Bondbloggen – Sida 127

Bonden dagens rockstjärna?

Nu då det blivit lite lugnare på hemmaplan (gården) har jag haft möjlighet att delta i några möten, föreläsningar och seminarier för att uppdatera mig lite om dagsläget.

Det började med SLC fullmäktigemöte för ett par veckor sen där vi bland annat fick en analys av ekonomiska läget inom landet och jordbruket gjord av PTT och det var ingen munter historia precis. Läget inom landet verkar om möjligt sämre än inom jordbruket just nu, kanske ligger det nåt i det som jag tidigare fått höra att ”när det går dåligt för jordbruket går det dåligt för landet”. Kanske finns det här bland bloggläsarna någon med mera under hatten som kan reda ut om så faktiskt är fallet?

Produktion sjunker och handelsbalansen blir alltmer negativ verkar det som. Skördarna inom jordbruket var väl överlag hyffsade trots torr sommar men det hjälper föga för såväl den enskilda bonden som landet i övrigt då världsmarknadspriserna är låga. Dessutom störs handeln i österled av Rysslandsembargot.

Perttu Pyykkönen försökte i alla fall ingjuta lite hopp hos åhörarna med att mena att det ser ut som om framtiden för jordbruket blir ljusare. Å andra sidan har väl stor del av bönderna alltid menat eller hoppats att det nog blir bättre nästa år 🙂 Lite mera om PTT’s analys av utsikterna finns att läsa på LF.

Härom dagen deltog jag i ett seminarium i Närpes om Österbottnisk mat och hantverk och fick då höra att bonden är dagens rockstjärna åtminstone i det stora landet i väster. Och trenderna brukar ju så småningom leta sig hitåt eller hur? Jag hoppas att trendskiftet sker snabbt för efter höstens rubriker där bonden utmålats som miljöns fiende nummer ett och hotats med utebliven kompensation för konsumentstödda marknadspriser till nästa höst så är det nog många som hänger med huvudet. Rockstjärnestatusen känns tyvärr väldigt avlägsen.

Eller kanske blir det lite rock’n roll i alla fall?

Nu senast igår hörsammade jag en inbjudan till ett ”releaseparty” där ett av landets äldsta familjeföretag presenterade sitt senaste affärskoncept och visst var det mycket ”go” över tillställningen. Tyckte bestämt att det fick en och annan att lite räta på ryggen. För visst känns det bra att notera att företag med lång erfarenhet inom branschen ser så pass goda framtidsutsikter inom jordbruket att de bygger upp en ny organisation och nyrekryterar medhjälpare för att på bästa sätt bistå oss bönder. Låt så vara att dom säkert också vill tjäna en hacka på kuppen men ser dom möjligheterna borde vi väl också försöka se dem.

Så rät på ryggen bönder och låtom oss i morgon tacka dem som under senaste krig bistått till att vårt land förblev självständigt!

Tabberas på 2014

Tabberas är ett ord från Emil i Lönneberga. Det betyder som alla -som kan sin Astrid Lindgren-vet att göra slut på något, att ta det sista. För mig slutade odlingsåret 2014 precis som de flesta år med traktortvätt. Det brukar vara det sista som händer och sen läggs den jordiska verksamheten i malpåse några månader. Vissa år kan det vara lite marigt att hinna med eftersom det ju helst inte får vara minusgrader om det skall funka med tvätten, men i år gick det bra. Lördagen var en ypperligt tvättdag och det var inte bara traktorn som fick sig ett bad utan även alla sommardäcksfälgar och några bilar

Nu vidtar då det stora okända. Visst brukar odlingsplaneringen för kommande kunna vara lite knepig ibland men i år är den värre än när det var som värst. Dels är många väsentliga regler ännu inte fastslagna, och dels vet man inte hur man skall förhålla sig till det regelverk som redan klargjorts för oss. Klart är i alla fall att någon slentrianmässig havre/korn odling är inte aktuell 2015, utan nu skall det tänkas i nya banor.

Bloggkollegan Nisse brukar som regel odla ”tvärtom” från mina principer, men det börjar nog mer och mer verka som att det blir i hans fotspår man får knalla fram nu i några år. Dvs att i första hand minimera kostnaderna, sen i andra hand sträva efter hög skörd. Nu blir det att i första hand ta utsäde ur eget ”krislager” samma sak gäller gödseln. Med krislager menar jag att jag under de något bättre år som varit har ”överinköpt” lite utsäde och gödsel varje år för att ha då det blir sämre tider. Det är förstås bra att ha nu, men det innebär också att jag blir lite styrd att så vete och havre i vår eftersom det är dessa utsäden som finns i lager.

Foderärt har jag av och till funderat på, bla för dess gröngödslingseffekt, men jag vet inte. 1992 försökte jag mig på ärter och det är enda gången jag fått tillbaks mindre skörd i volym räknat än vad jag sådde ut så jag är lite skeptiskt. Råg däremot lär det ju finnas marknad för, så det antar jag att kommer in på schemat för första gången för mig.

Nåja, den som lever får se – i och med att gått så pass dåligt som det gjort under 2014 och mot bakgrund av att jag inta har avyttrat någon spannmål alls ännu av senaste säsong utan förtvivlat väntar på bättre pris, så finns det heller inga pengar att handla förnödenheter för – så det styr liksom sig själv.

Men man kan ju göra som vanligt folk gör med resekatalogerna – drömma. Fast min dröm är en tidig sval vår, en regnig juni och en varm och fin sensommar och höst – och ett vetepris på 250 e/tonnet. Tack!

Bonde eller kartritare?

Det har ju från och till varit en hel del justeringar av åkrarnas arealer och som bonde tycker man ju att arealen borde vara någorlunda konstant, vi ligger ju inte i något jordbävningsområde direkt. Så efter att nu ha tagit del av MAVI’s resursbekymmer och hot om senarelagd utbetalning av stöden nästa höst undrar man varför det återigen föreslås ritande av odlingsskiften på kartor. Ett krav som fordrar ytterligare resurser både av tjänstemännen och bönderna. Så vore det inte en resursbesparing att nu fastslå arealerna och endast i det fall att delar av basskiften tas ur bruk på grund av bebyggelse, vägbyggen, beskogas eller nyodlas göra en korrigering?

Om MAVI's flaggning symboliserar landsbygdens situation så ser framtiden inte ljus ut. — Om MAVI’s flaggning symboliserar landsbygdens situation så ser det onekligen mörkt ut. Foto från dagens opinionsyttring.

Kartor.

Nya kartor och justerade arealer har vi begåvats med så gott som årligen och några gånger har granskarna också mätt arealerna i fält. Till och med växthusets yttermått mättes flera år i följd och det lär ju inte heller svälla eller krympa i första hand. Dessutom mättes det, enligt granskarna, med samma måttband som året innan. Ibland hade man lite svårt att hålla sig för skratt men om nu detta eviga mätande leder till att stödutbetalningen senareläggs så då ligger väl gråten närmare till hands än skrattet.

Det är nu så att jag faktiskt råkar vara intresserad av kartor, det har ju orienterats en del i familjen bland annat. Och historiska kartor brukar vi nu som då bekanta oss med i hembygdsforskargruppen här i byn. Så kartor fascinerar, de berättar en hel del. Men det oaktat förstår jag inte vitsen med att exakt rita in de olika grödornas placering på kartan. I odlingsanmälan finns ju redan uppgifter om vilka växter och arealer som odlas på basskiftet ifråga.

Kartritandet är ändå inget nytt, de första EU-åren ritade vi också in de olika grödornas placering på karta. Ett petgöra som fordrade stadig hand och ett gott öga samt geometriska kunskaper. Kartmaterialet var inte heller alla gånger det bästa och skalan oftast 1:5000 eller om man hade tur 1:2000. Oftast gick det åt ett par dagsverken innan alla beräkningar och kartor var gjorda. Nu är kartmaterial tillgängligt i digitalt format och lättare att hantera men antalet grödor har åtminstone för mig ökat så ritandet, om det nu återinförs, kommer onekligen att medföra en hel del extra arbete. Ett arbete som åtminstone i mitt fall är ganska bortkastat, för hur i fridens namn kan man tro att jag i april ska kunna ange exakt placering av en gröda som planteras i början av augusti. Det är ungefär som att nu sända in en karta över i vilken ruta man parkerar bilen vid ett stadsbesök om några månader.

Så här ser kartmaterialet ut idag. Ny fotografering gjord tidigt i våras. — Så här ser kartmaterialet ut idag. Ny flygfotografering gjord tidigt i våras. Det är väl antagligen på dessa kartor som jordbruksgrödornas placering och arealer skall ritas in? (Fotat direkt från skärmen.)

Sälj och lev livet…..

……. läser jag som råd till ”lipande bönder” i en av kommentarerna till Närbildsreportaget i måndags. Och visst skulle en försäljning ge en fin slant för många om det nu inte vore för att en stor del är köpt för lånade pengar eller står som säkerhet för lån till maskiner och byggnader. Så säljs fastigheten bort är jag rädd att banken knackar på och undrar hur man nu tänkt återbetala lånen och räntorna. Det är väl lite likadant om ”donaren” säljer en bil köpt för lånade pengar, leva livet eller inte så misstänker jag att skulden kvarstår efter försäljning? Enda sättet är väl antagligen att försöka få pengarna från försäljningen överförda till nåt skatteparadis för att där ”leva livet” men hur det går till tror jag går lite över böndernas förstånd. Nu är det ju väldigt olika från bonde till bonde men oftast är det nog så att den dag bonden är rik på pengar är den dag då han placeras på 6 fots djup. Så det rådet hjälper inte många bönder, men vi är naturligtvis tacksamma för alla råd som vi får i en i ekonomiskt hänseende brydsam situation.

Ekorrhjulet….

….. har väl inte bönderna uppfunnit (fast man vet ju aldrig) men det oaktat så är det många som hamnat dit. Det blir lätt så att man för att få lite mera att röra sig med skaffar mera mark som därefter fordrar större och effektivare maskiner som i sin tur ger möjlighet till ytterligare lite mera mark. Men då försäljningsintäkterna stampar på stället eller i vissa fall sjunker samtidigt som insatsförnödenheterna stiger i pris så blir det till att springa allt fortare för att hålla ekorrhjulet i rullning.

Grundproblemet är att oftast sätts priset på varor till försäljning av andra än bönderna själva eller av den så kallade ”marknaden” och betalningen kommer sent, oftast över ett år efter att produktionsmedlen införskaffats. Om de nu kommer alls, det har ju hänt att man för att försöka få lite bättre pris sålt till alternativa köpare än de etablerade och alternativet satt sig i konkurs och då står nog bonden utan likvid efter att stat, bank och advokat tagit sitt.

Visst har väl bonden möjlighet att vägra sälja produkterna om priset inte passar men det kan bli en lång väntan då det alltid finns någon som är tvungen att sälja för att få insatsmedlen betalda. Är det dessutom fråga om färskvaror som inte går att lagra så är det inte läge för att stå på sig. Så strejka hjälper inte heller i detta fall och inte är det så bara att sätta sig ned och lämna djur och gård utan skötsel. Antagligen är det därför som det mest blir till att ”marra” för att det är det ända sättet att utrycka missnöje. Åtminstone i det här landet, i andra länder som till exempel i Frankrike tar man till andra metoder när man är missnöjd och visst hör man ibland yngre och radikalare bönder fundera om det också skulle vara ett alternativ till marrandet.

Världens bästa jobb.

Precis som Tobias sade i reportaget är det här säkert ett av världens bästa jobb. Man ser resultatet av det man gör (ja man ser också resultatet av saker man lämnar ogjorda), man får följa med naturens växlingar och grödornas utveckling samt idka för hjärnverksamheten välgörande problemlösning för att nu nämna några fördelar med bondelivet.

Och får man nu inte produktion lönsam så har vi ju stöden som nu inte gör en rik men ändå håller en vid liv så därför ser vi oroligt på funderingarna om att skjuta upp stödutbetalningarna nästa höst. Vi ställer oss också tveksamma till nyttan med att rita kartor över placeringen av de olika grödorna på åkern, visserligen är vi bönder väldigt mångsidiga men vi brukar hellre jorden än ritar kartor. Att vi inte nästa år längre får dela åkerskiftena med andra odlare för att på bästa sätt utnyttja åkrarna och förbättra möjligheterna till miljöskyddande åtgärder förstår vi inte heller. Åtminstone vill vi ha en bättre förklaring än att vipu-programmet inte längre kan hantera flera odlare av samma skifte. Det här bland annat är saker som vi vill understryka för minister Orpo då han på tisdag besöker landsbygdsverket i Seinäjoki, förhoppningsvis blir vi några busslaster bönder som visar upp oss. Förmodligen på finländskt vis, marrande.

Rotat i arkivet.

Rotat i arkivet, det är precis det jag har gjort idag, och hittat en text jag skrev tidigt i våras när stora mårran kastade sej över mej. Till lika som texten blivit gammal är den lika aktuell när man än läser den. Som bonde är man hela tiden bevakad, på gott och ont. I det här fallet, på gott. Rätt ska va rätt, och det här är ett exempel på att det i detta land inte går att ”krafsa åt sej” hur mycket stöd som helst, som man ibland läser om att har hänt utomlands. Till lika kanske texten lite belyser papperssnurren man som bonde lever i. Det är rörigt bara värre, men, totalt handlar det alltså om 1 (!) slarvad bokstav…

Nej nej nej nej nej… vad är detta??? Ett oöppnat kuvär från ntm-centralen… Mårrans kjolfald också! Hur har jag missat det här?

Men tyvärr händer det sej tydligen så, att man missar. När man får post mitt i sommarens hektiska rumba, antagligen kom det kring midsommar, och så sätter man det lite fel, antagligen tänkte jag titta på det senare… Mycket (!) senare blev det i det här fallet. Stämplat den 20.6 2013 . .. …………………. suck. Grymma ödes mörka tider. Jag öppnade det den 27.4 2014.

Så kan det bli när man tar för givet att man öppnat och kollat alla brev, fast man inte gjort det… När man får brev som man skall göra något åt, eller kolla, sätter man dem genast på datorn, för det är oftast den vägen man skall börja om det är något. Sen flyttar man breven in i lådhurtsen, i rätt låda när man är klar med dem. Det här brevet hade tydligen blivit felplacerat, några andra brev, likadana kanske, satts ovanpå och så har det följt med i bunten in i lådan över papper som skall sparas, men inte har sån status att de behöver mappas, för att enkelt kunna bläddras i och hittas fort, för de kanske aldrig behöver tittas på igen, men måste sparas. Så antar jag att det gått till.

Men vad handlade det om då? Ja, i första och sista änden handlar det om EN bokstav. Alla som suttit med stödansökningsblanketter framför sej kanske känner känslan komma … Bara jag nu inte skriver fel bokstav nånstans, eller kruxar fel … Japp, det var precis det jag gjorde, jag skrev fel bokstav. Jag anmäld ett område som ”permanent bete”, fast det egentligen är ”skogsbete”. Jag VET ju att det är ”skogsbete” på det området, men då hela betet, alltså hela betesområdet, det vill säga, allt bakom staketet, är uppdelat i 5 olika mindre betesområden, så tog jag fel på område när jag fyllde i blanketten, det var på den gamla goda pappersblankettiden, och simsalabim märkte jag inte mitt misstag, betena ser likadana ut varje år och man bara tar för givet att man gjort rätt i början och därför har jag inte reagerat eller kommit att ändra till följande år. Tills då den dagen när jag fick brev på posten om återkrav…

Jag förstod ingenting, flög på datorn, ringde lantbrukssekreteraren som förklarade, och sökte, och så upptäckte jag mitt bokstavs-misstag.

VILKEN TABBE!!!

Skulle jag ha öppnat kuväret med redogörelsebrevet jag hittade i april tidigare, tex med det samma, skulle återkravet inte kommit som en chock, utan jag skulle ha kunnat i klartext läsa vad som gått galet. Bekanta mej med tanken, svära en stund och sedan bara ta det med jämnmod. Nu blev jag lite konfundersam hur det kunde komma återkrav sådär simsalbum, hippsehapp… Det hade sin förklaring…

I några år har jag fått utbetalt stöd för detta område, mer än jag ska ha, alltså rasslar det till på kontot. ”-Eller så drar vi det från årets utbetalningar? … VÄLJ!” Det var i princip det som det stod i återkravsbrevet, och sen skulle rättelsen, med mindre stöd gälla från år 2012… typ, eller, vänta nu…

Jag måste ärligt säga att jag tappade bort räkningarna ett slag, hur blir det nu igen. Dagen när jag försökte få allt att gå ihop rätt snurrade det ungefär såhär i huvudet på mej:

-Det var ju alltså ifjol kontrollrumban ägde rum, 2013, då jag fick utbetalt stöden för 2012. 2013 får jag utbetalt för i år … tror jag, allt handlar om när jag gjorde ansökan, vår eller höst och gudarna skall veta allt vad som inverkar på det…. Eller vänta nu, hur blir det nu egentligen… Nu blandar jag, det är skilt med specialmiljöstöd och ”vanliga” stöden, som jag ju inte alls ska ha för det där området. Två världar, samma områden, som ändå är sammankopplade och dehär bokstäverna hör ju till det vanliga… men, nej vänta, det måste ju vara det vanliga, men det är dedär fodervärdegrejset, hur va de nu åter, jo så måste det vara, specialen är annat… eller.. Nu blev jag osäker själv, hur va de det fungerade nu igen… Nä, det är ju nog vanliga, men hur står det inget om 2012? Det måste ju också vara med, eller vänta nu, är vi inte på 2014 nu, var är årets papper, eller 2012 alltså, tog jag kopia på dem, eller vänt nu, skickade jag in elektroniskt eller var det papper, och tog jag i sådana fall utskrift? Måste nog logga in på vipun och kolla…

Och så tar man funderingarna från början, bläddrar i papper, går in på jordbruksprogrammen där man kan följa med allt som rör gården vad stödpapper, avtal och sånt gäller. Timmarna går, jag bläddrar, söker, morrar och inser igen att jag skulle behöva göra om hela mitt system på hur jag förvarar papper.

Såhär lätt är det att bara sitta och kruxa lite rutor och få pengar hursomhelst som endel vill påstå… Nä, det är inte bara svartvitt, det är alla nyanser av grått också!

Mitt svar till återkravet blev : Gör vad ni vill bara allt blir rätt och det vet ni bättre än mej.

Ja, så kan det gå. I år var jag… tror jag, extra noggrann med att kolla att alla beten fick sin rätta definition. Vårdbiotoper, skogsbete, permanent bete, ängar, hagsmark, övriga röjvassor och ja, allt vad det heter. Ett bete är aldrig bara ett bete…

Katastrofen var tydligen överkomlig noterade jag när jag, efter att jag lugnat mej lite, läste igenom ALL text, man behövde inte returnera pappren jag fick i juni 2013, men det är bra att göra det och i synnerhet om man vill göra nån anmärkning på deras funderingar om området det handlar om. Nu missade jag den möjligheten totalt, men jag hade ju inte heller någonting att protestera om, jag insåg min tabbe rätt fort, så i slutänden var allt ok för alla andra, men jag själv tyckte, och tycker ännu att det var hemskt. Inte att betala tillbaka pengar jag inte har rätt till, det är ju självklara saker, men, att jag missat det så totalt!

Jag ringde ändå handläggaren för detta ärendet på ntm-centralen, om inte annat så för att kolla att jag inte missat något mer och att saken var utklarad. I andra änden var damen så snäll och förstod mej precis när jag kröp till korset och förklarade att jag inte ville vara en bitchig bimbo som inte svarar på tilltal, utan att jag helt enkelt gjort bort mej så kolossalt totalt.

Gissa vem som kommer att öppna varje, varendaste brev som kommer med posten!?!?

Det här vill jag helst inte vara med om fler gånger, man lär så länge man lever!

Kaninatras

Skutt och så va kaninen i ena änden, och skutt så va den i andra änden. Så stor blev kaninburen när kaninerna växt till sej. Vad göra? Större bur naturligtvis. Jag nänns inte sätta dem i stekpannan… ännu…

Det tog länge, men nu är den klar. Anledningen till att det tog så länge innan härligheten blev klar finns det mycket att skylla på, men främst så har en kaninhage inte så stor och hög prioritet i livet. Kaninerna har inte lidit någon nöd, och de har i värsta fall fått flytta in i fårhuset över vintern. Men, så fick jag för mej, att NÄ, NU ska de bli färdigt!

Hage och hus. Tanken är att kaninerna skall klara vinter och allt i det nya kaninkomplexet. ”Kaninatras” kallas det. Lite som ett fängelse (alcatraz) för kaniner. Egentligen är det mest stängt och inburat och nergrävt nät i jorden för att ingen skall kunna ta sej in om man inte är såpass smart att man kan använda klinka/hake på dörrar och luckor. Vi har grävling, mårdhund, räv, örnar, ugglor och diverse allt möjligt otyg kring knutarna. Ingen av dessa skulle tacka nej till kaninstek till kvällsmål.

Men, nu har alltså kaninerna flyttat in, och de såg inte alls så missnöjda ut när de skuttade runt första gången. Jag tror dom blev riktigt glada, och roligt tyckte också jag och Mathias att det var att sitta hos dem en stund. De kommer fram till en, snusar lite och skuttar vidare. Roligt att få kontakt med kaninerna på annat sätt än hängandes över burkanten, få ont i magen och till lika vara rädd att de hoppar ut när man måste ha luckan öppen.

Blir det mer gosat med kaninerna nu? -Antagligen inte, men det är i alla fall lättare och säkrare att göra det om man vill 🙂

Själva huset är inte snyggt, men det är inte det som är poängen… Poängen är att det skall vara tillräckligt stort för att man skall kunna kasta in 10-20 kg hö om så behövs, och så skall man kunna sitta där själv, och umgås med kaninerna fast det är snöstorm på utsidan 🙂

Hagen snart färdig, fattas lite sten kring kanterna där nätet ligger öppet på marken.