skall den bort genast innan den fryser för annars får man vänta till Johanni innan solen smälter bort den. Blid snö som rasar ned från taket blir stenhård is då den fryser.

Så det var en ganska vanlig dag den här vintern …

Den stora ommöbleringen

Idag genomfördes den största ommöblering av djur jag gjort hittills i min karriär som dikouppfödare och förmodligen också den smidigaste.

Det är dags att avvänja de sista av de kalvar som föddes i höstas. Tjurarna har avvants i takt med att jag sålt dem, men kvigorna har fått gå kvar hos sina mammor. Idag var det därför dags att plocka bort kvigorna och de sista tjurarna.

Generellt brukar det vara bättre att  försöka att samarbeta med djuren än att tvinga dem. Kalvarna har hela tiden haft tillgång till sin kalvfålla dit de vuxna djuren inte kommer in. Idag gjorde jag rent i kalvfållan, lyfte in en ny halmbal och även en ny ensilagebal. Detta resulterade i att tolv kalvar av fjorton möjliga frivilligt gick in i kalvfållan samtidigt för att äta och leka i halmen. Jag schasade in de två resterande som inte heller de var särskilt svårövertalade. Sen var det bara att stänga öppningen till kalvfållan och avskiljningen var genomförd. Inget hojtande, inget svärande, inget spring och inget adrenalin hos någondera parten. Under den mest kritiska fasen pratade jag t.o.m. i telefon samtidigt som jag arbetade. Det här mönstret kommer jag att försöka upprepa.

Följande åtgärd var att skilja de yngre och äldre kvigorna åt och flytta över de äldre till vuxenavdelningen. Även det gick någorlunda smidigt, låt vara att det nog kommer att innebära en rätt markant omställning för kvigorna. De går i en handvändning från att vara högst upp i rangskalan i kvigavdelningen till att vara absolut på botten i koavdelningen. Det kommer att garanterat att utkämpas en del bataljer i kväll innan hackordningen är klar, men det kan inte hjälpas. Rangordningen är nåt som bara skall finnas i flocken.

Sen återstod bara att öppna en passage mellan kvigavdelningen och kalvfållan och låta kalvarna söka sig in i kvigavdelningen i egen takt, vilket de håller på med som bäst. Man skall inte ropa hej innan man kommit över bäcken, men så här långt ser det ut som om dagens manöver lyckats rätt bra. Peppar, peppar ….

Igen snö

För hur mångte gången den här vintern vet jag inte – jag har tappat räkningen. Men det var bara att börja köra upp spår igen i går. Försiktigt eftersom blåsten på fredagen hade täckt in alla gamla spår så man inte såg var vägen gick. Och jag hade redan en gång stort bevär att komma upp på vägen på nytt då jag körde bredvid den.

Före fredagens eländiga snöväder så fanns här fin bilväg. I går var det åtminstone så mycket blidväder att snön packades under hjulen. Utom i skogen där den fortfarande var lös eftersom solen inte kom åt den och det var kallt på natten.

Nu då de stora granarna börjar vara fällda kan man jämföra FÖRE och EFTER på årets hygge:

Ovan 12 januari och nedan 12 mars.

Men det finns hur mycket jobb som helst kvar i skogen ännu. Asparna skall åtminstone bort.

Att fastna på gamla hjulspår

Vårvinterns före kan vara bedrägligt, vilket jag fick en påminnelse om i veckan. Under vintern har jag kört balar från Ängen i Sundby. Snön har varit meterdjup, men jag drog upp ett spår i början av vintern och har hållit mej till det. För varje runda har snön packats till och blivit hårdade och hårdare vilket gjort att jag inte behövt vara rädd att köra fast.

På onsdagens runda gick det inte bättre än att jag halkade ner från det hårdtrampade spåret och ner i den lösa snön vid sidan. Jag lyckades köra vidare och gjorde ett par misslyckade försök att komma upp på den hårdtrampade delen, men efter några tiotal meter satt jag helt fast. Jag hämtade en spade från en gård i närheten och ringde samtidigt efter hjälp. Efter en del grävande och bökande kunde jag konstatera att jag strängt taget inte var fastkörd, i den betydelse att hjulen skulle ha sjunkit ner för djupt. Problemet var att traktorn hade hamnat grensle över den hårdpackade snön i ena hjulspåret och alltså hängde ”på magen”. Bakhjulen fick snurra bäst de ville, de hängde ändå bara i luften. Snön var så skarp att den måste huggas med yxa, spade rådde inte på den, så den bar utan problem traktorns vikt.

Med benäget bistånd av arrendegivare Max och kompisen Harald kom jag sist och slutligen loss och ut på vägen. Stort tack till hjälparna!

Det här hade kunnat förebyggas genom att inte hela tiden köra i samma spår utan dra flera spår brevid varandra. På det sättet hade jag fått en bredare väg istället för ett smalt spår. När snön var som djupast kändes det lite onödigt och dessutom tryggare att köra de färdiga hjulspåren, men nu hade tekniken att köra upp flera spår nog varit att föredra.

Sensmoral: att följa samma hjulspår gång efter gång känns kanske tryggare när snön är djup, men spåren blir hårda och kommer man fel är man chanslös. Den som drar nya spår då och då kommer säkrare fram.

En förspilld vecka

Jag borde ha varit på sprutförarkurs i dag men låg bara och stönade. På onsdag kände jag mej ganska bra men så var jag tvungen att köra flis och det var inte så bra med en riktigt rå blåst på den öppna traktorn. Så flunsan kom tillbaka. Men så är det på landet. Här finns ingen annan som sköter om värmen.  Eller något annat.

Det är relativt varmt i huset – på nordsidan. Med sydlig vind som är ganska kraftig så är det +23 grader på nordsidan men +14 på sydsidan. Igen en sak på listan som skall skötas i sommar, dvs. fönsterkarmarna drevas om och fönstren tätas. Nåja, den senaste drevningen företogs för ungefär 80 år sedan då den andra våningen byggdes så det är inte en dag för tidigt.

Vanligen är det inget problem med vår fina ventilation (inget mögelhus här inte) för vi flyttar oss bara till de rum som finns på läsidan. Men nu finns TV:n i sydhörnet. Tills vidare har det heller inte varit något problem för med flunsan har jag inte orkat se på nån TV alls.

Beroende av vädret är vi minsann på alla sätt. Jag var utomhus en liten stund och även om det var plusgrader och sydlig vind så var blåsten så rå att den gick genom märg och ben. Tacka vet jag dagarna med -25 grader och vindstilla.

Väderleksrapporterna sitter jag och lusläser flera gånger per dag för allt arbete måste planeras enligt dem. Jag borde ha kört flis i dag men såg nyss att vinden avtar i morgon så det får bara bli litet nödpåfyllning i kväll.

På söndag kväll eller nästa fredag skall jag såga omkull en bunt stora aspar och en stor gran som måste ha sydostlig vind för att falla åt rätt håll. Om man nu kan tro på prognosen. Medan jag väntar på rätt vind så skall jag köra ut stockarna jag sågat den här vintern. Om arbetet tar slut så kan jag börja fälla granar på en annan bit (fortsätta där jag slutade i fjol) för där behövs åter nordlig vind.

Riktigt i nödfall finns det massor med verkstadsarbete men man vill helst få så mycket gjort i skogen så länge det är vinter. Och det är bara en månad kvar på ett ungefär.

Klövverkning – igen

Häromdagen var det igen dags för klövverkning. Kvigan Elvira hade börjat halta betänkligt på en bakklöv, så illa att hon hade svårt att resa sig upp.

Bra klövar är livsviktiga för korna, de lägger sin stora vikt på fyra förhållandevis små fötter och därför är det väldigt smärtsamt om de inte är i skick. Klöven består av två halvor och i en perfekt värld skulle de växa i takt med varandra, men ofta växer någondera halvan lite snabbare vilket gör att klöven blir sned. Hur klövarna utvecklas och hur ofta de behöver verkas varierar från djur till djur, vissa kräver regelbunden omvårdnad medan andra klarar sig flera år utan verkning.

I Elviras fall hade dels ena bakklöven växt snett, andra hade en inflammation vid klövroten. Bägge gick att fixa, men Elvira klättrade ändå till pole position på utgallringslistan. Hon är född i augusti 2009, verkades första gången Valborgsmässoafton 2010 och nu igen mars 2011. Hon är ännu inte två år och har redan åtgärdats två gånger, vilket inte alls bådar gott. Hon är definitivt inte ett djur jag vill använda för avel. För hennes egen del är det inte heller nån njutning att allt som oftast ha ont i klövarna.

Själva verkningen görs med en vinkelslip och går helt enkelt ut på att man slipar bort överflödigt material för att jämna upp klöven. Bilderna nedan visar Elviras klöv före, under och efter verkning. Bilden tagen före verkningen är inte så värst bra. Nervositeten gjorde att ringmuskeln inte riktigt höll tätt på Elvira och all gödsel hamnade på klöven. Trots det ser man att ena klövhalvan är markant längre och tjockare än den andra.

Att korna ”gör på sig” när de sätts i verkstolen är ingen ovanlighet, de har ju ingen aning om vad som händer. Det enda de uppfattar är att man låser fast dem, binder upp ena bakfoten och startar vinkelslipen. Inte undra på om de blir lite nervösa.