14 juli, 2014 av Charlotta

De tre vise männen, och jag.

Stressssad, var jag i förra inlägget. Det berodde delvis på att jag försökte hinna stöka undan så mycket som möjligt innan jag skulle ta semester! Jo, det är sant, semester! 2 dagar! Och vad skulle jag göra då? Jo, jag skulle, som ni säkert redan har listat ut bege mej upp till Österbotten på bondbloggarträff 🙂

Det ville jag inte missa för nästan vad som hellst, så det blev lite drygt bråda och sena dagar, dagarna innan. Men sen kan man fara med ett litet lugn.

Att hitta Österbotten är ju inte direkt jättesvårt. Om man bara kommer sej av omfartsvägen någonstans i den västra änden av den, så kommer man nog dit på något vis. För att vara på den säkra sidan kan man ju använda sej av en gps. Finurliga grunkor när man ska börja söka bland buskarna, eller vill undvika så jätte många km i omvägar. Gps i telefonen… Jadå! Om det inte varit så att jag tappat min gamla hederliga telefon i bottenskvalpet i båten så den inte fungerar mer… Dagen innan avfärd var jag till Ekenäs, det handlade om slakteri och kött och jag mjukstartade resandet med 300km sådär som uppvärmning dagen innan. Ja passade också på att köpa mej en ny telefon då. I efterhand har jag konstaterat att det kanske var ett av de mest idiotiska köpen jag gjort. Mer detaljer om det senare… Om jag är på så bra humör att jag kan tänka mej förära den telefonen en liten, liten gnutta uppmärksamhet. Nå, den nya telefonen hade ju naturligtvis inte samma storlek på simkortet som min gamla telefon …. Det visste inte jag när jag köpte den, trodde ju att det bara fanns en storlek på sim-kort. Suck, hur skulle det gå med min möjlighet att ha gps på resan? Nåh, jag for på fredagen, på samma gång som jag gav mej påväg norröver, in till stan och fick bytt mitt kort till ett som passar. Då uppdagades det att jag har totalt 44 nummror på mitt sim-kort… I telefonen fanns ca 250. Hurra. Eller så inte. Nåja, inte gråta över filmjölk, nu hade jag min gps 🙂

Nöjd och glad styrde jag norrut längs den gamla, hederliga riksåttan.

Resan upp

Att resa. Det är ju kanske inte alltid sådär jättespännande att sitta bakom ratten, men jag har inget desto större emot det. Bilen jag har är rätt bekväm att köra och när man sprungit på en tid är det skönt att få vila benen nån dag. Solglasögonen hade jag glömt hemma, men jag köpte mej ett par som ser helt kollossalt gräsliga ut på en bensinmack, men, de var de enda som hölldes på mitt huvud. Så med solglasögonen på, senaste ESC-cdn i spelaren, och solen i ryggen var det rätt kul att köra de 400km jag samlade på mej den dagen.

Så vad ser och upplever man på vägen upp till österbotten? Vägbyggen – naturligtvis. Men jag såg också sånadär saker man kanske inte tänker på när man har det bakom knuten. Alla åar och älvar som flyter fram, med växtlighet ända till vattenkanten. Här i skärgården finns det träd och buskage mitt på holmarna, men längs stränderna är det allt som oftast berg eller stenar innan växtligheten kommer emot. Ja, om det inte är röjvass, men då är det det, inget annat. Längs åar och älvar växer det stora träd och gräs ända till vattenkanten. Fint på sitt sätt för en som är van med några meter sten mellan träd och vatten. Nåja, jag såg fina potatisåkrar, sädesåkrar som var jämna och släta. På ett ställe bredvid vägen hade de lagt hö på stör på en liten åkerplätt intill en butik, de va så sött så jag utbrast högt för mej själv ett: Åååååå!!!!! Jag såg en jättestor grävmaskin, eller själva maskin va kanske inte så stor, det var ju på långt håll, men armarna var grymt långa i jämförelse med själva maskinen. Jag såg en överkörd hare … mindre kul, men i alla fall. Jag såg slagna höåkrar som låg som bruna fläckar längs vägen. Jag såg balmaskiner och nån som vände hö. Olkiluoto avtaget och enorma kraftlinjer som swishade över huvudet. Många fina kaffeställen såg jag, men jag stannade inte, jag var kanske inte stressad, men inte kunde jag stanna till varje gång jag såg någonting intressant, jag hade ju ett viktigt mål i sikte. Vidare såg jag en gubbe som höll på och klippte vägrenarna med den konstigaste gräsklippare jag sett. Klippaggregatet gick snett längs backen, medan han som styrde satte rakt. Nog har vi så fint skötta vägar i detta land! Tycker jag i alla fall. Ju högre upp man kom, ju mer blev landskapet olikt det man är van vid. Raksträckorna blev fler och backarna färre. Växthusen började komma fler och fler, både större som mindre. Och allt detta satte jag och upplevde genom en ruta som flera 10-tals skruttor och skråttår blästrat åt mej. Dum som jag var satte jag på vindrutetorkaren när jag fick en av de första lite större insektsträffarna på rutan. Vindrutetorkaren gjorde ett mycket effektivt jobb med att smeta ut skråttn i halva synfältet. Jag spolade och spolade, men limmet flygande skråttår är gjorda av är segt som utkletat tuggummi i en plyschsoffa. Jag kämpade med spolaren i ca 10km.

Så, att det tog ända till kl 18 på kvällen innan jag var framme gjorde ingenting. Man sysslesätter sej nog.

Första dagen i Solf

Av bondblogge kollegorna var jag den första som styrde upp på Christers gårdsplan och parkerade. Vi började med kaffe och funderingar vart Kalle och Nisse blivit. Det visade sej att Kalle satt på Facebook. … Nåja, nog kommer han snart tänkte vi, och visst gjorde han det, precis till lika kom Nisse. Och så var vi då samlade. MYCKET ROLIGT 🙂 🙂 🙂

Vi pratade en stund, men sedan begav vi oss iväg på rundtur i byn och i rundturen ingick en guidning av Christer på Stundars.

WP_20140711_003[1]

Vilket ställe. När vi gick omkring där fick jag ibland så kallade ”flashbacks”. Tanken, -har inte jag sett det här förut? For genom mitt huvud några gånger… Och visst kan jag ha gjort det. När jag gick i långstadie skola, (numera indragen) gick jag i en liten byskola som varje år for på skolresa till någon knut av Finland. Vi besökte Vasa, Åland, Villmanstrand, Helsingfors och Tammerfors. Första året i skolan ansågs man vara för liten för att komma med, men sen var det varje år en tre dagar lång resa i maj. Vi besökte inte bara själva städerna utan olika sevärda platser längs vägen också. Så antagligen har jag varit till Stundars, utan att direkt ha några större minnen av det.

Rundturen fortsatte till en del av Christers odlingar tills matbudet kom. Så styrdes fören på bilen tillbaka mot gårdscentrat med några små avstickare. MAT!!! Efter att vi ätit gick vi runt och kikade i alla knutar och vrår på Christers anläggning. Kväll blev natt, men diskussionerna bara fortsatte i princip tills ögonlocken ramlade ner. Alla sade god natt och Kalle fick köra hem med långljusen på. Han måste fara hem, för han skulle få främmande följande dag. Tack för husrum Christer och Eivor!

Andra dagen, Solf och Närpes

Frukost! Finns det något bättre än att bli serverad stadig frukost med gröt och kaffe ute i det gröna i goda vänners lag?

Eftersom Kalle farit hem och börjat invänta sina gäster, var det bara Nisse, Christer och jag som promenerade runt och inspekterade resten av Christers odlingar. Jag kan ju bara säga att det är som att vandra runt och titta på en redig grönsaksutställning med ordning!

WP_20140712_006[1]

Dags att dra vidare, mot Kalles knutar, och lunch. Det blev på Kalles (sambos) förslag lunch i växthus. Ett i princip helt vanligt odlingsväxthus där man sitter mitt bland växter, buskar och örter och käkar lunch. Ovanligt, udda och hur kul som helst 🙂 Gott var det också 🙂 Jag åt lax.  … Den där norska odlade laxen kanske… Jag stod en stund och funderade vid det ”vandrande bordet” om jag skulle köra på köttlinjen, eller fisklinjen. Varför jag slog in på fisken förstår jag kanske inte riktigt själv, men det hette ”tomatlax”, och vad skall man äta när man är i Närpes om inte tomater? Så, vad det än var för lax, så körde jag på tomatlinjen med laxen som bonus 🙂

WP_20140712_021[1]

Efter lunchen fick Nisse och jag en guidad tur med Kalle vid spakarna. Det man ser får så mycket mer innehåll när det sitter en och pladdrar och berättar bredvid. Christer hade leveransuppdrag, så vi kom överens om att sammanstråla hemma hos Kalle efter rundturen. Så vad såg vi då? Jo, vi körde en sväng ut till Kaskö och kikade lite i knutarna på den staden och sen såg vi på allt det som finns att se på i Närpes. Högen av objekt är kanske inte jätteenorm, men visst finns det att uppleva i Närpes också. Kyrkan, till exempel. Fast i och för sej var det inte själva kyrkan man fäste blickarna vid, det var snarare kyrkstallarna utanför som vi studerade och fotograferade. Jag fick åter flashbacks och kunde nästan sätta huvudet i pant på att jag upplevt synen av de små stallarna förut.

WP_20140712_025[1]

Följande flashback kom när vi traskade mot vridläktaren och kikade lite försiktigt på den. När jag såg den stora läktaren skymta bland träden fick jag åter en gång en bild och en tanke upp i huvudet. Det här har jag sett förut…

Den gången, nån gång i maj, för längesedan när en liten skola for och tittade på den stora vridläktaren till Närpes hände det sej som så, om jag inte minns fel, att vi på området råkade träffa på nån som jobbade där med nånting. Han kunde berätta lite om vridläktaren, och så fick vi alla sätta oss på läktaren, och så startade han den och vi fick åka runt ett varv med den. Det som skulle spelas den sommaren var ”Rövarna i Kamomillastad”.

Vilka minnen det kan bubbla upp …

Nåja, efter vår titt på läktaren körde vi någon krok till och fick uppleva (antagligen?) den rakaste raksträckan i Österbotten, inte hela, men en del av den, vi vek av och tog retur till Kalles gård och där väntade kaffe och tårta. Fruktansvärt GOD  tårta dessutom! Med hallon på. Vi fick höra lite om Kalles historia i korthet och sedan började synandet i sömmarna av Kalles gård. Åter en gång kunde man bli grön av avund över de österbottninska slätterna. Rakt och platt. Fler antal hektar än skiften. Hemma har många fler skiften än hektar.

WP_20140712_049[1]

Klockan blev 19. Eftersom jag visste att jag hade några 100km framför mej beslöt jag mej för att mitt i det roliga börja dra mej hemmåt. Man skall ju sluta när det är som roligast.

Körandet hemåt gick bra. Jag stannade till i Kristinestad för att tanka både mej och bilen och sen rullade jag sakterligen hemmåt. Fortare gick det att köra hemmåt tyckte jag. Kan ju bero på att jorden är rund och att jag borde ha åkt i ständig nerförsbacke. Eller så kan det bero på att jag när jag körde upp på omfartsvägen kring Åbo nästan kände mej som i hemknutarna fast det ändå återstod många tiotals kilometrar. Jag prickade en passlig färja och snart var jag hemma och lade huvudet på min egna hårda nackstödskudde som egentligen inte är mjuk och bekväm det minsta, men som jag inte kan vara utan. Jag prickade av totalt 793km på två dagar, och insektträffarna på bilen var antagligen lika många, här nedan en bild på registerskylten, då sägs det ändå finnas väldigt lite mygg i år …

WP_20140713_004[1]

Någon dag senare

Nu, såhär någon dag efter hemkomsten har jag lite hunnit smälta allt jag upplevt. Skulle jag sammanfatta allt med bara några få ord skulle jag säga att bondbloggsträffen ur min synvinkel varit enbart positiv. Trevlig, givande, innehållsrik osv. Mina konstateranden är däremot ganska många, men de viktigaste jag kan sätta ner till text är att alla som läser kan ta det lugnt, Kalle och Christer har Heimani i skick!

WP_20140712_046[1]

 Tack ni tre vise män, det var toppen att träffas igen en gång 🙂

2 svar till “De tre vise männen, och jag.“

  1. Janette skriver:

    Pust, nu andas jag ut då ”söderifrån-inspektören” meddelar att allt är i sin ordning på de Österbottniska slätterna 🙂 Det är alltid roligt att träffa vänner i sitt eget skrå! Jag är glad att ni alla bondbloggare delar med er av vardag o helg! Tack.

  2. Christer skriver:

    3 vise män? Jo man tackar men en vis kvinna hade vi också med oss!

    Vi har våra specialområden var och en av oss och om än arbetet görs på olika sätt så är grundtankarna väldigt lika. Och det är väl där visheten sitter -att med förutsättningarna i beaktande kunna anpassa arbetet för att uppnå bästa resultat-. För visst vore jordbrukandet tråkigt om det bara vore att i instruktionsboken läsa hur arbetet skall göras, utan det tankearbete och funderingar som årsvariationer, väder, sortval m.m. för med sig.