Här investerar vi vilt. Nu har vi köpt en betesputsare (hack) för hela 2800 euro (begagnad förstås). Och nu rationaliserar jag bort inte bara plöjandet utan också tallriksharvandet på hösten. Jag för länge sedan insett att människan är knäpp och att allt går åt fanders. Ekonomfjantarna som stirrar sej blinda på nästa kvartalsvinst kommer obönhörligen att göra systemet så instabilt och känsligt att storstäderna svälter ihjäl då det blir nån kris. Och kriser har inte upphört att komma. Så jag går in för naturahushållning liksom gamla tiders bönder (men med litet hi-tech inslag). De odlade inte för försäljning utan för att hålla liv i familjen. Snart är vi tillbaka till det igen.
Just nu håller jag på att köra halmen och stubben i småbitar med min nya (begagnade) Peregini 280. Det är en tung baddare på 1000 kg så redan skrotvärdet är betydande. Men jag blev imponerad av italienska maskiner efter det jag köpte min Pegoraro fräs. Det är den bästa maskin jag haft och har inte behövt en enda reparation och inte en enda ny pinne på 25 år fastän jag använt den varje år i frässådd (tills jag köpte Rapiden). Speciellt pinnarna är otroliga. Jag har kört mot sten så hela traktorn hoppat men inte lyckats kröka nån pinne ens. Det måste vara verkligt segt stål.
Här är den med luckan öppen och som av bilden synes så har den Y-slagor. De borde vässas men det blev som vanligt ingen tid för det. Stödhjulen är relativt små och far de ned i en grop så äter den jord.
Den är inte precis ny och blänkande men den fungerar. Och så måste man tänka på sin ”image” som bonden som går på skrotlinjen :-).
Nu har jag ännu ingen längre erfarenhet av Pereginin men den verkar vara stabilt byggd och väl lagrad. Det tar lång tid innan trumman slutar rotera efter det man stängt kraftuttaget. Kraftöverföringsaxeln är redan den av dyrbar kvalitet. Vinkelväxeln verkar vara samma som på Pegoraron så den torde också vara av fin kvalitet. Tyvärr hann jag inte slipa knivarna eftersom de började hota med regn så jag körde allt vad tygen höll. Och fort går det. På två korta dagar har jag kört över 25 hektar.
Litet vill de ovassa slagorna böja undan halmstrån men i det stora hela gör den ett hyfsat arbete.
Det slutgiltiga provet kommer nästa vår då jag skall så. Är halmen tillräckligt finhackad för att inte fastna i såmaskinen ? Slagorna borde absolut vässas och det skall jag göra till nästa höst – eller kanske till våren ifall jag måste köra en gång till före sådden. Det blir intressant att se.
Nu har jag alltså hoppat över tallriksharvandet också ! I vår blir det äkta direktsådd. Det är inte frågan om att inte plöjning skulle vara den absolut säkraste metoden för att ge god såbädd men med de nuvarande vetepriserna så gör det nästan detsamma om det växer eller inte. Fjantarna som babblar om att man skall se ”möjligheter i stället för svårigheter” skall jag ta på orden och experimentera nu då vetepriset är uselt. Då är förlusterna inte heller så stora.
Redan för länge sedan har jag lämnat den föråldrade målsättningen om stora hektarskördar. Nä, nu gäller ”He e int tåm stoor innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren” (Det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna). Så jag strävar efter så SMÅ hektarskördar som möjligt (utan att förlora alltför mycket). Det är ju överproduktion som drar ned priserna så varför i all världen göra den värre ? Att göda och spruta och bränna olja gör bara firmorna feta – inte oss.
Jag vet att jag riskerar stå där nästa vår med åkrar som är omöjliga att så och hela byn kör förbi och flinar åt tokdåren. Men nu skall direktsådd testas också på våra åkrar – de resultat som man fått på annat håll är inte direkt överförbara till våra styva lerjordar. Varje åker är individuell.
Nåja, teorin går ut på att halmen skall hackas fin och spridas jämnt så den snabbt förmultnar och inte fastnar i såmaskinen. Nästa vår kommer jag att ha nya vassa tandade tallrikar på såmaskinens gödselbillar så det borde åtminstone gå bättre att så i den hackade halmen. Jag sådde ju en hektar i år i obehandlad stubb och det gick lika bra som i den harvade delen – nästan bättre. Men man vet aldrig med åren …
Kostnaden för höstarbetet blir i år kring ett par-tre hundra euro för motorbrännolja. Det är inte så farligt och så sparar jag en massa tid som minsann behövs för köket har ännu inte värme efter ombyggnaden (spisbranden).
Snart finns inte mycket kvar att rationalisera bort. Möjligen hela sådden. Jag läste att det kommer sädeslag som skjuter nytt strå från den gamla roten följande år … En sorts vete på hörot. Då gäller inte mera att ”den som icke sår skall ej heller skörda”.eller hur det nu var.
