Författare: Nisse

Sommaren är byggandets tid – det har det varit ända sedan jag var riktigt liten. Vi byggde med brorsan kojor av alla upptänkliga slag – och en del mindre upptänkliga. Jag fick en låda spik och en hammare till julklapp och sedan fick vi små yxor som vi tog med till Strömfors till min mosters fasa. Hon och min morbror var lärare och vi tyckte där inte fanns nånting att göra – vana som vi var vid jordbruksarbete varje dag.

Kojbyggandet var inte direkt ofarligt och jag har ännu en ”lask” (ärr) i foten från yxan då jag lärde mej att man inte skall hugga på en ribba som fjädrar … ”He ska svar” (det skall svara) lärde mej farsan Och finns ribban i luften så sätter man en grov ”blankå” (planka) bakom ! Min byggterminologi är fortfarande fullständigt på ärans och hjältarnas språk, dvs. gammal svenska. Eftersom jag är högerhänt så finns det också flera ”laskar” på vänster tumme från sågen då jag lärde mej att det man sågar skall sitta fast ordentligt.

Traditionen har fortsatt och bakom huset har vi en liten tallstubbe som pojken fixade till då han fick sin yxa. Det var bums ut i parken och den minsta planterade tallen blev avhuggen på lämplig höjd för en sexåring. Inte illa med tanke på att yxan var ganska ovass. Stubben har jag sparat som ett minne av våra stolta byggartraditioner.

Nu används en massa stål och plast i bygget – och en hel del maskiner. Skruvdragare fnös jag åt i början men nu är de lika viktiga som hammaren. Skruv är nästan lika billigt som spik och är mycket bättre då man skall riva. Redan min farmor insåg att man inte skall bygga för stabilt: ”Lagin nu int he så starkt för tå e he svåårt ti riiv” (Laga inte så starkt för då blir det svårt att riva).  Vanligen brukar rivande överflyttas till nästa generation men redan farsan klagade över att han var tvungen att riva det som han byggt. Min farmor var nog en föregångare för på den tiden tänkte man inte på rivandet då man byggde.

Och så har vi ”tjikelvärk” … Det är provisoriska konstruktioner som vinglar hit och dit (”tjiklar”) och knappt håller ihop. Det är tänkt att de skall ersättas med ordentliga byggen alldeles snart – men ibland kan det ta 27 år (som med vår provisoriska flisvärme). Ett problem med ”tjikelvärk” är att de är väldigt tåliga eftersom de ger efter och sällan går helt sönder även om de utsätts för ganska stora påfrestningar – där ett ordentligt bygge går i kras. Och så är det så lätt att reparera ett ”tjikelvärk” …

Nu gäller det att gå ut och börja bygga. Vi bygger om den gamla torken – första större ombyggnaden sedan den kom till år 1975. Nå, egentligen kopplar vi bara ihop den med den nya torken. Nu är det ännu + 15 grader ute men till eftermiddagen hotar de med + 34 … DÅ vill jag inte stå där under plåttaket så då blir det siesta.

Nu borde man ligga i skuggan och dricka något läskande (till exempel surmjölk) men torken skall lagas och det finns inget förbarmande. Det betyder damm, svett och svavel – fast nu är det så hett att man inte ens orkar osa svavel. Jag har en gammal anorak på mej eftersom den har en huva som man kan snöra åt och slippa få stora dammoln i nacken. Men gissa om det blir hett …

Skyddskläder är ett kapitel för sej. Förr använde ingen sådana men det blev lungsjukdomar och farsan hamnade också ett varv på Mjölbolsta sjukhus. Själv har jag försökt använda åtminstone dammskydd men allt verkar vara konstruerat för inspektörer som står och ser på då andra arbetar. Att arbeta i skydden är ofta en värre plåga än att vara utan. Det finns en enda modell av dammskydd som man kan använda – de andra är helt odugliga. Jag köpte ett par hjälmar med fläkt men de är så stora att man inte kan använda dem annat än på stora och öppna platser. Och sikten blir usel så då man skall göra nånting så måste man ta bort hjälmen. En skyddsoverall var så vid och sladdrig så den fastnade i allting. Och så undrar inspektörerna över att arbetarna inte använder skydd fastän det finns. Troligen är skydden köpta för att hänga i skåpet så man kan visa inspektörerna att det nog finns.

Badande i svett fick jag i alla fall fläkten flyttad från ändan på huvudkanalen till sidan och nu gäller det bara att förlänga huvudkanalen till den nya torken. Lördagen var fin – den enda dag i juli då man kunnat existera – men nu är det över 30 grader igen. Om sedan solen basar på plåttaket så blir man stekt under det.

Den här fläkten har en 11 kW motor och den kan ge 40000 kubikmeter luft i timmen. Den är tillverkad i grannbyn av Perssons kvarnverkstad för 35 år sedan men ännu i perfekt balans. Och det är viktigt för om det blir obalans så flyger fläktvingar omkring med fruktansvärd fart. Jag har tre fläktar i huvudkanalen så det blir en hel del luft som blåses genom säden (eller flisen).