Garaget höll på att stjälpa

I går blev det bråttom att skyffla snö från garagetaket för det började knäppa och smälla då spikarna i strävorna drogs ut och en sträva kom ut genom väggen. Hela taket höll på att ”skjuta kråka”. Den taksnöskulptur som bildades i fjol var liten i jämförelse med de snömassor som i år låg på taket.

Så det var bara att strunta i den sjuka skånkan och kravla sej upp på taket och skyffla snö för brinnkära livet. Ingen kaffepaus eller grötpaus. Men gubben var både svettig och slut då snön var nedskuffad på eftermiddagen. Medan jag bytte skjorta och åt så rasade snön ned från det stora verkstadstaket och från ladugårdstaket. Jag beredde mej på söndriga fönsterrutor eftersom snömassorna gick upp över fönstren men – under över alla under – snön var så mjuk att inget glas hade spruckit. Tidigare har det nog hänt att det blivit byte av fönsterrutor.

I mellanrummet mellan ladugården och garaget var snön upp över takkanten. Med schaktbladet fick jag ju inte bort den så det blev mera skyffelarbete. Först sent på kvällen hade jag det mesta bort från mellanrummet men hela dagen i dag har jag kört bort snö från andra sidan garaget. Den var väldigt tung då den var blid.

Det var en slutkörd gubbe som kröp i säng men prövningarna var inte slut ännu. Jag blev grundligt knådad och orkade till och med stöna och hojta då någon riktigt sjuk muskel upptäcktes. Och då blev den förstås extra grundligt masserad (men det kändes bättre i dag).

Nu börjar jag verkligen tycka att en ny traktor med en ordentlig frontlastare inte alls är någon lyx. Tvärtom skulle jag få den betald på några år om jag i stället för det här långsamma och tunga snöskyfflandet kunde vara i skogen och hugga stock. Fast köper jag en ordentlig frontlastare så kommer det förstås riktigt snöfattiga vintrar – men vad är bättre än det ?

Vetepriset över 275 euro/ton

I går slutade Parisbörsen på 275:50 euro/ton för vete. Det är ingenting som direkt påverkar oss – först då priserna i Finland stiger har det betydelse. Och vi är 60 euro under Parisbörsens pris. Men visst är det trevligare att priserna stiger för det ger förhoppningar om att de i något skede måste höjas också i Finland. Men det är en bit kvar till 600 euro/ton som vi hade i slutet på 80-talet.

Traktorbluff

I dag fredag är det Landsbygdens Folk-dag. Det är av naturliga skäl en tidning som lusläses hos oss. Och vi får därtill två exemplar så vi behöver inte slåss om tidningen.

Då man funderar på ny traktor så sticker förstås rubriken ”Akta er för billiga traktorer och maskiner på nätet !” i ögonen. Det handlar om skojare som säljer obefintliga maskiner billigt. Dessutom påstår de sej vara representanter för gamla stabila företag. Men man får aldrig någon maskin.

Jag köper en massa över nätet men hämtar alltid varan personligen och betalar först då jag sett vad jag får. Det är enligt min mening helt nödvändigt oberoende av om något annonseras ut i tidningen eller på nätet. Möjligen kan man använda ett s.k. spärrkonto där pengarna är låsta tills både köpare och säljare ger tillstånd att pengarna går vidare. Att betala i blindo är ren blåögdhet.

Nåja, jag har faktiskt betalat 20 kronor för en gammal nyckel på en auktion på nätet. I sådana fall orkar man inte börja med spärrkonton. Och tillsvidare har det fungerat bra. Egentligen är det otroligt hur mycket hederligt folk det finns. Fastän den officiella moralen numera tycks gå ut på ”pokarboons elfte buud: Skrap ååt de påjtji så haar du” (Pockarbons elfte bud: Skrap åt dej pojke så har du!).

Så om ni ser en ganska ny traktor billigt på nätet så är det bäst att åka dit för att se på den alldeles själv. Och kontakta myndigheterna för att kolla registreringen och skriva ordentligt köpebrev och kolla legitimation. Helst ha halva byn att ställa upp som köpevittnen.

Det är inget fel på att köpa över nätet men visst bör man vara lika försiktig som vanligt. Bara en enda gång har någon försökt lura mej och det var i Helsingfors då jag skulle köpa en begagnad Lada. Den var mycket fin utanpå men säljaren blev litet flat då jag drog fram en pappskiva och kröp under bilen. Där såg man tydligt att det var en krockbil som hade blivit litet uppiffad på ytan. Nåja, jag sökte inte efter en krockbil så saken var klar med en gång.

Hästliniment

Ibland behövs det en ordentlig hästkur. Till exempel då man sträcker en muskel – vanligen i ryggen. Men i år så har djup snö och kvisthopar gjort att jag sträckt en muskel i skånkan (skinkan) på ena bakbenet. Det går bra att röra sej på plan mark men då man faller genom en hop kvistar på djup snö så börjar det vara svårt att krångla sej upp.

Så det var dags för hästliniment. Tyvärr så är det gamla goda hästlinimentet numera förbjudet eftersom det innehöll ”dopingmedel”.  Men effektivt var det – det brände ordentligt. Nutida liniment är bara vatten.

Gårdagen gick till kontorsarbete och – trots ryggen – snöarbete. Sjuk skånka eller inte – snön var blid och måste bort framför dörrarna förrän det blev kallt.

I dag sitter jag på producentförbundets generationsväxlingsdag vid Ring III. Och skriver blogg på smartmobilen. Man måste följa med alla ändringar i reglerna – speciellt skatter.

Snöoväder igen

I går blåste det ordentligt. Det snöade inte men den lösa snön lade stora drivor över vägarna. Vi var i skogen men på ett par timmar var spåren över åkern försvunna. Teatern började klockan tre men det var omöjligt att komma fram med bil så byns alla slungor körde omkring och hjälpte bilarna ur drivorna. Grannen tog det säkra för det osäkra och kom till teatern med traktor och slunga.

Ett par minuter före föreställningens början kom den ”riktiga” plogbilen men det var för sent då. Snart börjar man undra om den statliga vägen lika bra kunde privatiseras igen. Det var inte första gången som plogbilen kom sent – ibland kommer den först mitt i natten. Det är väl ”konkurrensutsättningen ” som leder till att de som har för låga bud väljes och så har de inte tillräckliga resurser.

Jag tänker inte alls köra snö i dag för i slutet på veckan kommer det mera snö. Och så är vi bara i januari – man undrar hur mycket det hinner komma innan det blir april. Den myckna snön börjar ta på bakbenen. Där har jag hittat en massa muskler som troligen inte varit i bruk på länge – i fjol var snön så mjuk att man ”vadade” genom den. Men i år är det skare så man skall lyfta upp först benet på skaren (en ganska svår procedur), sedan sej själv upp på skaren – och då brister den och man får börja på nytt. Att bara gå hundra meter i skogen är nästan ett helt dagsverk – åtminstone känns det så.

Nu tar man gärna traktorn bara för att röra sej tio meter genom snön. Nån föreslog snöskor men hur i all världen skall man orka trassla sej ur bergen av kvistar med dem på fötterna ? Och man trillar omkull alldeles tillräckligt ofta också utan snöskor.

Premiär på Hindersby teater

I går kväll hade ”Inga feila he någa” premiär. Det blev succe direkt. Publiken var helt med på noterna i den humoristiska berättelsen om byns 50-tal. Den här veckans föreställningar är slutsålda men det kan finns biljetter kvar till nästa veckas föreställningar.

Här dricker Tåtti och Reenålt kaffi på andelstorken i väntan på att Simos Verner skall komma med ett lass. Det är verkliga personer och (nästan) verkliga händelser som pjäsen handlar om. Verner själv satt i publiken – numera som en pigg 90-åring.

Förutom Damklubbens möte om den hemliga tältresan till Punkaharju – som inte länge var så hemlig då pjäsens central-Sandra skvallrade åt Valter – så handlar det om skolan, ålderdomshemmet, doktor och död samt om då TV:n kom till byn.

Vår granne, Skoars Ruuni, var den första som hade TV och då samlades förstås bysborna där på kvällarna för att beskåda underverket. Det var bara Skoars som inte hade tid att se på TV för Dagmar kokade kaffe åt hela patrasket medan Runar bråkade med antennen så att det skulle synas något annat än snö i rutan. Programmen var ju på finska som inte många förstod men intresset minskade inte för det.

Dråplig var scenen med pastorn på ålderdomshemmet med den kärlekskranka köksan – som senare blev pastorska. I bakgrunden hördes gummornas kommentarer av välkänd sort.

Centralfröken som var pjäsens berättare och blandade sej i allting överallt blir i slutet bortrationaliserad då byns telefonförening överförs till statliga Tele och centralen automatiseras. 60-talet dansas in på lokalen i förväntan på en ännu bättre framtid – 50-talet var de stora framstegens tid då allting gick framåt, kriget började glömmas bort och – mycket viktigt – kafferansoneringen tog slut.

Jag är inte med i teatern i år men filmar den för eftervärlden. Så mycket arbete och tid har lagts ned på teatern att den absolut bör förevigas. En ny videokamera med HD och allt har införskaffats för ändamålet. Nu är problemet bara filmaren bakom kameran som är ganska dålig. Men jag tänkte filma alla föreställningar så kanske någon kan klippa ihop råfilmen till nånting sevärt.

Det blir nu en intensiv teatervecka för hela halva byn. På dagarna i skogen och på kvällarna på teatern. Inga större fritidsproblem.