Bondbloggen – Sida 127

Jag hatar att frysa.

Det är nästan det värsta jag vet, och jag fryser alla dagar vinterhalvåret, ändå tycker jag mer om vintern än om sommaren. Knasigt – ja, men är det vinter kan du värma upp dej med en varm brasa, klä på dej mera kläder eller röra på dej så du får igång blodcirkulationen så värmen i kroppen börjar röras. Jag har lågt blodtryck och funderar om man kanske skulle behöva äta lakrits varje dag för att få upp trycket, och på det viset få bättre med värmen i kroppen. Eftersom man blir rekommenderad att låta bli lakrits om man har för högt blodtryck, tycker inte alls att det skulle vara en tokig medicin för att höja blodtrycket lite, men alla de andra effekterna lakrits har, skulle man ju kunna vara utan… Knepigt det där. Nåja, om sommaren kan man inte ta av sej mer än man täcks och ändå har man för varmt. Det gillar jag inte. När det inte finns en chans att välja utan man får ta det för vad det är. Då är vintern bättre om det sen också krävs 5 par byxor för att hålla värmen. Så var det här en dag. Jag skulle fara och ta jordprov. Endel kan köra från åker till åker med bilen och stiga ur och ta prover, inte jag. Jag åkte båt till Anisor och sen gick jag. Inte är det så långt att gå, så ingen fara, men lite släpigt blir det med alla askar, pennor, papper och allt vad det skall vara. För att komma till anisor tog jag som sagt båt. Det tar ca 10-15 minuter att köra. 10-15 kalla(!) minuter. Och jag hatar att frysa. Så jag klädde på mej 5 lager byxor, trosorna inräknade, och 5 lager på överkroppen. Jag frös endast lite om nästippen 🙂

När jag kom fram lämnade jag det yttersta varven kläder i båten. Att gå fullt påpälsad blir man hastigt svettig av, och då är antalet varv kläder precis bortkastat.

Jordproven tar jag med en sånhär grunkagrej

Man trampar ner den i jorden med fotpinnen, vrider runt den ett varv och drar upp den med handtaget. Så följer det med jord upp ur marken.

Man kollar lite, petar bort översta lagret jord som är fullt av rötter, och gräs, man bör få jord av hela plöjningsdjupet, ca 20cm, sen sätter man jorden man lyckas få upp i en ask. Numrerar och håller reda på alla olika askar och sen småningom skickar dem till laboratorium för att kontrolleras näringsinnehållet i jorden. Väldigt enkelt och väldigt viktigt.

Maskindrömmar.

Så här års vill tankarna ofta gå till nya tekniska lösningar som kunde underlätta arbetet. Under tiden som jag slötittat på självständighetsbalen har tankarna kring ett eventuellt möjligt såekipagekoncept malt i bakhuvudet. Vill nu testa bloggläsarnas idéer kring följande som jag hastigt klippte och klistrade ihop (man har ju inte tillgång till fina CAD-program).

Jag behöver så småningom få en ersättande lösning till att låna in såmaskin och har då funderat på om man genom att ha skild gödsel- och såenhet kunde kombinera gödselenheten med bäddfräsen och precisionssåmaskinen för grönsaker i stället för att köpa en kombisåmaskin. I och för sig medför väl inte en kombisåmaskin så stor merkostnad men då jag kunde använda gödselenheten till andra ändamål så känns det liksom lite dumt att köpa den dubbelt.

Sen blir ju såmaskinen lite lättare och smäckrare också om den inte innehåller gödseldelen. Jag behöver inte heller större utsädesbehållare än att jag kan så en ca 3 hektar per fyllning. Däremot skulle jag önska 4,2 meters arbetsbredd för att få 5 kördrag att motsvara 21 meter som är växtskyddssprutans arbetsbredd. Och jag vill också helst ha såenheterna bakom såmaskinens bärhjul / packningshjul samt att såbillarna (tallriksbillar) har enskild djupreglering.

Eventuellt kunde frölådan bäras i trepunktslyften bak och vikten delas mellan traktorn och bärhjulen / packningshjulen med så- och gödselbillsenheten men kanske blir då vikten till den för liten. Och det kan också bli lite knepigt att få leden mellan fröbehållaren och såenhetskombinationen att fungera. Att ha fröbehållaren fast monterad i trepunktslyften skulle minska behovet av lång dragbom för att klara vändningarna. Kanske blir det också lite väl stor påfrestning på lyftens sidobegränsare med denna lösning?

För att minska på transportbredden bör såenhetsdelen vara tredelad så att de yttre sektionerna fälls in. Under transport skulle så fröbehållaren belasta både traktor och mittsektionen av såenhetskombinationen. Är det nån som fortfarande hänger med i mina tankar?

Drömmer vidare men tar tacksamt emot förslag till lösningar. Speciellt såna som innehåller befintliga (färdiga eller nästan färdiga) maskiner. Jag vill ju inte helst börja bygga maskiner från grunden.

Bonden dagens rockstjärna?

Nu då det blivit lite lugnare på hemmaplan (gården) har jag haft möjlighet att delta i några möten, föreläsningar och seminarier för att uppdatera mig lite om dagsläget.

Det började med SLC fullmäktigemöte för ett par veckor sen där vi bland annat fick en analys av ekonomiska läget inom landet och jordbruket gjord av PTT och det var ingen munter historia precis. Läget inom landet verkar om möjligt sämre än inom jordbruket just nu, kanske ligger det nåt i det som jag tidigare fått höra att ”när det går dåligt för jordbruket går det dåligt för landet”. Kanske finns det här bland bloggläsarna någon med mera under hatten som kan reda ut om så faktiskt är fallet?

Produktion sjunker och handelsbalansen blir alltmer negativ verkar det som. Skördarna inom jordbruket var väl överlag hyffsade trots torr sommar men det hjälper föga för såväl den enskilda bonden som landet i övrigt då världsmarknadspriserna är låga. Dessutom störs handeln i österled av Rysslandsembargot.

Perttu Pyykkönen försökte i alla fall ingjuta lite hopp hos åhörarna med att mena att det ser ut som om framtiden för jordbruket blir ljusare. Å andra sidan har väl stor del av bönderna alltid menat eller hoppats att det nog blir bättre nästa år 🙂 Lite mera om PTT’s analys av utsikterna finns att läsa på LF.

Härom dagen deltog jag i ett seminarium i Närpes om Österbottnisk mat och hantverk och fick då höra att bonden är dagens rockstjärna åtminstone i det stora landet i väster. Och trenderna brukar ju så småningom leta sig hitåt eller hur? Jag hoppas att trendskiftet sker snabbt för efter höstens rubriker där bonden utmålats som miljöns fiende nummer ett och hotats med utebliven kompensation för konsumentstödda marknadspriser till nästa höst så är det nog många som hänger med huvudet. Rockstjärnestatusen känns tyvärr väldigt avlägsen.

Eller kanske blir det lite rock’n roll i alla fall?

Nu senast igår hörsammade jag en inbjudan till ett ”releaseparty” där ett av landets äldsta familjeföretag presenterade sitt senaste affärskoncept och visst var det mycket ”go” över tillställningen. Tyckte bestämt att det fick en och annan att lite räta på ryggen. För visst känns det bra att notera att företag med lång erfarenhet inom branschen ser så pass goda framtidsutsikter inom jordbruket att de bygger upp en ny organisation och nyrekryterar medhjälpare för att på bästa sätt bistå oss bönder. Låt så vara att dom säkert också vill tjäna en hacka på kuppen men ser dom möjligheterna borde vi väl också försöka se dem.

Så rät på ryggen bönder och låtom oss i morgon tacka dem som under senaste krig bistått till att vårt land förblev självständigt!

Tabberas på 2014

Tabberas är ett ord från Emil i Lönneberga. Det betyder som alla -som kan sin Astrid Lindgren-vet att göra slut på något, att ta det sista. För mig slutade odlingsåret 2014 precis som de flesta år med traktortvätt. Det brukar vara det sista som händer och sen läggs den jordiska verksamheten i malpåse några månader. Vissa år kan det vara lite marigt att hinna med eftersom det ju helst inte får vara minusgrader om det skall funka med tvätten, men i år gick det bra. Lördagen var en ypperligt tvättdag och det var inte bara traktorn som fick sig ett bad utan även alla sommardäcksfälgar och några bilar

Nu vidtar då det stora okända. Visst brukar odlingsplaneringen för kommande kunna vara lite knepig ibland men i år är den värre än när det var som värst. Dels är många väsentliga regler ännu inte fastslagna, och dels vet man inte hur man skall förhålla sig till det regelverk som redan klargjorts för oss. Klart är i alla fall att någon slentrianmässig havre/korn odling är inte aktuell 2015, utan nu skall det tänkas i nya banor.

Bloggkollegan Nisse brukar som regel odla ”tvärtom” från mina principer, men det börjar nog mer och mer verka som att det blir i hans fotspår man får knalla fram nu i några år. Dvs att i första hand minimera kostnaderna, sen i andra hand sträva efter hög skörd. Nu blir det att i första hand ta utsäde ur eget ”krislager” samma sak gäller gödseln. Med krislager menar jag att jag under de något bättre år som varit har ”överinköpt” lite utsäde och gödsel varje år för att ha då det blir sämre tider. Det är förstås bra att ha nu, men det innebär också att jag blir lite styrd att så vete och havre i vår eftersom det är dessa utsäden som finns i lager.

Foderärt har jag av och till funderat på, bla för dess gröngödslingseffekt, men jag vet inte. 1992 försökte jag mig på ärter och det är enda gången jag fått tillbaks mindre skörd i volym räknat än vad jag sådde ut så jag är lite skeptiskt. Råg däremot lär det ju finnas marknad för, så det antar jag att kommer in på schemat för första gången för mig.

Nåja, den som lever får se – i och med att gått så pass dåligt som det gjort under 2014 och mot bakgrund av att jag inta har avyttrat någon spannmål alls ännu av senaste säsong utan förtvivlat väntar på bättre pris, så finns det heller inga pengar att handla förnödenheter för – så det styr liksom sig själv.

Men man kan ju göra som vanligt folk gör med resekatalogerna – drömma. Fast min dröm är en tidig sval vår, en regnig juni och en varm och fin sensommar och höst – och ett vetepris på 250 e/tonnet. Tack!

Bonde eller kartritare?

Det har ju från och till varit en hel del justeringar av åkrarnas arealer och som bonde tycker man ju att arealen borde vara någorlunda konstant, vi ligger ju inte i något jordbävningsområde direkt. Så efter att nu ha tagit del av MAVI’s resursbekymmer och hot om senarelagd utbetalning av stöden nästa höst undrar man varför det återigen föreslås ritande av odlingsskiften på kartor. Ett krav som fordrar ytterligare resurser både av tjänstemännen och bönderna. Så vore det inte en resursbesparing att nu fastslå arealerna och endast i det fall att delar av basskiften tas ur bruk på grund av bebyggelse, vägbyggen, beskogas eller nyodlas göra en korrigering?

Om MAVI's flaggning symboliserar landsbygdens situation så ser framtiden inte ljus ut. — Om MAVI’s flaggning symboliserar landsbygdens situation så ser det onekligen mörkt ut. Foto från dagens opinionsyttring.

Kartor.

Nya kartor och justerade arealer har vi begåvats med så gott som årligen och några gånger har granskarna också mätt arealerna i fält. Till och med växthusets yttermått mättes flera år i följd och det lär ju inte heller svälla eller krympa i första hand. Dessutom mättes det, enligt granskarna, med samma måttband som året innan. Ibland hade man lite svårt att hålla sig för skratt men om nu detta eviga mätande leder till att stödutbetalningen senareläggs så då ligger väl gråten närmare till hands än skrattet.

Det är nu så att jag faktiskt råkar vara intresserad av kartor, det har ju orienterats en del i familjen bland annat. Och historiska kartor brukar vi nu som då bekanta oss med i hembygdsforskargruppen här i byn. Så kartor fascinerar, de berättar en hel del. Men det oaktat förstår jag inte vitsen med att exakt rita in de olika grödornas placering på kartan. I odlingsanmälan finns ju redan uppgifter om vilka växter och arealer som odlas på basskiftet ifråga.

Kartritandet är ändå inget nytt, de första EU-åren ritade vi också in de olika grödornas placering på karta. Ett petgöra som fordrade stadig hand och ett gott öga samt geometriska kunskaper. Kartmaterialet var inte heller alla gånger det bästa och skalan oftast 1:5000 eller om man hade tur 1:2000. Oftast gick det åt ett par dagsverken innan alla beräkningar och kartor var gjorda. Nu är kartmaterial tillgängligt i digitalt format och lättare att hantera men antalet grödor har åtminstone för mig ökat så ritandet, om det nu återinförs, kommer onekligen att medföra en hel del extra arbete. Ett arbete som åtminstone i mitt fall är ganska bortkastat, för hur i fridens namn kan man tro att jag i april ska kunna ange exakt placering av en gröda som planteras i början av augusti. Det är ungefär som att nu sända in en karta över i vilken ruta man parkerar bilen vid ett stadsbesök om några månader.

Så här ser kartmaterialet ut idag. Ny fotografering gjord tidigt i våras. — Så här ser kartmaterialet ut idag. Ny flygfotografering gjord tidigt i våras. Det är väl antagligen på dessa kartor som jordbruksgrödornas placering och arealer skall ritas in? (Fotat direkt från skärmen.)

Sälj och lev livet…..

……. läser jag som råd till ”lipande bönder” i en av kommentarerna till Närbildsreportaget i måndags. Och visst skulle en försäljning ge en fin slant för många om det nu inte vore för att en stor del är köpt för lånade pengar eller står som säkerhet för lån till maskiner och byggnader. Så säljs fastigheten bort är jag rädd att banken knackar på och undrar hur man nu tänkt återbetala lånen och räntorna. Det är väl lite likadant om ”donaren” säljer en bil köpt för lånade pengar, leva livet eller inte så misstänker jag att skulden kvarstår efter försäljning? Enda sättet är väl antagligen att försöka få pengarna från försäljningen överförda till nåt skatteparadis för att där ”leva livet” men hur det går till tror jag går lite över böndernas förstånd. Nu är det ju väldigt olika från bonde till bonde men oftast är det nog så att den dag bonden är rik på pengar är den dag då han placeras på 6 fots djup. Så det rådet hjälper inte många bönder, men vi är naturligtvis tacksamma för alla råd som vi får i en i ekonomiskt hänseende brydsam situation.

Ekorrhjulet….

….. har väl inte bönderna uppfunnit (fast man vet ju aldrig) men det oaktat så är det många som hamnat dit. Det blir lätt så att man för att få lite mera att röra sig med skaffar mera mark som därefter fordrar större och effektivare maskiner som i sin tur ger möjlighet till ytterligare lite mera mark. Men då försäljningsintäkterna stampar på stället eller i vissa fall sjunker samtidigt som insatsförnödenheterna stiger i pris så blir det till att springa allt fortare för att hålla ekorrhjulet i rullning.

Grundproblemet är att oftast sätts priset på varor till försäljning av andra än bönderna själva eller av den så kallade ”marknaden” och betalningen kommer sent, oftast över ett år efter att produktionsmedlen införskaffats. Om de nu kommer alls, det har ju hänt att man för att försöka få lite bättre pris sålt till alternativa köpare än de etablerade och alternativet satt sig i konkurs och då står nog bonden utan likvid efter att stat, bank och advokat tagit sitt.

Visst har väl bonden möjlighet att vägra sälja produkterna om priset inte passar men det kan bli en lång väntan då det alltid finns någon som är tvungen att sälja för att få insatsmedlen betalda. Är det dessutom fråga om färskvaror som inte går att lagra så är det inte läge för att stå på sig. Så strejka hjälper inte heller i detta fall och inte är det så bara att sätta sig ned och lämna djur och gård utan skötsel. Antagligen är det därför som det mest blir till att ”marra” för att det är det ända sättet att utrycka missnöje. Åtminstone i det här landet, i andra länder som till exempel i Frankrike tar man till andra metoder när man är missnöjd och visst hör man ibland yngre och radikalare bönder fundera om det också skulle vara ett alternativ till marrandet.

Världens bästa jobb.

Precis som Tobias sade i reportaget är det här säkert ett av världens bästa jobb. Man ser resultatet av det man gör (ja man ser också resultatet av saker man lämnar ogjorda), man får följa med naturens växlingar och grödornas utveckling samt idka för hjärnverksamheten välgörande problemlösning för att nu nämna några fördelar med bondelivet.

Och får man nu inte produktion lönsam så har vi ju stöden som nu inte gör en rik men ändå håller en vid liv så därför ser vi oroligt på funderingarna om att skjuta upp stödutbetalningarna nästa höst. Vi ställer oss också tveksamma till nyttan med att rita kartor över placeringen av de olika grödorna på åkern, visserligen är vi bönder väldigt mångsidiga men vi brukar hellre jorden än ritar kartor. Att vi inte nästa år längre får dela åkerskiftena med andra odlare för att på bästa sätt utnyttja åkrarna och förbättra möjligheterna till miljöskyddande åtgärder förstår vi inte heller. Åtminstone vill vi ha en bättre förklaring än att vipu-programmet inte längre kan hantera flera odlare av samma skifte. Det här bland annat är saker som vi vill understryka för minister Orpo då han på tisdag besöker landsbygdsverket i Seinäjoki, förhoppningsvis blir vi några busslaster bönder som visar upp oss. Förmodligen på finländskt vis, marrande.