I novembermånens sken

Dagarna blir kortare och utomhusarbetena färre. Det finns nog att göra men ibland ställer man bara till elände i mörkret så jag pysslar inomhus där allt som sköts upp över sommaren är ogjort. Tröskan är äntligen på sin plats i ladan. Den stod en tid i verkstaden men så märkte jag att de ¤#¤#%¤ råttorna börjat bygga bo i den (katterna kan inte komma in i verkstaden men det kan råttuslingarna). Så det blev att blåsa ren den riktigt ordentligt. Jag använder tryckluft för det är torrt och förstör inte lagren. Sedan körde jag in den i hörnet på ladan. Men först blev det en hel del städande för att alls få rum för tröskan. Under höstens lopp hade dess plats ”tillfälligtvis” blivit full med allt möjligt som man snabbt ville få undan.

Snabbt blev det kväll men i dag är det månljust. Så jag plockade fram den nya kameran (Nikon P7700) och en fjärrstyrning som jag köpt på nätet. Min lilla skogskamera är litet för dålig för månskensfotografier. Nu tänkte jag testa både långtidsexponering (upp till en minut) och fjärrstyrning. Jag har fotograferat en hel del under årens lopp men är själv nästan aldrig på något foto. Det är svårt att hitta nån annan fotograf. Men här är jag nu i månens sken:

DSCN0268

Inte så fasligt tydligt men det blev i alla fall nånting. Kanske månen inte är  riktigt bra fotobelysning i alla fall  … Det röda ljuset kommer från fjärrkontrollen.

DSCN0266

Jag tycker inte om blixt – det blir riktigt dåliga bilder med den. Stämningen går helt förlorad. Hellre då mörka bilder som ger rätt ljus och skuggor.

Fjärrkontrollen får godkänt. Den lär fungera upp till 30 meter. Kameran får också godkänt. En smart grej är att skärmen kan vridas åt sidan och framåt så man ser den också då man tar bilder med fjärrkontroll vid sidan eller framför kameran. Men jämför man med det mänskliga ögat så blir kameran ännu tvåa. Då synen vant sej vid månljuset så ser man ganska bra – bättre än kameran med 30 sekunders exponering. Fast det dröjer säkert inte länge innan kameran är lika ljuskänslig. Utvecklingen är snabb på det här området.

 

Gammal bondgubbe

Förra veckan hämtade vi ett trägolv från Stockholm (se Installationer) tillsammans med unga husvärden som bygger om Ribackhuset. Det var litet som att köpa grisen i säcken eftersom virke numera är inpackat så man inte ser vad man köper. I går packade vi upp ett paket och kanske vi inte köpt dyr brännved även om det enligt min mening inte var A-sortering som det stod på paketet (priset var å andra sidan bara en tredjedel).

DSCN0244

Alla brädor var 5 meter långa så det rymdes inte inne i Ducaton men vi satte plast runt ändan och vädret var torrt. Intressant nog var priset för bilen på färjan tre gånger högre då den gick en meter över den normala längden (6 meter).

DSCN0240

Det är 35 år sedan vi började bygga Ribackhuset och man måste bara se sanningen i vitögat – man har blivit gammal. Det lustiga med åldern är att man inte känner sej gammal alls utan lever kvar på 50- och 60-talet. Litet klonkar det i höger knä som jag ”vrickade” i somras då jag spejade efter flyghavre men annars har jag aldrig varit på sjukhus eller hos doktor för den delen. Det räknas inte att gumman lurade mej att till doktorn med en lapp att jag skulle få stelkrampsvaccin (eller nånting). Doktorn läste lappen och innan jag hann protestera så var jag vaccinerad.

Jag har nämligen sjukhus- och läkarskräck. Är man inte sjuk så blir man så fort det är tal om läkare. Förrän jag far till sjukhus skall jag vara medvetslös eller helst död. Till all tur så har jag klarat livet utan behov av någondera. Bara en gång har jag legat på sjukhus och det var efter en krock på väg tillbaka till Dragsvik från en permis. Jag satt bredvid min skolkamrat i en gammal Folkare och sov och minns ingenting förrän jag vaknade på Tilkka. Det fanns en buckla i instrumentpanelen där jag slog hakan (inga säkerhetsbälten på den tiden) och jag känner ännu av ett ärr innanför nedre läppen.

Förr i världen – för 60 år sedan) så var jag fascinerad av de gamla gubbarna som gick i västar och slitna pälsar med en ludimysså (pälsmössa) bakfram på huvudet. Så jag har hela livet drömt om att bli en rotabisi. Det är ganska oöversättbart men kommer troligen från stammen rot (röt-) och bisi som betyder gammal gubber. I vissa sammanhang användes förr ordet ”bise” för hövding.

Förr ansågs en 40-åring vara gammal och 50-åringar stod vid gravens rand. Inte så underligt med hårt kroppsarbete. Numera är gamla bönder igång länge och man får snart börja hoppa över en generation då gården går vidare. Min närmaste granne är 94 år men alldeles klar i knoppen och med ett prima minne. Min andra mamma är lite över hundra och lika skarp i huvudet som många ungdomar. Ända sedan jag var liten har jag uppskattat de äldre och tyckte som ungdom att mina jämnåriga var ganska fåniga jämfört med de gamla gubbarna och gummorna i byn. Även om jag nu inte alltid var av samma åsikt som de äldre.

Det har en massa fördelar att bli äldre. En hel del krav på att man skall vara kul (cool) och göra grym karriär försvinner och man får vara sej själv. Och det är mycket lättare att ha underliga åsikter för omgivningen bara knackar med pekfingret mot huvudet och tycker man är litet gaggig. Däremot blir man mer slö, slapp, lat, loj och likgiltig. Och det är bäst att man tar det litet lugnare. Jag har tennisarmbåge efter det jag ryckte en tryckluftslang och smällde armbågen i schaktbladet för många år sedan. Det tog så jag var riktigt tyst länge. Tar man det försiktigt så sparar man tid i längden – och slipper sjukhuset :-).

Nackdelen med gamla bondgubbar är att de med hjälp av stora maskiner kan ställa till lika mycket elände som de yngre. Men jag har alltid gillat att gräva för hand och det begränsar skadan en hel del. Då man förfasar sej över de ålderstigna bönderna så borde man betänka att en 70-åring nuförtiden kan göra mycket mera illa än en 30-åring förr. Och traktorerna blir bara bekvämare och lättare att köra. Snart kan man väl åka hiss med rollatorn in i hytten och sedan får ni se på gnistor …

Men ifråga om byggandet så måste jag säja att jag var otroligt dum 1977 då vi började bygga Ribackhuset. Nu skulle jag inte alls bygga det på samma sätt. Visserligen hade jag redan då valt bort alla plastfärger men skivor finns där överallt. Jag gav pojken en kofot för att uppmuntra honom att riva det jag byggde för 35 år sedan. Till alla tur är takvinkeln den riktiga så hela huset behöver inte rivas. Ytterväggarna är också målade med äkta Falu rödfärg.

Nu gäller det att hålla sej i skinnet fram till döddagar och bara ställa till med små eländen. Det bästa är om man bara lagar sådant som kan rivas eller ändras utan större problem. Där har jag hjälp av min farmors visdom: ”Ni ska int lag så starkt – he bliir så svåårt ti riiv” (ni skall inte laga det så starkt – det blir så svårt att riva). Jag arbetar på ett koncept om ”Robust byggande” som innebär att allt man bygger skall vara lätt att riva och ändra. Då är det inte så farligt om man gör litet misstag eller sätter in fel material. Det var förresten just så som de gamla timmermännen och snickarna gjorde. En fönsterbåge eller en spegeldörr var ihopsatt med träpluggar som man kan slå ut och byte enskilda delar lätt som en plätt.

Det är inte så lätt att ha två husbönder på samma gård. Det märkte jag bra med farsan som många gånger skakade på huvudet åt mina funderingar. Tillsvidare kommer vi bra överens med unga husbonden som är strängt upptagen att bygga bo åt sin familj men småningom måste han ju ta över hela ansvaret och jag blir satt på undantag. Det är bara livets gång. Så jag ser fram mot en framtid som hustomte (en sorts rotabisi).

 

 

Väderstationen igång igen

Jag vet inte om någon märkt det men min väderstation har varit ur bruk i en månad nu. Jag flyttade över programmet till en gammal NSLU2 (en liten dator) från min vanliga bordsdator. Det fungerade en tid men sedan blev det krångel och jag hade inte tid på hösten att slåss med den. Nu gav jag upp och flyttade programmet till min lilla Hallonpaj som fick namnet Vederhallon. Det är alltså fråga om den superbilliga och lilla Raspberry Pi som utvecklats av Cambridge University och sålts i miljonupplagor. Jag har tre av dem.

Den tycks nu fungera tillsvidare. Orsaken till flytten är att jag stänger av min bordsdator då det blir åska och då försvinner väderstationen men den lilla maskinen är kopplad till en bilackumulator och får vara igång hela tiden. Det kommer att fler smådatorer som är inbyggda i kameror och alla möjliga små apparater och kan kopplas direkt till nätet.

Trådlöst ?

Det är SÅÅÅ bekvämt med trådlösa grunkemojänger. En liten dosa i fickan och du kan få kontakt var som helst. Men som med allt annat så finns det en baksida – batterierna skall laddas. Och speciellt de nya smarta grunkorna skall laddas ofta. Varje dag eller kanske ett par gånger om dagen. Och varje grunka skall ha sin egen laddare. Först på senaste tid har det kommit en del som kan använda en mini-USB för laddning som en sorts standard. Så mitt bord är fullt av laddare och sladdar.

endra_sladdar_DSCN0229

Nu börjar det snart gå så långt att det är lättare att köpa en ny grunkemojäng än att hitta den man har i sladdsalladen. Men det skall snart gå att ladda trådlöst … Jag misstänker bara att det igen behövs en skild laddare för varje grunka.

Mobiltelefonen är en jättefin sak för en bonde. Man kan nästan säja livsviktig för om det händer nånting så kan man få kontakt snabbt. Men alla smartprylarna är inte så viktiga. Den bästa mobiltelefonen jag har är en grisbillig (100 kronor=10 euro) icke-smart mobil som bara fungerar på 2G. Den är vikbar – inget bråk med de infernaliska knapplåsen. De går inte att få upp (speciellt inte med handskar på) och inte att stänga. Det har hänt att mobilen ringt nödcentralen i fickan men jag antar att de får tusentals sådana samtal. Jag förstår inte varför inte varenda mobil är vikbar. Det är det enda rätta men nu är bara de gamla och billiga och de svindyra (1000 euros Android med dubbla skärmar) vikbara.

Tills vi får en krets inopererad vid födseln för att hålla kontakt med Internet (som drivs med energi från magen) så får vi väl sucka över laddare och sladdsallad i alla fall för de ”trådlösa” grunkorna. Utan dem kan vi ju inte vara ….

 

Ett steg till för nästa generation

Idag blev unga husbonden officiellt insatt i LPA:s rullor. Och han har lyckats riva en hel del av Ribackhuset som jag började bygga 1977. Så visst är han på god väg att ta över. Det är snart 40 år sedan jag själv började syssla aktivt med jordbruket – före det hjälpte jag bara till litet. Men den nya kallufttorken på ladugårdsvinden planerade jag helt och med det kan man säja att jag tog över ansvaret. Den byggdes 1975 men planeringen började 1-2 år tidigare. År 1975 sålde vi kossorna och gick över till veteodling. Då jobbade jag för fullt i Otnäs även om jag var tjänsteledig nästan varje sommar.

Min pappa var litet skeptisk till sädodlingen – mjölken hade gett stabila inkomster men det började bli nödvändigt med stora investeringar i ladugården och varken jag eller brorsan kunde binda oss till mjölkning varje morgon och kväll även om vi kunde hjälpa till vid sådd och skörd. Nu efteråt kan man säja att det fungerade någorlunda. Inkomsterna sjönk en hel del men med små utgifter och mycket eget arbete med maskiner och reparationer så har det gått runt.

Då tyckte man ladugården var gammal men den var i bruk i bara 30 år (1945-75). Torken har varit i bruk nästan 40 år redan. Hur det går för nästa generation vete fåglarna så osäkert som allting är men farsan brukade säja att folk behöver alltid mat. Och klarar man av att själv göra det mesta så behövs inte så mycket pengar. Helt nöjd kan man konstatera att barnen inte alls har tummen mitt i handen så månne de inte klarar sej.

Ungdomarna har fullt upp med att bygga hus och skaffa familj så jag får väl sköta jordbruket ännu något år men några större beslut gör jag inte mer utan samråd. Att börja ta ledigt är inte att tänka på ens – det finns massor att göra så det gäller att ligga i allt vad man hinner och orkar. Nästa generation har så mycket att göra att de inte hinner ta över hela jordbruket ännu. Det börjar i alla fall finnas en mängd yngre bönder i byn nu så det där med åldrande bönder skall man ta med en nypa salt. Det är också så att äldre bönder orkar jobba mycket längre än då allting skulle göras med armkraft. Så länge vi orkar vrida på ratten och dra i spakarna kan vi få till stånd en hel del (också elände :-).

Även om det är för tidigt med ett fullständigt generationsskifte så kan man inte vara annat än nöjd och hoppas på välgång för nästa släktled.

 

Vad är det för dag idag ?

Livet på landet är helt annorlunda än i staden då det gäller tiden. Man pysslar med det ena och det andra och råkar man inte se vilken dag det är på tidningen så kan man bli efter i tideräkningen. Det har hänt att jag varit på väg att köpa reservdelar då den bättre hälften påpekat att det faktiskt är söndag. Speciellt som jag nästan aldrig ser på TV eller hör på radio – det hinner jag sällan med – så går dagarna utan att man märker det. Det kan vara en fördel eller en nackdel. Man blir inte stressad men kommer litet i otakt med det övriga samhället.

Klockan är en mindre viktig pryl som bara behövs då man skall passa en mötestid. Och inte ens då är den nödvändig för jag måste ha tiderna i mobilen och alarmet på. Annars sysslar jag med nånting utan att märka hur tiden går. Dagens gång mäts mest av när det blir ljust och mörkt eller då magen säjer till att det är kaffedags (och det är ganska ofta :-). Nu då dagarna är korta så har vi ofta flyttat maten  till kvällen då det blivit mörkt.

Tiden har förstås betydelse inom jordbruket men mest ifråga om årstiderna. Jag brukar veta vilken månad vi är i även om det kan kasta med någon dag. Omändringen mellan sommar- och vintertid känns enbart fånig och som ett onödigt krångel. Och modet att ange tidpunkt med veckonummer är jag riktigt sur på. Varför inte hålla sej till vanliga datum i stället ? Nu måste man gräva fram en kalender för att se när vecka xx är … Riktigt fånigt.

Häromkvällen läste jag om det gamla Grekland och tideräkningens historia. De gamla grekerna hade inga veckor men kunde förstås följa solens upp- och nedgång och också månens faser. Så jag är ungefär på samma nivå som de var för 4000 år sedan. Babylonier och egyptier började mäta dygnets timmar och därifrån kommer indelningen i tolv ljusa och tolv mörka timmar. De hade ju inte våra sommar- och vinternätter.

Men bönderna har inte alltid varit obekymrade om tidens gång. Då vi hade kossor så var det mycket viktigt att ha klocka så man inte blev försenad till mjölkandet. En kvarts försening skapade argt muuande och härjande i båset. Blev vi någon gång försenade ännu mera då vi hälsade på släkten i Strömfors så blev det kaos i föuse (ladugården). Det var inte ovanligt att någon ko slet sej och stod i gången då vi kom hem. Hela byn följde i allt tiderna för mjölkningen. Inget fick börja före klockan sju på kvällen. Det fanns ju kor på alla ställen  då jag var liten.

Nu finns det automatmjölkning (som Sonja beskrivit) och man behöver inte mera vara nervös över att hinna till mjölkningstiden (men i stället nervös över att automaten klappat ihop …). Inte heller TV-nyheterna har samma betydelse nu då man kan se på dem över Internet när som helst. Så kommer tidens gång att bli lika ovidkommande i framtiden som för 4000 år sedan ?