Stilla Natt

Först tar vi en liten omväg och funderar på hur det borde vara. Det är den 7 oktober och det finns fortfarande 12 ha ryps och 2 ha vårråg kvar på åkern. Vädret är dessutom ypperligt. Det borde alltså vara full fart i torken.

Det är det inte. I torken är det stilla i natt.

Varför skall jag förklara.

Dagens program var att fortsätta med vårrågströskningen där jag slutade pga av väta för två veckor sen. Började eftermiddagen med att hämta Claas vid den färdigt tröskade kornåkern för förflyttning till Fållbäcken. Själva flyttningen såg jag inte speciellt mycket fram emot eftersom jag redan i två dagar suttit och lyssnat på ett missljud som jag härlett till transmissionen men inte desto mera kunnat lokalisera. Ganska strax märkte jag nog att nu var det inte mera frågan om en aning till missljud utan nu lät det illa. Riktigt illa. Det lät såpass att det inte ens var svårt att lokalisera ljudet till höger hjul och vid okulär koll där var inte heller diagnosen svår att ställa. Lagret där drivaxeln går in i slutväxeln fanns visserligen kvar, men i två halvor. Ingenting att fortsätta dagen på alltså.

Vid telefonrådgivningen med Bil & Traktor i Pörtom kom vi överens om att jag monterar loss slutväxeln själv och utför sen sjuktransport av densamma till verkstad. Det enda man ju verkligen kunde glädja sig åt denna vackra höstdag var att det var mångfalt roligare att ställa tröskan på ett betonggolv för demontering av framhjul, drivaxel och slutväxel, än vad det hade varit i blåsten på en mjuk åker. För att drivningen hade upphört inom kort, det stod fullständigt klart.

Sen blev det aktuellt att fundera på prognosen. Denna Claas tröskar ingenting de närmaste dagarna så det blev att höra med en kompis huruvida han kunde komma och tröska av åtminstone rågen. Efter att rågen skulle ha varit borta hade det mera blivit ”blott en dag ett ögonblick i sänder” tankesättet, men nu gällde det råg eftersom jag hade ett halvt lass som stod på från dagen före. Dagen före hade förresten bara varit en halv dag eftersom en kedja brast i haspeldrivningen då, så även då blev det ett depåstopp.

Kompisen anlände med sin ävenledes Claas 48 och vi inledde jobbet en på vart håll. Han tröskade råg och jag monterade av hjul och slutväxel, något som gick förvånansvärt smidigt, det kanske bara handlade om en halv timme så var klimpen loss och kunde föras till sjukvård.

DSC_0108

Innan det åkte jag en sväng till åkern och frossade i lite ren och skär avundsjuka. Kompisens tröska har revers på skärbordet, något som jag inte har på min. Vid ett tillfälle packade rågen under inmatningsskruven, varpå han stannade skärbordet, tryckte på en knapp – och problemet var löst. Själv brukar jag vid dylika tillfällen använda fem minuter av min ungdom på att dra bort växtlighet – gärna med tistlar i – från skärbordet och då också göra illa mig minst en gång både på knivfingrarna och gärna slå huvudet i något haspelfinger.

Ett packat skärbord var alltså inget problem för en Claas Spezial, men det var däremot en axlyftare i tröskverket. Det var nämligen följande sak som hände denna gudsförgätna höst.

Så var det färdigkört med tröska nummer två denna soliga oktoberdag.

När mörkret sänkte sig över gården på kvällen sänkte det sig också över två Claas 48 tröskor bredvid varandra. Båda tröskodugliga kronvrak.

Fortsättning på bloggsviten ”Det går bra i höst” kommer väl nån annan dag. Jag bävar redan.

Några kvar ute på holmbete

Lite krababaksabang säger det när fören tar mot berget. Men det gör inget. Båten har skaplig för som tål lite ståhej.

Det är väl inte halt här ändå? Fast det ser fuktigt ut, nå, där är en skreva jag kan sätta foten i och sen kan jag komma upp på den där hyllan, äh jag hoppar långt istället, tar lite längre förtåg.

Det blåser lite från nordost och aktern på båten vill lite svänga sej. Pappa justerar drevet så båten sakta går mot land och håller emot vinden, och kommer sedan ut med ett tåg för att fäst akterändan. Fastsatt och färdigt lägger vi ut landgången så autostradan är klar när jag sen kommer med fåren. Allt är klart. Jag tar en kass med lite brödkanter i, och traskar iväg.

Vart är dom månne?

Jag går upp en bit och svänger sedan mot vindriktningen. Alltså österut. Ofta är fåren på vädersidan. Jag går och går och går, och medan jag går ropar jag med jämna mellanrum:

TAAAAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag kommer till östra änden på den hagen, går upp på bergsknallen och får en isande kall vindpust i ögonen. Ja, nog är det höst nu nog, huj vad det är kallt tänker jag och går ner från berget och svänger lite söderut. Då kommer dom! Allihop kommer dom galopperandes med sådan fart att dom inte riktigt hinner stanna när dom kommer fram till mej, utan några far i ivern en liten bit till, vänder och kommer tillbaka. Jag delar ut några brödbitar som slukas med en gång och sedan börjar jag gå mot båten. Alla följer vackert efter och ingen står och ser överdrivet knepig ut. Bra tänker jag, då finns det chans att få dom med sej utan större tilltag. Ifjol gick det inte riktigt som på strömsö, utan 3 hade gett sej katten på att dom inte skulle från sommarbete. Dom överlistades. Nå, får se hur det går i år…

Jag traskar på i god takt och kommer småningom ner till båten. Pappa har gått upp en bit på land, ca 30 meter från båten har han ställt ett ämbar med havre. Jag nappar ämbaret i förbifarten, låter 3-4 tackor ta varsin tugga och så går jag ner mot båten, ut över landgången och ner i båten. Jag skvimpar ur lite havre i båten och hinner knappt vända mej om innan första tackan hoppar ner i båten. Plutt, plutt, plutt kommer de en och en. Alla kommer inte att rymmas med. Nå, vi tar ett gäng. Hämtar de andra senare. Så har 12-13 kommit ombord och vi konstaterar att det är riktigt väl och tillräckligt, lyfter landgången på fören, på båten och börjar kasta loss. Då kommer, som skjuten ur en kanon en mindre ungtacka skuttandes snett från sidan, hon tar skaplig sats och skrinner nästan över kanten, på sidan ner i sjön, på landgången i farten hon har, men fixar det med flinkt klövarbete och hoppar sen ner till de andra. Hon kunde nog inte ana hur släta och hala bräden kan vara. Jag och pappa blir lite förvånade, bara står och ser, hisnar och pustar ut när bravaden är genomförd. Phhiijuh, det gick bra. Som om inte det vore nog kommer det en till på nästan samma sätt, men hon kommer mer rakt på, så hon skuttar med två friska skutt rakt ner i båten.

Snart har vi dom väl alla med oss tänker jag, men, nä, inga fler kommer skuttandes, dom har svängt på klöven och traskar sakta uppåt land. Jag tar havren som är kvar i ämbaret och hivar iland det. På två sekunder är dom som är kvar på land, där och äter och kanske inte bryr sej så mycket fast de flesta i flocken åker iväg, och kanske de inte heller känner sej obekväma till att komma ner till stranden igen om några dagar då jag kan fara och hämta dem.

Jag tar löst akteränden, pappa har startat båten, och så börjar vi bege oss hemåt. Med 15 smått oroliga får i fören tänker jag att det är onödigt att jag klämmer mej genom dem för att komma in i hytten. Jag drar upp huvan och sätter ner mej istället. Jag har bra lä fram i fören vid landgången och så hoppas jag att ingen pinkar på mej. Pärlorna trillar nätt av, så dom bryr jag mej inte så mycket om, men det där våta blir så kallt innan man är hemma och får torra kläder på sej. Men, resan hem går bra.

3 nöjda linslusar flåsade mej i ansiktet hela vägen hem, men det gjorde ingenting, hellre får de flåsa mej i ansiktet, än skena så långt bort de kan så fort de ser mej 😉

DSC_0977[1]

Den värsta dagen / Kungen har abdikerat

Jag kunde inte bestämma mig för rubrik så jag tog båda.

Det är kväll. Det är oktober och jag är trött i huvudet. Faktiskt i resten av kroppen också. Om man undantar såna saker som sjukdom och död och bara håller sig till det bondementala tror jag faktiskt att denna dag är den värsta jag upplevt.

Vi tar det från början.

Det har inte undgått någon att hösten har varit problematisk. Regnet och senheten har gett upphov till många och långa torktimmar. Allt mitt korn har legat på runt 30% vid skörd och det ger en torktid på ca 15 timmar. Dålig lönsamhet javisst, men vad gör man. Det går liksom inte att vänta ut tiden mera heller när vi befinner oss i månad 10.

I går kväll när jag gick över gården noterade jag att att torken lät fel. Utmatarna hade stannat någon gång under dagen och hela systemet hade slagit i störning. Ingen panik, man söker upp felet, byter kanske en propp, startar om och går vidare i livet.

Trodde jag.

Det gick inte att få igång utmatarna på något sätt eller annat, så jag ringde torkkompanjonen och vi började demontera de nyssnämnda. Felet kunde ganska snart lokaliseras till växellådan eller elmotorn som driver den. Bra så, det betydde att det kunde varit värre.

Trodde jag.

Demontering av växellådan gav vid handen att ett lager i elmotorn skurit fast, det var tre kulor kvar i lagret. Alltså handlade det om införskaffande av en ny elmotor.

DSC_0073

Denna dag började med ett besök hos elmotorgurun på orten som tyvärr kunde berätta att statorn (det hade brunnit ett fält också) inte fanns i hyllan, men skulle komma i morgon. Alltså ingen tork idag, men i morgon. Nåja, det måste väl gå för sig.

En timme senare får jag telefonsamtalet men inte vill ha i detta läge. Det finns ingen tillgänglig reservdel att få tag på. Inga problem, jag konsulterar Anttifabriken, dom har lösta alla mina problem hittills, så gör dom nog med detta också

Trodde jag.

Telefonsamtalet till Antti var mer än nedslående, det var rent av bottenlöst bedrövligt. Företaget som haft en eftermarknad som inte haft dess like och som med ett samtal löst alla problem bara genom att plocka fram ritningarna till min tork meddelade nu kort att man inte längre befattar sig med torkar byggda före 1994. Att ens försöka fråga om växellådan var helt meningslöst för figuren i andra ändan var lika intresserad av gamla torkar som jag av en lokal fotbollsmatch.

Kungen av eftermarknaden har alltså abdikerat.

Sen började ett intensivt ringande till de mest märkliga företag i Finland gällande statorer, alla med samma nedslående resultat. Ett företag som hette Halikon Sähköhuolto var nära att lyckas men det föll på bultantalet i elmotorn.

Nu började det mentala förfallet plus att det började regna. En spannmålstork som inte fungerar är en sak, men en tork full med våt säd (32%) där inte utmatarna vill samarbeta; det är läge för bekymmer, stora bekymmer.

Problemet är alltså att man ju nog kan tömma elementet via elevatorn, men pga dåligt fall på röret går det inte att köra ut våt säd ur min tork, ett litet men naggande gott konstruktionsfel.

När man står där, en kall dag i oktober, det blåser och kommer ett snett regn. Torken är full med våt säd och på åkern är det 15 ha kvar, och tankarna snurrar runt en reservdel som kanske inte ens går att få, då känner man sig som ensammast i världen kan jag lova.

I någon slags panik eller vad det nu kallas började jag såga sönder väggen på torken för att kunna ändra fallet på röret och köra ut säden på backen, bara för det enda jag hade i huvudet var att få bort den ut torken. Hann bara nästan börja innan jag fick telefonsamtalet som räddade resten av dagen. Min torkkompanjon hade kommit på ett sätt att få den gamla statorn reparerad och efter det tog det mindre än två timmar innan torken mullrade igång igen. De första kornen nere i bottnen hade hunnit börja gro så den verkliga katastrofen hade nog varit närmare än jag förstod när jag trodde den var nära.

Slutet gott, men inte riktigt allting gott för detta med Anttis upphörda eftermarknad bekymrar mig rejält. Visserligen fick jag telefonnumret till en pensionerad torkmästare och han förstod nog mitt problem, men kunde tyvärr inte lösa det.

Så nån fler sån här dag vill inte jag ha. Never.

 

Ekologisk?

Tror jag i något skede här skrev lite om mina funderingar på att övergå till ekologisk odling. Jag var i ett skede riktigt inne på att slå över gården till ekologisk, men när jag började ställa fördelar mot nackdelar, fundera på alla förutsättningar och möjligheter, och sen dra ihop mina tankar, då började det spricka i kanterna. Ingenting går upp emot att man odlar på ett naturenligt sätt, men när man börjar summera ihop möjligheter och omöjligheter, så insåg jag att möjligheten finns, men… är det värt det? Visst är det ju alltid värt det ur endel synvinklar, men, det är inte så svart-vitt, det är alla nyanser av grått också!

Allt går om man vill, och det brukar jag försöka leva efter. Om man bara vill så kan man göra det mesta och lära sej det mesta. Ingen föds med kunskap, så att stå och säga att ”nej, jag kan inte”, sånt existerar inte, åtminstone inte förrän man prövat. Sen kan det ju mycket väl vara att man inte är lämplig till nåt. Men, går det, för mej, att slå över gården till ekologisk? JA! Eller nja, eller kanske… Kanske inte…

Möjligheterna till att slå om till ekologisk fick sej i kanterna både en och två gånger vartefter som jag funderade. Att jag driver min gård på en holme, har större delen av åkrarna på en annan, gjorde inte ekvationen enklare, snarare tvärtom. Som sagt allt går, men, när jag började funderade på scenariot som kan bli verklighet med ekologisk odling, blev de svårt att undgå det fakta att det kommer att bli mindre gräs och prioritet nr 1 är: Jag måste se till att jag får tillräckligt med foder åt mina djur! Om jag, pga att jag slagit över till ekologiskt inte får tillräckligt med foder ur åkrarna, var 1000an får jag då tag på ekologiskt foder åt mina får? Visst finns det ekologiskt foder att köpa, men, var, och för vilka pengar? Måste jag gå ner i antalet får bara för att jag vill vara ekologisk och därmed inte får konstgödsla? Jag sprider konstgödsel på mina vallar, det enklaste, och nästan enda rimliga sättet för mej, att få gräs ur åkrarna när åkrarna ligger 10-20 minuter bort från ”fasta landet” med pråm, skulle jag inte sprida konstgödsel skulle jag antagligen inte få det fodret jag behöver till mina får, jo, endel år, som i år, när det växer gräs så det knakar om det, men, det finns torrare år också… Alltså, jag tänker bara inte sätta mej i den sitsen! Visst finns det gödselmedel, ekologiska att sprida, men, är det värt det. Det lockas och pratas om högre stöd för ekologisk odling, men, räcker det till? Vad blir den slutgiltiga ekvationen? Det är inte så svartvitt att välja bana i denna villervalla…

Det var liksom den tanken som ganska långt fällde min iver över ekologiskt. Jag sprutar inte, jag äger inte ens en spruta, men vem har sagt att man måste spruta? Bara för att man inte är ekologisk betyder det inte att man kör runt med en spruta hängandes bak på traktorn dagarna i ända. Skulle det finnas ett mellanalternativ, ”sådär lagomekologisk” Konstgödsel för att trygga fodertillgången, men osprutat, då skulle jag ta det direkt. Men nu är det A eller Ö. Inget däremellan. Man får, och endel ska hålla ekologisk fokusarealer hit och dit, men det är inte där det sitter för min del. När jag sen började forska vidare i den ekologiska villervallans kriterier och krav blev det hastigt en karusell i huvudet. Pappershögen man måste ha extra gjorde inte tanken på ekologisk mer lockande. Kraven härifrån och därifrån blev fler och fler, och alla måsten, och ska, och kan sen inte mera, blev verkligen många…

Det är som att ha mårran hängandes över axeln hela tiden vad det verkar om man försöker vara eko-pappersstämplat snäll med naturen. Jag skippar mårran och är så snäll med naturen jag kan ändå.

När måttet var rågat, och beslutet skulle fattas blev det sist och slutligen ganska enkelt. Jag fortsätter som konventionell, men jag driver min gård på ett så naturnära sätt som möjligt, åkrarna ligger mest i vall, spruta äger jag som sagt inte, och jag konstgödslar ca 20-50% av det tillåtna, men ändå anses jag vara en konventionell bonde och skulle ha möjlighet att driva gården på ett hårdare, mer pressat sätt. Men jag gör det inte. Varför?

Jag drar på mej mössan idag

Ibland är det bäst att låta folk vara ifred. Idag kanske det är bondens tur att få vara lite ifred. Idag och möjligtvis flera dagar framöver om det fortsätter såhär… Ur många synvinklar…

Ett ihärdigt regnande och man kommer inte ut i åkrarna. Har man otröskat, eller mycket potatis kvar i åkrarna eller någonting annat som man nödvändigtvis skulle behöva få gjort där, och det öser ner vatten några dagar… Ja, man kan bli lite lätt irriterad då. Man behöver inte frågor som ”går det bra?” eller ”ha du inte fått ta upp nåt ännu???” eller någonting liknande. Det kan vara farligt. Finns det dessutom någon faktor i det hela som gjort att allt krånglat till sej lite extra, sådär som en söndrig maskin eller nåt liknande, så ska man nog inte komma med några ”varför gjorde du inte si och så istället?” eller något annat bra förslag som i sista änden inte har så stor betydelse just nu, för nu är det såhär…

Att finna sej i en situation då allt går emot en, ingenting fungerar smärtfritt, det börjar kosta pengar, men också dyrbar tid… Då kan även den mest lugna personen bli lite stingslig, och man kan göra klokt i att inte ens tänka tanken på att småretas. Det är lite som ett av de senaste talesätten ”inte riktigt läge för de”.

Låt bli. Ta det lugnt, och låt bli att irritera upp den som ligger. Det är liksom ABC för att hålla bondens nerver i styr. OCH DÅ passar Finland på att strejka! Den ena och den andra tänker stanna hemma för att protestera mot detta landets sparförslag.

Jaha.       ?

Om landets ekonomi störtdyker, någonting måste göras, förslaget är att vi gör såhär och såhär, och, ja, då strejkar man?

Jag kan förstå det. På ett sätt. Inte ska man alltid svälja allt som kommer ”uppifrån” med hull och hår och vem vill ha mindre? Men till lika, hur många förslag och sätt att spara finns det, där ingen får mindre, utan nästan snarare, och hellre mer? Någonting sådant är inte jag kapabel att räkna ut, men det vet jag, att inte får man mer om man sätter sej ner och tjurar…

Näää… vettni, det är nog bara att ta på sej mössan och gå ut och göra någonting. Kan hända jag har fel, men det är vad jag tänker göra iallafall.

”Millan tånana”

Så kommer dom. En liten skara barn kommer för att titta på fåren. När de går uppför backen till fårhuset konstaterar de att det finns ”kakka” på vägen!!! Och många av barnen kläcker ur sej ett ”UUUUJJJ….” och går långa krokar för att inte bara råka stiga i det med sina gummistövlar.

Oj du milde…

På tungan har jag färdigt en lång föreläsning om vad skit egentligen är, hur det används och en lång lista över saker de stoppar i sej dagligen som kan vara långt farligare än att stiga i lite fårskit. Men, jag låter bli. Vi är såna. Ibland jag också. När jag ska gå bort, så inte vill jag råka stiga i en fårskit med vita klackskor. Till vardags så bryr jag mej ganska lite i var jag sätter mina fötter. Ganska sällan går jag barfota, men när min mamma var liten hade de som nöje att hoppa i nysläppta koskitar. ”-he va så jommit millan tånana” 🙂 Kunde min mamma berätta med ett stort leende över minnet av de runda koskitarna som fanns lite här och där på den tiden hon var liten. Kan nog hända att jag själv också prövat på det nöjet någon gång… Men, skulle dagens barn få för sej att hoppa i en koskit? Någon därute?

Som avslutning på detta skit-ämne tänkte jag berätta vad syster Alices flicka kläckte ur sej när hon var liten, och var i stan på vintern. De hade gått längs en trottoar som var sandad med smått sepel, då kläcker flickan ur sej, ”Titta!! Bä-kakk!”

Ja, så kan det gå när landet möter stan. Riktigt så mycket bä-kakk så det ser sandat ut har vi väl inte på våra vägar här på holmen, men, nog finns det lite trampminor här och var… Den här bilden är från en parkering lite norr om Åbo. Jag och Alice + barn, skulle handla lite, och naturligtvis hade lilla Valter varit och stigit i en maffig fårblajja på strandvägen…

DSC_0629[1]