Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Det hemska heta året 2010

Om jag försöker göra ett bokslut för 2010 för min egen del så är det först och främst den hemska heta sommaren som blivit i minnet. Då jag låg i källaren på Ribackhuset mitt på dagen och bara försökte överleva – jag är litet överkänslig för hetta. Visst började året med riktigt ordentlig köld – liksom det slutade – men det går i alla fall att klä på sej om det är kallt.

Men allt var inte illa. Vetepriserna steg till rekordhöjder – bara ett par månader år 2008 har de varit högre. Och sista noteringen på Parisbörsen för år 2010 var hela 253 euro/ton – årshögsta. Och så fick jag äntligen den nya stora kalluftstorken färdig (nåja, färdig och färdig …). Och med en dags marginal kunde jag ta det nya flislagret i bruk. Och inte att förglömma så köpte jag äntligen ny såmaskin.

På det mera personliga planet så gifte sej pojken och flickan köpte hus. Så de tog ett steg framåt i livet också. Som julklapp fick jag dessutom höra att jag blir farfar – en ny viktig titel här i livet.

Så litet extremt väder har inte så väldigt stor betydelse i det stora hela. Gamla projekt är (nästan) avklarade men det kommer nya hela tiden så någon större fara för fritidsproblem finns det inte de närmaste 30 åren. Man skall inte ändra på nånting för då sätter man igång en kedja av nya projekt som aldrig tar slut.

Det är ganska optimistiskt vi börjar det nya året. Man vet aldrig vilka explosioner det kommer men det lönar sej inte att sörja på förhand. Fast som brorsan brukar säja: Det är bäst att sörja på förhand för annars kanske man inte får tillfälle till det.

PANG – nya året inskjutet

Det nya året började med en smäll – bakringen på MF165 exploderade då jag körde snö. Det var inte något lätt arbete i de snömassor vi har. Och så är ju ringarna från 1970 och har alltså 40 år på nacken. Det var inte direkt någon överraskning att en ring gick sönder så murkna som de var. Framringarna är bytta för många år sedan.

En sorglig syn och även om det på sätt och vis var väntat så visst blev man sur. Jag hann faktiskt köra undan den värsta snön och schaktbladet blev på ett ställe där det inte är i vägen så nu hoppas jag att jag får ny bakring innan det kommer mera snö.

“Int ein daa uutan förlustär” (inte en dag utan förluster) som föriga bisin sa (föriga bisin = förra gubben är en figur som sagt både det ena och det andra – används allmänt här då man inte vill eller kan nämna något namn).

Nya flislagret i bruk

Det blev en lång dag i förrgår – upp fem på morgonen och i säng efter tolv på natten. Men det var nödvändigt. Då jag tog bort flisbehållaren så måste jag få det nya flislagret att fungera för att hålla värmen igång.

Nu är mellanlagret ganska stort och det blir mycket lättare då man bara behöver köra flis en gång per vecka än varje dag. Själva fliskörandet tar inte lång stund men med det här vädret så går det en massa tid åt att få bort snön förrän man börjar köra. Det känns som om hela december har gått till snöröjning.

Mellanlagret är uppbyggt kring en inköpt flismatare men behållaren är bortskruvad och bara bottnen på flismataren finns kvar. I stället har jag byggt ett lager på över 10 kubikmeter utanför pannrummet. Inne i pannrummet få man bara ha en halv kubikmeter flis.

Allting är förstås halvfärdigt ännu – huvudsaken var att få igång värmen. En hel del arbeten får vänta på sommaren. Då skall ett lager stående brädpanel som målas faluröd med ÄKTA kokad rödfärg få eländet att passa bättre ihop med ladugården. Vackert blir det inte men det var enda möjligheten att få ett större mellanlager för flisen. Lägg märke till vinschen med vev i hörnet. Det är en billig båtvinsch från Biltema men fungerar utmärkt att öppna luckan via fyra block och en lina.

Ibland undrar man hur det kan kosta 50 – 100 000 euro att bygga en flisvärmeanläggning men om jag hade satt in hydraulik och annat onödigt så hade räkningen säkert blivit mycket större. Men jag har alltid följt rådet: Ju enklare desto bättre. Även om det tar mycket mera tid att planera enkelt än invecklat så lönar det sej i längden eftersom det enkla sällan går sönder och är lättare och billigare att reparera.

Gårdagen gick igen till snöarbete nästan i sin helhet. Nu blev jag tvungen att köra upp stora planer på åkrarna så snön ryms där – vi är bara i början på vintern än … Ett stort elände är att jorden inte alls är frusen under snön så schaktbladet gräver ned sej i åkern och man måste lyfta det hela tiden och kan inte låta det glida på marken. Det blir tungt i längden att ständigt passa på hydraulspaken. Men nu är planerna snöfria så marken fryser vid nästa köldknäpp som torde komma på måndag.

God Fortsättning på det nya året !

Som ett paket på posten

Då näthandeln ökar blir distributionen allt viktigare. Men de förändringar som sker är nästan alltid försämringar. Som Posten till exempel. Talesättet “som ett paket på posten” börjar närmast bli ironiskt i dagens värld.

I början på december gjorde jag en beställning från Linköping och paketet skickades den 7 december via Posten Sverige. Jag fick ett meddelande (enbart på finska !?) om att det åkt iväg och kunde följa det över nätet. Den 10 december hade paketet kommit till “terminal i Finland och distribueras”. Därefter har ingenting hörts om paketet. Reklamation till Posten Sverige har varit resultatslösa.

Man kunde ju tro att om man skickar ett paket på posten så kommer det till posten i Lappträsk – men det gör det alls inte. Posten Sverige har köpt en finländsk distributionsfirma som har ett grundmurat rykte om att vara hopplös. Tidigare kom företagspaket på natten och bilen slängde av paketet så man hade det på morgonen. Men sedan “omorganiserades” systemet (och blev naturligtvis mycket sämre). Nu åker paketen förbi oss till en terminal i Kuusankoski och körs tillbaka senare – om de inte försvinner som mitt paket tydligen har gjort. Kanske de började supa i god tid före jul på terminalen …

Nu är det en väldigt hygglig typ som äger företaget i Linköping så han skickade ett nytt paket – den här gången med DHL (den tyska postens distributionsfirma). Nu blir det spännande att se hur det går. Det ser inte bra ut – paketet är nämligen på väg till Tyskland just nu. Från Linköping åkte det till Norrköping och sedan till Malmö ! Frågan är hur långt söderut det åker innan det skickas norrut igen – om det alls byter riktning …

Det är bara att säja adjö till posten. Den har omorganiserats så den börjar bli helt oduglig. Talesättet får väl snart ett innehåll som betecknar nånting som alls inte fungerar. De andra distributionsföretagen blir allt mer “optimerade” så snart åker väl alla paket via en terminal i Indien eller Kina.

Jag tror att vi snart är tillbaka till 1700-talet då man fick skicka brev och paket med bekanta som reste nånstans. Eller så måste man själv åka och hämta paketen. Kanske vi måste börja med en sammanslutning som över nätet håller kontakt och meddelar: “I morgon åker jag till Örebro – behöver nån nånting därifrån ?” Och så får alla som bor nära beställa det de behöver. Eller så gör vi som vi gjorde på 40-talet: Tar turer i att hämta post och paket.

Pust – vardagsvilan börjar

Visst är det roligt med julfirande och ätande men med tre julaftnar började det bli litet för mycket av det goda. Och precis som för Kalle och Mats så passade ju allting på att krångla – mest värmen. Men det var inget farligt i år – nog har man stått i pannrummet och försökt lappa ihop flismataren på julaftonsdagen både en och annan gång. Det är precis som om den visste att det började bli jul och en massa lediga dagar då man inte får reservdelar någonstans ifrån. Men i år var ju julhelgen kort – bara lördag och söndag – så den tyckte väl att den inte ids krångla på allvar. I år skrämdes den bara …

Snöeländet däremot börjar bli allvarligt här i söder. Fin snö som hittar varenda millimeters springa och lägger sej i drivor just utanför garaget. I dag gick nästan hela dagen till att köra snö. Eller mest att reparera snökättingarna som verkligen har kommit till slutet på sin bana. Nu går de sönder var tionde minut så jag har mera lappat än kört. Jag tittar på nya kättingar men vill inte ha vassa nabbar för de förstör golvet i verkstaden. Och vid -20 grader så bör helst traktorn vara inomhus även om man får den att starta med motorvärmare. Allting som är -20 grader slits och far illa.

Och så vet jag inte vart man skall köra allt snön. Jag fastnade på åkern då jag skulle backa tillbaka. Det fina snön fäster inte utan hjulen mal igenom den ända ned till marken – och den är alls inte frusen så man gräver snabbt en ordentlig grop med kättingarna. Så det var bara att ta skyffeln i vacker hand och gräva fram traktorn …

Det är vackert med vit snö men nu börjar jag tycka det kunde bli blidväder och litet regn så man kunde få nånting gjort. Skogsarbetet borde snart börja också. Få se om det blir samma plumsande i djup snö som i fjol vintras.

Glad Jul !

Vi firade julafton hos Mommo i Borgå men nu väntar vi på barnbarnen och det blir väl en julafton till – juulbottjin (julgubben) hinner inte överallt samma kväll …

Före jul gick en skåpdörr sönder och jag har inte fått den limmad än så den bättre hälften satte en gammal linnehandduk utanpå sakerna och tyckte sedan att det passade att sätta en massa tomtar som skidar och åker ned för “backen” (på både kälke och bakändan). Litet ovanlig juldekoration men man måste ju göra dygd av nödvändigheten och fint blev det.

Kanske det blir en ny tradition så jag måste ta ned dörren nästa jul igen fastän den hoppeligen blivit limmad så vi kan få tomtarna att åka nedför backen igen …