Bondbloggen – Sida 124

Gott Gått År och Gott Nytt År

Har just läst Christers årskrönika och anser mig inte tvungen att uppfinna krutet flera gånger. Vi bor ju ändå bara 50 km från varandra så vädret och de flesta övriga omständigheter gäller för mig också, så till den delen åker jag snålskjuts på Christers text. Det enda som egentligen skiljde var slagregnet med hagel i början på augusti, det kom aldrig hit till mina tegar, men den kanske största skillnaden var hans kornskörd på 5800 kg som lämnade mig med tummen i munnen. Vilken åker var det på, var det på den tidigt sådda, den som vi i något skede kom till att var precis lika stor som min dvs 7,07 ha?

5800 kg korn….Kan liksom inte riktigt smälta det där. Själv fick jag knappa 4000 och upplevde det som helt hyfsat i nådens år 2014.

Jag skulle kunna skriva en hel doktorsavhandling (som dock inte skulle gå att doktorera på) om mina upplevelser av 2014. Detta gäller förstås varje år eftersom jag ju håller mig med en skiftesvis bokföring som skulle få varje Brysselbyråkrat att dansa lambada i taket. Det är nog inte för deras skull som jag sysslar med det utan helt av eget intresse. Det värsta är dock att i takt med att årsringarna läggs till blir man bara mera förbryllad eftersom egentligen ingenting stämmer från år till år. Ett bra exempel på detta är sjukdomsmedlet Delaro som jag matat havren med i ett par år nu och tycker mig ha fått goda resultat. I år blev 2 ha havre utan Delaro och – hast du mir gesehen – där fick jag bästa havreskörden.

Desto mera skall jag inte orda om detta. Det vore ju synd om någon somnade vid datorn och gjorde sig illa, för detta är ett ämne där jag är kapabel att tråka ut vem som helst. Jag nöjer mig med att konstatera att 2014 gick – dåligt.

2015. Inte bara Gott Nytt År utan ett helt nytt tänkesätt på inflygning. Ända sedan vårt darrande insteg i Bryssels mystiska korridorer har det talats om att det inte går att odla spannmål mera i Finland. Ibland har det kanske varit lite principgnäll över det hela, ibland mera befogat, men nu, 21 år senare upplever jag att vi faktiskt är där. Kanske inte permanent och inte gällande allt spannmål men åtminstone kornet, havren och vetet verkar ligga risigt till hos vadslagningsbyråerna nu. Stödet sjunker markant och prisen är en skugga av vad dom borde vara.

Detta betyder att man får tänka om. Tänk om. Helt om. Jag har 2400 kg nytt Zebra veteutsäde i lager och det har jag inget intresse av att flytta fram och tillbaks ända tills storsäckarna går sönder, så 10 hektar vete lär det hursomhelst bli i sommar. Stödet sviktar, men skulle prisen gå upp en del är det nog ändå möjligt att få ett litet netto av det. Det har ju också hopats och rotts med vad som gäller om betningsmedlet på ryps. Ibland är det godkänt en stund på förmiddagen för att sen förbjudas igen mot kvällen. Ungefär så känns det i varje fall. Nu verkar det i alla fall vara grönt ljus från miljöhåll och det betyder att en stor del av min areal kommer att vara gul även denna tomatkarneval.

Sen kommer det nya. Råg. Ett för mig helt oskrivet blad. Jag har något minne av att vi odlade råg förr i världen men själv har jag aldrig vare sig sått eller tröskat råg. Jag har varit lite skeptisk eftersom ju råg är en höstgröda och det har känts som ett stort steg att börja lära sig så på hösten. De två senaste åren har det legat i bakhuvudet, men hösten 2013 gick det inte och i fjol sov jag som vanligt bort möjligheterna.

Inhemsk råg är däremot eftertraktad, finländska bagerier lär inte få tillräckligt med inhemsk råg så nu tänkte jag hjälpa till lite med det. Det finns numera också något som kallas vårråg (Juuso) och som namnet avslöjar skall den sås på våren.

Om detta vet jag inget men vi skall väl prova oss fram och läsa på lite innan våren. Det märktes ganska tydligt att det inte är bara jag som tänkt i samma banor för när jag beställde utsädet i går (2.1) så började det vara fem före halv tolv att överhuvudtaget få tag i utsäde. För en gångs skull var jag dock på rätt sida om skranket och nu är det försent att backa. Vårråg skall det bli.

I övrigt kom inte 2014 dragande med så mycket märkligheter. Jag föll över gränsen och fyllde 50 på höstkanten, det är märkligt hur man kan vara 50 och fortfarande leva. Detta sagt med tanke på hur man uppfattade en 50 åring när man själv var barn. Som tur är har EU nu avskaffat den irriterande åldersgränsen för jordbrukare (68) som fanns fram till i fjol. Detta gör att man nu kan se fram emot cirka 40 år till av aktivt odlande (!) istället för 18 som annars vore fallet. Så känns det i varje fall idag.

2014 var också lite avigt till den delen att ingenting i maskinparken blev förnyat. Det finns helt enkelt ekonomiska möjligheter till det just nu. Annars brukar jag ju försöka förnya maskinerna med 10 års mellanrum och eftersom jag har ungefär 10 apparater så blir det en per år. I år hade växtskyddssprutan stått på tur, men den får nog hänga med ett tag till. Det handlar ju inte om att maskinerna skulle vara slutkörda efter 10 år, Amazonesprutan har väl gått runt en 700 hektar, men det handlar om att byta bort medan man får ett hyfsat pris för maskinen. Jordbruksmaskiner faller inte i pris som personbilar gör, utan kan ännu efter 10 – 15 år ge ett ganska bra inbytespris om maskinen är ditåt skött.

Med detta önskar jag bloggkolleger, läsande jordbrukarkolleger och alla andra ett Bättre Nytt År. För det behöver vi

Årskrönika 2014.

Ett årsskifte har vi åter upplevt och med det brukar det åtminstone för en tid bli problem att komma ihåg att teckna ner det rätta årtalet. Eller egentligen brukar det gå någotsånär de första dagarna, det är efter några veckor man brukar hemfalla åt att teckna ner det gamla årets sifferkombination.

Årskrönika.

Vid nyår i fjol fick jag inte till någon egentlig sammanfattning av det föregående året men försöker bättra mig i år med ett försök att kort beskriva det jag minns av det gångna året. Den som vill fördjupa sig i fjolårets händelser får väl bläddra igenom inläggen i ”arkivet”. Sätter med en del länkar till tidigare inlägg för att underlätta sökandet.

Året började varmt precis som i år och marken var ofrusen fram till 10 januari, det fanns till och med de som plöjde kring den 8-9 januari. Sen fick vi 3 veckor vinterväder varav jag tillbringade några dagar på skidresa i Österike. I slutet av januari började det se ut som om det skulle bli en skogsvinter trots allt men i början av februari började det regna så att både skogsföret och deltagande i BotniaVasan for all världens väg.

Tjälen gick ur jorden redan i början av mars eller närmare 2 månader tidigare än normalt och jag inledde vårbruket det tidigaste jag någonsin gjort med plöjning och övergödsling av kummin i påskhelgen andra veckan i april. Då var det redan så fina förhållanden att man gott kunde ha börjat tidigare bara man vågat tro på så fin fortsättning men man gick bara och väntade på bakslaget (eller ”takatalvi”). I och med att vi var så tidigt ute tog jag mig tid att plöja och harva nästan all areal färdigt för sådd. Normalt brukar man få vänta på att en del åkrars tjällossning och upptorkning men i år torkade allt jämnt och fint.

Sådde det första kornet 27 april och kunde gott ha sått allt då om jag hade haft egen såmaskin och fått hem all gödsel i tid. Den tidiga våren hade också överraskat förnödenhetsleverantörerna. Planterade första sallaten 4 maj, det kunde jag också gjort betydligt tidigare om blott plantorna skulle ha varit klara för utplantering. Dagen efter kom så det väntade bakslaget med flera centimeter snö och kalla nätter. Snön gjorde dock mera nytta än skada för den fuktade den torra jorden och skyddade de nyplanterade plantorna från frosten. I medlet av maj hade vi ett par varmare veckor och växtligheten tog fart men sista veckan i maj kom kylan åter och det blåste friskt. Kylan höll i sig till början av juli och vi hade till och med tre frostnätter under midsommarnatten och i veckan efteråt. Historiskt var att midsommarafton var kallare än föregående julafton. Gurk- och pumpväxterna for illa av frosten trots täckväven. Täckningen med väv gav inte den frostskyddseffekt som den brukar ge då det samtidigt var väldigt torrt och jordens värmekapacitet låg. Torkan i sig hämmade också utvecklingen men eftersom det tillika var kallt var växternas vattenbehov inte så stort att det var någon katastrof.

Så från att våren varit 1 till 2 veckor tidigare än normalt hade nu den långvariga perioden med kallt och torrt väder lett till att vi låg 1 till 2 veckor efter normal utveckling av växtbestånden. En och annan hann nog bli orolig över om grödorna skulle hinna bli klara innan hösten.

Men sen kom värmen och dagstemperaturerna steg med närmare 20 grader i en handvändning samtidigt som torkan fortsatte och nu hade växtligheten verkligen behövt vatten. Jag råkade naturligtvis i år ha större delen av grönsaksodlingen förlagd till åkrar där vattentillgången är begränsad men också åkrarna belägna vid Solf älvs nedre lopp blev utan vatten då också havsvattennivån långa perioder låg på minus 50-60 centimeter. Sommarsallatsskörden decimerades med en 20-25% men kvaliteten var efter omständigheterna god. Normalt hade sallaten inte klarat en dylik värme men antagligen hade de lyckats bygga upp större rotmassa än vanligt i och med att de hade torrt redan från planteringen och hade utvecklats långsamt. Det varma vädret gjorde också skördearbetet tyngre än normalt och hade någon semesterfirare råkat applådera ”det underbara sommarvädret” under de tyngsta dagarna hade nog smockan hängt i luften. Även omhändertagandet av skörden och produkternas nedkylning ställdes under hård prövning och man var tacksam att man förutseende nog (eller snarare tursamt) hade investerat i vakuumkylen och fått den installerad inför säsongen.

Värmen fortsatte i augusti och nu kom också det efterlängtade regnet, tyvärr inte i den form man önskat. Den fjärde augusti drabbades vi av regn och hagel i kombination med hårda stormvindar som slog omkull växtligheten, bröt träd och till och med vände bevattningsrampen upp och ned. Under några timmar föll det mellan 50-80 mm regn här i trakten. Några uppehållsdagar gav tid till kummin– och korntröskning men sen följde en 10 dagars regnperiod som förhindrade skördetröskning och havren som fortfarande var oskördad for illa i regnet. Regnet gjorde ändå gott åt grönsakerna, frånsett löken vars avmognad och fälttorkning stördes av regnen. De senare planteringarna och höstgrönsakerna och de flesta produkter för lager gav normala skördemängder.

Vid korntröskningen kunde konstateras att en hel del ax frös under midsommarens nattfroster trots att de då ännu inte gått i ax. — Vid korntröskningen kunde konstateras att en hel del ax frusit under midsommarens nattfroster trots att de då ännu inte gått i ax. Till vänster oskadat ax till höger ett som frostskadats.

Uppskattningsvis decimerades skörden med närmare 1000kg på de åkrar som frusit. Men man får väl vara tacksam för de 5800 kg /ha som denna åker ändå gav. — Uppskattningsvis decimerades skörden med närmare 1000 kg/ha på de åkrar som frusit så man får väl vara tacksam för de 5800 kg/ha som denna åker ändå gav trots frostskadorna.

Skördeförhållandena för lagergrönsakernas del var också inledningsvis bra men några kalla dagar i medlet av oktober skadade en del av det som var oskördat. Bland annat hann inte den sista planteringen av blomkål bli skördeklar då blominduceringen blev sen i den långvariga sommarvärmen. Det hjälpte inte sen att det var förhållandevis varmt i november. Däremot möjliggjorde novembervädret att resterande purjo kunde skördas direkt från åkern och det var inte heller någon större brådska med höstplöjningen. Och tur var väl det för den medförde också en del nya erfarenheter :/

Med ett underbart julväder med minusgrader och lite snö men med en varm, regnig och svart nyårshelg då temperaturen tangerade den under midsommaren avslutades år 2014.

Såleis…..

På nyårsaftonskvällen var det +6°C, som gjort för maskintvätt så jag passade på att tvätta traktorn samtidigt som jag tittade på nyårsraketerna i grannskapet........... — På nyårsaftonskvällen var det +6°C, som gjort för maskintvätt så jag passade på att tvätta traktorn samtidigt som jag tittade på nyårsraketerna i grannskapet……….. för vad är bättre än att få inleda det nya året i en ren traktor? 🙂

Sammanfattningsvis…

…. får man konstatera att de här blev nu kanske inte så kort ändå och innehåller mest väder men beskriver bra hur beroende vi bönder är av vädrets makter. Man kan dock med fog konstatera att året varit extremt varierande om man frånser avsaknaden av en ordentlig vinter. Nå, den varma vintern sparade mig närmare 100m³ flis till uppvärmningen och jag röjde snö med traktorn endast 2 gånger varav den ena gången var i onödan då naturen skulle ha skött saken 2 dagar senare. Nu har året gått och det är bara att med gott mod ta sig an det nya året 2015…….. måste öva lite på sifferkombinationen -2-0-1-5-, -2-0-1-5-……………….hmmm det går ju riktigt bra det här 🙂

Med en spark in i det nya året

Hej på Er igen och ett gott nytt år även från Heisala! 🙂

Det nya året togs emot relativt traditionellt med vänner och raketer. Hur roligt det nu än är att sitta uppe och prata med gästerna borde man ju vid den här åldern ha förstått att gå och lägga sig före klockan halv tre eftersom djuren ska skötas också följande dag 😛 Nå, det har jag ju då helt tydligt inte ännu heller förstått utan efter tre timmars, många gånger avbruten sömn tack vare vår lilla guldklimp Matilda, gick jag ner till ladugården för att fixa undan morgonsysslorna.

Jag hade inte varit i ladugården på några dagar eftersom vi hade avbytare på mellandagarna, så jag hade hade emot mig en ny bekantskap då kvigan Jättebra hade kalvat nån dag tidigare. Trots mjölkningsroboten mjölkar vi alla specialfall dvs kalvade och kor som behandlas, skillt i ett spann. Dels för att inte uppta robotens tid och i vår ladugård är det helt enkelt den lättaste lösningen då vi ändå har dessa djur bort från lösdriften.

Jättebras mjölkning hade gått problemfritt så jag gick till henne och sku börja tvätta juvret då hon började ”lyfta” på ena bakbenet som en signal för att hon inte riktigt gillade det. Det är relativt vanligt att kvigor gör det eftersom det är en ny situation för dem och oftast brukar det gå bra genom att bara prata med dem och på så sätt hålla dem lugna. Man måste också vara rätt så bestämd i sina rörelser så att hon inte tror att man är rädd för henne och hon på så sätt sku styra situationen. Så jag fortsatte lugnt att tvätta henne men rörelserna började bli mer och mer lik sparkar och dom blev snabbare och kom allt högre upp.

Så då tog jag fram sparkjärn nummer ett. Sparkjärnet spänner man fast från ljumsken ( om man nu kan kalla det så på en ko), alltså framför bakbenet och över ryggraden så att hon inte kommer åt att lyfta benet. Det finns vissa risker med att använda järnet och därför brukar vi i regel inte göra det per automatik utan vi använder det endast vid behov. Vissa kor fattar direkt poängen och de står stilla som ljus, medan andra kastar omkull sig. Sen finns det också dom som ”flippar helt ur” och börjar hoppa och sparka tills järnet lossnar. Jättebra hör till den sist nämnda gruppen. Jag satt fast järnet och med det samma började hon hoppa jämnfota så högt som jag aldrig tidigare sett en ko hoppa och sparka tills järnet med en smäll föll ner på golvet. Jag stod vid det här laget i hörnet av boxen och funderade hur i helsike jag ska få den här yrbollen mjölkad….

Som tur är har vi också ett annan sorts sparkjärn. Ett s.k. jenkkirauta. Till skillnad från det traditionella järnet lägger man detta järn på ryggen och spänner åt från båda sidorna. Så jag testade med det och där stod hon utan problem och gav ner mjölken. 🙂

Vi får bara hoppas att resten av kvigorna som kalvar in det kommande året är av lite lugnare sort! Men den fördelen hade den här mjölkningen att om jag nu hade gått omkring lite halv sovande i ladugården hela morgonen, så vaknade jag definitivt till nu 😛

Maskintimmar.

Kalle ställde en fråga om hur många årstimmar jag har på traktorerna. Eftersom det är ganska intressant det här med maskinanvändningen sätter jag mitt svar som ett skilt inlägg för att ge det bättre synlighet och förhoppningsvis väcka lite diskussion. Det vore nämligen intressant att jämföra användningen hos de andra bondbloggarna och bloggläsarna, så meddela gärna traktoranvändningen. Notera gärna också till vilka arbeten, grödor och arealer som traktorerna används. Maskiner och dess användning är ju en dryg kostnad i jordbruket och ibland kritiseras jordbruket för att vara övermekaniserat.

Eftersom jag också har andra motordrivna fordon har jag valt att också ta dem med för att ge en bättre helhetsbild.

Maskinanvändningen här på gården varierar naturligtvis lite från år till år beroende på hur mycket skogsarbete, snöröjning, bevattning m.m. som utförs. En väsentlig skillnad är det också om grönsaksfälten är nära eller långt borta för året, dit har jag ju ofta ärende flera gånger för dagen. Sen är det också stor skillnad mellan Fiaten som har varvtalsberoende timräknare och de nyare traktorerna som räknar timmarna enligt klocka. Vill minnas att Fiaten räknar timme mot timme vid en 2200-2300 rpm och det är ju sällan man har de varvtalen vid åkerarbeten, bevattningspumpen till exempel körs mest på en 1400-1600 rpm, däremot vid transportkörslor ligger varvtalet en 1000 rpm högre. De här Iveco motorerna är ju relativt högvarvade med toppvarv på 2850 rpm. Jag skulle vilja påstå att förhållandet är 3/4 så att 300 varvtalstimmar motsvarar 400 klocktimmar, håller ni med? I och med anskaffningen av NH:n (New Holland) i vintras har det ju minskat lite med användning av de övriga traktorerna det senaste året.

Men för att återgå till Kalles fråga så snurrar väl de med timräknare utrustade fordonen närmare 1600-1700 timmar tillsammans per år vilket i stort motsvarar ett manarbetsår. Så egentligen skulle jag kunna ha en heltidsanställd traktorförare 🙂

Fördelningen mellan traktorerna har det senaste året varit (årsvariationerna de senaste åren inom parentes): Same 800 timmar (800-1000) varav mer än hälften är timmar som den förarlöst drar skördevagnen resten är bäddfräsning, sådd, besprutning och transport, Fiaten 280 timmar (400-600) skogskörning, frontlastararbeten, snöröjning, harvning, bevattning och lite transport, NH 250 timmar (ny för året) harvning, sådd, sly- & gräsröjning, plöjning och transport, planteringsmaskin 110 (90-120) timmar, eltrucken 150 timmar, Volvon några timmar nostalgikörning eller sammanlagt ~1600 (1450-1880).

Anefter som jag får NH:n anpassad för bäddfräsning och besprutning (har lite elektronik att montera) så blir det antagligen lite mera timmar på den och mindre på Samen. I år hade jag stor del av grönsakerna relativt nära driftscentrum och bevattning blev det inte heller så mycket på grund av brist på bevattningsvatten samt sparsamt med skogsköror då skogsvädret blev kortvarigt så det kan hända att timantalet är något lägre än normalt.

De är ju lite annat med specialodling än spannmålsodling vad gäller traktoranvändningen men mina timmar skall fördelas på 12ha grönsaksodling och 55ha övrig växtodling samt skogsarbete.

Finns det skogsstövlar i rumpnissestorlek?

Yess! Jag hitta, jag hitta, hurra hurra hurra! Glädjen var stor när jag hittade skogsstövlar i storlek 37.

Jag har ett par stövlar i storl 38. Normalt drar jag skor och stövlar på mej i storl 36-37, lite beroende på tillverkare. Nordiska skodon är ofta tilltagna på ett sådant sätt att man reder sej bra med 36 om man inte ska ha x antal yllesockor i dem, handlar det om stövlar skall det vara 37 och är det något utländskt palleralla kan det hända att man behöver ta till 38 eller så passar de inte alls, eftersom jag har breda, höga fötter, det har man tydligen inte i tex asien.

Nåja, nu var det skogsstöveljakt och i sökandet och tittandet på nätet kom jag fram till att det inte finns så många som låter tillverka stövlar i mindre än storl 38. Det har jag redan, och i de stövlarna får jag använda tjock extra sula och två-tre par sockor för att de skall följa med överhuvudtaget, och ändå är det glappt. Inget bra. När man skall kliva över kvistar, riskor m.m så är det inte bra om man är tung och klumpig om fötterna. Det har ju fungerat någorlunda när man är försiktig och inte drar iväg med full kareta, men nu fick det vara bra. Stövlarna kommer ändå till nytta fast inte jag använder dem, min syster har ca storl 38 på sina fötter och vi har lite samsats om detta paret skogsstövlar, men nu får hon ha dem ifred. Varför det kommit ett par skogsstövlar till holmen i storl 38 har sin historia i det, att jag köpte dem oanvända för 8 euro på en loppis en gång för några år sedan. Priset för att få ett par skapliga stövlar var helt ok, så fast de var lite stora köptes de. Men, nu skulle jag försöka hitta ett par mindre. …. Inte det enklaste man kan ta sej an visade det sej. Nå, efter att pratat med diverse försäljningsgubbar som synat en från topp till tå och föreslagit alla världens stoppningar för att de inte sålde mindre stövlar än storl 38 så hittade jag, i fjärde butiken jag gick in i ett par i storl 37, de såg ut som små gulliga rumpnissestövlar bredvid alla de andra i storl 42-47… Nåja, passar väl åt en i rumpnissestorlek då!?

Glad som en lärka prövade jag dem, drog av mej mina vanliga skor, och med yllesock på foten provade jag dem, och det första som for genom huvudet var, -jösses va det var gott om rum i dom här, finns det månne storl 36? … Det fanns det naturligtvis inte, men jag köpte ändå dessa 37or och mycket nöjd med mitt köp kom jag senare på dagen hem och packade upp skönheterna.

Jag köpte ett par sulor också för att lite shimsa upp dem. Så, sen, med sula och yllesockor gick jag till skogen för att pröva stövlarna in action. Och jo, de var smidiga att röra sej med, jag behövde inte spänna fötterna för att de skulle följa med, men lite, lite glappt är det i dem, kanske jag skulle pröva med dubbla sockor iallafall? Eller skall jag låta den lilla luftspalten vara, inte bra att göra det kompakt heller. Efter att jag gått med dem ett litet tag kände jag att sulan i stöveln halkat/rört sej lite till ena sidan. Det blev en kant under foten. Vad i hela ”censur” är det här nu då?Naturligtvis ja, tänkte jag… Varför tänkte och såg jag inte efter det när jag stor vid sulu-hyllan och valde. En vanlig sula i storl 37 gick bra att peta ner i stöveln, för den var smal och antagligen gjord i, och för något billigt palleralla allt tillverkat i långtbortistan där alla har fötter breda som ärtskidor, men jag då??? Jag får väl köpa ett par nya sulor i storl 45 och klippa till dem, så de passar en bredfotad rumpnisse som jag. 🙂

Julgranen, marmeladen och skogsbyxorna

Ja, nog är ju julen en konstig högtid. Allt ska vara så tipptopp och tussilullandodis. Ingen får vara arg och allt ska vara skinande blankt. Nej suck sade jag, lämnade dammsugarslangen mitt på köksgolvet, struntade i städandet och släpade in en gran istället. För gran ska det vara, även om vi inte skulle komma att vara hemma. Mer kaos i röran. Barr i hela huset och en porslinsgrunka kom ner från vägen till lika som granen svepte förbi. Julgransgeneralen klädde granen själv, dock med lite hjälp av mamma så inte gran och allt skulle stjälpa utåt golvet. Jag knöt fast granen i taket ifall alla bollar skulle hängas på en och samma sida.

En bild av julgransexperten mitt i hängandet av julgransgrannlåterna.

I bästa julgranspåklädarkläderna, långkalsonger och t-skjorta klädde vi granen och den blev riktigt fin bara vi fyllt den med så mycket tingeltangel att man knappt kan se att det är en gran.

Så for vi till Åland. Har vi allt nu, när ska vi stiga upp. Är alarmet på. Packade jag alla julklappar….. NEJJJ, det ligger ju en påse under trappan också. Upp ur sängen och så packa lite till. 4 timmar sömn senare ringde klockan och vi masade oss iväg, och sen gick julen ungefär sådär som den ska. Julfreden på tv. Kalle anka på tv och så kom tomten. RIKTIGA TOMTEN!!! Sade Mathias när tomten gått. Och så åt vi mat, drack glögg och allt det där. Sen var julen slut. The end.

Ja, nog är den fin julen och nog är det lite tråkigt när den är slut, men till lika, VA SKÖNT!!!

Hem kom jag annandagen och nu ska jag göra som så många andra, dra till skogs!

Jag vet inte varför, men på något vis tycker jag mej ha märkt att det är fler, inte bara bland mina bloggkollegor, som folk drar till skogs så fort julen varit och farit. Det är någon sorts ”riktigt arbete” man längtar efter, efter att ha suttit inomhus och klämt ner choklad, skinka och marmelad i långa banor. Man hinner ut i skogen några dagar innan följande baluns, nyårsfirandet. Håhhå. Jag är så trött och slut så jag skulle lika bra kunna strunta i hela nyårsfirandet. Det lär nog bli 2015 fast inte jag står med skumppaglaset i handen och lovar en massa grejs, jag redan när jag lovar det vet att jag inte kommer att hålla/göra det. Man kan lova sej själv att börja motionera, äta hälsosamt, sluta röka/dricka eller någonting annat vilken dag på året som helst, det är i slutänden bara upp till en själv om man vill eller inte. Att man står och lovar nåt på nyårsafton är kanske lite roligare än en tisdag i september, men det är i ens eget huvud det sitter om man uppfyller det man lovat sej själv eller inte iallafall. Nåå, visst är det roligt med nyår. Ett helt nytt år, fullt av nya möjligheter, nya äventyr, ja vem vet vad det nya året kommer att föra med sej?

Entusiasmen över nyårsfirandet låter jag lägga sej en stund och istället får jag entusiastiskt dra på mej skogsbyxorna. Lika mallig i år som ifjol, och alla andra år, är jag åt att jag även i år ryms ner i mina skogsbyxor jag fick för ca 15 år sedan. 🙂