Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Inga feila he någa !

Efter fjolårets brakdundersuccé med teatern “Åm tetta vil vi beretta” – Hindersby 1930-50 – kommer nu fortsättningen från 1950-talet “Inga feila he någa !”. Halva byn har flitigt repeterat och fortsätter arbeta fram till premiären den 28 januari. Jag spionerade litet i dag vid repetitionen och blev helt förtjust i den nya pjäsen.

Liksom förra årets pjäs är den skriven av Isa Stenberg, hemma från Mosabackan i Hindersby, men verksam inom teatern hela sitt liv i Sverige. Återflyttad som pensionär har hon satt sin barn- och ungdomstid i teaterform. Men Hindersby har långa traditioner av teater också före Isas tid. Sigge Strömberg – världsberömd i hela östra Nyland – satte upp två pjäser per år på samma ställe. Han bodde i hjärtat av Hopenbackan i Hindersby alldeles invid bron en kilometer från oss. Och pjäsens regissör Robert Jordas (också proffs från Teaterhögskolan) råkar bo just i Sigges hus.

Isa kallar pjäsen “En skämtsam berättelse med godmodig humor i åtta scener” och det jag smygtittade på var just precis det – med skådespelare som redan kommit förbi amatörstadiet. Men så spelar de också sej själva (i vid bemärkelse). Det handlar om verkliga människor och verkliga händelser som de alla känner till. Nåja, litet konstnärlig frihet måste man ju tillåta.

Isa skriver i förordet: “Vi håller upp teaterns förtrollade spegel och fortsätter att berätta om livet och människorna i Hindersby” … ” Decenniet kallas för ”det glada femtitalet ” och var troligen vår bästa tid. I varje fall för oss som var med redan då”.

Det håller jag helt med om. Jag var en av skoleleverna i skolan på 50-talet och känner igen mej precis. Den korta snutt jag såg fick minnena att välla fram i mej. Det fanns minsann inget överflöd då men “Inga feila he någa” (inte saknades det nånting). Brist och problem fanns det men allting gick framåt och alla var optimistiska – helt i motsats till dagens stämning med överflöd men ängslan för framtiden.

Vi var de största årsklasserna som funnits och vi hade verkligen roligt ihop. På den tiden hade man en grym respekt för lärarna – vilket inte alls hindrade att det gjordes en hel del ofog ändå. Det var då mekaniseringen av jordbruket började på allvar. Farsan åkte ned till bysmedjan för att få nya uppfinningar ihopmonterade och så hem igen för att prova. Högen med skrot växte men vissa uppfinningar fungerade faktiskt.

Televisionen kom – en av våra grannar köpte den första TV-mottagaren varvid halva byn samlades där varje kväll för att beskåda underverket. Jag började tillsammans med min bästa vän bygga elektronik – i början kristallmottagare i tvålaskar. Därefter var det klart att jag skulle bli elektronikingenjör och därmed basta – vilket jag också blev även om jag aldrig arbetade som sådan. Datamaskinerna kom nämligen och jag hamnade in i den branschen.

Men fortfarande minns jag 50-talet som det mest optimistiska decenniet i mitt liv. Det var livat i byn med Sigges Lekstrand och de stora midsommar- och höstfesterna med upp till tusen deltagare. Det byggdes och firades. Massor av klubbar bildades och man samlades och drack kaffe. I vår ända – Sörnäsändan – hade vi Onsdagsklubben. Först då flera köpte TV så minskade sammankomsterna – men då var det redan 60-tal.

Nu är jag ytterligt spänd på hur det gick med Damklubbens hemliga tältresa – men får väl vänta till premiären i januari. Bäst att köpa biljett kvickt. I fjol blev många utan biljett då de trodde att man kunde beställa bara en vecka före premiären – men det gick inte alls. Den som vill vara säker på en plats ringer kvickt till Senja (numret finns på affischen) och bokar.

Och vem vill inte se Damklubbens möte:

Ekobonden blir ekobonde

Eko och eko – menar man ekoLOGISK eller ekoNOMISK ? Det lutar åt att den eko(nomiska) bonden snart får bli eko(logisk) bonde om gödselpriserna stiger ännu mer. Visst har vetepriserna stigit också men om man köper gödsel på hösten så sprider man den på våren och skördar nästa höst. Därefter ligger vetet alltid hos oss i lagret till nästa vår – ibland nästa höst. Så då man gör beslutet att köpa gödsel så borde man kunna se ett till två år in i framtiden ifråga om vetepriset …

Nå det är ju helt omöjligt att veta. De senaste åren har priset hoppat upp och ned som en tosing så försök nu sedan göra ett förståndigt köpbeslut. I värsta fall kommer man i otakt och köper dyr gödsel och säljer vetet billigt. Eller så måste man ha minst två års gödsel i lager.

Men i dag kom husblaskan Landsbygdens Folk (det är vi det) och där fanns en artikel om en bonde som minskat kraftigt på handelsgödseln och i stället använder blålusern som gröngödsling. Jag satte ju 50 % i gröngödslingsvall i våras och det var ett bra beslut men jag använde traditionell timotej och klöverblandning.

Men blålusern klarade den extremt torra sommaren eftersom den har rötter som går hela två och en halv meter ned i jorden. Och producerar mellan 80 och 120 kg kväve per hektar. Nästa vår blir det att experimentera med olika kvävefixerande växter – man vet aldrig vad som fungerar på våra lerjordar. Men Yara (f.d. Kemira som nån gris i regeringen gav bort åt Yara) får snart se sej om efter andra kunder. Här har de inget att göra med sin plocka-pengar-politik.

På längre sikt kan det också vara bra att öva sej att vara oberoende av handelsgödsel som knappast kommer att bli billigare. Jag blir knappast ekologisk bonde enligt paragraferna och jag tänker alls inte binda mej till några regler som skrivbordsgänget gjort upp utan fortsätter att använda det sunda bondförnuftet i stället. Men tanken att odla “heimlaga” tilltalar mej absolut. Så om man kan ersätta inköpta varor med eget arbete och nya högteknologiska (he-he) metoder så gör jag det även om jag förlorar någon euro per hektar.

Huka er ekobönder – här kommer ekobonden !

Priserna fortsätter höga

Spekulanterna lär ha dragit sej ur vetehandeln men priserna har inte gått ned. De som väntat sej en upprepning på år 2008 då priserna steg snabbt och lika snabbt gick ned kanske får vänta förgäves. Societe Generale har nu varnat för att priserna fortsätter höga in i år 2012. Analyserna visar att en bra skörd inte räcker till för att lappa det hål som årets usla skörd förorsakade.

Dessutom räknar man med att efterfrågan stiger hela tiden så det behövs flera rekordskördar i rad för att hålla lagren fyllda. Societe Generale förutspår osäkerhet och nervositet på vetemarknaden ända in i år 2012 med höga priser. Bara extra bra väderlek kan få lagren tillbaka till normal nivå och en medelmåttig skörd nästa år skulle kunna få priserna att stiga ännu mera.

I England steg priserna ordentligt då analyserna visade att landet kanske måste gå över till import nästa år. Lagren räcker knappast fram till nästa skörd. Problemet är att det inte finns alltför mycket utbud på marknaden vilket förstås höjer priserna. Man undrar hur det ser ut i Finland som ju fick sin sämsta skörd det här århundradet. Det kanske inte blir så billigt att importera.

Europa har exporterat en hel del men Societe Generale varnar för fortsatt export. Lagren är nu nere i 8,6 % av konsumtionen vilket är lägre än år 2008 då Parisbörsen gick upp till 300 euro per veteton.

De som överlägset förklarat att vi inte behöver jordbruksproduktion i Finland för “det är billigare att importera” kanske får tänka om litet. Vetepriset är nu 172 euro i Finland (Avena) men 228 (A-weizen, 13% protein, 250 falltal) i Hamburg. Och så kommer frakten till. Blir det brist så finns det inget att importera för varje land ser först till sin egen befolkning.

Det går fort att lägga ned produktionen men lång tid att börja på nytt – och nya bönder producerar inte lika billigt som vi. Unga människor vill ha lön för sitt arbete.

Att elda med ved

Vi fascineras av elden och flammorna. Som fyraåring satt jag långa tider och tittade på elden i kakelugnen med min mamma oroligt svassande omkring (jag lär ha satt händerna mot den brännheta luckan som två-åring och stod och skrek tills någon ryckte bort dem). Jag minns ännu klart hur glöden falnade långsamt. Egentligen var det mycket bättre än TV.

Sist och slutligen eldar vi inte så många dagar om året i spisen och kakelugnarna (som till all tur finns kvar) men vid temperaturer under -20 grader så är det en välkommen tillskottsvärme. Och så har vi massor av ved (mest skräpved) som borde brännas upp. Snål som man är så vill man inte elda åt kråkorna utan tycker den kunde vara till nytta.

Eldandets teori är enkel:

1. Trä skall värmas upp till antändningstemperatur 400-500 grader för torrt trä.

2. Vatten brinner inte.

3. Värmen far uppåt.

4. Det behövs syre (luft).

Det räcker som teori. Här kan man dra praktiska slutsatser som att det inte lönar sej att försöka tända på en stor klabb direkt med en tändsticka. Våt ved är ganska hopplös. Inte heller är det smart att försöka tända på uppifrån. Packa inte så tätt att elden inte får luft.

Så vi spjälker en massa tunna stickor som vi radar till ett litet bo under veden. Man kan lägga ett vedträ tvärsöver först så det finns utrymme för tände under veden. Eller låta övre vedvarvet komma litet längre ut. Med torr ved och små stickor skall det gå bra att tända med en enda tändsticka. Och så måste man förstås ha drag i spisen för att det skall fungera.På vintern brukar det inte vara problem om man har öppnat spjället. Eventuella kalluftproppar får man bort genom att bränna tidningspapper direkt i pipan.

Bensin skall man absolut inte börja tända med ifall man tänkt leva till hög ålder. Om den förgasas så exploderar den vid första gnistan. Spänta hellre litet mindre stickor.Om man fryser så är det bäst att hugga ved tills man fått elden att ta sej. Då har man ett litet lager och blir ganska varm.

Då man fått de små stickorna att brinna så matar man på med litet större stickor och då elden brinner ordentligt kan man börja lägga på större klabbar.

Nu är rätta tiden att hugga ved. Klabbarna spricker bra i kölden och så får man varmt själv. Men se till att yxan är ordentligt fastkilad i skaftet. Bäst är att ingen finns i närheten – speciellt inte bakom eller framför. Och om man håller i yxskaftet med bägge händerna så är det ganska svårt att hugga av tummen. Stå breckåmbeina (bredbent) och se till att yxskaftet är vågrätt då yxan träffar klabben. Skaftet skall absolut inte vara högre än yxhuvudet för då är benet i fara om yxan slinter.

Nu har det blivit litet varmare redan. Som värst hade vi -23,4 här. Februarikyla i november. Få se hur resten av vintern ser ut …

Svalt och skönt

Som Sonja skrev så är det ganska skönt jämfört med sommarens hetta – speciellt sedan här nästan slutat blåsa. Det är -15 nu men det är väl inget. Däremot förstår jag inte hur Sonja kan klara av blåsten i skären – så landkrabba är jag nog att jag skulle bli tvungen att gå omkring i dykardräkt i sådant väder.

Men här har jag tagit in filttossorna, fårskinnspälsen och ludimyssån. Filttossorna har jag använt men pälsen vågar jag inte sätta på förrän det blir under 20 grader kallt. Den är nämligen något oerhört het – vid varmare väder så rinner bara svetten. Möjligen får jag tillfälle att använda den på måndag och tisdag då Lantbruksvädret lovar -22 grader.

Byggandet går långsamt eftersom man hela tiden måste in i pannrummet och värma upp sej. Men inte för länge för då börjar svetten lacka och det är ingen bra idé då man skall ut igen. Plötsligt märkte jag att luftintaget till pannrummet blir igensatt då lagret blir färdigt. Planeringsmiss – men efter en tur till datamaskinen och CAD-programmet så visar det sej att problemet går att lösa. Sådana små bekymmer dyker det upp hela tiden så byggar-jaget får sitta och dricka öl tills planerar-jaget har löst problemet. Som bonde utvecklar man lätt inte bara två utan en hel massa olika personligheter på grund av alla roller man måste spela.

De närmaste dagarna blir mest vedklyvning och eldning. Man säjer att vedeldning ger dubbel värme: Först då man klyver veden och sedan då man eldar med den. Men det går riktigt bra att klyva ved nu. I kölden spricker klabbarna lätt.

Hönsburen

Som sagt så byggde jag en “hönsbur” på 90-talet åt min mamma som var passionerad skogsbrukare. Men fötterna klarade inte mera av att gå i den ojämna skogen (hon var över 90 år) och jag byggde då hönsburen på en lastpall så jag kunde transportera den bak på traktorn.Senare då vi började svetsa fiberkabel så byggde jag om den till svetsbur.

Förrän jag byggde om buren med arbetsbord så liknade den faktiskt en hönsbur – därav namnet. Den har en bänk från den gamla Ducaton (paketbilen) med säkerhetsbälte och allting. Från Biltema köpte jag en “intercom” – en grej med hörlurar och mikrofon som var avsedd för motocykel så föraren kunde prata med passageraren. Jag slaktade hörlurarna och satte in dem i vanliga hörselskydd och förlängde sladden så jag kunde prata med min mamma då jag satt i traktorn och hon i hönsburen.

Min mamma ville alltid komma ut i skogen och se på hyggena. Hon var aktivt med i skogsbruket så länge fötterna tillät det. Det måste vara ett släktdrag för den Mickelska släkten har sysslat en hel del med skogsbruk. Så jag körde hönsburen på pallgafflarna (väl fastskruvad) på krypväxeln genom skogen och berättade för min mamma vad vi hade gjort. Hon var då redan så dålig att hon inte orkade kliva upp i traktorhytten. Men nu kunde hon följa med skogsarbetet i alla fall. Huvudet och humöret var det inget fel på.

Då jag byggde om hönsburen så ändrade jag bara bakändan och satte in ett bord för fibersvetsen. Under bordet blev det utrymme för lådor med nödvändiga verktyg, en ackumulator och en fotogenkamin. Den ger så mycket värme att man måste klä av sej tröjan mitt i vintern. Och hela bakändan måste vara öppen så man får in kablarna och ut den färdigt svetsade skarven. Som tätning använder jag en bit av en lättpresenning. Det finns en stor mängd lysdiodlampor för arbetsbordet eftersom de drar mycket litet ström och man måste ha god belysning för optisk fiber som ju är tunnare än ett hårstrå …

Men snart måste hönsburen byggas om igen. Den börjar helt enkelt skiljas åt efter att i många år ha hoppat över stock och sten i östra Nylands skogar och åkrar. Där jag har svetsat kommer ingen med någon bil – ens en fyrhjulsdriven. Den nya skall blir starkare och framför allt tätare. Isolering behövs inte men då det blåser så blir det svinkallt inne i hönsburen. Den var ju trots allt hastigt ihopslagen av litet bräder och skivor.

Ja, och så skall hönsburen i framtiden också fungera som “manskapsskjul” i skogsbruket. Det är bara att lämna den i skogen – den är gjord att klara belysningen med en acku som ytterst sällan behöver laddas och värmen få man från fotogenkaminen. Det blir varma kaffepauser snart … (inte alltid så bra för då kan de bli långa).