Månad: mars 2011

Idag genomfördes den största ommöblering av djur jag gjort hittills i min karriär som dikouppfödare och förmodligen också den smidigaste.

Det är dags att avvänja de sista av de kalvar som föddes i höstas. Tjurarna har avvants i takt med att jag sålt dem, men kvigorna har fått gå kvar hos sina mammor. Idag var det därför dags att plocka bort kvigorna och de sista tjurarna.

Generellt brukar det vara bättre att  försöka att samarbeta med djuren än att tvinga dem. Kalvarna har hela tiden haft tillgång till sin kalvfålla dit de vuxna djuren inte kommer in. Idag gjorde jag rent i kalvfållan, lyfte in en ny halmbal och även en ny ensilagebal. Detta resulterade i att tolv kalvar av fjorton möjliga frivilligt gick in i kalvfållan samtidigt för att äta och leka i halmen. Jag schasade in de två resterande som inte heller de var särskilt svårövertalade. Sen var det bara att stänga öppningen till kalvfållan och avskiljningen var genomförd. Inget hojtande, inget svärande, inget spring och inget adrenalin hos någondera parten. Under den mest kritiska fasen pratade jag t.o.m. i telefon samtidigt som jag arbetade. Det här mönstret kommer jag att försöka upprepa.

Följande åtgärd var att skilja de yngre och äldre kvigorna åt och flytta över de äldre till vuxenavdelningen. Även det gick någorlunda smidigt, låt vara att det nog kommer att innebära en rätt markant omställning för kvigorna. De går i en handvändning från att vara högst upp i rangskalan i kvigavdelningen till att vara absolut på botten i koavdelningen. Det kommer att garanterat att utkämpas en del bataljer i kväll innan hackordningen är klar, men det kan inte hjälpas. Rangordningen är nåt som bara skall finnas i flocken.

Sen återstod bara att öppna en passage mellan kvigavdelningen och kalvfållan och låta kalvarna söka sig in i kvigavdelningen i egen takt, vilket de håller på med som bäst. Man skall inte ropa hej innan man kommit över bäcken, men så här långt ser det ut som om dagens manöver lyckats rätt bra. Peppar, peppar ….

Häromdagen var det igen dags för klövverkning. Kvigan Elvira hade börjat halta betänkligt på en bakklöv, så illa att hon hade svårt att resa sig upp.

Bra klövar är livsviktiga för korna, de lägger sin stora vikt på fyra förhållandevis små fötter och därför är det väldigt smärtsamt om de inte är i skick. Klöven består av två halvor och i en perfekt värld skulle de växa i takt med varandra, men ofta växer någondera halvan lite snabbare vilket gör att klöven blir sned. Hur klövarna utvecklas och hur ofta de behöver verkas varierar från djur till djur, vissa kräver regelbunden omvårdnad medan andra klarar sig flera år utan verkning.

I Elviras fall hade dels ena bakklöven växt snett, andra hade en inflammation vid klövroten. Bägge gick att fixa, men Elvira klättrade ändå till pole position på utgallringslistan. Hon är född i augusti 2009, verkades första gången Valborgsmässoafton 2010 och nu igen mars 2011. Hon är ännu inte två år och har redan åtgärdats två gånger, vilket inte alls bådar gott. Hon är definitivt inte ett djur jag vill använda för avel. För hennes egen del är det inte heller nån njutning att allt som oftast ha ont i klövarna.

Själva verkningen görs med en vinkelslip och går helt enkelt ut på att man slipar bort överflödigt material för att jämna upp klöven. Bilderna nedan visar Elviras klöv före, under och efter verkning. Bilden tagen före verkningen är inte så värst bra. Nervositeten gjorde att ringmuskeln inte riktigt höll tätt på Elvira och all gödsel hamnade på klöven. Trots det ser man att ena klövhalvan är markant längre och tjockare än den andra.

Att korna ”gör på sig” när de sätts i verkstolen är ingen ovanlighet, de har ju ingen aning om vad som händer. Det enda de uppfattar är att man låser fast dem, binder upp ena bakfoten och startar vinkelslipen. Inte undra på om de blir lite nervösa.