Bondbloggen – Sida 129

Kaninatras

Skutt och så va kaninen i ena änden, och skutt så va den i andra änden. Så stor blev kaninburen när kaninerna växt till sej. Vad göra? Större bur naturligtvis. Jag nänns inte sätta dem i stekpannan… ännu…

Det tog länge, men nu är den klar. Anledningen till att det tog så länge innan härligheten blev klar finns det mycket att skylla på, men främst så har en kaninhage inte så stor och hög prioritet i livet. Kaninerna har inte lidit någon nöd, och de har i värsta fall fått flytta in i fårhuset över vintern. Men, så fick jag för mej, att NÄ, NU ska de bli färdigt!

Hage och hus. Tanken är att kaninerna skall klara vinter och allt i det nya kaninkomplexet. ”Kaninatras” kallas det. Lite som ett fängelse (alcatraz) för kaniner. Egentligen är det mest stängt och inburat och nergrävt nät i jorden för att ingen skall kunna ta sej in om man inte är såpass smart att man kan använda klinka/hake på dörrar och luckor. Vi har grävling, mårdhund, räv, örnar, ugglor och diverse allt möjligt otyg kring knutarna. Ingen av dessa skulle tacka nej till kaninstek till kvällsmål.

Men, nu har alltså kaninerna flyttat in, och de såg inte alls så missnöjda ut när de skuttade runt första gången. Jag tror dom blev riktigt glada, och roligt tyckte också jag och Mathias att det var att sitta hos dem en stund. De kommer fram till en, snusar lite och skuttar vidare. Roligt att få kontakt med kaninerna på annat sätt än hängandes över burkanten, få ont i magen och till lika vara rädd att de hoppar ut när man måste ha luckan öppen.

Blir det mer gosat med kaninerna nu? -Antagligen inte, men det är i alla fall lättare och säkrare att göra det om man vill 🙂

Själva huset är inte snyggt, men det är inte det som är poängen… Poängen är att det skall vara tillräckligt stort för att man skall kunna kasta in 10-20 kg hö om så behövs, och så skall man kunna sitta där själv, och umgås med kaninerna fast det är snöstorm på utsidan 🙂

Hagen snart färdig, fattas lite sten kring kanterna där nätet ligger öppet på marken.

Bondens välmående.

Jag deltog häromkvällen i ett informationstillfälle för lantbrukare ordnat av de lokala producentavdelningarna. På programmet fanns bland annat information om säkerhetsrisker och brandförebyggande åtgärder som min eminente bloggkollega Kalle med lång erfarenhet av både bränder, olyckor och bondeliv delgav oss. Och det var lätt att hålla sig vaken trots en lång dag för Kalle lyckades verkligen fånga åhörarnas intresse och man fick än en gång belägg för att till bönder skall man prata på bönders vis. Det må sen vara egalt om det görs med Närpesaccent eller på dialekt från Korsholmsnejden. Jag som själv upplevt en storbrand med alla dess följder kunde bara hålla med och jag tror att de flesta åhörare fick sig en tankeställare och påminnelse om saker som kan och bör göras i förebyggande syfte för att sen inte få problem med försäkringsbolagen om olyckan trots allt är framme. Tack Kalle för ett intressant föredrag!

Bondens välmående

Vi fick också förhandsinformation om nästa års stödpaket och det var som tidigare mest frågan om nedskärningar, beskärda stöd och nya byråkratiska tillämpningar och påfund. Dessutom hotas det med att stöd och ersättningar nästa höst kommer att utbetalas senare eller inte alls. Även här var det lätt att hålla sig vaken.

Men vänta nu, nu presenterades ett nytt på slutrakan av behandlingen tillkommet stöd ”stödet för bondens välmående”. Antagligen har det äntligen gått upp för ministeriet att nu är måttet rågat för våra hårt arbetande bönder och att utebliven lön säkert kommer att bli droppen som får bägaren att rinna över. En välmående bonde är ju nyckeln till att ekonomin på hemorten och skötseln av jord och djur hålls i gott skick. Därför har man nu lagt till ett nytt stöd i form av 20 dagar betald semester de första fem åren för att år 2020 förlängas till 30 dagar för att motsvara löntagarnas semester. Tjänstemännen hade också förstått att bonden inte kan vila hemmavid beskådande allt ogjort arbete så därför kommer stödet att betalas ut som reseersättning. Naturligtvis mot redovisning för det är helt klart att lite byråkrati får man räkna med, bland annat skall det i samband med den årliga stödansökan kryssas för att man ansöker om stödet och till ansökan bifoga reseplan och budget. Det fanns också möjlighet till ett förhöjt stöd om man i samband med ledigheten deltar i aktiviteter och förnöjelser som bidrar till att skingra bekymren hemmavid. Stödet var lika stort både på AB och C-området och alla bönder med majoriteten av beskattningsbara inkomsterna härrörande från jordbruket hade möjlighet att söka. Riktigt klart var stödet inte än det skulle ännu behandlas i riksdagen men helt säkert förstår också riksdagsmännen betydelsen av att ett jordbruk med välmående bönder i förlängningen leder till att landets skrala ekonomi fås på fötter. Det är ju trots allt primärnäringarnas produktion som är motorn till landets välstånd.

Hur det här skulle kombineras med avbytarhjälp för husdjursbönderna fick jag inte klart för mig för just då hoppade katten upp i sängen och jag vaknade……..

Var allt bara en dröm?

Nää, jag är helt säker på att Kalle höll sitt fina föredrag och stödnedskärningarna och hotet om uteblivet stöd är också relevant! Däremot är jag lite osäker på stödet för bondens välmående 🙂

Bekymmersamt.

Noterar när jag skulle publicera ovanstående inlägg att måndagens (17.11) Närbild kommer att ha samma tema och visst kan man hålla med om att det är bekymmersamt.

Speciellt för dom unga som tar över och som skall satsa en massa pengar i sin arbetsplats. Jag har också egna erfarenheter av saken, visst var det bekymmersamt också då under lama-åren i början av 90-talet. Vi hade just köpt vårt jordbruk då räntorna steg plötsligt samt att skatteverkets strul med omläggning av deklarationsförfarandet till data från manuell behandling ledde till restskatter på grund av att de missat en del inkomster från -88 -89. Hösten -92 kom vintern tidigt och en stor del av skörden förstördes. 1993 föddes vår yngsta och så pass knapert var det då att om hon inte vätt ner blöjan riktigt totalt så gick den efter att ha torkat lite att återanvända.

Men vill man och kan man så gick det då att arbeta sig ur knipan och det får vi hoppas att också är fallet för de som börjar som bönder idag. Då var nog kostnadernas förhållande till inkomsterna bättre så fick man bra skörd gick det vägen, idag när en stor skörd inte ger något vidare netto utan förtjänsten till betydande del består av stöd är det inte lika lätt att arbeta sig ur ekonomiproblemen.

Inte är det heller lätt för de som avslutar sin jordbrukarkarriär, det är inte alla gånger möjligt att ta ut ett sånt pris för jordbrukslägenheten av nästa generation att alla skulder kan betalas bort. Så det kan hända att du får ta med dig skulder på flera 10-tusentals euro att försöka betala med den pension du får. Och då blir nog inte pensionärstillvaron det som många hoppats på efter ett långt slitsamt bondeliv…………

Omedelbar utdelning

Mitt senaste inlägg var ju ganska deppigt, och även om den känslan nog ligger kvar i förgrunden måste man ju konstatera att det finns bättre dagar också.

En sådan dag var häromdagen.

Det har ju rensats utfall här på hemmanet. Detta ”drabbade” mig i allra högsta grad för utfallen omsluter mitt stomhemman som ett liggande dubbel-v, och når på så sätt varenda basskifte i ena eller andra eller båda ändar. Som en följd av detta har mitt plöjande blivit fördröjt i år eftersom grävlingen inte ville att åkrarna skulle vara plöjda innan dikningen. Dessutom har det ju inneburit en hel del jobb för mig att få alla utfall röjda och inte nog med röjda, utan också att bli av med allt flismaterial har även varit ett problem, men det löste sig, åtminstone delvis.

Man kan nästan säga att det har handlat om blod, svett och tårar innan projektet varit klart, åtminstone vad gäller kantröjningarna. Blod i form av blåmärken, svett i form av svett och tårarna var ganska nära när jag tappade den nästan nya motorsågen i vattnet.

Men slutet gott allting gott.

Grävmaskinen med tillhörande förare anlände i slutet på oktober och gjorde på några dagar ett fullständigt enastående jobb. Det är en fröjd att se på när någon som vet vad han håller på med håller på. Det var inte många dagars verk för Hitachin innan alla utfall var som nya och vattnet rann som inte på många år.

Tyvärr kommer även detta att bli en smått kostsam historia eftersom det handlar om många hundra meter för min del, kanske närmare tusen, och därtill kommer trumrör som skall förnyas, vissa av dom 80 cm och således kostsamma.

I år kom dock lönen för mödan snabbare än någon kunnat ana.

Jag kom alltså igång med plöjningen först förra helgen, alltså sista helgen i oktober och den 4.11 regnade det. Alltså inget normalt regn utan ett okontrollerat vansinnesregn i ett dygn. På vissa ställen i närregionen kom det 50 mm på ett dygn och alla ärenden ut på någon åker verkade vara historia för i år. Men, efter regn kommer solsken och så även i år. Dagen därpå öste solen ner från en klarblå himmel och jag tänkte att jag provar väl på lite plöjning, även om det kändes som ett vansinnesprojekt med tanke på dagen innan.

Det gick hur bra som helst

Jag har till denna onsdags dato aldrig sett en sådan fart i täckdikena och utfallen. Det påminde närmast om forsränning det som pågick i utfallen. Som en följd av detta var åkern nästan torr, det blev inte nämnvärda spår efter traktorn trots de 5 cm vatten som kom dagen innan.

Nedan några bilder som får bevisa mina förklaringar

Det är svårt att ge situationen rättvisa med en stillbild, men det är ett utlopp från en åker varifrån det strömmade kanske en 100 liter per minut under dagen

Visst är ett nyrensat utfall en vacker syn. Synd bara att förfallet börjar redan nästa vår. Det får inte vara såhär snyggt länge

Var fanns vattnet då? Jo uppenbarligen i Närpes å. Detta kort är taget i Yttermark centrum dagen därpå och här är flödena minst sagt ovanligt höga.

Hur som helst blev det ett riktigt plöjningsdygn på onsdagen. Efter nästan 13 timmar, varav de sista med bara månen som sällskap var jag både utled och supernöjd med dagen.

Nu är det bara resten kvar

Gubbejubbeleum och lervälling

Höst med allt vad det innebär. Mörkt, snöslask och helt vanlig lejdon på mångt och mycket. Lervällingen växer till sej för varje meter jag kör med traktorn. Egentligen skulle jag vilja ställa traktorn att stå från oktober tills det fryser till, nån gång i december-januari, men det fungerar inte riktigt så.

Det man inte gjort skall göras. Vare sej det innebär en backe som är som en grötgryta eller inte. Balarna skall hem, så nära fårhuset som möjligt så man inte behöver vara orolig för att slira fast någonstans i snön för att få mat åt fåren. Men, det har sina följder, så här ser det ut utanför fårhuset för tillfället

Ingen munter syn…Men det är bara där man kör, håller man sej i samma spår och lagar det till lervälling, hålls allt på sidan om som det ”ska”. Såhär ”ska” det ju inte vara. Nej, det borde vara en torr grusplan som man körde på, men grus, det är ingen man hostar fram i en handvändning hit till holmen. Så det får lite vara som det är, och så får man se till att tvätta traktorn när man kört färdigt. Kört färdigt blir det ju inte, varje vecka ska man köra in balar, men man får försöka tajma in en tvättning sen när det ser ut att frysa på. Hahaha… jag kan höra mej själv skratta när jag står och trampar lervälling uppåt stövlarna, när jag räknar hur många gånger det blivit gjort de senaste åren…

Så mycket annat händer det inte för tillfället. Har konstaterat 1000-kilometers gubbejubbeleum på mönkkisen. De flesta känner kanske till Emil i Lönnebergas gubbejubbeleum när han hade täljt ihop 100 trägubbar och hur det gick med det firandet… Ja, det slutade väl med att han den dagen satte och täljde i snickarboa hela dagen lång, så någon större glädje blev det väl inte. Kan hända man kunde känna igen den feelisen när mönkkiän passerade 1000 km. Bara att konstatera att förfallet fortsätter, och så var det bara att köra vidare. 😉

Glad är jag ändå åt hur bra mönkkiän har hållit och fungerat. Den använder jag rätt så mycket. Som några exempel, till att transportera ett som annat, fåren till båten, ved ur skogen, potatisen ur åkern, matkassar och foder hem, ja, allt som är lite tungt och som skall flyttas på. Sen är den alltid bra att ta till när man är lite kort och inte riktigt räcks, om det sen handlar om att plocka äppel eller slå ner stolpar spelar ingen roll, man får någon halvmeter till och ofta är det just det som behövs.

Idag är det fredag och vädret har lite mojnat efter senaste blåsandet. Kanske simmar det någon sik i viken? Hösten är inte bara lervälling och mörker. Till hösten hör också en hel del ”nöjen”. Endel vanligare, andra lite mer udda. Julen kommer ju snart, så pysslet börjar smyga sej igång, och så kanske man borde ta ner och tvätta julgardinerna småningom. Jag orkade/hann aldrig få ner julgardinerna i våras, så de har hängt uppe hela sommaren. Som tur är har jag inga tomtar på gardinerna, då skulle man bli mer ”kokko”-förklarad än vad man redan blir. Ne, de är neutrala vita gardiner med röda stjärnor, men, nog borde man ju ta ner och tvätta dem en gång i året i alla fall. Städa, de är jag inge bra på, då går jag hellre ut och måkar skit.

Olycksfylld plöjning.

Detta inlägg handlar om saker som inte borde få hända och som man skäms över att har hänt. Men om inlägget får någon att ta en extra koll av hjulbultarna och förhindra eventuell olycka så är det väl skammen värt. Det är ju i övrigt däckbytartider så saken är säkert aktuell för en och annan bilist också. Att möta ett rullande däck i hög hastighet på landsvägen är inget man vill göra.

Plöjningsdags.

I slutet av förra veckan tyckte jag att det började vara läge för inledande av plöjningen då väderprognosen utlovade både rikliga regn och kallare väder. Det gick ändå till måndag innan jag kom till skott. Lite slippriga och hala hade åkrarna blivit så nu passade det bra att testa dragförmågan på de nya 70-profildäcken som dessutom råkade vara justerade till lämplig spårvidd för plöjningen. Efter att ha bytt däck hämtade jag bolagsplogen och inledde plöjningen av en mindre stubbåker för att lättare se vilka justeringar som krävdes innan jag tog itu med de besvärligare grönsaksfälten. Konstaterade att justeringen av första tiltans bredd inte ville hålla rätt läge utan krävde justering i tid och otid. Ringde bolagsmannen då jag inte var helt säker på om det var traktorn eller plogen som orsakade problemet. Fick bekräftat att han också noterat liknande fenomen men inte i så stor utsträckning att han tyckte att det störde desto mera, det uteslöt nu i alla fall traktorn som orsak.

Nu var det hur som helst inte läge för felsökning och reparationer så jag plöjde vidare även om det innebar lite mera justeringsarbete. Stubbåkern avklarades och så flyttade jag till sallatsåkern efter att ha kört markerings- och öppningsfåror på ytterligare en åker. Jag ville få markeringen gjord innan det blev mörkt ifall ork fanns för lite ”övertidsarbete”….. och det gjorde det. Den nya traktorn har hyffsad belysning så efter att sallatsåkern klarats av tog jag itu med det markerade fältet. Framåt tre-tiden började ändå orken och de medhavda morötterna ta slut så jag körde hem och räknade med att hinna plöja den återstående delen på morgonkvisten innan regnet.

Innan jag tog natt noterade jag att det var dags för följande motoroljebyte men ett par timmar till kunde jag säkert köra för att sen sköta underhållet medan det regnade. Då kunde jag säkert också efterdra hjulmuttrarna vilket oftast fordras då nya fälgar tas i bruk samt söka efter felet på plogen. Efter några timmars sömn återvände jag till åkern nöjd över att det fortfarande var uppehållsväder. En halvtimme senare hörde jag i samband med vändning på vändtegen en liten smäll ungefär som om en sten föll på fotsteget till hytten. När jag följande varv vände skrapade det till ordentligt i hytten så jag stannade genast och klev ur för att kontrollera vad som hände. Och synen fick mig att dra ett extra andetag.

Ingen munter syn :( — Ingen munter syn 🙁

En ynka mutter förhindrade hjulet att helt falla av.

Tur i oturen.

Hjulmuttrarna hade fallit av och hjulet lossnat samt lutade mot hytten och på så vis stöttade traktorn från att falla omkull. Nu hjälpte det inte att förbanna sig själv för att inte tagit itu med oljebytet och efterdragningen av hjulmuttrarna natten innan. Högst antagligen hade redan då någon mutter lossnat och felet hade säkert observerats i samband med att jag sett över traktorn. Nu var goda råd dyra, domkraften hade ju brunnit upp i uthusbranden så det fanns ingen annan utväg än att hämta lite plank och pallgaffeln som jag använde vid däcksbytet och på så vis få traktorn lyft och hjulet på plats. En mutter fanns fortfarande kvar och ytterligare en hittade jag där jag trodde att en sten föll på trappsteget vändningen innan. Vågade ändå inte köra hem med endast två muttrar så jag bad dottern hämta nya från stan följande morgon. Bad henne fråga efter någonting att putsa ur gängorna på hjulbultarna på samma gång. Lyckligtvis så är hjulbultarna ordentligt härdade så gängorna var helt oskadda på sex av åtta bultar och nya muttrar lätt att montera. Två bultar får jag se över lite mera och eventuellt byta ut, högst troligt är det ändå fråga om metallspån från den mjukare metallen i disken.

Tur i oturen var att hjulet ramlade inåt och inte utåt varpå traktorn skulle ha lagt sig ovanpå hjulet.

Tur i oturen var att inget annat förutom eventuellt ett par hjulbultar och traktorförarens stolthet fick sig en törn.

Tur i oturen var att hjulet lossnade just som jag höll på att sätta plogen i marken och traktorn sakta rörde sig framåt, för jag vågar inte tänka på vad som hade skett om hjulet lossnat under landsvägstransport med hög hastighet och upplyft plog. Kanske hade det då funnits en bondbloggare mindre och detta inlägg lämnat oskrivet.

Så gott folk kolla hjulmuttrarna!

Slutdansat

Visst hade jag på känn att jag skulle ”få äta upp” de goda förhållandena som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Några regn och några köldperioder under oktober förstörde förutsättningarna för ett lätt skördearbete. Så vi har liksom tidigare höstar nött på bäst vi orkat och nu är det bara lite purjo, brysselkål, grönkål och kålrötter kvar att skörda.

Solfå-åkern har tömts på grönsaker efter att sista purjon därstedes skördades igår.

Frustrerad.

Jag har ju varit lite frånvarande här på bloggen en tid på grund av brått med skörden och jag har inte riktigt varit på humör heller. Precis som Kalle beskrev i sitt ”Läidon” -inlägg så har jag också tagit illa vid mig av de rubriker som beskyllt oss bönder som miljöbovar. De rubriker som publicerats här nere till höger på bloggen har ju inte varit muntra precis och av responsen på Kalles inlägg så verkar många vara av samma åsikt.

Jag var också tidigare i samband med ”fredagsklubben” in på miljöfrågorna och visst skönjer man en viss frustration i rösten i diskussion. Det som retar mig mest är att allt som inte är mätbara utsläpp anses komma från jordbruket och det görs en massa utredningar som anses bevisa saken. Visst deltar vi i miljöpåverkan, det försöker jag inte förneka till men det verkar som en hel del utsläpp som inte är av oss förorsakade läggs oss till last. Som bonde gör man en hel del miljönoteringar, vi rör ju oss ute i naturen en hel del, tyvärr blir det inga fina doktorsavhandlingar av våra noteringar och därför tas de inte heller på allvar.

Därför blev jag glad över att producentförbundets verksamhetsledare nu låtit analyser de fyllnadsmassor som bretts ut längs den nya vägsträckningen norr om Vasa. Proverna innehöll 68mg/l fosfor och det i jord som sprids i diken och slänter på väldränerad väl genomsläpplig mark, Gräset som etablerar sig på slänterna slås årligen men växtligheten lämnar kvar och förmultnar så småningom och med tiden letar sig nog obönhörligen fosforn ut till havs och in i jordbrukets utsläppssiffror.

Det här med jordprov blev nästan personligt i och med att min bild kom till användning i nyheten om hemliga jordprov. Så värst hemliga är nu inte mina markanalyser så jag kan gott avslöja att mitt fosforvärde på åkern där bilden togs är 7,9 mg/l jord. Alltså nästan endast en tiondel av det som sprids i dikena längs vägbygget. På min åker skördades året innan bilden togs 50 ton morot /ha och enligt de uppgifter jag har bortför en dylik skörd ca 16kg fosfor. Att jämföras med gräset som inte tas tillvara längs vägarna. Tillåt mig undra varifrån det ”läcker” mera.

Sen har jag inte heller förstått mig på det här med avloppshysterin med att dra rör runtomkring på glesbygden för att samla upp folks avlopp. Varför samla ihop allt till en enda röra och sedan därifrån försöka rena ut värde delarna. Nu blandas ju ur näringsperspektiv värdefull avföring med en massa kemikalier, hormoner och mediciner. Vore det inte bättre med källsortering så att det som passar att återföras till näringskretsloppet kan låta sig göras?

Man kan se arg ut för mindre :) — Man kan se arg ut för mindre 🙂