Företagare eller bonde ?

Rådgivarna har tutat ut att man skall vara företagare. Många har gått på det men jag tvivlar starkt på att det är lämpligt för bönder att börja bli företagare. Då är väl det första man gör att sälja hela rasket och flytta till en lönsam bransch.

Det jag lärde mej av farsan var att inkomsterna helst skall vara lika stora som utgifterna. Annars går det illa i längden. Sedan hade han som princip att inte ta lån och det har inte heller jag gjort. Hellre spara och snåla i förhand. Jag minns bra på 80-talet då rådgivarna sprang omkring och försökte få alla att ta lån för det var så lönsamt. Det var inte så bra då räntorna gick upp till flera hundra procent …

Nu kan man ju titta litet på företagsfunderingarna och plocka lämpliga delar som passar för en bonde men att svälja alltihop med hull och hår är dumt. Det är likadant med alla råd. Man bör välja och i all synnerhet vraka bland alla mer eller mindre välmenande råd. För det är inte rådgivarna som går i konkurs utan man själv. Då hjälper det inte att att försöka flytta ansvaret på nån annan: ”Jamen du sa ju att det skulle vara så bra …” Det finns ingen annan som har ansvaret för gården än man själv. Så man besluter helt ensam om vad man gör och inte gör.

Politiker som jamsar om ”marknaden” är väl mest intresserade av att flytta ansvaret till någon annan. Det är förstås väldigt bekvämt att då det går i putten bara rycka på axlarna och säja att ”marknaden” var tyvärr sådan. Men det är bonden som räkar illa ut. Och att någon tror på försäljare är helt obegripligt för mej. De har inget annat i tankarna än att plocka oss på pengar.

Det droppar in en massa reklam från alla håll och kanter om att jag som ”företagare” absolut behöver det ena och det andra. Men jag som bonde slänger allting och tar kontakt då jag VERKLIGEN behöver nånting. Telefonförsäljare stänger jag av direkt – de skall inte uppta min tid och eposten är filtrerad och går direkt i skräpkorgen.

Nu gäller det förstås inte alltid och alla. Det finns faktiskt ”reklam” som kan vara riktigt bra produktupplysning och det uppskattar jag verkligen. De finns också försäljare som är kunniga och som det lönar sej att lyssna på. Men tyvärr är det undantag.

Det värsta är att all sorts lurendrejare kan komma åt bönderna för vi ses ju som ”företagare” och har inte konsumentens rättigheter. Det är enligt min mening helt fel. En bonde är i mycket just en privatperson som fungerar helt annorlunda än ett företag. Speciellt i den meningen att hela existensen sätts på spel då man gör de stora besluten. Det är inte bara att lägga företaget i konkurs och starta ett nytt företag som är skuldfritt.

Förstås är jag gammalmodig (men det behöver inte betyda att jag har fel) då jag ser bonden som nånting helt annat än ett företag. Det är ett liv som man valt – möjligen för att man vuxit upp på gården och trivs med den. Det finns ingen gräns mellan ”företaget” och privatlivet utan man jobbar så gott som hela tiden i bondelivet. Det är en sak som vi har gemensamt med många småföretagare för den delen. Men byråkraterna kan inte fatta det.

På grund av den speciella livssituation vi har så ser jag inte bonden som företagare utan som nånting unikt – just som en ”bonde”. Och då bör man inte mekaniskt försöka tillämpa abstrakta regler från ett ”företag” på bonden utan strängt sålla bort det som inte passar. Nu lever vi i en värld som hela tiden förändras så vi kan inte heller hålla fast vid tusenåriga traditioner utan tvärtom måste vi ändra också på vårt tänkande och handlande och anpassa oss. Men det bör INTE ske genom att kopiera från annat håll – utom då det efter sträng granskning och anpassning verkligen är till nytta för oss och passar in i bondelivet.

Det första steget är att erkänna att bondelivet är annorlunda – inte ett företag. Först därefter kan man börja fundera på vad man kan ha nytta av från företagsvärlden. Bonden har traditionellt varit väldigt flexibel – åtminstone de som överlevt – och varit mångsysslare som av nödvändighet sysslat med allt mellan himmel och jord. Dalabönderna gick ju den långa vägen till Stockholm för att tjäna en välbehövlig extra slant då sommarens arbeten var slut. Vi kan gärna fortsätta den traditionen och vara företagsamma (inte ”företagare” så där schablonmässigt). Att utnyttja lantbrukets maskiner till annat är bra idé men det är inte alltid möjligt på alla håll.

Förstås ser jag gärna att man använder det kommande optofibernätet för att plocka in en slant extra. Det finns faktiskt en hel del nätbutiker i glesbygderna. Över huvud taget kan vi gärna använda ny teknik där det bara är möjligt. Även om man inte skall bli överentusiastisk och tappa omdömet.

Det finns ingen genomsnittsbonde. Alla är olika och har olika förutsättningar. Det finns ingen enkel formel för att lyckas (som att ”bli företagare”) utan man bör utgående från sina förutsättningar göra det bästa av situationen. Utbildning och kunskap är ingen belastning för någon men kan vara till stor hjälp. Jag brukar säja att en bonde egentligen borde ha utbildning på ett dussin olika områden. I alla fall så gäller ännu Hávamál (från den tusenåriga  isländska Eddan):

því at óbrigðra vin
fær maðr aldregi
en manvit mikit

eller på modern svenska

Osvikligare vän man ej får än mycket mannavett

 

Dagarna blir kortare

Ibland tycker man att man knappt hinner börja på nånting så skymmer det redan. Men det är bara en månad kvar till årets mörkaste tid. Länge funderade jag på om jag skulle köra den sista åkerlappen med tallriksharven eller låta den vara och så direkt i stubben med Rapiden nästa vår. Men så tänkte jag att det är svårt att jämföra olika åkrar och körde hälften med tallriksharven medan hälften nu är orörd. Det var alltså inget som gick sönder :-). Jag har med avsikt lämnat en bit obearbetad.

DSCN3231

Det är egentligen bra med korta dagar. Nu får jag tid att sköta alla innejobb som sköts upp i somras. Det är en hel del installationer och maskiner som skall lagas. Och så bygger vi … Ibland har man en känsla av att jordbruket mest består av byggande och maskinreparationer. Sist och slutligen är det inte många dagar man är ute på åkern. I motsats till förr då man så gott som hela sommaren arbetade ute på åkrarna. Knappt var sådden avklarad så blev det höbärgning och sedan skulle säden in och tröskas.

Jag har byggt hela livet men nu börjar nästa släktled riva det jag byggt. Jag klagar inte – det är bara bra att de river en del av det jag byggde på 70-talet. Som 30-åring hade jag ännu inte tillräcklig erfarenhet och byggde som alla gjorde på den tiden. Nu skulle jag aldrig bygga på det viset mera. Ungefär från 1960 började man nämligen bygga mögelhus – de som nu måste rivas. Det kom nya material och metoder som kantänka  var så bra. Katten heller – det gick alldeles åt pipsvängen med byggandet. För några år sedan slängde jag ut alla nya målfärger och köpte gammaldags linoljefärg i stället. De nya plastfärgerna är nämligen för täta och får virket att ruttna.

Så jag bara hurrar då pojken river det jag byggt. Nu kommer det äkta trägolv i stället. Inte mycket blir kvar annat än stommen.

DSCN3228

Här ligger det nya trägolvet och väntar på att bli lagt men före det finns det en hel del att göra. Rör och kablar går i rännor runt väggarna och dessa måste tätas mot möss. Det fattade jag inte för 35 år sedan men nu blir det aluminiumplåt och galvaniserat nät så småkräken inte kommer in i dem alls. Det finns inga bärande mellanväggar så man kan lätt bygga om huset precis hur man vill.

Själv bygger jag också men i gamla folkskolan som vi byter värme- och vattensystem i. I dag kopplade jag in de sista nya vattenrören i gamla lärarbostaden så snart skall köket vara igång igen. Där bygger vi med gamla material och metoder – men rören är moderna. Alla gamla metallrör är bortkopplade – de frös hela tiden. Nu används bara plaströr som inte spricker om de fryser. Jag satte in plaströr i Ribackhuset 1977 och de har fungerat bra. I gamla skolan läggs rören inuti skyddrör och i isoleringsrör. Under isoleringen sätter vi dessutom värmeslingor så inte fryser de under normala vintrar.

DSCN3236

Här syns rören bakom diskbordet. Skyddsrören är blå och röda, isoleringen grå och värmeslingorna de klena blå. Alla rör dras utanpå väggarna inne i lådor av två ribbor och ett lock av hårdkartong. Inga rör går mera inne i väggarna eller under golvet. Läcker de så ser man det direkt och eventuella vattenskador blir begränsade. Även om hela huset lämnas kallt så fryser de här rören inte.

Nästa projekt blir troligen att skruva upp en massa lampor. Tidigare var man inte så motiverad men de korta dagarna gör att det känns viktigt nu. Jag har köpt två lådor med lysdiodstrålkastare som jag tänkte skruva upp i uthusen. De drar litet ström (10-30W) och blir inte heta som halogenstrålkastarna.

I novembermånens sken

Dagarna blir kortare och utomhusarbetena färre. Det finns nog att göra men ibland ställer man bara till elände i mörkret så jag pysslar inomhus där allt som sköts upp över sommaren är ogjort. Tröskan är äntligen på sin plats i ladan. Den stod en tid i verkstaden men så märkte jag att de ¤#¤#%¤ råttorna börjat bygga bo i den (katterna kan inte komma in i verkstaden men det kan råttuslingarna). Så det blev att blåsa ren den riktigt ordentligt. Jag använder tryckluft för det är torrt och förstör inte lagren. Sedan körde jag in den i hörnet på ladan. Men först blev det en hel del städande för att alls få rum för tröskan. Under höstens lopp hade dess plats ”tillfälligtvis” blivit full med allt möjligt som man snabbt ville få undan.

Snabbt blev det kväll men i dag är det månljust. Så jag plockade fram den nya kameran (Nikon P7700) och en fjärrstyrning som jag köpt på nätet. Min lilla skogskamera är litet för dålig för månskensfotografier. Nu tänkte jag testa både långtidsexponering (upp till en minut) och fjärrstyrning. Jag har fotograferat en hel del under årens lopp men är själv nästan aldrig på något foto. Det är svårt att hitta nån annan fotograf. Men här är jag nu i månens sken:

DSCN0268

Inte så fasligt tydligt men det blev i alla fall nånting. Kanske månen inte är  riktigt bra fotobelysning i alla fall  … Det röda ljuset kommer från fjärrkontrollen.

DSCN0266

Jag tycker inte om blixt – det blir riktigt dåliga bilder med den. Stämningen går helt förlorad. Hellre då mörka bilder som ger rätt ljus och skuggor.

Fjärrkontrollen får godkänt. Den lär fungera upp till 30 meter. Kameran får också godkänt. En smart grej är att skärmen kan vridas åt sidan och framåt så man ser den också då man tar bilder med fjärrkontroll vid sidan eller framför kameran. Men jämför man med det mänskliga ögat så blir kameran ännu tvåa. Då synen vant sej vid månljuset så ser man ganska bra – bättre än kameran med 30 sekunders exponering. Fast det dröjer säkert inte länge innan kameran är lika ljuskänslig. Utvecklingen är snabb på det här området.

 

Gammal bondgubbe

Förra veckan hämtade vi ett trägolv från Stockholm (se Installationer) tillsammans med unga husvärden som bygger om Ribackhuset. Det var litet som att köpa grisen i säcken eftersom virke numera är inpackat så man inte ser vad man köper. I går packade vi upp ett paket och kanske vi inte köpt dyr brännved även om det enligt min mening inte var A-sortering som det stod på paketet (priset var å andra sidan bara en tredjedel).

DSCN0244

Alla brädor var 5 meter långa så det rymdes inte inne i Ducaton men vi satte plast runt ändan och vädret var torrt. Intressant nog var priset för bilen på färjan tre gånger högre då den gick en meter över den normala längden (6 meter).

DSCN0240

Det är 35 år sedan vi började bygga Ribackhuset och man måste bara se sanningen i vitögat – man har blivit gammal. Det lustiga med åldern är att man inte känner sej gammal alls utan lever kvar på 50- och 60-talet. Litet klonkar det i höger knä som jag ”vrickade” i somras då jag spejade efter flyghavre men annars har jag aldrig varit på sjukhus eller hos doktor för den delen. Det räknas inte att gumman lurade mej att till doktorn med en lapp att jag skulle få stelkrampsvaccin (eller nånting). Doktorn läste lappen och innan jag hann protestera så var jag vaccinerad.

Jag har nämligen sjukhus- och läkarskräck. Är man inte sjuk så blir man så fort det är tal om läkare. Förrän jag far till sjukhus skall jag vara medvetslös eller helst död. Till all tur så har jag klarat livet utan behov av någondera. Bara en gång har jag legat på sjukhus och det var efter en krock på väg tillbaka till Dragsvik från en permis. Jag satt bredvid min skolkamrat i en gammal Folkare och sov och minns ingenting förrän jag vaknade på Tilkka. Det fanns en buckla i instrumentpanelen där jag slog hakan (inga säkerhetsbälten på den tiden) och jag känner ännu av ett ärr innanför nedre läppen.

Förr i världen – för 60 år sedan) så var jag fascinerad av de gamla gubbarna som gick i västar och slitna pälsar med en ludimysså (pälsmössa) bakfram på huvudet. Så jag har hela livet drömt om att bli en rotabisi. Det är ganska oöversättbart men kommer troligen från stammen rot (röt-) och bisi som betyder gammal gubber. I vissa sammanhang användes förr ordet ”bise” för hövding.

Förr ansågs en 40-åring vara gammal och 50-åringar stod vid gravens rand. Inte så underligt med hårt kroppsarbete. Numera är gamla bönder igång länge och man får snart börja hoppa över en generation då gården går vidare. Min närmaste granne är 94 år men alldeles klar i knoppen och med ett prima minne. Min andra mamma är lite över hundra och lika skarp i huvudet som många ungdomar. Ända sedan jag var liten har jag uppskattat de äldre och tyckte som ungdom att mina jämnåriga var ganska fåniga jämfört med de gamla gubbarna och gummorna i byn. Även om jag nu inte alltid var av samma åsikt som de äldre.

Det har en massa fördelar att bli äldre. En hel del krav på att man skall vara kul (cool) och göra grym karriär försvinner och man får vara sej själv. Och det är mycket lättare att ha underliga åsikter för omgivningen bara knackar med pekfingret mot huvudet och tycker man är litet gaggig. Däremot blir man mer slö, slapp, lat, loj och likgiltig. Och det är bäst att man tar det litet lugnare. Jag har tennisarmbåge efter det jag ryckte en tryckluftslang och smällde armbågen i schaktbladet för många år sedan. Det tog så jag var riktigt tyst länge. Tar man det försiktigt så sparar man tid i längden – och slipper sjukhuset :-).

Nackdelen med gamla bondgubbar är att de med hjälp av stora maskiner kan ställa till lika mycket elände som de yngre. Men jag har alltid gillat att gräva för hand och det begränsar skadan en hel del. Då man förfasar sej över de ålderstigna bönderna så borde man betänka att en 70-åring nuförtiden kan göra mycket mera illa än en 30-åring förr. Och traktorerna blir bara bekvämare och lättare att köra. Snart kan man väl åka hiss med rollatorn in i hytten och sedan får ni se på gnistor …

Men ifråga om byggandet så måste jag säja att jag var otroligt dum 1977 då vi började bygga Ribackhuset. Nu skulle jag inte alls bygga det på samma sätt. Visserligen hade jag redan då valt bort alla plastfärger men skivor finns där överallt. Jag gav pojken en kofot för att uppmuntra honom att riva det jag byggde för 35 år sedan. Till alla tur är takvinkeln den riktiga så hela huset behöver inte rivas. Ytterväggarna är också målade med äkta Falu rödfärg.

Nu gäller det att hålla sej i skinnet fram till döddagar och bara ställa till med små eländen. Det bästa är om man bara lagar sådant som kan rivas eller ändras utan större problem. Där har jag hjälp av min farmors visdom: ”Ni ska int lag så starkt – he bliir så svåårt ti riiv” (ni skall inte laga det så starkt – det blir så svårt att riva). Jag arbetar på ett koncept om ”Robust byggande” som innebär att allt man bygger skall vara lätt att riva och ändra. Då är det inte så farligt om man gör litet misstag eller sätter in fel material. Det var förresten just så som de gamla timmermännen och snickarna gjorde. En fönsterbåge eller en spegeldörr var ihopsatt med träpluggar som man kan slå ut och byte enskilda delar lätt som en plätt.

Det är inte så lätt att ha två husbönder på samma gård. Det märkte jag bra med farsan som många gånger skakade på huvudet åt mina funderingar. Tillsvidare kommer vi bra överens med unga husbonden som är strängt upptagen att bygga bo åt sin familj men småningom måste han ju ta över hela ansvaret och jag blir satt på undantag. Det är bara livets gång. Så jag ser fram mot en framtid som hustomte (en sorts rotabisi).

 

 

Väderstationen igång igen

Jag vet inte om någon märkt det men min väderstation har varit ur bruk i en månad nu. Jag flyttade över programmet till en gammal NSLU2 (en liten dator) från min vanliga bordsdator. Det fungerade en tid men sedan blev det krångel och jag hade inte tid på hösten att slåss med den. Nu gav jag upp och flyttade programmet till min lilla Hallonpaj som fick namnet Vederhallon. Det är alltså fråga om den superbilliga och lilla Raspberry Pi som utvecklats av Cambridge University och sålts i miljonupplagor. Jag har tre av dem.

Den tycks nu fungera tillsvidare. Orsaken till flytten är att jag stänger av min bordsdator då det blir åska och då försvinner väderstationen men den lilla maskinen är kopplad till en bilackumulator och får vara igång hela tiden. Det kommer att fler smådatorer som är inbyggda i kameror och alla möjliga små apparater och kan kopplas direkt till nätet.

Trådlöst ?

Det är SÅÅÅ bekvämt med trådlösa grunkemojänger. En liten dosa i fickan och du kan få kontakt var som helst. Men som med allt annat så finns det en baksida – batterierna skall laddas. Och speciellt de nya smarta grunkorna skall laddas ofta. Varje dag eller kanske ett par gånger om dagen. Och varje grunka skall ha sin egen laddare. Först på senaste tid har det kommit en del som kan använda en mini-USB för laddning som en sorts standard. Så mitt bord är fullt av laddare och sladdar.

endra_sladdar_DSCN0229

Nu börjar det snart gå så långt att det är lättare att köpa en ny grunkemojäng än att hitta den man har i sladdsalladen. Men det skall snart gå att ladda trådlöst … Jag misstänker bara att det igen behövs en skild laddare för varje grunka.

Mobiltelefonen är en jättefin sak för en bonde. Man kan nästan säja livsviktig för om det händer nånting så kan man få kontakt snabbt. Men alla smartprylarna är inte så viktiga. Den bästa mobiltelefonen jag har är en grisbillig (100 kronor=10 euro) icke-smart mobil som bara fungerar på 2G. Den är vikbar – inget bråk med de infernaliska knapplåsen. De går inte att få upp (speciellt inte med handskar på) och inte att stänga. Det har hänt att mobilen ringt nödcentralen i fickan men jag antar att de får tusentals sådana samtal. Jag förstår inte varför inte varenda mobil är vikbar. Det är det enda rätta men nu är bara de gamla och billiga och de svindyra (1000 euros Android med dubbla skärmar) vikbara.

Tills vi får en krets inopererad vid födseln för att hålla kontakt med Internet (som drivs med energi från magen) så får vi väl sucka över laddare och sladdsallad i alla fall för de ”trådlösa” grunkorna. Utan dem kan vi ju inte vara ….