Klipper till med saxen…

Så va det fårklippningstider igen. Mycket jobb, ingen lön. Det är så man kan förklara klippandet i korthet. I år skaffade jag mej nya bett. Klippmaskinen behöver ett underbett och ett överbett. Dyra små metallbitar. Överbetten kostar i runda slängar 10-12e/st och underbettet går löst på ca 50-55e. Så man slarvar inte gärna bort dem sådär huxefluxe. Ett bett håller dock ganska länge och går bra att vässa många gånger. Nu köpte jag åt mej fler bett så jag kan byta. Smutsig ull sätter sina spår på betten och har man bara ett par, och de blir ovassa, tar det någon vecka att skicka dem på vässning.

Jag gillar inte överhalare. Jag äger två-tre, och dessa används mycket sparsamt. Nästan endast när det är fårklippning på gångs. Varför? Jo, för att jag anser att överhalare är bland det mest otympliga man kan dra på sej. Det finns säkert många fördelar också, men tex. ur den kvinnliga toalettbestyrs synvinkeln, kan jag få nervsläpp att gå med överhalare. Vidare har jag inte ännu provat och upplevt en överhalare vars gren inte skulle falla ner till knäna på mej. Ska man då stiga upp nånstans, eller helt enkelt ta ett längre kliv, eller springa, så blir det som att köra bil med handbromsen på. De hörttar, och det kan promenera mej på nerverna så jag blir halvgalen! Men, när man klipper får behöver man ha ett halt, tätt material ytterst, annars har man fullt av millimeters hårstrån överallt. Det finns inte mycket som kliar mer än småklipp. Tjockt plagg får det inte heller gärna vara, man kan variera kläderna under istället. Så då, och nästan endast då, när man klipper får, drar jag på mej en överhalare. Fördelen med att använda halare så sällan är att dom jag har, hållit otroligt länge. Av trycket på ryggen kan man utläsa att de är runt 14-15 år gamla.

Nedan finns en film när jag klipper en mycket snäll tacka, med bra ull. Inget tjockt fett och tovigt. Klippmaskinen går lätt igenom och det är roligt att klippa (även om jag ler lika mycket som på en kattbegravning…). Så är det inte alltid. Varken med minen eller ullen. En rädd tacka, med tovig, fettig ull, med mycket krafs i, kan ta 25 minuter att klippa. Så hur länge det tar att klippa fåren, (för mej) ska man inte räkna ut med denna filmsnutt som basis.

Öronmärket har hon tappat. Hålet i örat är så stort att hela märket föll igenom. Att sätta dit ett nytt märke i samma hål är därmed värdelöst. Jag får lov att sätta fast följande märke längre in i örat 🙁 Inget roligt, men lapp ska det vara…

Ställningen där man ska spänna fast huvudet har jag med flit ställt lågt. Meningen är att man skall ha den så högt att fårets huvud står dikt inne i ställningen. Tackorna är hyggligt tama, så de behöver inget annat än ett snöre om nacken för att inte hoppa ner. Eftersom fåren kommer upp en bit och inte fritt kan titta runt sej, vågar de inte flytta sej mycket. Visst finns det får som försöker sej på att stiga åt sidorna, men efter att de ha känt efter med bakklöven längs sidorna några gånger, och de konstaterat att det inte går att gå åt sidan, för där finns bara tomma luften, brukar de ställa sej som ljus. När jag klipper ungtackorna brukar det däremot behövas både järnrör på sidorna, och huvudet dikt i ställningen för att få dem att hållas på klippstolen. Endel är jätterädda, hoppar och sprätter och endel står som ljus, och vågar inte röra sej en millimeter.

Harvningen….

….. kunde ha avslutats idag för nu återstår det endast 2,5ha av den planerade spannmålsarealen att förbereda för sådd.  I stället för att harva färdigt valde jag ändå att tillbringa kvällen i ”verkstaden” och efter det läsa igenom handlingarna inför morgondagens skogsfullmäktigemöte, det är ju stora saker på gång på skogsfronten.

Vårplöjningen avslutade jag på påskdagen och därefter inleddes harvningen. Att tjälen gått tidigt och vädret varit torrt och soligt har lett till att fälten torkat snabbt och jämnt. Nätterna är dock fortfarande kalla, i morse var det mellan 5 och 6 minusgrader och vattnet i pölarna i diksbottnen var fruset. Så riktigt bråttom är det inte med sådden. För att förhindra att jorden torkar allt för mycket har jag nu harvat fältena färdigt för sådd med en gång i avsikt att ”lägga lock på jorden” och förhindra att det torkar på djupet. Kanske hinner också en del ogräs gro så att de kan förintas i samband med sådden. Det har varit riktigt roligt att ha så god tid på sig att man hunnit plocka sten och fixa till lite här och där. Normalt brukar det vara så bråttom att man inte riktigt ger sig tid till dylikt ”finlir”. Funderade om det är så här vårbruket går till för kollegorna nere i mellaneuropa?

Tidigt vårbruk

Så här tidigt har jag inte tidigare varit igång, nån gång har jag harvat lite i månadskiftet, men nu ser det ut som om man till och med kan avsluta harvningen inom april månad. Media har också dokumenterat den tidiga starten, igår skrev Vasabladet om vårbruket och grannen som börjar ha en hel del sått intervjuades. Idag var Yle Österbotten hit och jag avlade en kort lägesrapport så där lämpligt innan morgonandakten. Det är ju ett välsignat väder vi har just nu 🙂 Vi får se hur länge det håller i sig, långtidsrapporten för maj har nu justerats så  det verkar bli normala temperaturer och förhållandevis torrt hela maj.

Klick

Så var årets stödansökan gjord. Förutom att myndigheterna hade justerat arealerna lite från ifjol, fanns där inga några större förändringar.

Tack vare att jag skickar in ansökningen elektroniskt kan jag kopiera föregående års uppgifter direkt till årets blanketter. Då jag har nästan hälften av åkrarna i vall, blir det inte så mycket ifyllande kvar att göra efter kopieringen.

Däremot hade utseendet på blanketterna ändrat en hel del från tidigare år, så man fick ta och studera extra noggrant att allt nu säkert var rätt ifyllt.

Men som sagt, nu är det undan för i år. Något större besvär är det inte frågan om för min del, då det tog en dryg timme att fixa blanketterna 🙂

Opp i traktorn….

….. pojkar och flickor, för nu är det vår! Och nu är det inte endast den där stolliga trädgårdsmästaren i Långmossen som deklamerar vår. Också tofsviporna tycks anse att våren är här för det måste dom väl tro när dom redan börjat ruva. Nu är jag inte nån ornitolog så jag vet inte vad som kan anses normalt och inte brukar jag böka i jorden så här tidigt heller. Men inte hade jag räknat med att jag i samband med vårplöjningen den 14 april skulle få börja hålla utkik efter tofsvipsbon .

Kanske bäst jag verifierar noteringen med en bild för att ni inte ska tro att nu har våryran stigit bondbloggaren i huvudet.

WP_003211

Kanske får du lov att tanka traktorn i alla fall, Nisse? 🙂