Hönsburen

Som sagt så byggde jag en ”hönsbur” på 90-talet åt min mamma som var passionerad skogsbrukare. Men fötterna klarade inte mera av att gå i den ojämna skogen (hon var över 90 år) och jag byggde då hönsburen på en lastpall så jag kunde transportera den bak på traktorn.Senare då vi började svetsa fiberkabel så byggde jag om den till svetsbur.

Hönsburen

Förrän jag byggde om buren med arbetsbord så liknade den faktiskt en hönsbur – därav namnet. Den har en bänk från den gamla Ducaton (paketbilen) med säkerhetsbälte och allting. Från Biltema köpte jag en ”intercom” – en grej med hörlurar och mikrofon som var avsedd för motocykel så föraren kunde prata med passageraren. Jag slaktade hörlurarna och satte in dem i vanliga hörselskydd och förlängde sladden så jag kunde prata med min mamma då jag satt i traktorn och hon i hönsburen.

Min mamma ville alltid komma ut i skogen och se på hyggena. Hon var aktivt med i skogsbruket så länge fötterna tillät det. Det måste vara ett släktdrag för den Mickelska släkten har sysslat en hel del med skogsbruk. Så jag körde hönsburen på pallgafflarna (väl fastskruvad) på krypväxeln genom skogen och berättade för min mamma vad vi hade gjort. Hon var då redan så dålig att hon inte orkade kliva upp i traktorhytten. Men nu kunde hon följa med skogsarbetet i alla fall. Huvudet och humöret var det inget fel på.

Då jag byggde om hönsburen så ändrade jag bara bakändan och satte in ett bord för fibersvetsen. Under bordet blev det utrymme för lådor med nödvändiga verktyg, en ackumulator och en fotogenkamin. Den ger så mycket värme att man måste klä av sej tröjan mitt i vintern. Och hela bakändan måste vara öppen så man får in kablarna och ut den färdigt svetsade skarven. Som tätning använder jag en bit av en lättpresenning. Det finns en stor mängd lysdiodlampor för arbetsbordet eftersom de drar mycket litet ström och man måste ha god belysning för optisk fiber som ju är tunnare än ett hårstrå …

Men snart måste hönsburen byggas om igen. Den börjar helt enkelt skiljas åt efter att i många år ha hoppat över stock och sten i östra Nylands skogar och åkrar. Där jag har svetsat kommer ingen med någon bil – ens en fyrhjulsdriven. Den nya skall blir starkare och framför allt tätare. Isolering behövs inte men då det blåser så blir det svinkallt inne i hönsburen. Den var ju trots allt hastigt ihopslagen av litet bräder och skivor.

Ja, och så skall hönsburen i framtiden också fungera som ”manskapsskjul” i skogsbruket. Det är bara att lämna den i skogen – den är gjord att klara belysningen med en acku som ytterst sällan behöver laddas och värmen få man från fotogenkaminen. Det blir varma kaffepauser snart … (inte alltid så bra för då kan de bli långa).

Hemska huspriser

I går var jag och tittade på ett hus som ungdomarna funderade på att köpa i Sibbo. Men priset var detsamma som för ett större jordbruk – med ett stort hus. Det är ju helt sjuka bostadspriser kring Helsingfors just nu. Jämfört med 70-talet har de stigit ungefär 20 gånger fastän inflationen inte alls varit så stor. Man måste räkna med att punga ut nästan en halv miljon euro om man inte köper något fallfärdigt mögelhus från 70-talet.

Det var dessutom frågan om den del av Sibbo som ockuperats av rövarbaronerna i grannstaden som ville ha fler fina sjötomter. Enligt min mening är det alldeles för nära till rövarnästet men vad skall ungdomarna göra då deras arbeten finns där.

Jag hade nog räknat ut att de skulle ha fått ett stort fint hus på 300 kvadrat plus ett par hundra hektar skog för samma pris i Norrland där de dessutom har optisk fiberkabel (det har de inte i ”storstaden”). Norrland var ju de första som för tio år sedan byggde fibernät i byarna då de flesta aldrig ens hört talas om det. Därifrån fick vi också idén att bygga i Hindersby.

Men arbetsgivarna är litet efterblivna än och fattar inte att de kan spara stora pengar på att låta folk jobba på distans. Inga dyra hyror för arbetsutrymmen. Tekniken går snabbt framåt men problemet är människan som är en ganska så trög varelse. Troligen går det en eller två generationer till innan de tekniska möjligheterna börjar utnyttjas. Men senast då dagens skolelever blir beslutsfattare så är det slut på det gamla att tränga in alla på samma ställe. På samma sätt som det inte mera finns några brukssamhällen där ångvisslan på morgonen kallade alla till arbetet.

Men det tycks vara mycket svårt för människan att fantisera om nånting som inte ännu finns. Alla tror att allting fortsätter som förut – men små förändringar. Det gör det ju inte om vi ser bara hundra år bakåt så har omvälvningarna varit många och stora. Också inom jordbruket.

Då allting sker över nätet så finns det ingen orsak att vara bankens slav resten av livet utan man kan lika bra flytta långt bort och köpa ett jättehus billigt och bo mitt i naturen – samtidigt som man har tillgång till nästan alla tjänster. Kolla bara om 50-100 år så får ni se !

Jordbruket då ? Ja, behovet av livsmedel ökar brantare än produktionen så priserna bara stiger och vi blir rika som troll allihopa. Kolla bara om 50-100 år så får ni se !

Kallt, snö och blåst

Morgonens första blick på Lantbruksvädret var inte såå trevlig. SMHI ”lovar” kallt, snö och blåst – tillika. Hela -21 grader nästa vecka.  Det är ovanligt för då det är kallt så brukar det inte blåsa och snöoväder höjer ofta temperaturen. Men vädret visste väl att jag skulle börja skruva upp skivor kring flislagret och enligt lagen om alltings krånglighet så …

Det blir väldans kul att stå med en stor och tung skiva på en stege i snöstorm och köld. Nåja, det skulle bara bli 7 m/s men en skiva flyger ganska bra redan vid den vindhastigheten. Om jag inte hade legat och slöat förra veckan då det var någorlunda hyfsat väder så hade skivorna redan varit uppskruvade. Det finns inga ”lugna” perioder i jordbruket. Om man inte jobbar som en dåre då det går bra att göra nånting så är man en dåre och får stå i snöstormen. Nackdelen med att göra allting själv är att man inte har någon annan att skylla på (en populär sysselsättning är ju annars att hitta (andra) syndabockar).

I går förde jag gamla fina Ducaton till besiktningen men den gick inte igenom. Plåtarna börjar bli rostiga (den är bara 18 år) så nu har jag litet mera hobbyarbete fram till jul. Det är inte direkt någon höjdare att svetsa med MIG-svetsen i rostig bilplåt. Jag är mera för stora svetsar och tjocka järn, 150 A svetsström och 3,25 mm elektroder. Då kan man svetsa så vilt man bara orkar. Gnistorna sprutar och blir det inte bra så tar man bort fogen med vinkelslipen.

I alla fall var det trevligt att köra gamla Ducaton igen. Det är nånting speciellt med en stor paketbil där man sitter högt och ser övar alla småbilar. Den är ingen racerbil men den är seg och tar sej upp för backe som backe på femman. Volvo i alla ära men nog föredrar jag Ducaton alla gånger. Och så finns det utrymme för ett möblemang från ett mindre hus.

I går hämtade jag en massa skivor och stenull för det ny fils(mellan)lagret. Nu gäller det bara att få upp skivorna utan att flyga bort. Man skulle kunna tro att man lärt sej av förra vinterns byggande men igen blir det att stå där i blåsten. Det är bråttom hela tiden och dagarna bara går och så är det snart december igen. Jag minns att vi hade verklig svintur då vi byggde den nya verkstaden för ca. 20 år sedan – då var det +15 grader i december ! Så icke nu …

Ja, det är väl bara att gå ut och flyga iväg med skivorna …

För ett dumt huvud får kroppen lida

Det är likadant varje höst … Man klär inte på sej ordentligt och så blir man förkyld. Jag har legat utslagen slutet av veckan men nu går det bättre. Sommarkläderna fungerar bra så länge man bara går ett varv mellan husen. Men nu började jag med utomhusbyggandet i pinande nordanvind. Och vintern tar en med överraskning vartenda år.

Det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder heter det och det är sant. Så nu tas vadmalskläderna fram (jag köpte ett lager av svenska arméns uniformjackor m/39 som troligen är de sista ordentliga vadmalskläderna i världen). De ryska filttossorna kan man ju inte använda förrän det blir minst 20 grader kallt men ett par stora stövlar med plats för dubbla yllesockor klarar av måttlig kyla. Äkta yllesockor är annars fruktansvärt dyra – man tänkte aldrig på saken då farmor och morsan stickade åt en hela tiden.

Nu skall flisbyttan fyllas på varje dag så det börjar vara på tiden att få det nya mellanlagret i funktion med plats för 10 kubikmeter. Men det finns hopp. Ducaton är ihopskruvad och om jag inte glömt nånting viktigt så skall den besiktas i morgon och sedan hämtar jag skivor och stenull. Bara jag får de yttre skivorna uppskruvade så gör det inget att det blir -18 grader – även om det nog hade varit trevligt att få det byggt litet tidigare.

Skogsarbetet börjar snart men det är harm att snön föll på varm jord. Nu är marken inte frusen under snön utan man måste försiktigt börja köra upp skogsvägar – först med den minsta och lättaste traktorn. Men visst finns det ännu en del verkstadsarbete kvar.

Få se om vi får en lång och kall vinter igen …

Lera, gropar och optisk fiberkabel

Det högteknologiska optisk fibernätet är i praktiken mest leriga gropar. Där har jag tillbringat de senaste dagarna. Först försökte jag parkera traktorn med ”hönsburen” (fibersvetsningsskjulet) på vägen men kablarna var för korta (om jag hade kunnat få traktorn att sväva ovanför gropen så hade det gått). Så det blev att ta spaden i vacker hand och börja gräva fram mera kabel. Det var litet bråttom för i natt blev det minusgrader och därefter gräver man inte mycket för hand.

Lera är ett kapitel för sej. Det har vi mycket av – lera och stenbackar. Den är hård som sten i sommartorkan och vinterkölden – men segare. Och nu på hösten så är den klibbig. Den fastnar på stövlarna så man blir ett kilo tyngre för varje steg. Om man alls lyckas lyfta stövlarna. Så det var ”roligt” att gräva i gropen. Eller ”gräva” … Leran fastnade förstås också vid spaden och det var ett större företag att få bort den för varje spadtag.

Inte världens värsta actionbild men en del av bondens vardag.

Men det har inte bara varit lera de senaste dagrna. Jag skruvade ihop Ducaton (paketbilen) och hällde i kylarvätska – men den rann ut tillbaka. Kylaren måste lödas och en slang hade definitivt sett bättre tider – den var full av sprickor. Men löda kan man göra själv och slangar hade jag hemma så det var ingen större sak. Nu hålls kylarvätskan i motorn (tillsvidare) och den startade genast då jag vred om nyckeln. Jag gillar dieslar för där finns ingen förbaskad tändning.

Det värsta var i alla fall att Internetanslutningen slutade fungera 10:38 i går. Vårt nät fungerade bra men TDC:s förbindelse till Kouvola försvann. Reserven slog på automatiskt men den är 20 gånger långsammare än den riktiga förbindelsen. Dit for min dag för det är två firmor inblandade och det tar tid att först kontakta den ena och vänta och sedan säjer de förstås att deras förbindelse fungerar bra och så måste man kontakta den andra. Och det är TDC som inte känner till hela förbindelsen varje gång jag tar kontakt – inte ens det kundnummer de själva gett oss.

Så de utreder saken i många timmar – och halva Lappträsk ringer hit och frågar vad som är fel. En del jobbar över nätet och behöver snabb anslutning (också uppladdning vilket operatörerna inte fattar alls). Andra behöver betala räkningar och det är numera över nätet eller så måste man köra långa vägar till staden för att hitta ett bankkontor. Trots allt måste de ha hittat förbindelsen för på kvällen började det fungera.

Men i morse fick jag ett meddelande om att de tagit emot min felanmälan. Tack så mycket men det var lite väl sent. Snart så skicka väl systemet ett meddelande att de skall reparera felet och senare kommer väl flera meddelanden att de hittat felet, reparerat felet och avslutar felbehandlingen. Mycket bra, men en dag för sent. Trots blixtsnabba nät så blir kundservicen bara krångligare och sämre för varje dag inom alla företag. De måste ha speciella konsulter som sysslar på heltid med att göra det krångligare. Vem har de senaste åren kunnat ringa ett nummer till en person som vet vad det är frågan om ? Utom småfirmor förstås – ju större de är desto sämre fungerar de.

Morgonen ljusnar så rosig och fager

Då jag steg ut på trappan för att hämta in tidningen i morse så flög mej i hågen raderna från Jonatan Reuters visa (till en bröllopslåt från Borgåtrakten). Troligen är den avsedd för en försommarmorgon men den passade utmärkt också denna novemberdag. Dimman låg kvar över de våta åkrarna men solen började redan tränga fram.

Morgnar som denna tycker man att man är rikare än nån miljonär – han har ju bara pengar på banken (eller närmast bitar i en datamaskin).