Livet på landet i Solf, Ytterholm, Yttermark, Heisala och Hindersby
Författare: Nisse
Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden.
Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.
Det är lång väg till Kristinestad från Östra Nyland. Jag steg upp sex och körde till Böle där jag träffade Mårten. Efter litet äventyr med bil och kamera (den beställda bilen fanns i Karis och kameran var inlåst) kom vi i väg och kunde plocka upp Unni i Lojo och Sonja i Pikis.
Unni och Ingela
Sedan åkte vi bil i många timmar i regn och rusk. Men det var ett glatt gäng som sent omsider körde in på Kalles gårdsplan. Hos Kalle väntade Mats och förstås Kalle själv. Efter att ha stjälpt i oss en kopp kaffe gick vi en snabb rundtur kring Kalles domäner och sedan måste vi åka till Kristinestad. Kalle soffpratade som om han aldrig gjort annat (se Kalle i den gula soffan) och så gick vi allihopa för att äta.
Det är ett glatt gäng
Mats var tvungen att åka hem och titta till djuren (som ju klarat sej bra) och Kalle åkte förstås hem. Vi sydlänningar sov på det fina hotellet och sedan blev det igen en lång åktur. Typiskt nog så var det fullt prat nästan hela vägen ned där Antte väntade på Sonja. Resultatet av pratet får ni se så småningom här på Bondbloggen – mer säjer jag inte. I Lojo lämnade vi Unni som tar ledigt från Bondbloggen på grund av familjetillökning. Till sist kom jag hem ganska sent på eftermiddagen.
Det är egentligen ganska fantastiskt att nätet numera gör det möjligt för oss att ”umgås” hemifrån varenda dag. Om man skulle vara tvungen att åka på sådana här resor varje gång man skall diskutera så skulle det bli väldigt sällan. Åtminstone då det gäller umgänget mellan nylänningar och österbottningar. Nätet binder ihop oss på ett helt annat sätt än förr. Visst var radio och TV också stora steg framåt men det nya med nätet är att var och en kan vara med i en diskussion. Så stort tack till Svenska radion och TV:n, Unni, Mårten och Ingela för Bondbloggen som blivit ett nytt ”rum” där vi kan träffas (utan att göra så här långa resor – även om det förstås var roligt att se på Kalles ”torp” i verkligheten). Radio och TV ersätts inte direkt av nätet utan snarare kompletteras de med nya möjligheterna.
Här i andra ändan av Svensk-Finland måste jag stiga upp klockan sex och börja åka mot Böle där jag skall träffa Mårten och så åker vi vidare mot Åbo för att förhoppningsvis få med oss Sonja till Kristinestad (men före det plockar vi upp Unni).
Det här är alltså en hopplös vecka. Först klappade nätet ihop på lördag och hela Lappträsk ringde till mej (kändes det som …). En burk som kopplar oss till Internet hade gått sönder i TDC:s utrymmen i kommunkansliet men där kommer jag inte in så vi fick vänta till måndag innan de bytte ut burken och nätet började fungera igen. Men på telefonsamtalen märker man nog att nätet börjar vara viktigt redan nu för folk här. Bara för sju år sedan då vi började bygga så undrade folk vad i all världen jag sysslade med.
Så gårdagen gick att sitta i telefon och så hade vi byabolagets styrelsemöte. Två dagar går åt till Kristinestad och på torsdag kommer radion och intervjuar mej. Med litet tur är fredagen ”ledig”, dvs. arbetsdag men så blir det Landsbygdsriksdag i Borgå på lördag-söndag. Tur att skörden är undan …
Men inte är det fritidsproblem än. Nu blir det bråttom att få höstbearbetningen gjord, maskinerna rengjorda inför vintern och så flisandet och flislagret klara tills vinterkölden kommer. Och så hade vi tänkt ta ledigt en vecka och åka till Sverige till ELMIA-mässan i Jönköping som i år har maskiner och fält som tema.
Nu gäller det att sälja bort allt vete som jag pantat på då priset var uruselt (ännu i juni). Vetepriset har fördubblats från maj och så måste jag faktiskt få torken tömd så jag kan börja flisa ved för vintern. Jag änvänder nämligen samma kalluftstork för säd och för flis. Det var litet svårt att bedöma exakt hur mycket vete det fanns eftersom det är första gången jag använder den nya torken. Det fanns mycket mer än jag trodde så det blir att köra bort ett lass till för att få den tömd.
Den nya torken har ögonlocksplåt så man kan blåsa ut säden men trattarna och luckorna är inte ännu klara så jag suger i stället bort säden. Det gick så bra att jag inte vet om jag ids bygga urtappningsluckor alls. Sugtryckfläkten är en Kongskilde dubbelcentrifugalfläkt på 22 kW och den flyttar torrt vete upp till 20 ton per timme. Vanligen brukar kapaciteten vara överdriven men det här gick verkligen fort. Man behöver inte stå och hålla i munstycket utan det räcker att man då och då flyttar det framåt. Men vetet var också verkligt torrt – närmare 11 %.
Fläkten är köpt begagnad förstås – men den var som ny. Priset på en sådan är ganska tufft om man köper den från en affär. Jag hade tur eftersom säljaren var missnöjd med kapaciteten – men jag upptäckte sedan att nån kopplat mataren (den lilla runda cylindern på röret) att gå åt fel håll ! Då jag bytte riktning så fungerade den fint. Problemet med en 22 kW motor är att man skall ha stora huvudsäkringar. Men det behövs i alla fall 63 A för torkfläktarna så det gick an. Men inte skall man köra något annat tillika. Givetvis har jag byggt om den litet och satt in en lysdiod som tänds då motorn går i triangelkoppling och lyser på luftmätaren som visar hur belastad den är. Jag borde bara bygga en större indikator så man ser på långt håll hur mycket man kan suga.
Och så märkte jag att det behövs ordentliga nivåmätare i varje silo som man ser eller hör då man suger. Jag satte in sådana redan för många år sedan men det skulle behövas trådlösa indikatorer som tutar i hörlurarna då silon är full. Jag skall försöka sätta in larm via WLAN till hörlurarna. Nu blir jag tvungen att springa till silon hela tiden för att se när den är full.
På allmän begäran 🙂 presenterar jag kort traktorerna på Bos-Sestu:
Massey-Ferguson MF-65 är den äldsta från 1960. Storebror till den legendariske Grållen (MF35). Dieselmotor Perkins 4-cylindrig på 50 hk och tre växlar framåt och en bakåt. Hemlagad hytt (bara taket och vindrutan kvar). Försedd med James frontlastare och används numera mest som skottkärra och byggnadsställning samt för att lyfta storsäckar. Den är för svag för moderna maskiner men i stort sett evig. Man bara köper en ny acku vart femte år ungefär. Frontlastaren är mycket viktig för alla möjliga arbeten men 65:an har ingen styrservo så det krävs litet teknik att köra med den (man måste köra framåt eller bakåt för att orka vrida på ratten vid last i frontlastaren).
MF-65
Massey-Fergusom MF-165 från 1970 är en modernare version med en Perkins diesel (A4.212) med fyra cylindrar och 52 hk med tre växlar framåt och en bakåt. Men den har styrservo, snabbväxel och fabrikshytt. En av världens vanligaste traktorer fortfarande. Inga problem med reservdelar men liksom 65:an i stort sett evig. Den är vår universala Lilltraktor (bara 2600 kg) och används för allt möjligt från harvning och besprutning till körning av släpvagn. Den är ett av de vackraste exemplen på engelska traktorer då de är som bäst. Men litet för svag för arbetsredskapen. Och vi köpte litet för tidigt för den har torra bromsar medan de nyare 165:orna har våta bromsar som fungerar mycket bättre. Det som retar mej mest med MF-traktorerna är tums skruvar. Jag köper inga anglosaxiska maskiner mer av den orsaken. Engelska och amerikanska maskiner borde inte få importeras till Europa alls förrän de gått över till metersystemet.
MF-165
Min pappa köpte MF-traktorerna men min första ”egna” traktor var Zetor Crystal 8011 från 1975. Det var en legendarisk modell som på sin tid var helt nyskapande och som de flesta andra tillverkare kopierat (liksom Fergusongrållen). Den hade en hytt med slät golvyta och inbyggd kompressor och en mängd finheter. Det är en annan familj än de gamla Zetor-traktorerna och tillverkades i Slovakien och Polen (Ursus). Den är numera vår huvudtraktor och används både på åker och i skog. Motorn är Zetors egen diesel på 85 hk med våta cylinderfoder (lätta att byta – det har jag gjort). Reservdelar är inget problem på grund av legendariske Moto-Check i Närpes. Det är en tung traktor på 3700 kg och ganska stor. Hytten är fantastisk med extra sits bak men vår modell som var en av de första har inte taket med fläkt och luftfilter (det bygger jag om just nu). Kylaren var dålig i början och jag har reparerat och bytt den många gånger tills jag köpte en riktigt fin kylare som nu tycks hålla. Styrservon är en otrolig konstruktion med en jätteklimp som cylinder – den har jag skruvat med ofta. Inga problem med reparationer – man kan fixa allting själv. Enkel och robust. Packningarnas material har varit dåligt. Det kostar inte mycket att byta dem men kan vara en hel del arbete. Fortfarande min favorittraktor på åkern.
Zetor 8011 Crystal
Belarus 825 turbo från 1982 är vår enda fyrhjulsdrivna traktor och har blivit skogstraktor. Den har en fyrcylindrig diesel på 100 hk av Belarus egen konstruktion. En seg baddare. Litet problem har jag haft med cylindertapparna som jag varit tvungen att byta. Och kopplingen har varit usel och är bytt flera gånger. Det är en säregen konstruktion på många sätt. Hydrauliken är dubbelverkande så jag kan lyfta upp bakändan på traktorn genom att trycka ned hydraularmarna. Bakhjulen kan ställas med skruv så man får exakt den spårvidd man vill ha. Det gäller bara att dra åt skruvarna ordentligt annars tappar man bakhjulet i full fart (det hände mej). Den går mycket fort på landsvägen men har krypväxlar också (18 framåt och fyra bakåt). Liksom Zetorn är den enkel att reparera men reservdelarna har blivit dyra de senaste åren. Förr var de grisbilliga och vi hade huvudlagret i Kouvola på 50 km avstånd. Den läcker olja från hydrauliken både här och där. Det är inte mycket men den är oljig hela tiden. En tung traktor på 4100 kg och långt avstånd mellan hjulaxlarna (svänger dåligt). Men framaxeln är en ovanlig konstruktion. Den är dragande men med högsta frihöjden av alla traktorer eftersom den har vinkelväxlar ute vid hjulen och passar därför bra i skogen. Men det är en väldigt hållbar konstruktion – inte ett enda problem hittills. Hytten är mycket högt uppe men ganska liten och så finns det två ackur inne i hytten. En Nokka 3010 lastare är fäst vid ramen på den så man kan lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna (lätt att sätta på snökedjorna).
Höstväder – det är vad vi har. Det duggar eller regnar allt emellanåt. Visst tittar solen fram också men mest bara för att retas. Man kan aldrig vara säker på att det är torrväder någon längre tid.
Det är inte så farligt – allting är tröskat och torkat – men det är irriterande. Jag borde köra ut tröskan och kila upp golvet i ladan men då måste den stå ute någon dag och jag vill helst inte ha den våt. Det finns ju massor av inomhusarbeten men sommarens maskiner borde ställas undan och till det behövs litet torrväder.
Det har varit planerande av mätnät och fliseldning och så måste jag i går ta en tur till Ring III (in till Helsingfors åker jag nästan aldrig mer) för att skaffa mer material för torkbygget och för fliseldningen. Även om man inte skall ha så mycket så går det i praktiken en hel dag till det i alla fall. Därför köper jag helst över nätet.
Annars har jag bara sålt vete. Priset är hyfsat nu (nytt rekord i dag åter …) så jag försöker tömma lagren. Förresten måste jag få nya torken tom så jag kan ta in flisen för i vinter. Senaste billasset på tisdag gick annars bra. Nu testade jag hur snabbt man får bort mellankanalen som jag byggde i somras. Det gick på en och en halv timme och då måste jag ännu bygga litet extra så man kan i framtiden räkna med en timme för att få bort den. Det går an – ifall de ringer i tid …
Men så fastnade bilen för chauffören körde litet för långt ut och där fanns lös sand. Så det blev att dra med Zetorn för att få upp den. Jag måste nog ta ett lass grovt grus för att stabilisera sanden. Men efter den torra sommaren är det ju ännu stadigt och åkrarna har stora sprickor här i leran.
Just nu skulle jag fylla på flis men hann köra bara en skopa så kom det en ordentlig skur och jag sitter därför här och skriver i stället. Det är inte stort jobb – bara tre skopor var tredje dag – men tydligen måste man passa på riktigt noga med det här vädret. Solen sken då jag började men nästan blixtsnabbt kom skuren. Så jag tar en kopp kaffe och sedan kör jag två skopor till …
Eftersom presentationen blev så lång så rymdes skogsbruket inte med. Det har stor betydelse för oss – speciellt under de år vetepriset varit i botten och egentligen hela jordbruket varit olönsamt. Och hela vintern arbetar jag i skogen.
Tidigare hade jag inte så mycket tid för skogsarbete då jag arbetade i Otnäs. Men vi har alltid skött skogen på samma sätt. Mycket få kalhyggen så den ”nya” metoden med ”plockhuggning” och ”kontinuerligt skogsbruk” som det nu pratas så mycket om är egentligen den gamla metod vi alltid använt. Farsan var mycket skogsintresserad och vann en massa stämplingstävlingar (man skall ”stämpla” de träd som skall tas bort). Stämplingstävlingarna var ett sätt att utbilda bönderna i just ”kontinuerligt skogsbruk”. Min morfar var också intresserad av skogen och min morbror Tor som tog över Mickels hade en skog som var så välskött att den såg ut som en park.
Vi har alltså 56 ha skog varav hälften är i ”heimskooin” (hemskogen) och hälften någon kilometer längre bort. Här är skogarna dels i låglänta kärr dels i stenbackar. Och det är mest granskog med inslag av björk och asp och litet al. I kärren och mossarna går det att avverka bara då det är ordentliga vintrar – helst snöfattiga och kalla. I stenbackarna kan man avverka bara då det är blida vintrar med mycket snö för då bildar snön fina vägar över stenarna.
I motsats till Kalle så kör jag med vanliga traktorer i skogen och sköter allting själv. Jag har en stor Belarus 825 som huvudsaklig skogstraktor med en Nokka 3010 lastare och fastsatt i den en Nokka processor. En processor är en hydrauliskt driven maskin som kvistar och kapar träd. Den har två rullar som driver trädet med god fart mot två bett som slår av kvistarna och en hydrauldriven motorsåg som kapar av trädet. Den har en längdmätare med en elektroniklåda i hytten där jag ser längden på biten och med en spak kan jag köra trädet framåt och bakåt och kapa det där jag vill.
Belarus 825 med Nokka lastare och processor
Riktigt stora träd klarar processorn inte utan diametern bör vara under 30 cm. Men man kan såga av en eller två stockar för hand och sedan köra resten genom processorn. Det går snabbt för jag fäller ändå trädet för hand med motorsåg och de första fyra metrarna är oftast kvistfria. Speciellt med granar är det mycket snabbare att köra träden genom processorn än att kvista dem för hand. Tall kan vara problematisk om den har tjocka kvistar. Processorn klarar nog inte tio cm tjocka kvistar utan de måste sågas av med motorsågen för hand. Krokiga björkar är också ett problem eftersom min processor har fasta kvistbett och de kör in i stammen om den är alltför krokig. Nya processorer har rörliga knivar som bättre följer stammen. Men jag köpte lastare och processor begagnade under lågkonjunkturen på 90-talet för 40 000 mark för alltsammans …
Motorsågar går åt på löpande band nästan. Jag har gått över till proffssågar som håller litet längre och just nu är Jonsered favoriten. Det är nästan samma såg som Husqvarna men mina Husqvarnor hade problem med startandet så jag bytte. Det ligger en hel hög med gamla motorsågar på hyllorna men den största är en 100 kubiks Jonsered med 19 tums svärd. Den är så stark att det är som att skära i smör då man gasar upp den. För de stora granarna i Tallmosan måste jag ha den eftersom svärdet på en vanlig motorsåg inte räcker till för dessa jätteträd som kan ha stubbar på 70-80 cm. Hobbysågar duger inte till något annat än som tyngder …
Den senaste investeringen i skogsbruket är en andra lastare som jag satt på Zetorn. Då jag har processorn på Nokka-lastarn så kan jag inte koppla skogsvagnen till den utan kör vagnen med Zetorn. Jag behöver alltså en andra lastare för vagnen. Lastarna är fästa vid traktorn – inte vid vagnen som många har. Det är helt nödvändigt eftersom jag har processor och jag tycker mycket bättre om traktorfäste. Då kan man koppla bort vagnen och köra mycket lättare i skogen med enbart lastaren. Belarusen har lastaren fast monterad vid traktorn och jag kan lyfta upp traktorns bakhjul med lastarens fötter. Det var tur då jag körde ned traktorn i utfallet i fjol. Då lyfte jag bara upp hela traktorn med lastarfoten och radade virke under bakhjulen.
En annan investering som jag är mycket nöjd med är en hydraulisk vinsch på lastaren. Med den behöver man inte köra fram till vartenda träd utan kan dra träden till traktorn. Vajern var 30 meter med så sågade jag av den i misstag så nu är den bara 25. Tuffa sågar som kapar en 8 mm vajer sådär bara … Jag sparar massor med skog genom att ha stickvägarna med 50 meters mellanrum. Vinschen är radiostyrd så jag har en liten dosa i blusfickan som jag klämmer på och så åker träden/stocken iväg och jag kan gå bredvid och styra den förbi stenar och stubbar.
Skogen ger oss förutom salu- och byggvirke också ved. Mest flisar jag allt som går att flisa men riktigt stora stockar (med rotröta) måste jag såga till ved. Vi har alla gamla kakelugnar och spisar kvar så man kan värma hela huset med ved om man vill. Jag bytte panna och flismatare i vintras och kopplade till mera utrymmen och har nu verkstaden varm året runt. Men den nya pannan var så mycket effektivare att det inte går åt mycket mera flis. Och vi orkar inte bränna upp all ved som skogen producerar.
Under de år jag jobbade i Otnäs avverkade vi ganska litet stock så det finns virke i skogen. Egentligen är vår skog alldeles för tät och jag försöker förtvivlat få den gallrad och de äldsta träden bort kvickt. Här i våra trakter har vi nämligen problem med granens rotröta och gamla stora träd kan bli ved därför att rötan förstört dem. Jag vägrar att avverka på sommaren och med stora maskiner för då får rötter och kvarvarande träd skador och rötan kan lättare tränga in.
Liksom mina förfäder (och min mamma) så trivs jag i skogen. Vintern gillar jag för då är det inte hett och inte finns det myggor eller älgflugor. Vad bättre finns det än att sitta i solen en midvinterdag och dricka kaffe i skogen …