Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

Ny lur.

Efter att i tre veckors tid närapå försmäktat i etern i brist på smarttelefon blev det idag att återgå till livet online. Efter att enbart hållit kontakt med omvärlden på ”gammalt vis” via telefon och SMS kan jag i alla fall konstatera att det går att leva utan konstant uppkoppling. Men visst känner man sig lite utanför speciellt de dagar man är på rörlig fot. De dagar man jobbar hemma går det att nu som då slinka in på kontoret för att via bordsdatorn kolla vad som är på gång. Men de dagar man hållit till i skogen är det som om man varit borta en väldigt lång tid från bekantskapskretsen och civilisationen. Jag brukar under dricka- och matpauserna i skogen plocka fram luren för att under några minuter kolla e-post och sociala media. På så vis samlas inte all information till kvällen då man oftast är för trött för att hinna gå igenom allt flöde i cybervärlden.

Likaså leder -som ni säkert märkt- frånvaron av tillgång till nätet och ordentlig kamera att också bloggaktiviteten sjunker, tack och lov har kollegorna här på bondbloggen varit desto aktivare 🙂 Förhoppningsvis kan jag nu härefter aktivera mig lite mera då utrustningen uppdaterats.

Ny lur leder tyvärr onekligen till att det krävs lite inskolning i funktionerna och programmering av inställningarna. Tyvärr så har jag också en hel del information i den gamla luren som jag borde ha plockat ut innan den helt dog bort. Det borde gå att återuppliva den om jag lyckas få laddningen via USB-porten fixad eller så att jag kunde få låna ett laddat batteri från en motsvarande telefon under tiden jag kopierar materialet.

Ja, vad blev det då för en apparat kanske ni undrar. Resonerade som så att det kanske är lättare att komma igång igen med en snarlik telefon så valet föll till sist på en Lumia 830. Den är lite större till formatet än min gamla vilket underlättar skrivandet med mina tjocka fingrar och texten är också lättare att läsa då fonten är större, men samtidigt blir telefonen antagligen lite ömtåligare. Det verkar ändå som att det ska gå att få parallella SIM-kort också från Elisa så att man likt Kalle kan hålla igång 2 telefoner samtidigt på samma nummer. Då vore det möjligt att bära den gamla i fickan i skogen som säkerhetstelefon och hålla den nya i traktorn för att under pauserna sköta kontorssysslorna. Att försöka flytta de idag pyttesmå SIM-korten mellan telefonerna i skogen blir nog inte till någonting så det här vore ett bra alternativ. Vi får väl se om valet av telefon var det rätta, åtminstone hoppas jag att den håller minst en 3-4 år.

Efter att telefonerna minskat i storlek för varje ny modell verkar de nu åter bli större. Samsungen till höger är den lur som jag använde då när jag började blogga för snart 4 år sen, 800'an i mitten som höll 3 år och dagens nyförvärv 830'an längst till vänster.
Efter att telefonerna minskat i storlek för varje ny modell verkar de nu åter bli större. Samsungen till höger är den lur som jag använde då när jag började blogga för snart 4 år sen, 800’an i mitten vars USB-port gav upp efter 3 års användning och dagens nyförvärv 830’an längst till vänster.

 

Valla, valla.

Imorgon går ett av vinterns inplanerade skidlopp BotniaVasan 52km av stapeln i Vörå. Jag har deltagit i alla som arrangerats hittills och det är bäst att hålla tradition vid liv så att man har lite mål att träna för. Det här blir nu mitt nionde BotniaVasanlopp. Tyvärr så är formen i år den sämsta den varit inför loppet, snöläget och en förkylning samt lite tidsbrist (läs latheten) kan jag väl räkna upp som orsaker. Nå nu går jag inte in för att vinna men vill ju förstås ta mig i genom med hedern i behåll. Dottern deltar också för andra gången och henne vill jag inte ha före mig i mål 🙂

130 km har jag hunnit skida hittills och det är väl minst 3 gånger för litet. Tycker mig märkt att formkurvan brukar svänga uppåt först efter en 150km så det blir väl nånstans i trakten av Kimo som det blir åka av 🙂 För ett par veckor sen då jag konstaterade att det inte fanns tid för att få fason på kondition så beslöt jag efter att ha rådfrågat världsmästaren i bänkpress här i grannbyn att satsa på de små muskelgrupperna som inte kräver så mycket syre. Tyvärr har jag inte hunnit följa hans råd till fullo men kommer att försöka stöda så mycket som möjligt på arm- och magmuskler och spara lite på benmusklerna. Vi får se hur det lyckas men glidet är viktigt och därför har jag nu lagt ner några timmar på att valla skidorna. Lite osäker på fästvallningen men räknar med hårda spår då det nu börjat blåsa frisk nordlig vind som förmodligen får de blöta spåren efter dagens töväder att frysa till.

Men nu åter till vallaboden för lite paraffindopning 🙂

Datorberoende?

Tusan också nu har nästan fyra timmar gått åt framför skärmen igen, är det början på datorberoende?

Det går onekligen åt en massa tid  framför datorskärmen på både gott och ont, om det sen kan anses farligt har man själv svårt att avgöra. Funderar över vart de senaste timmarna tagit vägen….. lite bläddrande och några REKO-kommentarer på Facebooken får jag väl tillstå men i övrigt har det blivit att läsa Vasabladet som e-tidning, kolla kommentarer på Bondbloggen och väderprognoserna, läsa lite nyheter och kommentarer på YLE’s sidor, kolla startlistorna och gästbokskommentarer på BotniaVasan’s hemsida, gå igenom e-posten och så gick det lite på en timme åt att betala en STOR hög med räkningar och mata in årets förskottskatteinbetalningar.

Om det sen kan anses vara ett beroendeframkallat fenomen vet jag som sagt inte men visst återkommer jag till de flesta av ovanstående titt som tätt. De sistnämnda (räkningsbetalningarna) är det till och med lite svårt att låta bli ogjorda hur gärna man sen skulle vilja slippa 🙂

Alternativet skulle väl ha varit att läsa Vasabladet i pappersform och se YLE’s nyheter på TV och kanske tagit en tur i elljusspåret i stället för de andra aktiviteterna. Säkert hälsosammare och lika roligt skulle det ha varit.

Får väl konstatera att det är i det närmaste omöjligt att klara sig utan dator numera….. Februari är annars en månad som brukar vara mer eller mindre vikt för datorarbete i och med att skattedeklaration och en massa redovisningar ska göras då.

Annars så var det väldigt vårlikt idag, sol, takdropp och våryra talgoxar …….. och alldeles för varmt för skogsarbete …..

Snö- & tjälläget 1 februari.

Mitt uppdrag som rapportör av snö- och tjälläget fortsätter även i vinter. I söndags var jag ute på ny runda vilket egentligen var en dag för sent då den egentliga mätdagen är den sista januari. Den dagen var jag dock upptagen med att funktionera på den lokala idrottsklubbens skidtävling eller Solf Parklopp som det officiellt heter. Ibland hör man dock, speciellt de yngre, deltagarna kalla loppet för ”morotsloppet” då varje deltagare som kommer i mål brukar erhålla en påse morötter. Två av barnbarnen deltog så det föll på morfars lott att också se till att skidorna löpte väl.

Det hann börja snöa och skymma innan jag hade ätit så jag beslöt att skjuta upp rundan till följande dag. Snöfallet under natten var stundtals ymnigt så det medförde lite mera arbete under mätrundan än om jag skulle gått dagen innan då det ännu eventuellt skulle ha funnits partier som varit så gott som snöfria.

Som sagt skulle ha mätningen utförts rätt dag hade det inte funnits mycket att notera. Men på söndagen varierade snödjupet mellan 6 och 35 cm i skogen och mellan 12 och 27 cm på åkermark. Snön vägs också för att reda ut dess vattenhalt men eftersom det mest var frågan om nysnö vägde den inte så mycket, det är alltså inte aktuellt med snöskottning av tak ännu åtminstone. Som väntat fanns det inte heller mycket tjäle att notera, i skogen fanns ännu ofrusna partier och som mest noterades 12 cm djup tjäle. Ingen vidare bärighet för tunga skogsmaskiner ännu med andra ord. På åkermark varierade tjäldjupet mellan 12 och 18 cm.

Terrängen förändras betydligt då träd och sly pryds med snö och det kan stundtals vara besvärligt att orientera sig samt finna de fasta mätpunkterna i skogen. Ibland har jag snitslat rutten på de besvärligaste partierna för att undvika alltför mycket yrande. Följande bilder som är de sista jag tog innan telefon gav upp får illustrera söndagens övningar.

Det är väl bara att bege sig in i snölandskapet :)
Det är väl bara att bege sig in i snölandskapet 🙂
Mätpunkt #5 hittades lätt men hur går det med nästa?
Mätpunkt #5 hittades lätt men hur går det med nästa? Rätt riktningen är hursomhelst rakt fram 🙂
Här har jag tydligen gått förut.... vilse? Nää men inte så lätt att hitta en vitmålad käpp som är en meter hög!
Här har jag tydligen gått förut…. vilse? Nää men inte så lätt att hitta en vitmålad käpp som är en meter hög!
Där är du ju! Missade dig tydligen med 3-4 meter vid första försöket. Noterar 22 cm och så vidare till nästa som ligger 40 meter bort.....
Där är du ju! Missade dig tydligen med 3-4 meter vid första försöket. Noterar 22 cm och så vidare till nästa som ligger 40 meter bort…..

De som vill jämföra med mätningarna från våren 2013 finner dem här. Ifjol var det som bekant inte mycket till snö och tjäle, vi får väl se hur situation utvecklas under återstående vinter.

 

”Luren” är död.

Min trogne följeslagare här på bloggen som försett läsarna med stor del av bilderna och videorna har gett upp. Det är främst det som gjort att det inte blivit så flitigt deltagande här på bloggen den sista tiden, inte att jag blev tagen av det stora intresset enligt bloggundersökningen. Men visst är jag precis som de övriga bloggkollegorna överaskad och tacksam över det stora intresset för våra ibland tafatta försök att beskriva vardagen på våra gårdar. Att skriva blogg är väl kanske inte i första hand ett självändamål även om det i mitt fall ibland har en terapeutisk funktion. Att det under vissa perioder varit endast vi bondbloggare som kommenterat varandras inlägg har nu som då fått mig att fundera om detta enbart är en klubb för inbördes beundran. Efter att ha tagit del av kommentarerna i kollegornas senaste inlägg konstaterar jag att så inte är fallet.

Frånvaron av kommentarer orsakades visst också av lite tekniska problem under sensommaren vill jag minnas. Men som sagt roligt att det fortfarande intresserar och för egen del tycker jag att läsarna nog gärna, även om vi skriver när andan faller på och inte per beställning, kan fråga efter saker som Ni undrar över.

Laddningsproblem.

Men åter till luren. Det har varit lite till och från med laddningen av batteriet den sista tiden och jag trodde till först att batteriet var slut. Märkte sen att genom att vicka lite på Micro-USB’n kunde laddningen ibland fås att fungera men ibland så ville det inte alls. Vid närmare undersökning konstaterade jag att det nog är kontakten och inte batteriet som krånglar och efter att ha googlat lite verkar det som om det är en svag punkt på denna telefon som i övrigt fungerat bra trots att den hängt med både i vått och torrt. Hittade i arkivet det inlägg som skrevs då telefon köptes och kunde på så vis verifiera att det är ganska exakt 3 år sen den skaffades. Vad jag förstått så får det numera räknas som en helt OK livslängd för dylika apparater även om denna säkert ännu skulle kunna användas ytterligare en tid blott jag fick den fixad. Största problemet med USB-porten verkar vara att den inte är så lätt att byta ut då den tydligen är fastlödd direkt på moderkortet. Att föra den på service lönar sig antagligen inte även om en ny USB-port kostar endast någon Euro. Det blir antagligen att införskaffa en ny följeslagare.

Vad härnäst?

Jag har kommit bra överens med Lumia 800 och jag har också förvånats över att den varit så pass tålig att den klarat av den stundtals tuffa hanteringen i skog och mark. Utan telefon klarar man sig inte längre så nu är frågan vad skall man välja härnäst? Det får gärna vara någon snarlik modell så att man inte behöver lära sig använda luren från början. Förslag?

Mina tidigare mobila verktyg kan Ni läsa om här