Kategori: Bondbloggen

Oktober månad. Gula löv, kladd, plöjning, mörka tidiga kvällar och ett sånt där kallt snett regn som inte gör någon glad. Ändå finns en massa jobb som väntar, tröskan är inte inpackad till vintern ännu, massor med plöjning kvar och endel maskiner har inte fått sin sluliga vintevila ännu. Det finns ännu några träd kvar vid utfallen som skall rensas i höst, och så förstås alla projekt som borde ha blivit gjorda i sommar, som ännu grinar en i ögonen i sin ogjordhet.

Oktober brukar ju av hävd vara en ”deppmånad” men ändå känns denna oktober om möjligt ännu värre och tyngre än var oktobrar plägar göra. Inte vet jag nu om jag har gått in i väggen, man kanske jag har gått i ett traktorbakhjul, eller nåt.

Det har naturligtvis att göra med denna ändlösa men effektiva klappjakt som vi jordbrukare utsätts för just nu, Dessutom ivrigt påhejade av folk som uppenbarligen inte har förstått någonting alls.

Det började ju egentligen med det som ingen kan göra något åt, dvs den knappa skörden som de flesta av oss fick den gångna säsongen. För min del var det inte så farligt, och torkkostnaderna var ju låga så långt ifrån nån katastrof var det, bara lite inte så bra,

Sen kommer då kalldusch nummer ett. Prisfallet på spannmålen. Vi får i år ett pris som ligger ganska långt under nivån för vad som kan kallas en någorlunda lönsamhet, i många fall kan det kallas ren förlust. Detta mycket berodende på om man räknar in lön för sitt arbete eller inte. Något som man väl kanske borde göra. Vem som riktigt styr över spannmålspriserna vet inte jag, det är väl Marknaden, men konstigt är det. Vi producerar baslivsmedel, något som inte en enda människa kan klara sig utan, men ändå är det andra som far iväg med vinsten. Det borde väl nog kunna räcka lite till till oss skulle man tycka.

Sen kom då problemen med Ryssland. Enligt mitt förmenande borde det ha lett till att människor och marknaden borde ha dragit öronen till sig och fått en liten tankeställare om hur viktig vår inhemska produktion är. Men nej, nätkommentarerna bullrade värre än förr, och det handlade mest bara om att ”nu ser vi att vår inhemska produktion är för dyr och helt enkelt överflödig” Hur man i den situationen kommer till den slutsatsen, det måste nån annan tänka ut, för mitt enkla huvud och jag klarar inte av den kullerbyttan.

Det är förviso många yrkesgrupper som har det svårt idag, det finns många företag som gått omkull, och det är inget man önskar någon, men skillnaden är den att när företag X ramlar omkull så är inte insändarsidorna fulla med jubel och äntligenrop, och ingen professor står och förmumstigt berättar att det är billigare att importera varorna som företaget X har tillhandahållit, alltså skall vi alla vara glada som barn på julafton. Detta måste däremot bönderna hantera, år ut och år in.

Mellan dessa glada tillrop skall vi också lyssna till miljöfolk och dito ministerium som i tid och otid berättar hur hemska vi är, ibland när humöret är lättretligt kan man få för sig att vi jordbrukare är roten till både klimatförändring och utrotningshotade djurarter. Även detta känns lite märkligt när vi vet att Finlands mest nersmutsade vatten ligger just där våra storstäder finns. Som en parentes kan jag nämna att jag gladeligen skulle avstå både konstgödsel och besprutningar om det bara vore möjligt. Men det är det inte eftersom den skörd som då skulle komma är av så dåligt kvantitet och kvalitet att jordbruksmyndigheterna skulle kalla det för ”skenodling” och dra in alla stöd. Riktig ekodling då? Jovisst, men den går inte att bedriva utan djur och i varannnan tidning läser vi ju om hur skadlig boskapen är för miljön och hur vi borde – i miljöns namn – genast sluta äta kött. Så hur skall man tänka då?

Sen öppnar man sin mail och läser om kommande års stöddirektiv. Nu skall det då ritas kartor och annat smått och gott. Man skall alltså sätta jobb på saker som inte är det minsta produktivt, utan närmast kan ses som ren sysselsättning. Dessutom förlängs bredden på miljöremsor och avstånd från vattendrag där man får utföra ogräsbekämpning. Säkert en helt vettig åtgärd för att inte få ut gifter i vattendragen, men det innebär också mycket mera jobb och planering. Dessutom måste man nu ha skilda munstycken på sprutan beroende på var i åkern man håller till. En serie munstycken till sprutan är inte heller någonting som Agri-Market eller Ville Niinistö delar ut gratis.

Det värsta för mig är ändå plöjningsdirektiven. Nu skall det vara växttäcke vintertid och det om något slår hårt mot min verksamhet. Jag har ju otaliga gånger skrivit om min jord som helt enkelt kräver höstplöjning för att fungera. Möjligen kan man tänka sig plöjningsfritt, men då händer följande; efter några år kommer alla ogräs som bekämpas med plöjningen att fira livets glada dagar. Facit blir mera besprutning med dyrare medel, och miljön? Var vann den då?

När allt ovanstående har fått en på riktigt galet humör, då kommer följande glada nyhet. Möjligheten till helt utebliven stödutbetalning 2015 är plötsligt ett reellt hot. Hur i hela fridens namn är detta a)  möjligt, och b) hanterbart för jordbukarna? Man undrar ju i sitt stilla sinne vad som skulle hända om en annan yrkesgrupp råkade ut för samma sak. Anta att lärarna inte skulle få nån lön alls nästa år, utan den utbetalas sen ”nångång 2016” Det skulle nog bli ett sällan skådat ramaskri och inte bara hos lärarna utan även alla supportrar som nu när det gäller jordbrukarna – tycker att (gäsp) det spelar väl ingen större roll, dom har nog så dom klarar sig.

Snälla människor; Jordburkarna i Finland har idag INTE så dom klarar sig. Vi får det att går runt tillsvidare, kanske på extrajobb, kanske på skogen eller på äldre vinster, Det går en tid, men det går inte hur länge som helst.

Dåliga tider har många företag, det går kanske inte sämre för jordbruket än vad det går för annan produktion, men skillnaden är den skadeglädje som många jordbrukare utsätts för nu, den kan nog knäcka den starkaste.

För mig personligen handlar det mest om att ens absolut basalt grundläggande värderingar och värdegrund skakar. Vår gård har stått pall i hundratals år, den har överlevt flera krig och dåliga tider. Jag gillar inte alls tanken på att jag under min livstid skall var den som ser den gå under och jag har egentligen aldrig ens reflekterat över att det skall kunna ske, men numera är jag inte alls så säker. Finns det någonting kvar att ge till kommande generation eller har våra tiders kostymgubbar faktiskt lyckats förstöra allt.

Detta trots att vi produerar mat – mat som allt levande behöver dagligen.

Härom dagen satt det ett stolpskott i Finlands TVs något debattprogram och berättade att världens problem skulle vara lösta om att människor bodde i storstäder (i ett enkelt sammandrag). Hur man använder sitt huvud för att komma fram till det skulle jag vilja veta, men en sak vet jag, en sådan individ har aldrig sett den första tovsvipan landa på en snöig åker i mars, han har aldrig känt lukten av korn som blommar, ej heller kan han ha en uppfattning om hur det känns att sätta harven i jorden på vårens rätta dag.  Idag saknar de flesta av våra beslutsfattare idag den erfarenheten.

Och bland annat av detta har jag ”läidon”

 

 

För att halvcitera KAJ: ”Nu var e leege fö markkartering”

Markarteringen skall enligt kraven för miljöstödet utföras vart femte år och det femte året var för min del nu i höst. Markkartering går i all sin enkelhet ut på att man enligt ett givet system tar jordprov från sina åkrar och låter sedan analysera dessa för att få reda på jordens näringsvärden. Vi har en fördel i Närpes eftersom vi har ett av de få laboratorium i landet som utför jordanalyser här på orten, nämligen Hortilab.

Det är alltså bara att ta sina jordprov, ramla in med lådan på Hortilab och sedan vänta på svar. Nu är det inte riktigt så bara att ta jordproven, dom skall tas med en viss systematik, och ganska många delprov skall tas för att få ett helprov, och även av helproven skall det vara en hel del flera om åkern är lite större, så det blir lite grävande och mixtrande innan alla små lådor är klara för leverans.

Detta sysslade jag med i ett oerhört grant höstväder, nästan sommarväder på söndagen.

För en sifferbitare och statistiknörd som jag är detta med jordprov oerhört intressant, för man får en klar bild av hur jorden mår, samt hur den förändras med tiden, samt hur kalkning och olika gödslingsmetoder slår ut i verkligheten.

I år var det ändå något annat än fosforvärden och pH-tal som fångade mitt omedelbara intresse, nämligen markstrukturen  vid själva provtagningen.

Redan i unga år fick jag ju lära mig att leråkrar plöjer man på hösten, och de få gånger jag har frångått detta har jag ju blivit nästan skördelös så jag har trummat på på samma sätt, år ut och år in. Plöja, harva, så, tröska, plöja, harva ,så, tröska, plöja, ja Ni förstår säkert systemet.

Nu på senare tid har det ju kommit nya verktyg och nya metoder och även jag har provat på lite alternativa metoder, snarast då tallriksharvning, detta för att spara tid och bränsle.

Tillbaks till jordproven. Leran som mitt hemman består av är ju som bekant lite bångstyrig, det är jag van vid. Döm om min förvåning när jag satte spaden i jorden på fältet där solrosorna vuxit i år. Fin, svart, finfördelad matjord och en stor mask på första spadtaget. Maskar är ett tecken på frisk välmående jord, och jag har inte sett till alldeles många maskar i åkerjorden på mina breddgrader inte. Nu var det precis tvärtom, nästan på varje spadtag fick jag mask, stora maskar  och fin jord. En riktig fröjd att skåda.

Sen några åkrar konventionellt odlad åker, inga överraskningar, ogästvänlig lera förstås, men inget uppseendeväckande.

Sen kommer jag till den åker som var tallriksharvad i fjol och som det vuxit korn på i år. Stenhård! Fullständigt igenpackad ända ner till 20 cm djup. Omultnade halmrester i massor och att gräva i den påminde mera om att skiva lördagskorv än att hantera jord. Drömmen om mask kändes också avlägsen, hade man sett en mask där hade den säkert haft hjälm och hacka med sig.

Sista åkern var rypsåkern, den var konventionellt plogad i höstas och efter ett rypsår var den fint sönderfallen, men inga maskar där heller inte.

Av detta håvar jag nu in tre nya lärpengar:

1: Solrosor verkar vara riktigt riktig bra för jorden

2: Lera skall ovillkorligen plöjas, allt annat är bara fusk

3: Man kan kasta om två bokstäver i ”tallriksharv” och komma till ”tallriskharv”. Ett bättre ord för vad det handlar om.

Sen är det bara att luta sig tillbaks och vänta på brevet från Hortilab, och sen börjar det roliga, nästa års odlingsplanering. Då skall vi odla solrosor och mask, det vet jag redan.