I år har vi nöjet att ha riktigt, levande påskpynt i form av de tre kycklingarna i hönshuset. De växer och mår och utforskar världen med stor nyfikenhet. Än så länge är de lite skygga för mänskor, men med moraliskt stöd av mamma Vanilj vågar de rent av äta ur handen.
Kycklingarna är tre till antalet, två gula och en svart. De gula börjar redan få lite antydningar till färgteckning på vingarna och verkar gå åt faverolle-hållet vad gäller utseendet. Den svarta är vi inte helt säkra på vad rasen beträffar. Mest ser den ut som en strandskata, men den teorin är väl lite långsökt. Förmodligen är det svart dvärgkochin som slår igenom, trots att mamma är helvit.
(Kvaliteten på filmklippet i länken är inte den bästa, men nån sorts bild av stämningen ger det.)
Nej, se de här handlar inte om Yohio, den som följt med svenska melodifestivalen är säkert bekant med namnet Yohio. Den som inte hört om Yohio kan säket googla, det är knappast så många som missat han/hon/hen.
Men Iohio var det tal om, mitt i allt slog det mej en dag i fårhuset, att nämen de e ju Yohio, fast med i – Iohio. ”I” är årets bokstav i fårhuset. Likheterna var så slående. Lammet är ljust, ordentligt ”sminkad” kring ögonen, teckningen över resten av kroppen var lite ”crazy”, lite ”udda fågel” över hela honom… Likheterna kanske tog slut där… ja, sjunga kan han ju, men på sitt eget sätt, inget ”heartbreake hotel” här, mer ett försiktigt ”-bjjeäää…” 🙂
För två veckor sen var det dags för årets skidäventyr i form av långloppet Birkebeinerrennet i Norge. Fyra dagar ledigt hemifrån i gott sällskap av likasinnade skidvänner borde väl vara lämplig avkoppling från jobbet där hemma, eller?
Att det varit lite tyst härifrån beror inte på att jag behövt så här pass lång tid på mig för att återhämta mig, men närapå nog 🙂 Hade så klart studerat banprofilen redan tidigare i vinter och konstaterat att det nog inte skulle vara så dumt med lite backträning, men var hitta tillräckligt stora backar här i plattlandet.
Så här beskrivs banan på rennets hemsida:
”Start er på Thingstadjordet 3 km vest for Rena sentrum (280 moh). Løypa går gjennom skog i stigende terreng frem til Skramstadsetra (9 km, 640 moh). Videre i slak stigning i glissen skog oppunder Dølfjellet (13 km, 820 moh) og ned til Dambua (17 km, til 760 moh). Løypa fortsetter videre vestover i slak stigning over Raudfjellet (20 km, 880 moh). Videre forbi Nysætra i småkupert skoglendt terreng ned til Kvarstaddammen (27 km, 660 moh). Fra Kvarstad går løypa i jevn stigning i skog opp mot Midtfjellet (33 km 910 moh). Herfra i åpent og lett fjellterreng til Sjusjøen (41 km 880 moh). Fra Sjusjøen går løypa gjennom lett skogsterreng, utforkjøringer og flatere lende ned til mål på Birkebeineren Skistadion i Lillehammer (54 km 490 moh). Ca 20 km av løypa går i fjellterreng, vesentlig snaufjell.”
Det gick med andra ord 540 m uppför de första 13 kilometrarna och redan där började musklerna fram på låren ge upp. Tack vare några veckors ”props”-bärning i skogen var det inte så stora problem med frånskjutet (avsparken) i skidsteget men vad hjälpte det när man inte fick benet framdraget tillräckligt snabbt för att få rytm i åkningen. Backarna var i övrigt skidbara och spåren fina men ”plattlänningen” fick till sist börja ”gå” uppför backarna och se på hur norrmännen likt Johaug och Northug ”flög” förbi. Uppe på kalfjället fanns det några parstakningspartier och där kunde man ta om några av dem som flugit förbi i backen då dom fortsatte med sitt diagonalande. Men i följande långa backe från Kvarstad till Midtfjell flög dom förbi igen. Sen hjälpte det inte hur mycket Erik manade på mig från sin plats på skidspetsarna, det blev att ”gå” igen.
”Ta i nö papp” manade Erik från skidspetsarna……
Skidorna fungerade fint så dem kan jag inte skylla på denna gång. En ”kaktus” i halsen fick jag lagom till avfärden hemifrån och den blev inte bättre efter natten på golvet i den väldigt välventilerade ungdomskolen, lite snor i skallen gjorde att det knastrade i öronen och gav lite dålig balans tills det med en smäll ”lossnade” vid trädgränsen. Antagligen på grund av förändring i lufttrycket. Men i övrigt kände jag mig relativt frisk. Hann tänka att jag nog börjar bli för gammal för dylika prövningar men fick höra sen efter loppet att den äldsta åkaren som genomförde loppet var 94 år så inte ens det argumentet passar in 🙂 Luften uppe på fjället gjorde tydligen gott för i mål var kaktusen borta och snoret hade försvunnit ur skallen.
Oroade mig också lite för de branta utförsbackarna ner till skidstadion i Lillehammer, dom kunde också utgöra en prövning för plattlänningen. Men förvånansvärt bra gick det där, i mitt tycke mycket bättre än för de lokala skidarna. Jag hölls på benen i motsats till många av de andra 🙂
Nåå, deltagandet är ju frivilligt och mest tävlar jag med mig själv och jag kom ju i mål till sist vilket känns nog så tillfredställande även om jag inte var riktigt tillfreds med tiden. Men till och med tiden blev lite bättre efter att jag konstaterade att jag slagit Björn Dæhlie med 3½ minuter.
Att loppet hör till de tyngsta jag genomfört behöver väl knappast tilläggas men det var nog tungt för alla de andra också för jag förundrades över hur tysta och sammanbitna åkarna var under loppet. Har ju den uppfattningen att norrmännen är språksamma av sig, men sällan fick man något svar när man försökte prata med de övriga deltagarna.
Trött men ändå nöjd i mål efter ett av de tyngsta lopp jag deltagit i…..
Bondegener
Efter tre dagar och ytterligare 30 km skidåkning dagen efter loppet bänkade vi oss i flyget hem. Råkade få tag i tidningen ”Dagens näringsliv” på flyget och läser där att för att lyckas i Birken bör man helst ha bondegener i blodet, att de flesta av klassvinnarna är uppväxta på gård. Likaså är ju Johaug, Northug och flertalet av de andra norska toppåkarna uppväxta på gård. Men vad gör just bönder så goda skidåkare?
Häromdagen körde jag hem ett par lass rundbalar inför påsken. Rundbalar är överlag ganska hårda och formstabila, men om de är gjorda av väldigt vått eller kortstråigt foder kan de bli lite mjuka (som stora mozzarellaostar). Det här gör att de blir en aning opålitliga i transporten, det finns en viss risk att man kan hamna att stanna längs vägen för att möblera om i lasset. Just det parti foder jag använder för tillfället hör till den mer opålitliga kategorin.
Hemvägen från åkern går längs riksväg åtta och det kändes inte helt lockande att riskera att få stanna upp längs den för att korrigera lutande balar. Därför valde jag att ta en liten omväg längs gamla riksvägen som löper parallellt med riksåttan. Den vägen är lite längre, betydligt krokigare men också mindre trafikerad vilket kändes som en fördel i sammanhanget.
Sedan jag senast körde den vägen med traktor och lass för några år sedan har vägen förändrats en hel del, bl.a. har en järnnvägsövergång ersatts med en underfart. Den där underfarten är väl inte direkt den högsta i kommunen, men det borde inte vara några problem att få ballasset att rymmas. Borde inte.
Transporten gick hur bra som helst, de befarade formsvagheterna i balarna lyste glädjande nog helt med sin frånvaro. När underfarten dök upp inom synhåll noterade jag varningsskylten med texten ”3,5 m”. Inga problem, traktorn är c. 2,7 och lasset är bara lite högre än den. Fast vänta nu, exakt hur mycket högre är det?? Ungefär samtidigt som traktorn rullade in i tunneln insåg jag att det åtminstone är en halvmeter som skiljer. Det här kan bli trångt..
Som tur är hände inget och eftersom nån annan trafik inte syntes till beslöt jag mej för att stanna och kolla hur mycket marginal jag hade. Den var betryggande, måste ju röra sig om minst 3-4 frimärken.
Och tur var väl det. Det hade varit måttligt roande att gå till byahistorien som ”han som kilade fast ett ballass i järnvägsunderfarten”. Stället hade förmodligen fått heta ”Björklunds undergång” i åratal…
Notera annars märkena i taket på tunneln. Nån har kommit från andra hållet och inte haft fullt så tur som jag hade.
Ingenting är så illa att det inte för nånting gott med sej. Nu var jag tvungen att svetsa ihop den gamla lastaren och det gick trots allt relativt fort. Hade inte Zetorn gått sönder så hade den väl legat sönderskruvad än. Det gick en vecka med svetsandet men nu är kuggarna klara och övre fästet för lyftbommen i skick igen. På söndagen satte vi upp vridbommen och huvudbommarna.
Här saknas ännu lyftcylindern där stången blev krökt i samband med haveriet så den måste jag ta till Liljendal och ha gossarna på Mecanil att räta ut. I går tog jag bort alla gamla rör och satte in nya slangar hela vägen från ventilbordet. På så sätt kan jag minska antalet kopplingar med mer än hälften. Rör är dessutom besvärliga att reparera – slangar är bättre. Man börjar bli van med slangreparationerna. Vinkelslipen på och så kapar man bort den felaktiga slangen (vanligen ena ändan) och drar man på en hylsa och en koppling. I bästa fall är det gjort på tjugo minuter och så kan man åka tillbaka till skogen. Fast vanligen blir det ett par koppar kaffe först :-).
Det finns inte mycket ursprungligt kvar på den gamla lastaren nu mera. Jag har bytt eller förstärkt det mesta. Eller byggt om alldeles. Den var för svagt konstruerad. Men räckvidden är fin och funktionerna hyfsade. Ventilbordet finns ännu kvar av det ursprungliga men det skall bytas snart. Man får nya ventilbord för riktigt bra pris. Jag vet inte om jag vill ha elstyrda funktioner som på den nya lastaren. De gamla spakarna är bättre att arbeta med än de nya strömbrytarna.
Så är det förstås frågan om när det inte mera lönar sej att lappa ihop en gammal maskin. För en bil är det enkelt – då plåtarna är slut så skall man byta. Men en jordbruksmaskin kan man i allmänhet svetsa på i all evighet. Och då man svetsar själv så kostar det bara några kilo elektroder och de vanliga OK 46:orna är inte så dyra som specialelektroderna jag använde för kuggarna. De nya lastarmodellerna är inte egentligen bättre till sin funktion. Och man kan lätt byta ut hydrauliken på en gammal. Så gamla 3010 får ännu hänga med så länge den håller ihop (med litet reparationer här och där). Och nu börjar jag vara skicklig på att ta isär och sätta ihop den så det är inget större problem att ta den i bitar och lappa den.
En betydande förbättring skall jag ännu sätta in och det är ordentliga slangskydd. Det blir grova U-järn som håller fastän man dänger bommen mot en stor tall. Det borde man inte göra men det händer allt möjligt i skogen med kvistar och i mörker. Där skall det vara starka saker …
I förra veckan fick ett par kvigor flytta in i ”ungdomsgården” jag skrev om tidigare i vintras. Det finns ännu ett par till ute i ladugården som också skall följa med, men eftersom hela arrangemanget med ungdjur i gamla båsladugården är lite av en fusklösning på prov tyckte jag det var lika bra att testa med endast ett fåtal till att börja med. Går det bra för testpatrullen får resten följa efter i ett senare skede.
Jag har använt mej av de gamla foderbordsstolparna från mjölkkornas tid och kompletterat med ett par rör, lite stabila plankor och några lättgrindar. Framförallt lättgrindarna är mycket temporära, de måste bytas mot nåt stabilare om vi skall ha det så här på längre sikt. Vattenförsörjningen består av en balja jag brukar ha i beteshagen och en trädgårdsslang. De sover på halmbädd och äter ensilage ur en bal som jag ställer in åt dem. Mycket simplare än så här blir det inte. Flickorna verkar dock uppskatta det hela, de håller sig rena och torra och de fuktproblem jag oroade mej för har inte synts till. Vem vet, kanske det funkar riktigt bra det här.
