Bondbloggen – Sida 108

Tiden rinner ut?

Det börjar kännas som om tiden håller på att rinna ut för en och annan gröda. Kollade i kväll in årets provgröda -Koriandern- och även om det fått lite fart de senaste veckorna så är dess utveckling långsam. Så en sen tröskning blir det om det nu blir nån tröskning över huvudtaget. Det vore synd för enligt expertisen så ser den föredömligt bra ut.

Hur som… så är den nu fem före blomning och jag hörde mig för om några bisamhällen, jag har nämligen inte kastat yxan i sjön ännu och tänker nog köra linjen ut. Om inte annat så kanske det ger lite nektar åt bina och så kan man ju njuta av doften…. ja jag håller på att vänja mig vid den något udda doften 🙂

Ogräs.

Idag har jag försökt ta hand om lite ogräs genom att traktorhacka en stor del av det som ännu går att traktorhacka. Ogräsen har nämligen också tagit fart nu när det blivit lite varmare. Har också en par planteringar kvar men nu utlovas det regn igen så få se när de kan fås i jorden. Likaså har jag en hektar saneringsgröda osått, det vill liksom dra ut på tiden med allt denna sommar då man inte kunnat hålla de normala rutinerna och tidtabellerna utan allt har mer eller mindre gått ovanpå vartannat..

25.7.2015. Sista chansen att traktorhacka kålrötterna? Några regndagar och växtligheten sluter sig.

Nåjaa, nu blev det mörkt, det märks att sommaren går mot sin ända, så likaså bra att avsluta dagen med att ”gruva” sig över morgondagens skördande som lär skall försiggå i regnväder 🙁

Om det ändå vore midsommar….

…. är det säkert mången bonde som tänker. Faktum är den att många grödor fortfarande är i det utvecklingsstadie som dom brukar vara då just efter midsommar.

Vädret har nu under några dagar faktiskt varit någorlunda, jag kan tänka att semesterfiraren kanske skulle ha önskat sig några grader värme till men för den som jobbar hårt ute på åkern är det ganska behagligt med en så där 17-18 grader. Stor del av växterna har också hyffsad utveckling redan vid dylika temperaturer. Det är väl främst gurkväxter, majs och dylikt som kunde ha någon grad till. När nattemperaturen dessutom håller sig kring 10-12 grader så är i alla fall grönsakerna riktigt fräscha då vi börjar skördandet där kring 6-7-tiden. Allt kunde med andra ord vara riktigt bra om det inte varit för att det våta och kalla vädret under maj-juni orsakade sen sådd och plantering och långsam utveckling av det som ficks i jorden.

Under min roadtrip sydvart i samband med bloggarträffen hos Nisse gjorde jag från bilfönstret följande noteringar. Framåt Närpes-Lappfjärdshållet var det varierande fält, allt från efter omständigheterna hyffsade till gula åkrar och åkrar med vattenpölar. Mellan Björneborg och Kokemäki var växtligheten också relativt bra men i Forssa-trakten fanns det en hel del rent bedrövliga åkrar. Forssa ligger i kanten av det stora spannmålsdistriktet kring Loimaa och Somero och om växtligheten där är lika dålig så då blir det nog en svag totalskörd att vänta. Nu svängde jag inte av där utan fortsatte ner mot Högfors innan jag tog av mot Ingå för mitt besök på Västankvarn. I de trakterna blev åter växtligheten bättre.

Fältdagen med maskindemonstrationer på Västankvarn 9.7.2015

Efter att ha tagit del av fältdagen på Västankvarn så fortsatte jag mot Hindersby. Det är ju mest urbana miljöer under den sträckan men allt verkade grönt även om utvecklingen blev senare och senare ju längre österut jag kom. Fältdagen var annars en positiv tilldragelse med en hel del maskindemonstrationer och många provrutor där olika spannmålssorter och växtskyddsförsök kunde jämföras. Överaskades också över den stora uppslutningen, enligt arrangörerna besöktes dagen av 3600 personer och det får man se som ett högt besökarantal med tanke på att det var en fältdag för fackfolk. Kanske lockade dagen lite mera folk på grund av att det inte i år arrangeras lantbruksutställningar i södra eller västra Finland. Hördes också en hel del finska bland deltagarna så det verkar som dagen också lyckats attrahera finskspråkiga bönder.

Nisses direktsådda fält tycker jag att man kan ge helt godkänt betyg, det har ju inte varit det lättaste året att prova fram för honom nya odlingsmetoder. Lite sent joo men det är det inte mycket att göra åt. Får han nu bara lite värme och en lång höst borde det gå vägen. Detsamma får man nog önska alla odlare i Kymmenedalen för även om åkrarna hade vacker grön nyans där så var dom nog väldigt sena i utvecklingen. Allting verkade också vara lika sent så det är väl nog närmast där som dagens rubrik passar in.

Vackert grönt men sent här på "pokarraakon" (hette det så, Nisse?). Hade förövrigt inte förväntat mig dylika "slätter" i Östnyland. — Vackert grönt men sent här på ”pokarraakon” (hette det så, Nisse?). Hade förövrigt inte förväntat mig dylika ”slätter” i Östnyland.

Under hemvägen som gick via Pälkäne, Orivesi, Virdois mot Seinäjoki får man konstatera att från att ha sett relativt hyffsat ut i Pälkänetrakten så blev det sämre och sämre anefter färden gick norrut. Först i Ylistaro blev det åter lite ordning på växtligheten och i hela Kyrodalen såg det bra ut. Väl hemkommen så var det lätt att slå sig för bröstet och nöjt konstatera att det mesta ser oförskämt bra ut, sådd innan morsdag var i år ett bra val.

Som jämförelse, läget på den egna åkern vid hemkomsten 11.7.2015

Tillsvidare inga svampangrepp :) (FinneFarm 11.7.2015) — Tillsvidare inga svampangrepp 🙂 (FinneFarm 11.7.2015)

Är också nöjd med axens utseende (FinneFarm 8.7.2015)

Som vanligt börjar det också ges skördeprognoser trots att det ännu är långt kvar tills skörden är bärgad. När de första kom för några veckor sen lät man förstå att det skulle bli en normal skörd i år. Nu de senaste dagarna har man nog skruvat ner förväntningarna något och få se om de ytterligare justeras nu efter min rapport. Nu har jag inte rört mig norrut på ett tag men faktum lär nog vara att läget är rent ut sagt bedrövligt från Oravais och norrut.

Råg-Safari

Som tidigare hörts så provodlar jag i år vårråg. Juuso heter sorten. Marknadsföringen av densamma var ganska frän, det var närapå den bästa odlingsväxt människan hittills skådat, odlingssäker, avkastande och utan höstrågens övervintringsproblem. I andra vågskålen ligger ett uttalande från en kollega som prövat vårråg och konstaterade torrt att nån brist på halm lär jag inte få, men inte så mycket annat heller.

Den som prövar får se, som ordspråket jag nyss kom på säger.

Att vårrågen var populär i år rådde det ingen tvekan om för i mellandagarna när jag beställde utsädet var det nästan slut, två återförsäljare var helt utan och hos den tredje fanns det nationellt 10 ton kvar. Jag var alltså återigen inte ensam om mina planer.

Det lär ju i flera år ha varit brist på inhemsk råg, men betyder inte 2015 med självklarhet att det för den skull behöver vara speciellt lönsamt att odla den. Marknadskrafterna går ju sina egna vägar och prissättningen är inte alltid lätt att förstå. Fördelen med rågen blir väl då närmast att man kan bidra till att överskottet på annan spannmål (som det talas vitt och brett om – sanningen i det är väl inte heller absolut) minskar om flera odlar råg för inhemska marknaden.

Rågen är också enligt hörsägen en växt som klarar av att leva ganska spartanskt, så jag placerade den på den sämsta av åkrarna, åtminstone vad det gäller vattenhushållningen – allt brukar torka bort där.

Sådden var inga problem, 170 kg/ha och 80 kg kväve gjorde att det inte heller var speciellt dyrt att komma igång. Sen vad gällde växtskyddet var jag ju novis så det bara dammade om det, men stannade vid Tomahawk mot ogräs, Moddus mot liggsäd och Acanto+armure mot sjukdomar blev receptet. Tyvärr slant det i lagerbokföringen så Moddusdosen blev mindre än den borde varit (tror jag)

Sen växte det. Och växte. Och växte. Och stjälpte.

I skrivande stund är ungefär halva beståndet omkullfallet och det bådar ju inte speciellt gott. Inte helt katastrofalt platt fall, utan mera sidolutande. Axgången är klar och ett amatöröga tycker väl nog att axen ser en aning små ut.

En av mina kolleger har en odling med höstråg i samma by och att göra en jämförelse är där ganska lätt. I går kväll gjorde jag studiebesök på bägge fälten och tror mig nog ha – tillåt en ordvits – dragit det kortare strået.

Bilderna nedan visar lite jämförelse mellan skiftena. Den första bilden är från mitt eget vårrågskifte. Inte kan man väl kalla växtligheten dålig, men visst, brister finns det. Betänk också att lite längre ner på skiftet så har växtligheten lagt sig.

Sen förflyttar vi oss 9 km men hålls kvar i Yttermark. En bild på samma fotomodell i kollegans höstrågåker en stund senare

Det behövs inget speciellt tränat öga för att se skillnaden. Anledningen till varför jag placerat ut mig själv är inte ett uttryck för att absolut vilja posera i olika människors rågåkrar, utan helt enkelt bara för att försöka åskådliggöra skillnaden. Jag fungerar alltså som den klassiska tändsticksasken.

Till sist dom mest häpnadsväckande bilderna. Axen avknipta i slutet på blomningen, i detta fall då 21.7.

Här lägger vi in tändsticksasken som jämförelseobjekt. Längst till vänster är ett ax från den vanliga höstrågen. På vardera sidan om asken är axen från vårrågen och längst till höger ett ax som är knyckt från en åker med hybridråg. När man håller i dessa så märker man nog att hybridrågsaxet är känbart tyngre än sin kusin höstrågen. Vårrågsaxen står ingen jämförelse.

Nu kommer ju vårrågen att växa längre än vad höstrågen gör, men att den skall komma ikapp finner jag nog osannolikt.

Det värsta i sammanhanget är ändå att jag ju vet precis vilka produktionskostnader som ligger bakom axet längst till vänster. Det är en bråkdel av vad grannaxet har kostat att producera.

Än är vi förstås inte i mål, men just nu verkar nog höstrågen vara i ledningen med 100 mot noll, men kanske ingen hade trott något annat heller. Det verkar ju ha varit en bra rågövervintringsvinter i fjol. Sen kanske det inte heller är rätt att jämföra vår- och höstråg, utan vårrågen bör väl ställas mot andra vårsådda grödor och då kan ju resultatet bli helt annorlunda

Den som lever får se…….

Pamplona

Tjurrusning i Pamplona, det vet väl de flesta vad det är.

Direktkopierad text från nätet beskrivs tjurrusningen såhär:

Tjurrusning (på spanska el encierro = inhägnad/avgränsning) är en spansk tradition som innebär att man springer framför en mindre grupptjurar som tvingas springa längs en i förväg avgränsad följd av gator. Tjurrusningen sker tidigt på morgonen och är inledningen på tjurfäktningsfesterna i många byar och städer. Ursprunget till traditionen är tjurarnas vandring från de inhägnader utanför städerna där de har tillbringat natten (eller i modern tid från transportbilar som kör in till utkanten av städerna) in till tjurfäktningsarenan där de senare på kvällen dödas i tjurfäktningen.

Ja, inte har jag tjurar, men man tager vad man haver…

Ett gäng baggar som skall in i fårhuset för att sedan åka till slakteriet. Ingen ”baggfäktning” utan en kort transport till slakteriet.

Jag går in i hagen, skramlar lite med havreämbaret och efter en stund kommer de 20 baggarna springande i full galopp rakt mot mej. Skulle jag inte vara får-van, skulle jag garanterat springa undan allt vad jag förmår. Även om dom inte är så stora, så är de inte heller några små lamm som kommer skuttande, man ska nog ha respekt för dem. Om man springer och dom kommer springandes lite för nära kan det lätt hända att de kommer mot benen och man står på näsa. Det vill man inte. Till lika skall man inte gå för sakta, då kan de tycka att det är tråkigt, ”-vi skippar den havren och går och äter färskt gräs här borta istället” och så tar de en annan riktning, t.ex. rakt ut på åkern, till närmaste blomland eller nåt, och sen kan de vara knepigt att få dem att ändra kurs om de inte är alldeles jätte begeistrade i havre. Så jag joggade i sakta mak, med full koll bakåt så jag inte skulle få någon puff i baken. Sånt händer lätt, och är man inte beredd kan det knycka till i hela ryggen fast puffen inte är så kraftig. Inget man önskar sej det heller. Ett knep är att vifta med en pinne, eller handen ”tvärs över” bakom rumpan för att inte få nån knuff. Det kollrar bort en stång-benägen bagge. Dom kommer helt enkelt av sej om det viftar sådär lagom just där de har siktet inställt. Till fårhuset kom jag iallafall med hela flocken och så kom svarta boken fram…

Fyra gånger morfar.

För precis en månad sen nedkom vår yngsta dotter Linnéa med en son, så nu har alla våra döttrar försett oss med barnbarn. Att det blev en pojke gillades av Hugo (Rosmaries pojke) för nu är han inte längre ensam pojke i familjen som ibland upplevs något kvinnodominerad. Personligen har jag inte så stor skillnad även om det finns lediga traktorsitsar, så en traktorförare finns det plats för. I och för sig så klarar också flickorna av traktorkörningen så i dagens läge spelar det faktiskt ingen större roll. Mina erfarenheter från min tid som arbetslärare på trädgårdsskolan är också att de flickor som övervann rädslan för traktorerna många gånger var bättre förare än pojkarna. Åtminstone följde de bättre mina instruktioner än pojkarna som ofta hade den inställningen att det där kan dom från förut 🙂

Moffa.

Moffa är för mig ingen främmande benämning för redan i lågstadiet fick jag smeknamnet moffa, eller kanske var det menat som öknamn. Som sådant tog jag det inte ty min morfar var en av de personer som jag bäst tyckte om, han hade trots mycket arbete i smedjan alltid tid med mig. Min morfar var ortens bysmed och kunde fixa allt mellan himmel och jord både av metall och i trä och hans händighet imponerade stort på mig. Jag mer eller mindre bodde där under somrarna före och under de tidiga skolåren och han lärde mig att härda stål och smida i ässjan glödgad metall, tyvärr var jag lite för ung för att längre minnas exakt nyans på stålet innan det härdades med att doppas i vatten och gnidas i kolstybben. Så antagligen var det mina ideliga kommentarer om morfar som ledde till mitt smek-/öknamn.

Eller så var det skorna -moffaskorna- , under ett par vintrar i skolan nyttjade jag ett par skor som min morfar tillverkat (naturligtvis var han skomakare också) av läder och vadmalstyg stadigt sydda med becktråd. Dem hade han gjort då efter kriget då det var brist på skor, är inte riktigt säker men kanske hade de gjorts åt min mor. Skorna hade lädersula med gummiklack i hårt gummi och var lätta, varma och bekväma. Men det som speciellt utmärkte dem var dess goda glid i iskanan i backen bakom granhäcken vid skolan. Dom gled så bra att jag utklassade alla andra och kanske bidrog avundsjukan till att jag började kallas moffa, vilket jag som sagt inte hade något emot. Dessutom var det i vissa kretsar lite hippt med att återanvända kläder då i början av 70-talet i efterdyningarna av flowerpower och hippiekulturen. Jag har ju aldrig förstått mig på att följa klädmodet utan begagnat det som känts bekvämt och slitstarkt. Att jag kanske ibland var lite gammalmodigt klädd brydde jag mig inte om men minns att min syster inte alla gånger ville visa sig alltför bekant när vi träffade jämnåriga. Men när det gällde skorna fanns det faktiskt dem som lade bud på dem eller undrade var jag fått tag i dylika. Tydligen kan man vara modern blott man är tillräckligt gammalmodig 🙂

Grönsaksbonden och barnbarnet. Hoppas han tar till sig av trädets råd.

Jag är inte speciellt vidskeplig men ibland har jag faktiskt undrat om det redan då i skolåldern bestämdes att jag inte skulle komma att bli någon farfar. Min son hann inte bli far men jag är säker på att han skulle ha blivit en mycket bättre pappa än vad jag är eller varit. Det är nog så att jag har ägnat moder jord mera omtanke än mina barn. Nåå, i förlängningen kanske också den omtanken kommer mina barn tillgodo men visst tycker jag ibland att jag ägnat alltför lite så kallad kvalitetstid med barnen. Visserligen har jag funnits i deras närhet men det mesta har gått i arbetets tecken och de gånger de frågat om vi inte kunde göra det och det, som andra familjer, så har svaret ofta blivit att jag inte har tid. Jag har väl någon gång lekt med tanken att jag får försöka gottgöra mina tillkortakommanden med de egna barnen med att ge barnbarnen mera tid, liksom min morfar, men få se om det inte blir först när barnbarnsbarnen kommer som jag kan ta mig den tid som behövs.

Suck….

Lite måste man ju ändå få lyfta svansen i allt elände. Jag hade ju nästan rätt.

Nästan rätt i vaddå?

Jo, om någon läsare har onaturligt bra minne så kanske Ni drar Er till minnes att jag spådde att förra sommaren skulle bli ett väderfiasko. Redan i odlingsplanen tog jag hänsyn till att sommaren antingen skulle regna eller torka bort. Nu kom det inte att bli så, fjolåret var inget toppår men ändå helt ok. Det intressanta är att jag bara missade med ett år i spådomen. Detta år har varit rent ut sagt bedrövligt såhär långt. Precis på alla fronter liksom. Rågen fick jag ut i tid. En del av rybsen också. Resten var omåttligt sent. Kornet 31.5 är bara pinsamt och resten av rybsen 7.6 är inget man torgför av stolthet heller. Detta berodde då på regnet, som kom i sådana mängder att stora delar av åkrarna helt enkelt inte var körbara innan dess.

Just nu räknar jag med att kornet ligger ganska precis tre veckor senare än vanligt, axgången på korn borde infalla första helgen i juli, än har jag inte sett ett kornax på någon åker jag har lagfart på (på andras nog). Någon rybströskning före oktober är nog inte att tänka på vad som än händer och dessutom har rybsbaggarna varit ganska på hugget de senaste veckorna. Jag vill inte lägga ut insektgift om det inte är absolut nödvändigt men i år har det nog varit en kamp med samvetet att hoppa över det.

Vad mera då? Jo, rågen har gått till sängs. Ett svårt regn natten mellan tisdag och onsdag i förra veckan förvandlade min fina rågåker till liggsäd. Varför kan jag faktiskt inte begripa för rågen har fått bara 80 kg kväve, är sådd med 170 kg vilket ingendera borde generera liggsäd, men ligger, det gör den. Den är behandlad med Moddus också mot liggsäd, men där kanske dosen blev i mindre laget. 0,3 l/ha.

Hur som helst är det irriterande när man har rågrannar vars råg står upprätt som skrämda undersergeanter i Dragsvik, medan min råg då närmare påminner mig om mig själv i Dragsvik. Halvsovande.

Som tur är handlar det inte om någon riktig total läggning utan mera försiktigt stjälpande, men hur som helst är det irriterande. Det är svårt att få ett bra foto av liggsäd, men jag har nu i alla fall försökt åskådliggöra eländet.

Följande problem var mera oväntat. När jag skulle ogräsbekämpa kornet visade det sig att fjolårets ryps återgrott med en sån fart att alla sprutspår vuxit igen. Utan skummarkör blev det en hopplös orientering på åkern som naturligtvis resulterade i två rejäla sprutmistor som nu är blommande vackert gula. Lite tar det ju nog på nerverna att rypsen blommar finast i kornåkern. Inte heller denna bild ger situationen rättvisa eftersom den är tagen sent på kvällen.

Som lite upprättelse kan jag ju lägga in en bild på en vacker rypsåker. Problemet är bara det att både förgrunden och åkern bakom borde vara lika gul, vilket som synes inte är fallet.

Vad dethär blir till, det vet bara Fader Frost och hur hans planer för hösten är vet ingen.

Härom kvällen funderade jag på att lägga upp följande Facebook-status:

”Rågen har stjälpt, fånggrödorna gror inte, rypsen blommar inte och den delen som blommar hyser baggar. I kornåkern är det fullt med rybs som har massor med rybsbaggar och just inget korn. Solrosorna växer överhuvudtaget inte”

Fast det lät så negativt så jag hoppade över det.

Och inte hade jag möjlighet att delta i träffen hos Nisse heller. Förbaskade sommar 2015!