2011 – Sida 51 – Bondbloggen

Hasi – för vårsådden

Förr ropade man alltid ”Hasi” då man slog den sista biten hö. Där gömde sej nämligen hararna och sprang bort först då det var mycket litet kvar att slå (med lie). Och ”hasi” är samma ord som tyskans ”Hase” dvs. hare (hos oss ”hari”). Då visste gummorna att slåtterfolket snart skulle vara färdiga och att maten skulle på bordet. Så småningom blev det ett begrepp som betydde att ett visst arbete var avslutat.

I går sådde jag det sista och det var blålusern (med kvävebakterier) som jag testar för att se huruvida man kan använda den för gröngödsling i stället för Yaras dyra produkter. I Landsbygdens Folk (3 dec. 2010) fanns en artikel om användning av blålusern i Salo där 16700 kilo inköpt kväve reducerats till lite på 5600 kilo just med hjälp av blålusern.

Jag ändrade också såplanen så att viltåkrarna försvann och jag sådde vete i stället. Orsaken var att där fanns en mängd kvickrot som måste sprutas i höst och det får man inte göra i en viltåker. I praktiken kan man inte ha viltåkrar där man tänkt odla nånting i framtiden. Nu var ju dessa inte bearbetade alls på hösten utan vi harvade litet och så sådde jag direkt med Rapiden. Det blir intressant att se hurudan växten blir där.

Gröngödslingsvallen från i fjol ser fin ut. Övervintringen var inget problem i år. Den måste plöjas upp i höst så nästa år blir det igen en hel del vete. Få se hur gröngödslingen inverkar (timotej och rödklöver). Synd att jag inte kom på blålusern redan förra året – den hade varit utmärkt eftersom den klarar torka bra.

Signaturen ”-” frågade hur jag får upp konstgödseln på ladugårdsvinden och det är väl bäst att sätta in en bild:

Jag körde alltså upp storsäckarna med frontlastaren med vindsbron och tappade gödseln i en tratt som är byggd av en silobotten på en träram. Den går att lyfta bort efter sådden så golvet blir fritt. Konstgödseln förvaras utomhus på pallar med dubbla lager presenningar över och har varit av bra kvalitet även efter två års lagring.

Nu behövs egentligen inte tratten mera då jag har Rapiden men visst går den att använda också i framtiden. Det var i alla fall enklare i år att tömma säckarna direkt i Rapiden. Men det går INTE att använda samma kippgrop för konstgödsel eftersom den är ytterst aggressiv och fräter sönder metall på nolltid. Därför måste tratten oljas in genast efter sådden riktigt ordentligt och det är ju inte bra för spannmål med en massa olja.

En tid var det populärt med konstgödsel i lösvikt men hanteringen var mycket besvärligare än med storsäck så lösvikten har försvunnit. Storsäckarna kan dessutom lagras enkelt utomhus utan problem. Lösvikten krävde dyra lager. Storsäckarna staplar jag i två lager så att vattnet skall rinna av ordentligt. Förr var jag tvungen att anlita lastbilarna för staplingen (tack till hyggliga chaufförer som radat säckarna väldigt fint) men med den nya frontlastaren kan jag stapla själv då den lyfter så högt.

5 minuter om Bondbloggen

Traditionell Mors dag – vårsådd

Som vanligt så firades Mors dag ute i hytten på åkern. Den som satte Mors dag i början på maj var garanterat inte bonde. Men i år var det litet fest på åkern för nu började vi använda den nya (begagnade) Rapiden. Visst var det torrt men man bävade litet för alla dessa ton som rullade ut på åkern.

Det var litet större don än den 36 år gamla Simultan. Som sagt så rymdes den nya Zetorn inte in i tröskhuset där jag fyller på direkt från utsädessilon så det blev att testa gamla Zetorn. Och visst fungerade det men inte med fulla behållare. Dragkraften var egentligen hyfsad men hydrauliken alldeles för klen för att lyfta Rapiden. Möjligen beror det på att pumpen är gammal och sliten men det kan också vara att det hydraulbord som jag satt in för att få sex uttag är för klent. I alla fall behöver Rapiden mera tryck och oljemängd.

Men med en storsäck gödsel (650 kg) och full behållare vete (kanske 600 kg) så fungerade det. Tyvärr så var arealmätaren sönder så jag kunde inte kontrollera om vridprovet gav riktiga resultat. I alla fall så tömdes behållarna så nånting har den väl stoppat i jorden. Och det gick ungefär den mängd gödsel som det borde gå åt för de olika åkrarna. Arealmätaren har troligen ett mekaniskt fel för den räknade utmärkt upp till 9 ar men där stannade den. Och det var ingen tid att börja byta den nu mitt i sådden.

Det blir intressant att se brodden komma upp. Då man är ovan vid maskinen så kan det bli en hel del ”skraamår” (skråmor) på åkern. Och så måste man lära sej när man tar upp och sätter ned maskinen. Valsarna börjar inte genast mata så det hjälper inte att titta på när maskinen fysiskt gått ned i jorden. Troligen har jag varit för sen både med att sätta ned och ta upp maskinen på grund av den dåliga hydrauliken.

Men nu kom minsann utsädet ned i jorden. Vikten på billarna gjorde att tallrikarna skar ned i fuktig jord utan problem. Djupet varierade lite beroende på om det var mull eller lera – tyvärr har vi bäggedera på samma åker. Den dubbla harvplankan före såbillarna ställer man hydrauliskt och det behövdes. Den fungerar bra på lerjord men samlar halm framför sej på mulljorden.

Nu harvade vi inte alls en del åkrar utan körde direkt som de var efter tallriksharvandet i höstas. Ganska bra gick det men tyvärr ger vår tallriksharv ett alltför ojämnt resultat och Rapiden kunde inte jämna ut fullständigt även om den nog gjorde ett bra jobb. De åkrar vi harvade var förstås också lättare att så. Höstbearbetningen skall absolut göras jämnare.

Många har klagat över hård skorpa i år men vi hade mycket mör jord. Det blev såbädd bara med en harvning. Rapiden hade inte behövt nån harvning alls om höstbearbetningen hade varit jämnare. Kort sagt: Det fungerar !

Den nya Zetorn fick i år göra tjänst som lyftkran. Med en lyfthöjd på fyra meter var det inga problem att fylla på gödsel direkt i Rapiden från storsäckarna. Och det var lika så bra att den inte kom ut på åkern för jag har inga dubbelhjul till den än och den är fruktansvärt stor och tung. Det gäller att inte köra ut för tidigt på åkern med den stora Zetorn och Rapiden för då kommer den våta leran att bli asfalt. Tillsammans väger de över tio ton …

Vårbuk med hänsyn till djuren

Som hos många andra bönder har vårbruket även dragit igång här hos oss. Vi började och så senaste fredag den 6.5 och till dagens datum så har vi ca halva arealen sådd. En hel del planeras har det varit för att få dagarna att gå ihop. Som småbarnsförälder som man är så finns det en hel del som kretsar runt vardagen och helgen. Min mamma Clara som har varit en allt i allo och skött alltid barnen då det har varit vår- och höstbruk, hon har kunnat hämta och fört barnen från dagis respektive hobbyn. Passligt före vårbruket fick hon ryggskott och är helt utanför för tillfället. Därför har det medfört en hel del omorganisering och planering. Vad är då roligare då man har vänner som ställer upp 🙂

På fredagen meddelade några väninnor att de hämtar lunch på lördagen, så som de också gjorde året före. Det börjar bli en exotisk tradition för barnen från stan att få uppleva en gnutta vårbruk. Att provsitta en traktor gå och sparka på de stora dubbelmontagen och lite pröva på att åka med i traktorn. Ett litet trevligt avbrott i arbetet känns bara bra.

Om det inte finns vänner på åkern så finns det djur. Tofsvipor finns det massor av och förstås så har de redan byggt bon. Vi försöker spara så många bon som vi bara ser och kan, men det kräven en hel del snurras på ratten. I år har det inte varit något problem för Kenneth att se var bona finns, för där är det inte harvat. I fjoll var det värre, då blev vårbruket försenat på grund av regn vilket ledde till att äggen var kläckta och en massa små dunbollar sprang omkring på åkern. Ett bo med ägg förflyttar sig inte men det gör fågelungar. Eftersom det är jag som harvar och Kenneth sår så var det evigt rapporteras var fågelungarna fanns och mot vilket håll de var påväg för att de inte skulle köras över. Allt var bra om hela kullen höll samman men alltid var det någon envis som sprang mot andra hållet.

Det mest intressantaste som vi sett under de senaste åren har varit orrspel som varje år försigår under vårbruket på samma åker och vid solnedgång. På nedanstående bild ser man inte orrspelet men de finns mitt ute på åkern. De är så mitt uppe i sitt spel att de inte bryr sig fast man kör med traktorn runt dem.

Internatsboendet

Tänkte berätta lite om hur det är att bo här på internatet – och hur skojj vi har här 😉 Nåväl, vårt internat består av vardagsrum/kök med en liten hall, två wc och en dusch samt fyra sovrum. Det är menat att det ska bo två studerande i ett sovrum, så totalt 8 i en modul, men vi har det så pass bra att alla i vår modul får bo ensamma i sitt rum. Det vill säga vi är fyra tjejer som bor här. Två studerar till närvårdare, en till hästskötare och jag till landsbygdsföretagare. Över lag är vi nöjda med vårt ’hem’ men det största problemet nu just är myrorna som krälar över allt!

På internatet hittar vi på allt från ’vem-spelar-högst-musik?’-tävling till talkoarbete och kortspel. Bäst av allt är ju att alla bort så nära varandra att det bara är gå över till någon när man har tråkigt. Alltid hittar man folk att umgås med! (Går att jämföra med att bo på en potatisåker 4km från centrum, som jag gör hemma 😉 ) Sen har vi ju vår sköna internatspersonal som alltid (eller oftast i alla fall) är på väldigt bra humör och ibland kommer och dricker té med oss.

Smygreklam för New Holland, eller hur var det? 😉

Forden och jag

Min första traktor, en Ford 4000 från 1973. När jag började med fårfarmandet hade den här gården legat i dvala sen min morfars mor bodde här en gång i tiden. Vi hade stället som sommarställe. Min mormor och morfar var fiskare så något aktivt jordbruk fanns här inte förrän jag började på i sakta mak. Traktorer fanns det ju nog, ”Pärlan” en Mc Cormick från 1960 som min pappa hämtat med sej från sitt hemställe i Pojo och tagit hit till holmen, och en taggtrådsspännare, en Valmet 20 som min morfar köpte begagnad 1956. Så när jag började insåg jag ju att någonting annat i traktorväg är nödvändigt. Att gå via banken för att köpa stor fin ny traktor var uteslutet i en sådan här osäker bransch, jag var 19 år och visste inte riktigt vart det skulle bära, men besparingar räckte i alla fall till en Ford 4000. Senare köpte jag också ”Jonte”, en John Deere 6200, men det får bli en senare historia…

När man jobbar med maskiner dagarna i ända, år ut och år in, dom blir ens sammarbetspartner. Man vet precis hur dom beter sej. Mats brukar säga att alla maskiner har en själ, för det finns inte två likadana. Även om det är samma märke och samma modell så uppför dom sej olika. Dom har och får sina skavanker genom åren, man känner så väl till dom, man vet var man skall börja leta om det någon vacker dag inte händer någonting när man vrider på nyckeln. Min Ford börjar få ganska många sådana skavanker. Man ser dagens ljus genom golvet, lamporna är helt slut, så vill man ha strålkastare får man hänga en stormlykta i frontlastaren ;). Om det nu är någon som är rädd för att möta mej i trafiken med denna lamplösa Ford, så kan jag lugna er med att den inte lämnar holmen.

Bakrutan gick sönder en vacker dag när kom upp från stranden med någonting på pallgafflarna som jag hade bak på hydraularmarna, vad det var har jag glömt, men lite för högt var det för jag kunde inte ha hydraularmarna helt upplyftade för då kom det emot bakrutan. Att vinkla pallgafflarna utåt gick inte eftersom tryckstången jag hade med mej var gammal och fastrostad. Så det blev att köra med armarna halvvägs. Och det skulle ju ha gått alldeles utmärkt bara inte det skulle vara så att hydraularmarna på forden lever sitt eget liv, dom hålls fullt uppe och dom hålls helt nere men allt annat där emellan hålls inte utan det åker lite upp och ner som det vill, det är gammalt, slitet och slut. Skulle behövas en grundlig genomgång, men det var inte åtgärdat då och har inte heller blivit det till dagens datum heller…

I alla fall kom hydraularmarna upp i en liten nerförsbacke, jag hann inte reagera utan det jag hade där bak kom in genom bakrutan så det small om det och så satt jag i ett regn, och därefter i ett hav av miljoner små glasbitar. Det var sommar och varmt, så jag hade hängt av framdörrarna eftersom dom bara ”är ivägen” sommartid när man jämt och ständigt skall in och ut ur traktorhytten, det i sin tur resulterade i att många av dessa små glasbitar flög ut genom dörrarna och ner på ”vägen” vars ytan är grovt krossgrus. Så där hade jag en god stund bärgad med att försöka plocka rent vägen från glasbitar.

Med några sådana här liknande hydraularms historier i bagaget kan man säga att vi inte riktigt är kompisar, forden och jag. Den är liten och lätt, men orkar ändå bra med det jag behöver den till, bala torrhö, sprida konstgödsel, klyva ensilagebalar osv. Den är snäll att starta, drar lite bränsle och är rätt smidig att köra med när man väl krånglat sej in i den. Ibland när man trasslar fast sej med något byxben eller stövel bland växelspakarna som sitter mitt på golvet mellan ratten och sitsen, kan jag inte låta bli att fundera hur en fullvuxen karl har haft nerver att jobba med enbart sådana traktorer. Om jag 1,60 lång fastnar med mina korta ben och storlek 37 i fötter, vad gjorde inte dom?