Nya stålleprov

Normalt, och som i år, så planerar jag att lammningen skall infalla i Mars – April. Men nu skall jag även pröva och se vad det kan bli av en senare lammning. Jag har 5 tackor ”sparade”, sådana som jag inte låtit gå med bagge ännu. Riktigt bara för att se vad som händer, hur det kommer att gå, tänkte jag sätta baggen bland dem nu, så att de lammar någon gång i Juni. Då borde det vara varmt utomhus, så de får lamma på bete. Dock inte ett stort 30ha bete, utan ett mindre bete någonstans på holmen, i närheten av huset så man lätt kan hålla koll på dem och med den möjligheten att de får gå in om de vill.

Frågorna som ligger till grund för detta experiment är inte bara en och två. Är lammningen lättare? Hur kommer tackorna att må? I vilken kondition kommer de att vara? Kommer de att föredra att lamma inomhus eller utomhus? Kommer lammen att växa bättre när de från första stund får springa och leka utomhus? Kommer lammen att växa bättre när det inte blir en omställning från vinterfoder till sommargräs? Kommer gräset att vara för kraftigt för lammen? Eller går det bra när de får börja äta något strå i taget? När man nu släpper halvvuxna lamm på bete får de lätt lös mage om de äter för mycket kraftigt gräs på en gång, kanske man skulle slippa det då?

……………

Stålleprov!

Ja, det är möjligt. Men jag skall prova i alla fall, hur skall jag annars få veta om allt man läser stämmer?

Jag har valt ut 5 tackor. Antalet 5 för att jag inte har rum för alla tackor jag vill ha lamm ifrån att lamma innomhus på en gång som jag brukar. 5 tackor kan jag ha i liten hage nära husknuten. 5 tackor får ändå inte så många lamm att jag inte skulle ha foder åt dem nästa vinter ifall de behöver längre tid på sej att växa, kanske de skulle vara slaktmogna till påsk? Dessa 5 tackor är alla i olika åldrar så att jag kan få ett någorlunda ”brett” svar på mina frågor. Äldre tackor brukar vara mer om sej och kring sej med sina lamm, medan yngre tackor kan vara sådana som tänker mest på sej själv och kan gå iväg när de tänkt äta och struntar blankt i om lammen hinner med eller inte.

Fårägare där ute, när anser ni bästa lammningstiden är? Och finns det någon läsare som prövat höstlammning?

2011 – års misstag och stålleprov är noterade och glömda. 2012 – års planering av stålleprov är i full gång, om de blir till succéer eller misstag återstår att se 😉

Svartvitt.

Kanske gjorde jag mig idag skyldig till ett helgerån då jag plöjde och förvandlade åkern från vit till svart. Alla i omgivningen har ju längtat efter snö och kyla istället för det gråa trista väder vi haft under en alltför lång tid. Och när vi så äntligen begåvas med ett vitt snötäcke så går jag och plöjer in det och förpassar oss åter till mörkret.
Till mitt försvar kan jag inte nämna annat än att plöjningsförhållandena var ypperliga……marken ofrusen under ca 5cm snö…..lätt att se var man plöjer när kontrasterna är tydliga…..däcken och traktorn höll sig fri från ytterligare smuts så jag förorsakade heller ingen nedsmutsning av den allmänna landsvägen……ja å så förståss är det ju så att varje hektar som jag lyckas plöja i höst är borta från vårens sysslor. Sen tror jag inte heller att mörkereffekten blir så bestående för i kväll har det åter börjat snöa så kanske har mitt dåd gömts till i morgon 🙂

Svartvit åker

Pepparkakor till Jul

Tittar man ut så kan man inte tro att det är 10 december idag, efter denna storm och mängder med regn och åska inatt. Julkalendrarna däremot i köket berättar att det snart är jul. Barnenens iver och väntan på jul ökar dag för dag.

Idag gjorde jag nåt som jag inte har hunnit med på flera år – laga pepparkasdegen.

Smeten skall lagas några dagar före den skall bakas ut. Sedan är det iver och stoj i köket när det skall tryckas ut former av olika slag. Ni kan gissa att det blir en hel del små pepparkakor då formerna är ca 3 x 3 cm och mindre. Det är gummor, gubbar, grisar, granar, hjärtan, stjärnor och mycket mer. Sedan hör det till saken att bränna minst 2 plåta med en massa pepparkakor på 😉 och höra mig välja några välvalda ord som inte finns i akademiksa ordlistan.

Hurdan pepparkaksdeg gör ni? Här ser ni iallafall den som har bakats på gården så länge jag minns.

 

Blåsigt

Dagens väder har väl ingen missat…

För mej blev det en händelserik dag med resultatet sjuk rygg. Eftersom jag var allena hemma på land fick jag dagen fylld av diverse sysslor vi normalt är fler om här på holmen. Som vanligt skall jag försöka reda ut det från början, och början var redan igår när jag tappade upp vatten åt mej efter att jag via nätets 4 olika vädersidor konstaterade att det utlovades höstens häftigaste skitväder och då anade jag strömavbrott. Vattnet jag tappade upp igår fick jag användning för redan till morgonkaffet. Strömmen for nångång 8-9 tiden och jag hade inte hunnit koka mitt kaffe, så det blev att koka på spisen istället. Bra gick det. Jag njöt av en redig frukost, för jag visste inte när jag skulle ge mej tid att gå in nästa gång för att tanka energi.

Först fåren. För att ge mat behöver jag ingen elektrisitet, men för vattnets del är det värre. Fåren hade kvar vatten sedan igår, så jag tänkte att de får klara sej med det de har. Blir strömmen borta länge måste jag köra vatten åt dem i tunna eller i baljor ur den gamla, men fungerande brunnen. När jag för mej själv började småplanera hur jag i sådana fall skulle bära mej åt, traktorskopa, tunna med lock… så kom jag att tänka på historien jag så många gånger fick höra av min morfar. När han skulle hämta vatten till fähuset.

Min morfar föddes 10 december 1925. Han var äldst i en syskonskara på 7. När han blev lite äldre fick han ansvaret att se efter hästen och göra de sysslor som skulle göras med häst medan hans far, som var postförare, hämtade post. Bland de sysslorna hörde till var att se till att djuren i fähuset vintertid fick vatten. Sommartid gick de ju ute. Brunnsvattnet var man sparsam på, så vattnet till djuren skulle hämtas från sjön. Vintertid skulle vaken huggas upp, vattnet ösas i tunnor på släden och sedan skulle de dras upp till fähuset med hästen. Men för varje steg hästen tog ryckte det till i släden och vatten skvimpade ur och redde till en mindre trevlig iskaka av hela släden och när så häst och släde kom upp till fähuset fanns inte lika mycket vatten kvar i tunnorna som vid starten från isen.

Detta senario har jag många gånger tydligt sett framför mej när jag vrider på kranen och vatten kommer ur slangen och jag bävar för att den dagen skall komma när jordslangen fryser någonstans och inte går att lena upp… hujeda.

När fåren var matade väntade stranden. Där simmade glatt omkring diverse fastknutna sumpar, lavan jag brukar dra upp båten på, men också några ickefastknutna gamla lastpallar, lite bräder och annat smått och gott… Stövelskaften räckte till och allt som flöt kom upp på land och det som redan var på land förflyttades lite högre. Så tog jag snurran till min mommos strand där bryggorna låg helt under vatten. Samma story, lite stolpar, bräder från brolocksbytet, sumplock och annat låg och drev mellan bryggorna. När det var på land började jag fundera hur det månne låg till med min systers båt som låg vid bron på kirjais sidan, redo för upptagning. Den låg på väder sidan och jag räknade ut att den nog inte kommer att må särdeles bra där i längden… Så jag tänkte mej att åka dit, men det blev tvärstopp när jag rundade udden och vek in i den flada där båten ligger. Mot mej kom stora fula rullande vågor som det fräste om. Jag provade att runda udden, men min lilla snurra kastades som en vante hit och dit. Den flyter som en kork, så rädd var jag inte, men man skall ha förstånd att sluta i tid och så gjorde jag. -Jag går landvägen istället så får jag se hur det står till i pappas strand.

Efter ett hastigt klädbyte, ty jag var genomblöt av regn, traskade jag ner till pappas strand där pråmen låg och slet och drog i bron. Vädret låg lite på, men ändå som i lä för de värsta vågorna. Jag konstaterade att om vattnetr stiger 5 cm så kan pråmen ta sej upp på bron och då kan det gå illa. Hänger pråmen upp sej på bron och vattnet går ut blir det en blöt pannkaka av alltihop. Men vattnet verkade lite stanna i stigandet, så jag släpade och drog iland diverse saker också ur hans strand. Till min systers strand vågade jag mej inte med lilla tehisnurran som låg i pappas strand, inte heller över till andra sidan för att kunna se hur systers båten mådde, men nu kunde jag se att den mycket riktigt låg och dunkade och slog mot bryggan där på andra sidan. Hur skulle det gå om den hängde upp sej på brokanten då, eller om det dunkade sprickor i bottnet? Jag måste dit! Men hur, jag anade hur det skulle komma att se ut…

Vi har en bro… nästan över till holmen. Med det högvatten som det var idag var bron + – 0 så här såg det ut när jag kom promenerandes längs stigen

Stigen till bron

Jag svor en ramsa. Va 19 sku jag göra nu då? Jag ringde syster och berättade hur det låg till. Eftersom hon var på jobb ringde hon vidare till en räddare i nöden och han for sedan och flyttade båten. Jag kunde andas ut och gå hem och äta, och byta kläder. I pappas stranden hade jag lyckats trampa i en springan där en brolocksbräda lossnat och blivit genomsur om foten och upp till knät, i vevan när jag steg ner tog jag emot mej med händerna för att inte trampa alltför djupt. Detta smarta drag resulterade i genomblöta händer och ärmar… Väl hemma konstaterade jag att strömmen ännu också var borta.

Efter den något sena lunchen gick jag så åter en rond, ner till min strand, allt var ok. Så skulle jag gå till pappas hus och elda lite, utanför mötte jag systers växthus som vädret svängt uppochner. Ingen trevlig syn. Då jag kom till pappas strand kunde jag konstatera att vattnet hade gått ut lite och pråmen låg snällt kvar på nersidan om bron och nu hade vädret mojnat lite och systers båten var flyttad till andra sidan bron och låg förtöjd med nosen till bron och akterrepen i stolpar.

Äntligen börjar jag vara i kapp med vädrets tillställningar. Förutom växthuset… Men jag konstaterade att där hade jag inget att göra ensam, så jag knallade till fåren och sedan hem. Torra kläder på. Ingen ström ännu. Med ficklampan i munnen rotade jag efter diverse ljus så jag skulle kunna göra ngt. Men vad kan man göra utan ström? Akkun i datorn håller bara två timmar och de hade jag nästan förbrukat vid lunch för att kolla väderprognoser och senaste nyheter om ovädret. Akkun i telefonen var också på upphällning… Man kan inte byka, inte diska, inte städa, inte det ena och det andra…  Vad gjorde dom före strömmen kom till lands då? Kardade ull? Nåjanå, vad gör man… Så jag satte mej som krösamaja och kardade ull som jag kan laga till lite julpynt och prydnader. En batteridriven liten radio letade jag upp också, tyckte man väl inte skulle behöva sitta med peltorlurarna på i köket när man kardar ull… Ungefär klockan 21 började mitt i allt julljusstaken i fönstret lysa. Och nu, två timmar senare har jag så återgått till 2011 och knackar in en blogg på datorn.

December stormDen här bilden är tagen på södra sidan där öppna fjärden ligger på.

 

Lång hösts väg till vinter

Ännu bara regnar det och leran smetar. Jag hade planerat verkstadsarbete men nu har spaden varit huvudredskapet en längre tid. Det är inte illa för en hel behövde faktiskt grävas före vintern. Flismellanlagret har nu en ordentlig grund av lecablock (kallradade) och snart är plåtarna nedgrävda kring växthuset. Vid gamla skolan är fiberkablarna nedgrävda ända fram till knuten och indragna till vinden.

Men nu väntar alla arbeten som jag sparat tills det fryser på. Och får vänta ännu en tid. Nästa vecka blir det bara varmare. Och jag har en hel del rör och kablar som skall grävas ned. Den bättre hälften önskar sej säkert kallare väder för nu har stövlarna 10 kg extra lera då jag kommer in. Verandagolvet är täckt av tidningar på grund av leran för man kan inte riktigt dra av dem utomhus i det här vädret.

Plåten kring växthuset testas nästa sommar. Jag vill ha nånting som hindrar rötter och gnagare från att komma in. Det är 1 mm aluminiumplåt som är lätt att bearbeta och inte rostar. Om pH är mellan 4 och 9 så bildas en oxidhinna  som hindrar korrosion. Men aluminium klarar inte kontakt med järn eller koppar.

Det blir mörkt så tidigt nu att det inte är någon idé att följa ljuset. Med pannlampa kan man gräva lika bra på natten som på eftermiddagen. Jag har dessutom köpt tio ”campinglampor” med lysdioder från Biltema. De är bättre än andra lysdiodlampor eftersom de sprider ljuset. Med tre eller fyra uppladdbara batterier så lyser de länge. Två sådana i växthuset ger ganska bra allmänbelysning och vill man se närmare på nånting så har man pannlampan.

Nu blev jag i alla fall tvungen att ge upp för en stund. Vi har en halv storm som redan brutit elektriciteten tre gånger i dag och då det började komma snö och plåtarna höll på att flyga sin väg så kom jag in och sitter och skriver blogg i stället.

(Om nån tycker rubriken verkar bekant så –  jo, det är en omformning av Eugen O’Neills berömda drama ”Lång dags färd mot natt”. Att det är ett bekant citat visar det faktum att då jag skrev in ordet ”lång” på Google som kom hela namnet genast upp …)

Kaffebordet

Så sitter jag här igen en gång framför datorn. I ett regnigt blåsigt December är det sällan man får besök hit ut till holmen, och vi som bor på holmen har alla ganska olika livsstilar och befinner oss lite varstans. Många dagar blir det då så att man lagar mat och kokar kaffe åt sej själv. Men så värst ensam behöver man ändå inte känna sej…

Kring mitt kaffebord samlas det dagligen folk från öst, väst, söder och norr. Lösningen för att inte sitta ensam med sin sorliga ensamma köttbit på tallriken finns i facebook. Det finns många andra förutom jag som sitter med sin lilla matlåda och är ute på nätet och svirar som sällskap. För mej har ett mönster växt fram, och jag kan se att ett liknande mönster finns hos flera av mina bekanta. 😉

Om jag är ensam när jag äter/dricker kaffe, börjar jag med att först kolla om det kommit några nya inlägg, eller kommentarer här på bloggen. Sedan går jag till min mail. Sedan skummar jag genom nyhetssidorna. Om det inte hänt någonting stort som måste läsas grundligt går jag därefter in på facebook och ser vilka nyheter jag har att läsa bland mina vänner.

Många tycker Facebook är djävulens påfund, och någonting man skall ”akta sej för” så att man inte ”fastnar där”…

Själv är jag av den åsikten att jag tack vare facebook lättare kan hålla kontakten till släkt och vänner som inte bor precis bakom knuten, (för det gör dom inte ;)…) Och så kan jag hänga med det vardagliga livet både när och fjärran även om jag sitter på min kobbe i Östersjön.

Mitt kaffebord