Frågan är fri!

Har du frågor om Bondbloggen? Eftersom vi nu efterlyser flera bloggare hit, så tänkte vi att ni kanske funderar extra mycket på olika saker som rör bloggen och bloggandet.

Kanske lockas du av titeln bondbloggare men undrar hur det ter sig i praktiken? Eller har du bara annars tankar kring bloggen? Sonja, Kalle, Nisse, Mats och så vi på redaktionen svarar vartefter, ingen fråga är för liten eller för stor. Ställ era frågor här nedan i kommentarsfältet, så ser också andra läsare svaren.

Känner du att du hellre diskuterar mer direkt, så är du välkommen att skicka e-post till bonden.blogg@yle.fi. Du kan också lyssna på Lördax, där Mats, Sonja och producent Carin berättade om bloggen och sökandet efter nya bloggare.

Våra husdjur

Nåja, egentligen är de skogsdjur. Där jag hugger rör det sej hela tiden fyra vitsvanshjortar. Troligen gör den djupa snön det svårt att hitta föda så de kommer för att beta av knopparna på de kvistar jag sprider på hygget. I dag stod de och tittade länge på mej då jag kom körande med traktorn. Man kommer mycket närmare dem med traktor (på krypväxeln) än om man försöker gå. Genast då man stiger ur traktorn så försvinner de.

Antagligen hade jag stört dem mitt i lunchen för de kom tillbaka och såg på mej ett varv ännu innan de försvann för gott. Åtminstone ur synhåll. Med sina långa ben rörde de sej trots allt ganska ledigt i den djupa snön. Och de verkade vara i bra skick trots den svåra vintern. Väldigt vackra djur som rör sej stiligt.

Det gick bra med fällandet i dag vid -15 grader men då det började bli -20 så kände jag av kylan i tårna.  Jag hade traktorn inne i garaget i natt och den startade fint. Då den hade stått ute på natten så skar det i hjärtat att starta den då hydraulpumpen skrek som en stucken gris. Jag hade nog värmt upp kylarvätskan men oljorna var stela. Då det är varmt vill jag inte ha skogstraktorn inne för då smälter snön och det står fullt med vatten på golvet men nu passar det att ha den inne. Men man får inte värma så mycket att det blir plusgrader.

Fint skogsväder men de hotar med -30 på torsdag. Nu har vi -29 så det blir kallt i natt också. Jag tänker inte fara till skogs om det är kallare än -20 för då är riskan stor att man bara kör sönder nånting.Jag minns bra hur hydraulfiltret exploderade vid -25 grader.

Mats och Sonja om året med Bondbloggen

Lördax med Pia Hellsten och Marcus Rosenlund lyfte luren och kollade läget med Sonja och Mats. Det blev snack om motorsågar, bloggåret som gått och som håller på att avslutas.

– Jag har fått respons från olika människor och bloggandet blev mer givande än jag trodde först, säger Mats.

Carin Göthelid är producent för Bondbloggen och hon berättar mera om själva bloggen och bakgrunden till den.

– Den här bloggen visade sig fylla en nisch, den behövdes.

Carin berättar att redaktionen grubblat mycket på utvecklingen av Bondbloggen. Mats, Sonja, Kalle och Nisse fortsätter skriva blogginlägg efter tid, möjlighet och intresse men Bondbloggen söker nu ett gäng nya huvudbloggare.

– Man ska inte ha ribbskräck, poängterar Carin.

Är du intresserad av att blogga på Bondbloggen eller vill du tipsa någon bekant du tycker skulle passa som bloggare? Läs mera om uppdraget här!

Blått knä

Kalle skrev för nån dag sedan om olyckor i lantbruket. För mej som har kreatur tillför de förstås ytterligare ett spänningmoment på den fronten. Även om jag kommer bra överens med mina djur håller jag ett extra öga på Trisse och vissa mer temperamentsfyllda kor när jag rör mej i ladugården. Trots det finns det ju gånger när olyckshändelsen kommer från ett helt oväntat håll.

Häromkvällen gick jag som vanligt kvällsrond i ladugården för att kolla att allt var ok innan jag gick till sängs. Kalvarna hade lagt sej till ro i sin halmbädd och jag försökte att kryssa mellan dem för att inte väcka dem eller tvinga nån att stiga upp i onödan. Bra tänkt.

Precis när jag passerade en av de lite äldre kvigorna (jag hann inte riktigt se vem det var) fick hon för sig att resa sig upp. När nötkreatur reser sig gungar de framåt med hela kroppen i en rörelse som går förvånansvärt långt framåt och reser sig upp med bakbenen först. Kvigan gungade framåt exakt när jag passerade och lyckades få mitt knä mellan sin panna och väggen. Att avbryta rörelsen gick inte utan hon tryckte helt sonika in knäet mot väggen med hela sin kroppsvikt bakom. ”Usch, så förargligt”, sa jag. Eller kanske det var nåt aningen kraftfullare uttryck som slank över läpparna.

Kvigan ville absolut inget illa och var inte ute för att skada mej. Det var en ren olyckshändelse och hon är inte heller särskilt storvuxen. Trots det är knäet rätt blått och jag går lite som Zeb Macahan (vilket i och för sig är ganska tufft). Man får vara hur förutseende man vill, men alla smällar går inte att förhindra eller förebygga.

Ute i djup snö

Det har varit en av dessa tomgångsveckor. Halva veckan gick till snöarbeten och sedan har det varit reparationer och allmänt småkrångel som man inte ids blogga om men som tar en massa tid. Jag eldade med vete eftersom 65:an hade fläktremmen av och det gick enklare att bära ett par säckar (avfalls)vete till flismataren.

Vetet innehåller verkligen en massa energi. Tre-fyra små säckar räcker ett dygn och man måste dra ned matningen nästan till noll. Jag fick i alla fall en massa slagg i brännhuvudet så jag fick syssla med att hacka bort det. Väldigt roligt arbete då pannan är igång – men man behövde åtminstone inte frysa.

Då jag en gång kört in skogstraktorn i verkstaden och värmt upp den så måste jag ju göra alla möjliga reparationer och ombyggnader. Det är riktigt trevligt att få arbeta med en varm maskin – en verkstad som är varm året runt är rena lyxen då man skruvat i en iskall lada.  Jag kommer aldrig att glömma hur jag bytte kylare på Zetorn i ladan och hade så stela fingrar att jag måste dra hammarskaftet ur handen – fingrarna gick inte att räta ut. Det var då jag beslöt att bygga en ordentlig verkstad.

Förutom fläktbytet så satte jag in ett block för vajern till vinschen så den hålls ur vägen då jag lastar. En ny vajer till differentialspärren satte jag också in. En cykelvajer från Biltema visade sej ha rätt ända och passade precis. Litet hade jag problem med vajerlås för en så klen vajer (1,5 mm) men så satte jag in en sektion från en kopplingsplint för elledningar och den var perfekt.

Samtidigt svetsade jag skogsvagnens fäste för styrcylindern vid en tjock stålplatta som jag sedan skruvade fast med 20 mm bultar så nog skall det hålla en hel del.  Fästen hade varit svetsat vid ramen men rycktes loss då jag körde mot ett stort träd. Det är bättre att ha det det fastskruvat så är det lättare att reparera. Vagnen framgaller skar jag också i bitar som skall skruvas ihop. Det har visat sej att gallret kröks allt emellanåt och nu behöver jag inte tas bort hela det tunga gallret utan skruvar bara bort den sönderkörda delen. Det är väldigt bra med styrning på vagnen – utom då man glömmer den i sidoläge och kör den rakt mot ett stort träd.

I dag for jag till skogen trots den stora snömängden men det var med nöd och näppe jag slapp bort därifrån. Först körde jag bredvid spåren på åkern – de syntes inte alls efter blåsten och snögandet i början på veckan. Snödjupet var betydligt större än jag trott. Det var nästan omöjligt att komma upp tillbaka på spåren trots fyrhjulsdrift och fina piggkättingar.  Nu behövdes verkligen differentialspärren. Snön är riktigt eländig – den packar inte alls under hjulen utan de gräver ned sej.  Då jag äntligen hade kommit upp så var det bara att komma hem och dricka kaffe.

Men så gjorde jag misstaget att ta ännu ett varv genom skogen och då fastnade jag så grundligt bredvid vägen (där plogbilen kört upp en vall) att jag måste kalla in hjälptrupper i form av den bättre hälften. Tur att man har mobiltelefon. Med en stor snöspade och en massa grävande och skyfflande fick jag till slut upp traktorn men inte blev det nånting hugget den här dagen. Det började bli mörkt så det var bara att köra hem och äta.

Men i morgon …

Önskas diskussion? Diskussionen slut!

Så brukar det heta då fullmäktige sammanträder och nu har också fullmäktiget på Torp Svedjebäck fattat sitt beslut för i år. Det krävdes långa enpartsförhandlingar i år och räknemaskinen har säkert förbrukat sammanlagt en KWh men nu är det klart. Det kommer att odlas 100% spannmål, fördelat på hälften havre, hälften vete.

Valet är inte solklart men helt klart gav fjolårets netto på vete mersmak och eftersom jag av odlingsföljdsskäl bara kan odla vete på ca halva hemmanet var det valet enkelt. Andra halvan gav mera huvudbry. Rypsen var utesluten även den av växtföljdsskäl, kornet har jag gett upp, jag får ingen Hl vikt på det. Återstod valet mellan träda och havre och när jag fick havrepriset bundet till en skälig nivå slog jag till.

Sedan var sortvalet även ett huvudbry, men jag stannade vid Peppi, efter några år med Belinda.

Vetet blir Zebra, en vetesort som jag har fått väldigt goda resultat med, både med licensutsäde och andra och tom tredje generationen.

Fotnot: Att ”binda” priset betyder att jag redan nu vet vad jag kommer att få för ett ton havre. Anta att jag bundit till 150 euro, då får jag 150 euro oavsett om havrepriset är 80 eller 220 euro nästa höst.