Kategori: Bondbloggen

Pamplona

Tjurrusning i Pamplona, det vet väl de flesta vad det är.

Direktkopierad text från nätet beskrivs tjurrusningen såhär:

Tjurrusning (på spanska el encierro = inhägnad/avgränsning) är en spansk tradition som innebär att man springer framför en mindre grupptjurar som tvingas springa längs en i förväg avgränsad följd av gator. Tjurrusningen sker tidigt på morgonen och är inledningen på tjurfäktningsfesterna i många byar och städer. Ursprunget till traditionen är tjurarnas vandring från de inhägnader utanför städerna där de har tillbringat natten (eller i modern tid från transportbilar som kör in till utkanten av städerna) in till tjurfäktningsarenan där de senare på kvällen dödas i tjurfäktningen.

Ja, inte har jag tjurar, men man tager vad man haver…

DSC_0400[1]

 

Ett gäng baggar som skall in i fårhuset för att sedan åka till slakteriet. Ingen ”baggfäktning” utan en kort transport till slakteriet.

Jag går in i hagen, skramlar lite med havreämbaret och efter en stund kommer de 20 baggarna springande i full galopp rakt mot mej. Skulle jag inte vara får-van, skulle jag garanterat springa undan allt vad jag förmår. Även om dom inte är så stora, så är de inte heller några små lamm som kommer skuttande, man ska nog ha respekt för dem. Om man springer och dom kommer springandes lite för nära kan det lätt hända att de kommer mot benen och man står på näsa. Det vill man inte. Till lika skall man inte gå för sakta, då kan de tycka att det är tråkigt, ”-vi skippar den havren och går och äter färskt gräs här borta istället” och så tar de en annan riktning, t.ex. rakt ut på åkern, till närmaste blomland eller nåt, och sen kan de vara knepigt att få dem att ändra kurs om de inte är alldeles jätte begeistrade i havre. Så jag joggade i sakta mak, med full koll bakåt så jag inte skulle få någon puff i baken. Sånt händer lätt, och är man inte beredd kan det knycka till i hela ryggen fast puffen inte är så kraftig. Inget man önskar sej det heller. Ett knep är att vifta med en pinne, eller handen ”tvärs över” bakom rumpan för att inte få nån knuff. Det kollrar bort en stång-benägen bagge. Dom kommer helt enkelt av sej om det viftar sådär lagom just där de har siktet inställt. Till fårhuset kom jag iallafall med hela flocken och så kom svarta boken fram…

Fyra gånger morfar.

För precis en månad sen nedkom vår yngsta dotter Linnéa med en son, så nu har alla våra döttrar försett oss med barnbarn. Att det blev en pojke gillades av Hugo (Rosmaries pojke) för nu är han inte längre ensam pojke i familjen som ibland upplevs något kvinnodominerad. Personligen har jag inte så stor skillnad även om det finns lediga traktorsitsar, så en traktorförare finns det plats för. I och för sig så klarar också flickorna av traktorkörningen så i dagens läge spelar det faktiskt ingen större roll. Mina erfarenheter från min tid som arbetslärare på trädgårdsskolan är också att de flickor som övervann rädslan för traktorerna många gånger var bättre förare än pojkarna. Åtminstone följde de bättre mina instruktioner än pojkarna som ofta hade den inställningen att det där kan dom från förut 🙂

Moffa.

Moffa är för mig ingen främmande benämning för redan i lågstadiet fick jag smeknamnet moffa, eller kanske var det menat som öknamn. Som sådant tog jag det inte ty min morfar var en av de personer som jag bäst tyckte om, han hade trots mycket arbete i smedjan alltid tid med mig. Min morfar var ortens bysmed och kunde fixa allt mellan himmel och jord både av metall och i trä och hans händighet imponerade stort på mig. Jag mer eller mindre bodde där under somrarna före och under de tidiga skolåren och han lärde mig att härda stål och smida i ässjan glödgad metall, tyvärr var jag lite för ung för att längre minnas exakt nyans på stålet innan det härdades med att doppas i vatten och gnidas i kolstybben. Så antagligen var det mina ideliga kommentarer om morfar som ledde till mitt smek-/öknamn.

Eller så var det skorna  -moffaskorna- , under ett par vintrar i skolan nyttjade jag ett par skor som min morfar tillverkat (naturligtvis var han skomakare också) av läder och vadmalstyg stadigt sydda med becktråd. Dem hade han gjort då efter kriget då det var brist på skor, är inte riktigt säker men kanske hade de gjorts åt min mor. Skorna hade lädersula med gummiklack i hårt gummi och var lätta, varma och bekväma. Men det som speciellt utmärkte dem var dess goda glid i  iskanan i backen bakom granhäcken vid skolan. Dom gled så bra att jag utklassade alla andra och kanske bidrog avundsjukan till att jag började kallas moffa, vilket jag som sagt inte hade något emot. Dessutom var det i vissa kretsar lite hippt med att återanvända kläder då i början av 70-talet i efterdyningarna av flowerpower och hippiekulturen. Jag har ju aldrig förstått mig på att följa klädmodet utan begagnat det som känts bekvämt och slitstarkt. Att jag kanske ibland var lite gammalmodigt klädd brydde jag mig inte om men minns att min syster inte alla gånger ville visa sig alltför bekant när vi träffade jämnåriga. Men när det gällde skorna fanns det faktiskt dem som lade bud på dem eller undrade var jag fått tag i dylika. Tydligen kan man vara modern blott man är tillräckligt gammalmodig 🙂

Grönsaksbonden och barnbarnet. Hoppas han tar till sig av trädets råd.
Grönsaksbonden och barnbarnet. Hoppas han tar till sig av trädets råd.

Jag är inte speciellt vidskeplig men ibland har jag faktiskt undrat om det redan då i skolåldern bestämdes att jag inte skulle komma att bli någon farfar. Min son hann inte bli far men jag är säker på att han skulle ha blivit en mycket bättre pappa än vad jag är eller varit. Det är nog så att jag har ägnat moder jord mera omtanke än mina barn. Nåå, i förlängningen kanske också den omtanken kommer mina barn tillgodo men visst tycker jag ibland att jag ägnat alltför lite så kallad kvalitetstid med barnen. Visserligen har jag funnits i deras närhet men det mesta har gått i arbetets tecken och de gånger de frågat om vi inte kunde göra det och det, som andra familjer, så har svaret ofta blivit att jag inte har tid. Jag har väl någon gång lekt med tanken att jag får försöka gottgöra mina tillkortakommanden med de egna barnen med att ge barnbarnen mera tid, liksom min morfar, men få se om det inte blir först när barnbarnsbarnen kommer som jag kan ta mig den tid som behövs.

Suck….

Lite måste man ju ändå få lyfta svansen i allt elände. Jag hade ju nästan rätt.

Nästan rätt i vaddå?

Jo, om någon läsare har onaturligt bra minne så kanske Ni drar Er till minnes att jag spådde att förra sommaren skulle bli ett väderfiasko. Redan i odlingsplanen tog jag hänsyn till att sommaren antingen skulle regna eller torka bort. Nu kom det inte att bli så, fjolåret var inget toppår men ändå helt ok. Det intressanta är att jag bara missade med ett år i spådomen. Detta år har varit rent ut sagt bedrövligt såhär långt. Precis på alla fronter liksom. Rågen fick jag ut i tid. En del av rybsen också. Resten var omåttligt sent. Kornet 31.5 är bara pinsamt och resten av rybsen 7.6 är inget man torgför av stolthet heller. Detta berodde då på regnet, som kom i sådana mängder att stora delar av åkrarna helt enkelt inte var körbara innan dess.

Just nu räknar jag med att kornet ligger ganska precis tre veckor senare än vanligt, axgången på korn borde infalla första helgen i juli, än har jag inte sett ett kornax på någon åker jag har lagfart på (på andras nog). Någon rybströskning före oktober är nog inte att tänka på vad som än händer och dessutom har rybsbaggarna varit ganska på hugget de senaste veckorna. Jag vill inte lägga ut insektgift om det inte är absolut nödvändigt men i år har det nog varit en kamp med samvetet att hoppa över det.

Vad mera då? Jo, rågen har gått till sängs. Ett svårt regn natten mellan tisdag och onsdag i förra veckan förvandlade min fina rågåker till liggsäd. Varför kan jag faktiskt inte begripa för rågen har fått bara 80 kg kväve, är sådd med 170 kg vilket ingendera borde generera liggsäd, men ligger, det gör den. Den är behandlad med Moddus också mot liggsäd, men där kanske dosen blev i mindre laget. 0,3 l/ha.

Hur som helst är det irriterande när man har rågrannar vars råg står upprätt som skrämda undersergeanter i Dragsvik, medan min råg då närmare påminner mig om mig själv i Dragsvik. Halvsovande.

DSC_0258

 

Som tur är handlar det inte om någon riktig total läggning utan mera försiktigt stjälpande, men hur som helst är det irriterande. Det är svårt att få ett bra foto av liggsäd, men jag har nu i alla fall försökt åskådliggöra eländet.

Följande problem var mera oväntat. När jag skulle ogräsbekämpa kornet visade det sig att fjolårets ryps återgrott med en sån fart att alla sprutspår vuxit igen. Utan skummarkör blev det en hopplös orientering på åkern som naturligtvis resulterade i två rejäla sprutmistor som nu är blommande vackert gula. Lite tar det ju nog på nerverna att rypsen blommar finast i kornåkern. Inte heller denna bild ger situationen rättvisa eftersom den är tagen sent på kvällen.

DSC_0281

Som lite upprättelse kan jag ju lägga in en bild på en vacker rypsåker. Problemet är bara det att både förgrunden och åkern bakom borde vara lika gul, vilket som synes inte är fallet.

DSC_0287

Vad dethär blir till, det vet bara Fader Frost och hur hans planer för hösten är vet ingen.

Härom kvällen funderade jag på att lägga upp följande Facebook-status:

”Rågen har stjälpt, fånggrödorna gror inte, rypsen blommar inte och den delen som blommar hyser baggar. I kornåkern är det fullt med rybs som har massor med rybsbaggar och just inget korn. Solrosorna växer överhuvudtaget inte”

Fast det lät så negativt så jag hoppade över det.

Och inte hade jag möjlighet att delta i träffen hos Nisse heller. Förbaskade sommar 2015!

 

Lappträsk och KAJ på samma dag

Det är väl ingen som missat att även jag varit och hälsat på hos Nisse 🙂

Uppstigning klockan 6 på morgonen, och så skulle diverse sysslor göras innan jag vred om nyckeln i hondan. Väl ute på vägarna gick själva resan riktigt fort och bra. Det tog inte länge innan jag satt i vägbyggena på ring trean. Min gps tyckte jag skulle köra raka spåret genom storstan, det tyckte inte jag. Trots vägbyggen gick allt riktigt bra, och när jag trasslat mej runt staden, med stort S, och det började dra ihop sej till att svänga av så ringde jag till Nisse för att fråga, ska vi luncha nu eller sen, eller vart ska jag komma och var ses vi … osv. Jag började bli rätt hungrig vid den tiden för klockan började närma sej 12 småningom.

Så sa Nisse, ”-sväng av där, men sväng vänster istället för höger och så kör du till … en parkering  .. (typ) ….. och så kommer vi dit. ”

Jaha, tänkte jag, ok, vi kör på det. Jag hade inte riktigt hiffat exakt vart vi skulle, men, jäh…  Det ordnar sej tänkte jag och svängde av på avfarten, svängde vänster istället för höger, men, då tänkte jag att vart i hela tjottaheiti har jag nu kommit? Det var tomt, och jag undrade för en sekund om det var avtaget till 1970 jag tagit. MEN, så tänkte jag att, näää… detta måste utforskas, gps grunkan var ju helt på rätt så nog måste det ju finnas nåt här nånstans… så jag körde vidare och bara jag kom några 100meter på sidan av stora vägen, så kom jag till världens sötaste lilla by! En gata och där fanns allt. Jag blev så till mej och tänkte att nej men snälla rara söta vad trevlig liten by, så jag missade parkeringen jag skulle till, (men jag såg den,) och där var butiken och där va café och här fanns allt, och så kom kyrkan, men då svängde jag och körde tillbaka till parkeringen. Stannade bilen, sade håååhhå och tittade runt mej, och där kom ju Christer och Nisse, och ”Fru Nisse”, som jag då inte kunde minnas att någonsin hett annat än ”gumman” när Nisse pratat och berättat om sej och sitt och deras.

Sen blev det fart. Vi åt, vi gick, vi såg, vi åkte bil, vi fotade och hela dagen gick som i ett enda spinn med berättelser, rosor, historier, skogar, pajer, vildsvinsberättelser, äppelplantor och … Ja, alltså. Nu efteråt så är ju huvudet lite på kant. Tänk så mycket historia och information om allt möjligt som jag/vi fick berättat för oss på en dag. Helt otroligt, och dessutom roligt alltsammans!

Efter en natt, då jag sov som en stock, vaknade bara till lite när nån kråkfågel, på morgonsidan, tyckte det var roligt att sitta och kraxa utanför det öppna fönstret, var det mest frukost och hemfärd. Hemfärden gick lika bra som ditresan, men på motorvägen var det en händelse som fick mej att lite höjja på ögonbrynen, jag blev imponerad!

På en sån där ljus skylt bredvid vägen var det mitt i allt en triangel och varning att det var någon olycka på vägen. Från att alla bilar haft väldigt bråttom och swishat på i 120km/h saktade varendaste en ner till ca 70 och kröp fram. Det gick någon kilometer innan man såg någonting av någon olycka, men ändå så körde ALLA sakta och nätt, ingen körde om, alla höll sej snällt i högra filen. Så naturligtvis även jag. Småningom såg jag blå ljus en ganska lång bit där framme och kring bilarna med blåljus, slingrade de andra bilarna sej försiktigt över till vänstra filen och sen tillbaka till högra när de passerat. När jag kom närmare såg jag att det var ett hästsläp som fått punktering och de fick eskort av polisbilar och en brandbil. Så katastrofen var inte direkt i kaliber med ”katastrofallvarlig!!!”, och bra var ju det. Hoppas verkligen att det gick bra för hästsläpet. Men det som rörde mej var den respekt som alla visade med en gång när det fanns en varningsskylt. Tycker det är en tummen upp.

Home Sweet home.

Men inte blev det att sitta och grubbla vad man skulle göra för det… Jobb finns det alltid att ta itu med, och lite hann jag, men sen var det bara att byta kläder och bege sej på följande rolighet. Nagu rock. Att jag råddar in ett evenemang i Bondbloggen har sin naturliga förklaring. Bland alla band som spelade det här året, så spelade också KAJ. Finns det någon bonde i detta land som missat Heimani i skick?  Och följande fråga, finns det nåt för tillfället som knyter ihop hela svenskfinland lika bra som KAJ? Dom kör på som en virvelstorm genom svenskfinland med sina finurliga texter, och drar med sej allt från nyfödda till pensionärer. GO KAJ GO!

DSC_0429[1]

Oj, va ni har vuxit!

Kan tänka mig att när Charlotta återvände hem från bloggarträffen möttes hon av en glatt svansviftande Olle och bräkande får. Här var det däremot tyst och tomt när jag återvände då Rosmarie har tagit ut en vecka semester och rest till Norge och frugan råkade vara i kyrkbyn för att kolla in försäljningspunkten därstädes.

Mina skyddslingar kommer inte springande precis så genast jag kom hem drog jag på mig stövlarna för att ta mig en rundtur kring åkrarna för att kolla in läget. Jag var lite orolig att dom skulle ha antastats av diverse småkryp under tiden jag varit borta. Regnet kom så tidigt på onsdag kväll att jag inte hann utföra behövliga växtskyddsåtgärder innan jag tidigt på torsdag morgon satte mig i bilen för att anträda färden till Nisse. Nu verkar det som om regnen (19,7 mm på torsdag morgon och ytterligare 33 mm, enligt frugan, senare på torsdag och under fredagen) hade skött om att småkrypen inte hade varit så värst aktiva. Till all lycka. Det var inget större tryck i kväll heller så jag behövde inte sätta mig i traktorn direkt jag kom hem, kanske kan det bli aktuellt i morgon kväll.

Tillväxt.

Som vanligt när man försummar de dagliga rundturerna kring åkrarna så är det som om det växer lite extra. Eller egentligen gör det väl inte det men det är som om det märks lite bättre när man inte springer där hela tiden. Men visst konstaterade man ändå att hel del utveckling skett, kålen hade fått ytterligare ett par blad, lök och morot hade sträckt på sig lite och broccolin började bli på gränsen till lite för storvuxen för skörd av optimal kvalitet. Den får jag nog börja med i morgon bitti för att den inte ska bli för gammal. Så att jag nu inte hade varit dit på 3 dygn jämfört med minst 1-2 ggr per dygn de dagar jag är hemma märktes nog.

Kålen hade vuxit bra under de dagar jag varit borta.
Kålen hade vuxit bra under de dagar jag varit borta……..
....likaså hade gurkorna uppnått rejäl "karastorlek" under tiden :)
….likaså hade gurkorna uppnått rejäl ”karastorlek” under tiden 🙂

 

Vad gäller själva resan och träffen som var både givande och trevlig så ber jag att få återkomma lite senare då jag smält alla intryck. Det har varit intensiva dagar och som vanligt får man nu försöka jobba ikapp det som försummats men det är ändå kanske inte så dumt att börja med en god natts sömn innan vardagen åter tar vid i morgon bitti.