Oktober månad. Gula löv, kladd, plöjning, mörka tidiga kvällar och ett sånt där kallt snett regn som inte gör någon glad. Ändå finns en massa jobb som väntar, tröskan är inte inpackad till vintern ännu, massor med plöjning kvar och endel maskiner har inte fått sin sluliga vintevila ännu. Det finns ännu några träd kvar vid utfallen som skall rensas i höst, och så förstås alla projekt som borde ha blivit gjorda i sommar, som ännu grinar en i ögonen i sin ogjordhet.
Oktober brukar ju av hävd vara en ”deppmånad” men ändå känns denna oktober om möjligt ännu värre och tyngre än var oktobrar plägar göra. Inte vet jag nu om jag har gått in i väggen, man kanske jag har gått i ett traktorbakhjul, eller nåt.
Det har naturligtvis att göra med denna ändlösa men effektiva klappjakt som vi jordbrukare utsätts för just nu, Dessutom ivrigt påhejade av folk som uppenbarligen inte har förstått någonting alls.
Det började ju egentligen med det som ingen kan göra något åt, dvs den knappa skörden som de flesta av oss fick den gångna säsongen. För min del var det inte så farligt, och torkkostnaderna var ju låga så långt ifrån nån katastrof var det, bara lite inte så bra,
Sen kommer då kalldusch nummer ett. Prisfallet på spannmålen. Vi får i år ett pris som ligger ganska långt under nivån för vad som kan kallas en någorlunda lönsamhet, i många fall kan det kallas ren förlust. Detta mycket berodende på om man räknar in lön för sitt arbete eller inte. Något som man väl kanske borde göra. Vem som riktigt styr över spannmålspriserna vet inte jag, det är väl Marknaden, men konstigt är det. Vi producerar baslivsmedel, något som inte en enda människa kan klara sig utan, men ändå är det andra som far iväg med vinsten. Det borde väl nog kunna räcka lite till till oss skulle man tycka.
Sen kom då problemen med Ryssland. Enligt mitt förmenande borde det ha lett till att människor och marknaden borde ha dragit öronen till sig och fått en liten tankeställare om hur viktig vår inhemska produktion är. Men nej, nätkommentarerna bullrade värre än förr, och det handlade mest bara om att ”nu ser vi att vår inhemska produktion är för dyr och helt enkelt överflödig” Hur man i den situationen kommer till den slutsatsen, det måste nån annan tänka ut, för mitt enkla huvud och jag klarar inte av den kullerbyttan.
Det är förviso många yrkesgrupper som har det svårt idag, det finns många företag som gått omkull, och det är inget man önskar någon, men skillnaden är den att när företag X ramlar omkull så är inte insändarsidorna fulla med jubel och äntligenrop, och ingen professor står och förmumstigt berättar att det är billigare att importera varorna som företaget X har tillhandahållit, alltså skall vi alla vara glada som barn på julafton. Detta måste däremot bönderna hantera, år ut och år in.
Mellan dessa glada tillrop skall vi också lyssna till miljöfolk och dito ministerium som i tid och otid berättar hur hemska vi är, ibland när humöret är lättretligt kan man få för sig att vi jordbrukare är roten till både klimatförändring och utrotningshotade djurarter. Även detta känns lite märkligt när vi vet att Finlands mest nersmutsade vatten ligger just där våra storstäder finns. Som en parentes kan jag nämna att jag gladeligen skulle avstå både konstgödsel och besprutningar om det bara vore möjligt. Men det är det inte eftersom den skörd som då skulle komma är av så dåligt kvantitet och kvalitet att jordbruksmyndigheterna skulle kalla det för ”skenodling” och dra in alla stöd. Riktig ekodling då? Jovisst, men den går inte att bedriva utan djur och i varannnan tidning läser vi ju om hur skadlig boskapen är för miljön och hur vi borde – i miljöns namn – genast sluta äta kött. Så hur skall man tänka då?
Sen öppnar man sin mail och läser om kommande års stöddirektiv. Nu skall det då ritas kartor och annat smått och gott. Man skall alltså sätta jobb på saker som inte är det minsta produktivt, utan närmast kan ses som ren sysselsättning. Dessutom förlängs bredden på miljöremsor och avstånd från vattendrag där man får utföra ogräsbekämpning. Säkert en helt vettig åtgärd för att inte få ut gifter i vattendragen, men det innebär också mycket mera jobb och planering. Dessutom måste man nu ha skilda munstycken på sprutan beroende på var i åkern man håller till. En serie munstycken till sprutan är inte heller någonting som Agri-Market eller Ville Niinistö delar ut gratis.
Det värsta för mig är ändå plöjningsdirektiven. Nu skall det vara växttäcke vintertid och det om något slår hårt mot min verksamhet. Jag har ju otaliga gånger skrivit om min jord som helt enkelt kräver höstplöjning för att fungera. Möjligen kan man tänka sig plöjningsfritt, men då händer följande; efter några år kommer alla ogräs som bekämpas med plöjningen att fira livets glada dagar. Facit blir mera besprutning med dyrare medel, och miljön? Var vann den då?
När allt ovanstående har fått en på riktigt galet humör, då kommer följande glada nyhet. Möjligheten till helt utebliven stödutbetalning 2015 är plötsligt ett reellt hot. Hur i hela fridens namn är detta a) möjligt, och b) hanterbart för jordbukarna? Man undrar ju i sitt stilla sinne vad som skulle hända om en annan yrkesgrupp råkade ut för samma sak. Anta att lärarna inte skulle få nån lön alls nästa år, utan den utbetalas sen ”nångång 2016” Det skulle nog bli ett sällan skådat ramaskri och inte bara hos lärarna utan även alla supportrar som nu när det gäller jordbrukarna – tycker att (gäsp) det spelar väl ingen större roll, dom har nog så dom klarar sig.
Snälla människor; Jordburkarna i Finland har idag INTE så dom klarar sig. Vi får det att går runt tillsvidare, kanske på extrajobb, kanske på skogen eller på äldre vinster, Det går en tid, men det går inte hur länge som helst.
Dåliga tider har många företag, det går kanske inte sämre för jordbruket än vad det går för annan produktion, men skillnaden är den skadeglädje som många jordbrukare utsätts för nu, den kan nog knäcka den starkaste.
För mig personligen handlar det mest om att ens absolut basalt grundläggande värderingar och värdegrund skakar. Vår gård har stått pall i hundratals år, den har överlevt flera krig och dåliga tider. Jag gillar inte alls tanken på att jag under min livstid skall var den som ser den gå under och jag har egentligen aldrig ens reflekterat över att det skall kunna ske, men numera är jag inte alls så säker. Finns det någonting kvar att ge till kommande generation eller har våra tiders kostymgubbar faktiskt lyckats förstöra allt.
Detta trots att vi produerar mat – mat som allt levande behöver dagligen.
Härom dagen satt det ett stolpskott i Finlands TVs något debattprogram och berättade att världens problem skulle vara lösta om att människor bodde i storstäder (i ett enkelt sammandrag). Hur man använder sitt huvud för att komma fram till det skulle jag vilja veta, men en sak vet jag, en sådan individ har aldrig sett den första tovsvipan landa på en snöig åker i mars, han har aldrig känt lukten av korn som blommar, ej heller kan han ha en uppfattning om hur det känns att sätta harven i jorden på vårens rätta dag. Idag saknar de flesta av våra beslutsfattare idag den erfarenheten.
Och bland annat av detta har jag ”läidon”
