År: 2011

Kompost och punkrock

En av de få musikaliska idoler jag har är punktrubaduren Stefan Sundström, vars produktion jag gillar skarpt. Att han dessutom är intresserad av odling och specifikt ekoodling gör ju inte direkt att han förlorar poäng i min ranking.

För tillfället är han aktuell med en handbok för självhushållare, ”Stefans lilla gröna”. I flera års tid har han strävat till att göra familjen självförsörjande på livsmedel och börjar väl så småningom nå dit. När man odlar tobak och gör eget snus (recept ingår i boken) har man onekligen nått en rätt god bit på vägen.

Häromdagen råkade jag hitta en i mitt tycke intressant artikel om Stefan och hans odlingar. Ett par lite yviga uttalanden om att han helst skulle begravas i sin komposthög kan man väl dra på munnen åt, men det finns guldkorn i hans strävan. Det här är ingen blåögd idealist eller hippie som häver ur sig naiva påståenden i blindo, det är en kille som på riktigt odlat sin egen mat i åratal och vet vad han pratar om.

För egen del upplever jag att det finns nånting intressant i grundtonen i det han säger. Hemma hos oss är vi på intet sätt självförsörjande och jag tvivlar lite på att vi kommer att bli det heller. När man odlar till professionen är ogräsrensning i trädgårdslandet inte direkt det första man vill ägna sig åt på fritiden.  Trots det tilltalas jag av attityden till jorden och odlingen som Stefan uppvisar. Mat är inte bara nåt som fyller magen och odling är inte bara att kombinera grundämnen på ett stumt växtunderlag, det handlar om livsmedel. Medel för livet.

Mina tankegångar är inte klar på den här punkten och jag vet inte riktigt vad det är som tilltalar mej, men här finns nåt som jag vill botanisera mera i och resonemang  jag vill utveckla. Det är något som känns väldigt rätt i det han gör och säger.

Bondens fritid del 3

Förlåt, men nu blir det långt och jordbruksfritt igen!

I serien Bondens Fritid tänkte jag skriva om ett förhållande. Ett livslångt sådant. Alltså mitt kanske lite speciella förhållande till musiken. Folk som känner mig brukar sucka lite menande och börja prata om något annat när jag drar upp ämnet, för jag har ganska få själsfränder på bygden. Däremot är det något man får dras med om man skall ha med Kalle att göra.

Musiken har alltid varit en speciellt viktig del av mitt liv. Den har gjort glada dagar ännu gladare och sorgliga dagar lite gladare. Detta trots att mitt eget musiscerande är på särskolenivå. Även om jag inte är helt tondöv är jag gravt tonhörselskadad, och har gehör ungefär som en brax. Några gånger har jag faktiskt spelat inför publik, men det har nog varit mera av vilja än av vett och inget som någon saknar (utom jag då)

”Visa mig din skivsamling så skall jag säga vilken musik du lyssnar på”.  Jag kan stolt säga att varenda låt jag ”ägt” har jag ännu i behåll, och vet var den finns. Det vill inte säga lite för en kille som engång slarvat bort en buss. Det något speciella med min skivsamling är att av ca 900 volymer är endast ett litet fåtal utomnordiska, och mycket få är annat än svenska och finska. Dessutom är det viktigt att musiken finns i orginal, dvs inga nerladdningar eller piratkopior. Musik skall man betala för, det är min bergfasta åsikt. MP3 or gör jag bara för eget bruk. De enda ”olagliga” kopior jag innehar kan räknas på några händer och är uteslutande musik som jag inte lyckats hitta på laglig väg.

För mig är det texterna som är det viktiga i musiken. Utan det musikaliska samspelet blir det dock till ingenting, men överlag blir jag illa berörd av texthandikappad musik. Och sådan finns det gott om vill jag lova. En text skall kännas som ett slag på käften, den skall påverka och leda någonstans. Här kommer mina gamla punkrötter i dagen. Ebba Grön, KSMB, Attentat M.fl . Ungdomsfavoriter som ännu gör sig i CD spelaren. Från detta gick vägen via Hoola Bandoola Band och Afzelius / Wiehes produktion rakt i famnen på Mäster C, dvs Cornelis Wreesvijk och därifrån vidare till många förnäma vissångare. Idag faller nog valet på Ulf Lundell om jag måste utnämna en favorit. Dels gillar jag den stillsamma men ändå närvarande musiken, men främst förstås texterna som åker som en pil in i hjärtat.

Vankelmodet brukar botas med Euskefeurats låtar från glesbygden, texter där man känner igen sig långt in på djupet, och den mera sinnliga sidan får sitt av Torson, ett band man bara inte får missa. Ganska oförargliga texter, men med teman som inte liknar andra låtar. Missa inte ”Assar höll ett tal” som handlar om en kålodlares mormor som fyllde 70 år.   

 Som höres ger jag inte mycket för den riktiga mainstream-musiken. Att musik är lättlyssnad gör den inte sämre, men innehållslös musik är som ett tomt påskägg – tråkigt. Detta gör att dansbandsmusiken  -med några få undantag – icke gör sig besvär på hemmanet. Samma sak gäller frän hårdrock, jazz och annat instrumentskrammel. Den gamla klassiska musiken kan vara pampig ibland, men den moderna klassiska musiken – typ ”sonat för två fagotter och en moped” är jag riktigt alergisk mot.

Vad är då dom riktiga höjdarna som kommit framför mig genom åren. Första gången jag hörde Hoola Bandoola Band och ”Vem kan man lita på” kunde jag inte fatta att det fanns något sådant på denna sida himlen. En konsert 1983 i Korsnäs UF med Dan Hylander har också fastnat i minnet som något magiskt.

Men den största känsla jag nånsin fått av något musikaktigt är lite mera udda. På ettårsdagen (tror jag) efter Estoniaolyckan var det någon tekniker på YLE som mixat ihop dom sista radioanropen från Estonia med ett parti ur Finlandiahymnen. Jag var på åkern utanför traktorn och hörde detta ur hytten. Samtidigt startade en tranflock mot solnedgången och den kombinationen – den fick mig på knä mentalt.

Så om jag skulle få delta i ”min musik” programmet så skulle Ni få höra Torsson, Eppu Normaali, Euskefeurat, Matti Esko, Björn Afzelius, Hoola Bandoola, Ulf Lundell, Juice Leskinen och några till – men inte ett ord engelska.

Hur gick det då med bussen som jag hade slarvat bort, jo jag hittade den – i Kvevlax.

Stövelknekt

Jag skulle behöva anställa en stövelknekt. Visst är skogskläderna bra nuförtiden men det finns en del saker som jag skulle vilja förbättra. Det mesta går an men stövlarna och byxorna passar inte ihop. Eller så passar de ihop för bra för jag får inte av dem.

Då man är på väg till skogen är man ännu nyter och utvilad och orkar slåss med att få stövelskaften in i byxbuntarna. En del byxor har så smala buntar att det har varit nödvändigt att sy i kilar för att få dem utanpå stövelskaften. Och den som har gått ens en meter i snön i år vet mycket bra att stövlarna SKALL vara inne i byxbuntarna.  Möjligen har byxorna krympt i tvätten men nån gång måste man väl tvätta dem …

Det värsta är då man kommer hem från skogen och är nedkyld, helt utmattad och styv och stel. Det är då man försöker få av sej stövlarna som stövelknekten skulle behövas. Att köpa större stövlar gör dem omöjliga att använda på våren och sommaren – jag har redan nu 46:or. Stövlarna går att ta av om man bara har ett par sockor men i den här kylan går det bara inte utan ordentliga stövelsockor utanpå de vanliga yllestrumporna. Efter tre timmar i skogen är det bäst att komma hem och värma tårna så de inte förfryses.

Så visst finns det utrymme för litet produktutveckling på klädsidan ännu. Tillika kunde man gå över till bättre material i stövlarna. Den nuvarande plasten klarar inte många år innan den börjar gå sönder. Ganska långt från de gamla gummistövlarna som man kunde använda halva livet ifall man inte högg sej i foten. Gummistövlarna kunde man åtminstone lappa men det går inte med plastskräpet.

Skidtur med energi

Idag var det dags för en liten skidtur i det vackra vintervädret. Visserligen visade termometern -25 men turen var å andra sidan inte så värst lång. På fötterna hade jag ett par lånade armeskidor och vi höll oss helt utanför alla uppdragna spår. Orsaken till utflykten var inte behovet av motion utan att Tom från skogsvårdsförening kom ut för att titta på ett parti slyväxt.

Nedanför vårt hus ligger en flad, en igenväxt vik som bara har en liten och väldigt grund vattenspegel på sommaren. Området har tjänat som kohage eftersom det är för blött för att odla upp. Under årens lopp har området trots det allt mer växt igen vilket är till nackdel både för landskapet och en del fåglar och växter. Strandbetena är väldigt artrika och i takt med att de växer igen försvinner många arter, bl.a. kornknarren.

Växtligheten består i huvudsak av lövsly. Nån enstaka björk hittar man här och där, men summa summarum är det ingen vedskog vi pratar om. Till flis lämpar den sig ypperligt men nu eldar jag ju tyvärr inte med flis. Som tur är finns det ju andra som gör det. I våra trakter finns ett par bioenergiföretag som köper in flis och säljer värme. Lokala skogsvårdsföreningen köper upp och förmedlar flisvirke för deras räkning och det var därför vi gjorde skidturen.

Resultatet blev att skogsvårdsföreningen köper flisvirket av mej och ombesörjer också avverkningen. Jag vill ha jobbet gjort i år eftersom det inte är alla vintrar sankmarken fryser till så att den går köra på. På så vis får jag snyggat upp utsikten, bättre betehage för dikorna nästa sommar och detta utan att göra nåt själv. Priset för flisvirke på rot är inte precis nåt att jubla över, men i just det här fallet är inte pengarna drivkraften till att börja med heller.

Takbekymmer

Den här vintern har igen ställt till med vattenproblem – fast man kanske inte kunde tro det vid -30 graders kyla. Men snön är så lös och isolerar så bra att den faktiskt smälter underst. Taket läcker litet värme och så börjar vattnet rinna. Men vid takkaknten fryser det och bildar en ismur. Bakom den står det en liten sjö och taket är alls inte konstruerat för sådant utan vattnet förväntas rinna ned. Så det kommer in i huset.

Nu får det räcka. Nästa sommar skall taket förnyas. Ventilationen under taket skall förbättras så det är tillräckligt kallt och värmeläckaget skall ledas bort från yttertaket. Inte gör det nånting om det är mycket snö på taket så länge den inte smälter – utom sedan på våren förstås.

Vi har gammaldags eternitplattor och de är annars bra men man kan inte alls gå på dem för då spricker de genast. Under finns förstås ett pärttak (eller spåntak som man säjer i Sverige – även om ordet pärta också används på vissa ställen).  Problemet är vad man skall sätta för nytt tak.  Taktegel är fina men alldeles för tunga för ett tak som är gjort för lätta pärtor. Så det får väl bli plåt.

Men absolut inte någon eländig tegelimitation som nu är så populär. Korrugerad sinusplåt är annars bra men verkar lite för mycket uthus så det måste väl bli gammaldags pannplåt. Jag vet inte om sådan alls har använts i Finland men den är nästan standard i Sverige på litet äldre hus med plåttak. Det fanns faktiskt pannplåt på en finländsk nätsida men den var polsk och jag vill ha garanterad kvalitet. Det är i alla fall en hel del jobb att byta tak och det borde hålla i minst hundra år.

Så med litet surfande bland byggnadsvård dök det upp äkta gammaldags pannplåt som tillverkas i Malung  – med de gamla valsverken från 60-talet som företaget Pokab köpt då modernare sorter slog ut pannplåten. Nu har pannplåten upplevt en renässans i och med det stora intresset för byggnadsvård i Sverige och det finns moderna varianter men de är inte riktiga pannplåtar utan har fyrkantig profil.  Det gäller bara att få plåten levererad hit till rimligt pris. Förstås kan jag köra den med paketbilen men då får jag inte fulla längder utan måste skarva.

Det jag skall ha är tjock varmgalvaniserad plåt så man kan gå på den. De flesta moderna takplåtar är otroligt usla och man borde svepa sej i skumgummi och rulla på taket för att inte förorsaka gropar i plåten.  Jag gjorde misstaget att inte kolla tjockleken på takplåten till torken och den är alldeles för dålig. Den gamla takplåten på ladugården däremot tål nästan vad som helst.

Plåten får absolut inte vara målad eller plastbelagd. Då är den omöjlig att underhålla. Definitionen på ”underhållsfri” är numera sådant som inte går att underhålla. Ytan brukar lossna i flagor utom där den sitter stenhårt så en målning leder till fläckig yta – och sedan lossnar skräpet här och där hela tiden. Moderna material är riktigt kvalificerat skräp. Säkert finns det bra material också men skall man då köpa nytt vartannat år för att pröva sej fram ? Det blir oerhört dyrt och arbetsamt.

Så nu går jag tillbaka till gamla metoder som har använts i minst 50-100 år för att vara säker på att det inte är modernt skräp. Dessutom köper jag bara linoljefärg från garanterat pålitliga tillverkare eftersom det visat dej att ”äkta linoljefärg” i de stora tillverkarnas burkar innehåller all möjlig smörja (och kanske litet linolja också).  Dickursby är helt förbjudet på det här stället efter det att de lurade mej att köpa Teho på 80-talet som alls inte var samma Teho linoljefärg som hade hållit på huset i 30 år. Det var plastskräp.  Jag betalar hellre det dubbla åt en byggnadsvårdfirma som har riktig linoljefärg – det blir billigare i längden och mycket mindre arbete.

Linoljefärg är utmärkt på takplåt. Det behövs ingen speciell rostskyddfärg utan linolja ÄR rostskydd. Och så går det lätt att lappa i den. Den flagar inte utan kritar (blir tunnare) med tiden. Det var en katastrof att målningstillverkarna i sin snålhet gick över till plastfärgerna som närmast förstör hus eftersom de är för täta och stänger in fukten.

Sista rycket?

Kölden knäpper i knutarna och kvicksilvret har pendlat mellan -30°C på måndag morgon och -17°C på tisdag eftermiddag.  Skillnaden är inte helt ovidkommande, det är betydligt lättare att starta traktorn i -20°C än i -30°C.

Den låga temperaturen påverkar jobbet på flera sätt. Bl.a. tar jag time-out med skogsarbetet. Oavsett hur kul det är att elda i baracken vill jag gärna ha temperaturer på bättre sidan -15°C när jag jobbar i skogen. Ett annat resultat av kölden är att jag inte levererar kalvar. Jag har anmält grupp kalvar till förmedling och tanken var att de skulle avhämtas i måndags. På måndag morgon ringde dock trafikanten och meddelade att vi skjuter fram avhämtningen tills det blir varmare. Vågen på bilen vägrade röra på sig (han hade -34°C hos sig) och om man inte kan väga kalvarna går de inte heller att prissätta.

Ladugårdsarbetena skall förstås skötas som vanligt och där har jag noterat att allt tar lite längre när det är kallt. En ladugårdsrunda som normalt borde ta en och en halv timme kan ta närmare två när det är riktigt kallt. Dörrar och grindar går trögt, ofta har nåt frusit fast som man hackar loss o.s.v. Jag kan inte peka på nån specifik förseningsbov, det handlar snarare om att allt tar lite längre. Hur t.ex. VR nånsin övergav vintertidtabeller förstår jag inte. Allt går lite trögare på vintern, varför skulle inte tågen göra det?

Istället ägnar jag mej åt en del inomhusjobb; förbereder lite lektioner, gör kalkyler åt några kollegor som ville ha räknehjälp o.s.v. Dessutom har jag börjat nosa lite på möjligheterna att leverera mitt ekokorn så småningom. Preliminärt ser det ut som om jag dröjer lite ännu, det verkar inte vara nåt riktigt sug efter just korn och då är förstås priset inte heller det bästa.

Jag tröstar mej själv med att den här köldperioden förhoppningsvis är vinterns sista dödsryckningar. Kölden skall hålla i sig framåt nästa vecka, då är det snart mars och det borde betyda drägligare temperaturer så småningom. Hoppas får man ju.