Kategori: Bondbloggen

Det pratas och ratas telefoner här på Bondbloggen. Trots att våra dagars telefoner närmast försnabbar mitt mentala förfall så skall jag – i brist på bättre rubriker – ge mig in i pratet.

Detta närmast för att det inte händer någonting annat just nu. Det närmaste jag kommer en traktor är att ta ett varv runt den och störa vintersömnen genom att sparka lite på däcken. Det börjar gå så långt att jag funderar på ren nöjeskörning, men riktigt dit har jag inte kommit än.

Till saken. Jag har haft förmånen att var med och se hela evolutionskedjan gällande mobiltelefoni. 1983 såg jag mitt livs första mobiltelefon – en Ericsson som satt fast monterad i en buss. 1985 började jag förekomma i ambulanser som dåförtiden var utrustade med fasta Siemens NMT telefoner. Dessa hade den egenheten att täckningen var ca 60% av riksvägen och Närpes centrum och thats it. Svängde man tex på en utryckning ner mot Kalaxhållet miste man telefonsignalen vid brädgården och sen kom den igen när man närmade sig Malax.

Min första egna NMT (Mobira 3000) köpte jag 1991 och den anslutning och det nummer jag fick då har jag varit trogen ända till dags dato och långt in i framtiden. Gällande operatörer har jag bestämda uppfattningar men det börjar jag nu inte gå in på här.

Resten är väl egentligen historia om man säger så. Från början var jag på framkant både gällande tekniken och användningen, jag kan tex brutalskryta med att jag ägde den första GSM telefonen som jag överhuvudtaget sett och så vidare. Någonstans i samband med smarttelefonerna intrång på markanden föll jag dock av pinnen – jag tror det är åldersrelaterat och upp tillbaks till den pinnen har jag inte kravlat mig ännu. Jag har alltså gått från proffs till amatöranvändare på 10 år och det skäms jag lite över.

Däremot råder det ingen brist på apparater i mitt liv. Jag har telefoner lite som ogräs – en för varje ändamål och att jag sedan i jobbet är tvungen att hantera både VIRVE nätet (med sin egna apparat) och ta mot en massa GSM larm gör saken värre och inte bättre.

Vad har jag då för åsikt om dagens telefoner och operativsystem. Jo, enligt följande:

Jag har erfarenhet av sgs alla märken och system och precis som Nisse skriver så finns det inget som är bäst. Alla har för och nackdelar. Det jag däremot tycker mig ha märkt är att om telefonen skall användas till något så gammalmodigt som att ringa är Lumia modellerna överlägsna. Bra telefonbok och bra ljud både på in och ut gör att jag idag använder Lumia både som ”vardagstelefon” och arbetstelefon.

Med Samsung tycker jag det är precis tvärtom. Där håller jag mig med en 5S eller vad den nu heter. Allt är bättre än på Lumian – utom just själva telefondelen. Dåligt ljud och de man pratar med brukar också klaga. Jag har utfört en empirisk undersökning på detta och tycker jag att den jag talar med låter illa brukar jag fråga om hen använder Samsung – och svaret brukar vara ja.

Iphonen är jag erfarenhetshandikappad på. Jag har aldrig haft någon och inte provat nån heller men jag dömer ändå ut dom eftersom det verkar vansinnigt att betala 6-700 för en apparat som håller 1-2 år och ändå inte är speciellt mycket annorlunda än konkurrenterna.

Det har också skrivits lite om CAT telefonerna här. Jag har även haft en sån och den var jag nöjd med ända tills den havererade nära sin tvåårsdag och jag bytte till tvillingen Insmat. Bättre på allt utom att den är tyngre. Catten hade trög display och var annars också lite halvfärdig. Insmaten använder jag under mina jourveckor för att man kan lägga in två SIM kort i den och till det användningsändamålet är den helt fantastiskt, men lite väl tung och stor till vardagsbruk. Storleken har nog en fördel också eftersom det blir behagligare att prata i den då.

Den sista apparaten som jag har kvar i bruk är en Nokia 37-nånting, en gammaldags knapptelefon som egentligen är den enda telefon man skulle behöva om man inte skulle vara så infernaliskt bortskämd och vilja ha lite häftigare grejer. Nokian är en riktigt bra telefon att ringa med, den har högsta ringsignalen av alla ovannämnda, där finns en nödkamera och en MP3 spelare, man kan räkna och göra noteringar i den, det finns en riktigt bra ficklampa och framför allt; man behöver nästan aldrig ladda den. Den kan stå med en vecka utan att behöva laddas. Jag har faktiskt hamstrat telefoner av den modellen så två fabriksnya ligger i skåpet och väntar på sin tur. Om jag bara fick ha EN telefon skulle det nog bli den gamla knapp Nokian.

Hur använder jag då min pokerhand med telefoner. Jag har sk Multi-SIM abonnemang så jag har två SIM-kort med samma nummer och kan alltså köra två telefoner parallellt. Båda ringer samtidigt och man svar i den man nu svarar. Mycket praktiskt.

2 Lumior är vardagsapparaterna, den ena är en jobbtelefon och dessa använder jag främst när jag behöver en telefon. Sen kommer trotjänarn, Nokian som jag använder höst och vår under arbetstopparna. Den håller att tappas ner i såmaskinen eller dammas ner i torken och framför allt behöver man inte stå strömlös när apparaten behövs.

Samsungen är söndagstelefonen som är bäst på nästan allt, lättfattlig som en enrummare och fantastisk kamera, men tyvärr som sagt, dålig telefon

Sist ut Insmaten som har Androidsystem och dubbla SIM platser och vackert så, det är bra när man behöver det. Kameran är inget att hurra för nån annanstans än i Samsungen.

Något som jag också använder mycket är MP3 spelaren och den funkar väl helt bra i alla telefoner. Ännu har jag inte riktigt vant mig med att över 3000 låtar ligger i fickan när man ger sig ut på åkern. Något som jag ock vill jag slå ett slag för är Peltors bluetoothhörselskydd som bara är helt fantastiska. Kan inte berömma dom tillräckligt. Inga sladdar, men stabil kontakt mot telefon, inga sladdar och riktigt riktigt bra ljud i såväl radio som MP3 och framförallt i telefonen. Dom slår vilken telefon eller annat handsfreejox med hästlängder.

Så Christer, skaffa ovanstående apparater och kombinera med Peltor och du kommer att var nöjd i flera månader. Vilken som är bäst – det har jag dock ingen aning om.

Dagen började lite sådär. Klockan ringde 06.40 och det var mörkt. Väldigt mörkt. Strömavbrott. När man vaknar till tonerna av ett strömavbrott så är det två tankar som slår en. Har jag betalat elräkningen och kommer jag att få kaffe? Man vet inte riktigt vilken tanke som kommer först, men dom två är det. Varför vet jag  inte, för elräkningen har alltid varit betald, och kaffe brukar man nog få på något sätt.

Hur som haver, det elektriska kom ju förstås tillbaks rätt snabbt och kaffet blev kokat. Resten av den ljusa delen av dagen var väl inte så speciell, men som sagt, det skulle bli bättre.

Det har onekligen varit lite mötessjukt dom senaste dagarna. Två kvällar har gått till låååånga kommunala möten och däremellan ett flängande mellan olika punkter och sysslor. Denna dagen ingen skillnad, även ikväll stod ett möte på agendan och eftersom jag nog är lite mötestrött just nu så var det väl inte med riktigt lätta steg som jag styrde kylaren mot nya hoteller ”Red & Green” som vi då har här i stan. Själv brukar jag kalla det för ”Skrämd & Gråt”, varför kan Ni fundera på en stund. (Som ett tips, det är en ordlek med ord från Närpesdialekten).

På agendan i kväll stod info för styrelsemedlemmar i ÖSP lokalavdelningar. Jag hade i all röra inte riktigt tagit reda på vad det var som skulle berättas om så jag hade väl inte så stora förhoppningar heller. Det första jag såg när jag kom in i salen var en PowerPoint bild som hälsade oss välkomna. Bland personer som gick att känna igen på den bilden fanns bloggerikollegan Christer med fru Eivor. Hej bara!

Det visade sig att kvällens huvudföreläsare kom från LRF i Västerbotten, motsvarigheten till SLC i Finland (eller MTK om man så vill).

På något sätt var föreläsningen väldigt inspirerande och redan efter några minuter noterade jag med tillfredsställelse att humörbarometern svängde uppåt och hjärncellerna morrade igång. Det är ju tyvärr så att man så lätt blir hemmablind och bara tänker innanför lådan när man bara traskar i egna fotspår. Vi har inom vår lokalavdelning länge haft idétorka vad gäller verksamhet, men nu fick man då höra att sånt går att vända. Det visade sig att LRF Västerbotten levde i samma idétorka för ett antal år sen, och att bara pga av att två rätta människor råkade träffas på rätt plats så fick man igång skutan igen. Idag har man medlemmar som inte ens är aktiva jordbrukare, och verksamheten står på många nya ben.

Går det i Västerbotten måste det gå i Österbotten också.

Uppfylld av ny inspiration lämnade jag kollegerna och åkte hem. Väl hemma öppnade jag lite sociala medier och läste med tillfredsställelse samma rapport som Nisse skrev om tidigare ikväll. Det finns fortfarande folk som läser Bondbloggen! Och det har till och med ökat. Om man inte blir glad över ett sådant besked måste man vara en saltstod.

Jag kan bara säga att jag är imponerad över att det fortfarande finns snälla människor som orkar med våra funderingar. Själv tycker man det mesta börjar vara skrivet, men kanske det ändå på något bakvänt sätt inte är så. Dock kan jag kan bara buga mig och säga tack och konstatera att dagen som började i mörker slutade både upplyst och på gott humör i soffan.

Och i morgonkväll är det mötesfritt.

Facit på ordleken: Uttala Red & Green på engelska men tänk Närpesdialekt ”Rädd o Griin”