År: 2011

Fjäderbeklädda skitstövlar

Det är sannerligen inte alltid lätt att vara djurvän. Ibland kan det faktiskt vara riktigt påfrestande svårt att låta vapnen vila och naturen ha sin gång. Är det inte råttor så är det tydligen – duvor.

Efter en total bondfri period har jag nu jagad av vårsolen börjat snegla på kommande projekt. Utsäden är beställd, odlingsplanerna är fixade så innejobbet börjar vara klart. I dag lördag tänkte jag ta en sväng runt torpet och titta lite på vad som behöver göras innan våren smäller igång på allvar. Inventeringsresan innefattade naturligtvis en vända till maskinhallen där ingen mänsklig hand satt sin fot sedan i höstas. Det märktes.

Visserligen har jag känt till att duvor hållit till i maskinhallen och visst vet jag väl att duvor producerar spillning, men i år hade det gått lite till överdrift. Efter en helt ostörd vinter hade dom irriterande flygfäna tydligen utsett en takstol till WCtakstol och där rakt under, där stod min nya tallriksharv. Den som var hermetiskt tvättad och inoljad i höstas. Nu kunde den förvisso användas som kombinerad gödselspridare och tallriksharv i vår, men vackert att titta på, det var det ju inte.

Tröskan som stod bredvid hade klarat sig bättre, men dock icke bra.

Det finns endel av traktens ungdomar som erbjudit sig att skjuta bort duvor åt mig men jag har alltid avböjt – som 50årsjubilaren – vänligt men bestämt. En titt på Vädestaden gör mig lite fundersam om det beslutet var så begåvat. Fast duvhopen som kuttrade på väggbandet verkade nöjda med det i alla fall.

Jag vet i alla fall vem som borde ansluta sig till vårt fina kommunala avlopp. Det är en flock duvor i min maskinhall.

Filhantering

Kölden i vintras innebar ett uppehåll i skogsarbetet för min del, men mildvädret återför huggandet på dagordningen. Eller i ärlighetens namn är det nog enbart min pappa som kommit sig ut i skogen, jag har mest rännt omkring med en massa annat.

I skogsarbetet ingår en del service och underhåll av motorsågen och något av det mest grundläggande är att hålla kedjan vass. Motorsågskedjan är uppbyggd av en rad med tänder där varannan ”biter” åt vänster, varannan åt höger. När man vässer kedjan måste vinkeln på dem bibehållas. M.a.o måste man hålla filen i rätt vinkel horisontellt sett för att få en bra såg. Dessutom måste filen också ligga rakt vertikalt sett för att kedjan skall bli bra. Alla dessa vinklar i kombination med en lite småtrött och ovan filare innebär ju att det är upplagt för misslyckande.

Då kan det vara bra med en filmall. Filmallen är ett litet hjälpmedel som man sätter fast på sågsvärdet och hjälper till att hålla filen i rätt vinkel. Mallen ger en del spelmån både horisontellt och vertikalt, så helt idiotsäker är den inte. Man kan fila sågen helt åt skogen trots att man använder mallen, men visst hjälper den. Riktiga skogskarlar brukar fnysa åt denhär typen av hjälpmedel (filmallar, fälljärn och liknande) men för mej som inte hugger så värst många tankar på ett år är den faktiskt rätt så praktisk.

Skogen är ju för övrigt ett av de få sammanhang där fildelning är helt tillåten. 🙂

Hoppigt värre för vetepriset

Först brakade vetepriset nedåt efter kriserna i Japan och Nordafrika men sedan gick det upp igen och är nu kring 230 euro/ton i Paris. Men 175 euro i Finland. Skillnaden på 50-60 euro verkar hålla i sej och det är på tok för mycket.

I agrimoney.com analyseras läget hit och dit men senast påstod IGC  (International Grains Council) att spannmålslagren inte kommer att öka ens med en skörd som är rekordstor för efterfrågan ökar också. Hur det går i verkligheten är sedan en helt annan sak.

Här kan man inget göra annat än försöka anpassa sej. Här gäller enbart finländska priser och det ser ut så att det finns för mycket vete i Finland så jag ökar inte på vetesådden och köper inte heller mera dyr gödsel.  Även om priserna stigit från de helt hopplösa bottennoteringarna i fjol våras så gäller det fortfarande att se till att utgifterna inte ökar.

Oljeväxtodlandet lär knappast öka efter förra sommarens katastrofskörd. Jag hörde att rypsskörden på de värst torkdrabbade åkrarna var omkring 300-400 kg/ha. Då hjälper det inte att priset var litet högre.

Bygge på gång

På torsdagen svängde jag in hos kompisen Tomas för att se hur hans ladugårdsbygge framskrider. Tomas har dikor och har hittills använt en gammal lada som ligghall, vilket fungerat men kanske inte alltid varit så ändamålsenligt. Nu skall korna däremot få en ordentlig ligghall att husera i. Det blir en rätt så rätlinjig konstruktion med ströbädd i liggavdelningen, en skrapad gång där korna äter och öppet foderbord mot söder. Skall bli kul att se hur det framskrider.

Att investera i byggnader i jordbruket är alltid lite spännande eftersom man ofta får lov att räkna med rätt långa återbetalningstider. På kort sikt är t.ex. en ladugård aldrig lönsam, den betalar sig vanligen på tio-tjugo års sikt. Den långa återbetalningstiden kan avskräcka, men å andra sidan är det inte heller hållbar att aldrig återinvestera om verksamheten skall kunna fortgå.

Traditionellt brukar jordbrukare bygga sina byggnader nära bostaden, vilket är lite tveeggat. Förstås är det bekvämt att ha arbetsplatsen nära hemmet, men om man av nån orsak (t.ex. sjukdom) vill lägga ner verksamheten är det då nästan omöjligt att sälja byggnaden åt nån annan. Riktigt stora investerinar, i miljonklassen, brukar man därför ofta försöka placera på en egen tomt för att byggnaden skall kunna säljas vidare ifall att något oförutsett tillstöter.

Tomas investering rör sig inte i de summorna och byggnaden är placerad i anslutning till de befintliga byggnaderna. Såhär långt ser det lovande ut, jag får säkert anledning att återkomma.

Innovativt

Ekologisk odling tenderar ibland att uppfattas som lite gammaldags. Ekoodlarna vill vrida tillbaka klockan till trettiotalet och tiden innan konstgödsel och bekämpningsmedel fanns. Ekobönder botaniserar i gamla sorter och odlingsväxter och känns igen på sin gamla traktor utan hytt, den stickade ylletröjan och helskägget.  (Nåja, det där sistnämnda vet jag väl inte om nån tror längre.)

Som jag ser det är syftet med ekologisk odling är inte att gå bakåt i utvecklingen, utan att fortsätta framåt men längs en lite annan väg. I viss mån kan man när man söker andra vägar vara tvungen att ta ett steg bakåt, men den huvudsakliga färdriktningen skall fortfarande vara framåt. Inom ekosektorn finns en hel del intressant teknik och ekoodlingen tar fram forskning och praktiska erfarenheter kring baljväxter, gröngödsling och mekanisk ogräsbekämpning som även den konventionella sidan har nytta av.

Ett exempel på senare tid är ett svenskt företag som utvecklat en ogrässkärare. Tisteln kan vara ett riktigt gissel i ekoodling och när huvudgrödan väl har börjat växa har vi inte haft nåt vettigt sätt att bekämpa tisteln, annat än att slåtta omkull hela växten som jag gjorde för hand i somras. Den svenska ekobonden Jonas Carlsson fick dock en snilleblixt och kom på att tisteln ju har en betydligt grövre stjälk än spannmålens strå. M.a.o. borde det gå att konstruera en skärapparat som släpper igenom det smala spannmålsstrået men skär av den grövre tisteln. Maskinen har rönt uppmärksamhet internationellt och även vunnit miljöpriser. För ekoodlare är det här en välkommen nyhet, men också för en konventionell jordbrukare som vill minska på användningen av bekämpningsmedel kan den vara intressant.

Skulle Jonas kunnat bespruta skulle han ju aldrig ha kommit på den här lösningen. Så visst kan ekoodling vara både framåtsträvande och innovativt. Dessutom ser skäraren rätt festlig ut! 🙂