Bondbloggen – Sida 167

Naturens gång.

Jag brukar låta naturen ha sin gång, låta ormar och rovfåglar sköta sitt som ett exempel. Åtminstone så länge dom håller till i skog och mark. Men härom dagen kunde jag ändå inte låta bli att blanda mig i tornfalkens jakt på de halvvuxna tofsviporna. En delorsak till att jag blandade mig i var att jag delvis på sätt och vis var delaktig i falkens jagande. Normalt när fara som flygande falkar, smygande rovdjur och vandrande människor hotar så brukar vadarfåglarnas ungar på varning av föräldrarna lägga sig ned och ligga blickstilla litandes på att den förträffliga skyddsfärgen gör dem osynliga. Men som i det här fallet när jag kom körandes med traktorn så springer ungarna undan för maskinerna utan att lägga sig ned. Vet ej om de inte uppfattar traktorn som ett jagande väsen utan räknar med att det räcker om man håller sig undan, markvibrationer, ljud och dylikt kanske får dem att bete sig som dom gör?

Hur som helst så är dom lättare att upptäcka för traktorföraren då dom rör på sig och det är på så vis lättare att väja för de små liven. Det här med att fåglarna rörde på sig och är lättare att upptäcka utnyttjade nu också tornfalken. Så fort jag kom till åkern började den cirkla över traktorn för att se vad jag lyckades skrämma upp. Den var hårt uppvaktad av de fullvuxna viporna men brydde sig inte desto vidare om deras attacker. Den ena dagen slog den en närapå fullvuxen tofsvipa som den med nöd och näppe orkade lyfta med. En stund senare återvände den och tog en ganska lite vipunge. Några dagar senare när jag återvände till åkern med traktorn var falken där igen. På håll såg jag hur den slog en halvvuxen vipa och en halvtimme senare kom den igen för att ta en dylik på dikeskanten endast ett 20-tal meter från traktorn. Det var då som jag tyckte att nu får det räcka till så jag hoppade ur traktorhytten och rusade till undsättning. Falken flög iväg utan byte och jag lyfte upp vipan ur diket dit dom rullat under striden. Falken hade tydligen inte hunnit sätta de sylvassa klorna i fågeln och på så vis punktera dess lungor för efter att ha ruskat om sig lite sprang vipungen synbarligt oskadd iväg.

Jag rör mig mycket till fots på åkrarna då jag granskar odlingarna och den här sortens tryckande fågelungar är en vanlig syn, ibland upptäcker man dem först då man håller på att sätta foten på dem.

Den här storlekens ungar brukar däremot förlita sig på att dom hinner springa eller flyga undan så det är mera sällan som dom ligger och trycker som den här gör. Jag var ju trots allt endast ca 20 cm ifrån med kameratelefon vid fotograferingen. Jag trodde faktiskt till först att den var död men sen observerade jag ett blixtsnabbt blinkande öga.

Missförstå nu inte mitt ingripande som om att jag skulle ha något emot falkar, nej dom värnar jag också om, dom tar ju hand om en hel del sork och dylikt som är till harm i mina odlingar. Men jag tyckte nu att den kunde hålla sig till sorkdiet framom att jaga vipungar.

För några år sen räddade jag faktiskt en tornfalk som trampat fast foten mellan slangarna på bevattningsmaskin.

Och den här ormen som jag höll på att sätta mig på då jag tagit mig till skogs för att uträtta diverse behov fick också ostört slingra iväg för jakt på sorkar och möss. Med risk för att betraktas som vulgär så hann jag ändå tänka vad frugan skulle ha sagt om jag återvänt från skogen med av ormbett svullen ”familjelycka” 🙂

Med ambulans…

… till dörren.

Ja, nästan i alla fall, så nära man kan komma ambulans på Ytterholm.

Nej, det har inte hänt en katastrof, stukat foten bara, men ont gör det också! Jag skulle flytta bagglammen och så var de påväg in i potatislandet… För att förhindra att de kom in bland den höga blasten och råddade omkull stakorna skulle jag skena dit och mota dem, jag skulle skena tvärs över ett hörn av en hage och ta mej över staketet för att stoppa dem. Totala sträckan var bara några 10-tal meter, men efter 5 meter bar det omkull.

Jag trodde inte diket jag trampade i var så djupt som det var och i någon vända landade foten snett, jag hann i någon sekund känna att det inte vart bra så jag kastade mej omkull, lät hela mej bara dråscha i backen, för att försöka förhindra att det inte skulle braka till ordentligt i foten. Om det var smart att landa bland nässlorna vet jag inte, men nog kunde foten ha blivit värre. Med foten som ett dunkande paket linkade jag mårrande vidare och fick ropat på hjälp utav pappa och Mathias som så lägligt satt i grävmaskinen och grävde bara 30 meter bort. Det krävdes dock att jag tog i ända ifrån tårna för att de skulle höra mej, men när de väl gjorde det, förstod de att nu var det inte riktigt bara bra…

Baggarna fick vi snabbt motade från potatislandet och efter bara någon minut var de på rätt. Jag tog mönkkiäambulansen hem snabba ryck, och kladdade på ett tjockt lager ice-power och lindade stöd om foten.

Nu blir det att hållas lite stilla… tur att jag har hjälpredan hemma.

Baggarna skulle ha vatten och vattenbalja, vallpojken startas, gurkor skulle plockas och … ja, diverse såntdär som alltid finns att göra, men nu blir det stop på endel. Det viktigaste får man ju gjort på något vänster, men skenar gör jag inte de kommande dagarna.

Det är vid sånahär tillfällen man blir påmind om hur man bor – utan väg. Skulle det hända någonting att man skulle behöva riktig ambulans… ja, då … blir det antagligen helikopter om det är riktigt kris. Mönkkiän är fruktansvärt behändig vid såna här situationer. Med den tar man sej snabbt över holmen, och behöver inte krypa hem, om man stukat foten… Vilket har hänt sej ibland. Det är vid några tillfällen jag har haft för bråttom i fårhuset, trampat snett och fått krypa in till ”kontoret” där jag har första hjälpen för diverse åkommor, men sen när man skall hem har jag ringt efter pappa att han kommit och skjutsat hem mej med mönkkiä, krypa i fårskitsblandad lervälling om hösten är ingen höjdare, tro mej – jag vet!

Man blir också påmind om att alltid ha telefonen med sej och berätta för dom övriga på holmen vad man har för planer för dagen, en olycka händer så lätt…

Ved

Ved har på nytt blivit en viktig vara. På 60-talet då oljan kostade 11 penni litern (2 cent) så slutade många med vedeldning. Man byggde också hus med jättelika ”perspektivfönster” och struntade i allmänhet i hur mycket uppvärmning det behövdes. Men ingenting förblir vid det som är. Oljekris på oljekris drev upp priset på energi alldeles våldsamt och lättsinnigheten bestraffades hårt.

Nu har veden kommit på nytt och grannarna klyver ved för brinnkära livet och säljer til höger och vänster. Sommaren är den verkliga högsäsongen för nu skall veden torkas ifall man tänkt bränna den nästa vinter. Vi har väldigt litet vedhantering eftersom vi kör med flis (se Full fart på flisen) men litet bastuved behöver vi och så skall släkten ha ved. Så det blir att bygga vedlider i sommar (utom i Sverige där det byggs ”veeboo”).

I våras grävde jag grunden till vedlidret (se hur man bryter upp sten)och nu var det dags att slå upp själva huset. Det är ju ett enkelt bygge men litet tid tog det i alla fall. Virket kördes dit hemifrån eftersom jag nästan drunknar i virke och stockar som borde sågas. Med Logosolen fick jag till stånd någorlunda raka plankor och bräder som duger bra till vedlider.

De första stockarna skall ställas in noggrant med vattenpass och så kollar man kryssmåtten ordentligt – alltså man mäter från hörn till hörn mellan alla hörn. De måste vara lika för annars blir huset vint och man har bekymmer hela vägen. Sedan reser man hörnstolparna och stagar dem grundligt åt två håll. Vattenpass och mått är viktigaste verktygen nu också.

Sedan är det bara att slå ihop takstolarna och se till att de är likadan allihop. Jag lyckades få fel vinkel på den första (mätfel eller krokiga bräder) så jag måste senare slå kilar under tegelläkten. Men det lönade sej inte att göra om takstolen – speciellt som jag hade dåligt med virke. Först satte jag upp en ”takstol” vid ändväggen som kunde spikas direkt i stolparna: Den är gjord av vanliga bräder för väggen stöder den mycket bra.

Därefter spikas de egentliga takstolarna och sätts upp. Bäst är att lyfta dem upp-och-ned utanpå väggbandet och sedan vända dem upp.

Ett bräde utanpå takstolarna håller dem på plats medan man mäter och siktar noggrant så att spetsarna är i rät linje och höjden densamma överallt. Det var den inte för jag hade ganska dåligt virke med dimensioner som varierade en hel del. Men med lämpliga kompromisser och kilar så blev det hyfsat. Därefter fästes oljehärdad hård träfiberskiva (som kallas ”board” på modern ”svenska”) utanpå takstolarna innan man spikar fast läkten för takteglen. Det skall vara enkupigt gammalt tegel för att passa ihop med bastun (i bakgrunden till höger).

Takteglet fick vi billigt från Mörtsjötorp söder om Eskilstuna. Det var också ett äventyr att köra den smala krokiga vägen dit. Precis då vi lastat takteglet och jag började köra hem så kom det en ordentlig regnskur. Hela veckan kom det skurar på eftermiddagarna men däremellan var det varmt och torrt så det gjorde inget. Sedan gällde det att rada upp teglet och såga av virket – i just den ordningen för handslaget taktegels storlek varierar så man kan inte räkna ut på förhand var man skall såga. Ganska fint blev det även om det ännu saknas vedärbräädär (vindskivor) i bägge ändarna.

Vedlidret är lågt – vägghöjden bara 150 cm. Detta på grund av byggbestämmelserna för en friggebod får bara vara tre meter hög och jag vill absolut inte göra taket plattare.

Hela bygget började från det att hästmyror åt upp vårt nya bastugolv och man borde inte förvara halvrutten ved (all vår ved är rena skräpet) nära viktiga hus. Så nu har hästmyrorna ett eget hus och hålls hoppeligen borta från de andra husen.

Hemma i Hindersby väntar ett annat vedlidersbygge vid den gamla ladan. Där skall vi förvara ved för halva släkten och för oss själva. Logosolen blev nämligen placerad utanför det gamla vedlidret och vedbacken städades och är numera sågbacke. Systemet är inte riktigt utfunderat än men jag tänkte mej ved på pallar som man kör hem med traktorn an efter som de behövs. Men vi får se hur det blir …

Solmogna bär

Solmogna bär. Inte bara en fröjd för ögat utan nytta också.

Jag har några vinbärsbuskar, med röda, svarta, vita och gröna bär. Inte många, kanske 14-17 st i olika storlekar och skick, men bär ger dom och nu ska dom plockas, helst innan trastarna far iväg med dem. Jag plockar och fryser, man kommer lindrigast undan med dem på det viset den här årstiden när det inte finns alldeles för mycket extratid. Nässlor, bromsar, myggor, skållhet sol och allt annat besvärligt ser till att tillställningen inte blir alltför munter… Men det är bara att tänka på den egna, rena vitaminbombs-saften man kan koka åt sej sen i november, när dagarna är är gråa och trista och allt vad sommar heter känns så fjärran. Då släpas saftmajan fram och jag kokar saft så det doftar sommar i hela huset! 🙂

Cabväder.

I år kan det väl ändå inte finnas någon som klagar på sommarvädret? Sommaren kom tidigt i vårens ställe och fortsätter nu efter en liten andhämtningspaus i medlet av juli. Borde kanske inte skriva att ingen borde klaga för det finns säkert en och annan bonde som har lite synpunkter 🙂 Själv tycker jag att det räcker bra med en 18-20 grader för blir det varmare mår en stor del av grödorna inte bra och för en själv vill arbetstakten också gärna slå av lite ifall det blir varmare.

Igår var det i alla fall så varmt (+26‘’C) att jag valde den gamla traktorn utan hytt (Cabversionen) för transporten av plantorna till åkern. Hyttförsedda traktorer blir ju som växthus med sina stora fönster och häromdagen när jag provkörde traktorer i Seinäjoki fick jag minsann tillräckligt av värmen. Traktorerna stod parkerade i solboet vid husväggen och jag var iklädd läderställ i och med att jag tog mig dit per hoj, tror det skulle ha gått att vrida ur kalsongerna när jag kom hem :/

Planteringarna börjar vara på slutrakan och det känns nog bra, dels börjar man bli trött på planterandet och dels känns det olustigt att nu sätta ut plantorna när det är så varmt och torrt. Den åker som nu planteras har begränsad vattentillgång så för att hålla liv i plantorna tills de rotat sig har jag fått ge lite tilläggsvatten med planteringsmaskin eller kyla av dem med växtskyddssprutan.

En extra överfart med planteringsmaskin för bevattning i raden.

Och visst tackar de slokande plantorna för vattnet och reser sig upp :) — Och visst tackar de slokande plantorna för vattnet och reser sig upp 🙂

Postsemester….

….. eller pustsemester. Hur som helst läget efter 2 dagarssemestern 🙂 Visst hade vi roligt på bondbloggarsemestern och det finns väl inte så mycket att tillägga än att hålla med om det som Nisse skrev i sina inlägg Plingelinge, plong och Bondbloggare i skärgården, jaa det skulle väl vara en bild på Nisse i så fall. Han fanns ju av förståeliga skäl inte på så många av de bilder han publicerade, så varsågod en bild på Lotta och en nöjd Nisse som just funnit ett exemplar av Åsa-Nisse i Bokmalen. Ska man dra paralleller visavi namnet 🙂

Nisse skrev om att min mobil ringde hela tiden och att det kanske lite naggade semesterkänslan i kanten. Hoppas att det inte störde de övriga semesterfirarna alltför mycket ändå. Det här var ändå kanske det mesta sommarsemester jag haft sen 1986 då frun och jag företog en smekmånadscykeltur till Mora i Sverige. Då gick det an att ta några dagar ledigt det var ju innan vi började som heltidsbönder. Nu får man lätt en ”Costa Condordia”-känsla så fort man tar några timmar ledigt under högsäsong, ni vet den där känslan om kaptenen som lämnar skeppet innan alla passagerare räddats. Jag har nog svårt att sätta mig in i hur det skulle kännas att lämna jobbet i flera veckor utan att behöva bry mig ett skit i hur företaget sköts. Men kanske kommer det en sådan dag också?

Nu var det mycket att göra dagarna innan resan och nattsömnen innan träffen med bondbloggarna inskränktes till en powernap på en parkering norr om Björneborg på vägen söderut. Tack och lov förstod vi att lägga oss tidigt natten hos Lotta (tror alla bondbloggare behövde lite vila) och sov länge eller ända till 8-tiden på måndagmorgon så på hemvägen kände jag mig betydligt piggare. Och det är väl det som är meningen med semester -att vila ut- 🙂

Så TACK Sonja och Lotta för att ni tog emot oss och tack Mirjam för arrangemanget och tack till bondbloggarna för inspirerande diskussioner, det skall väl bli lite mera inlägg nu efter det här…….

Väl hemkommen var det bara att hugga i med det som försummats, visst är det märkligt hur lite man tycker sig uträtta de dagar man är hemma men ändå få konstatera hur mycket som blir ogjort när man tar lite ledigt. Nu en vecka efter semestern börjar jag komma ikapp det förlorade och har till och med tagit mig lite tid för att par turer med MC:n. Säsongpremiären hade jag tänkt företa på vägen till bondbloggarträffen men då Eivor önskade följa med och vädret var lite svalt och ostadigt fick den istället gå till Seinäjoki för att provköra lite traktorer. Det kändes lämpligt att kombinera nytta med nöje med att ta hojen istället för paketbilen till Seinäjoki, när det nu blivit soligt och vackert hojväder. Säsongens andra tur företogs till begravningsplan för en stund tillsammans med Erik. Det är emotionell vecka som ändas, i torsdags hade det gått 3 år sen hallbranden och igår fredag skulle <3 Erik ha fyllt 26.

Hojen framförs med andakt de gånger jag kör och med Erik i minnet även om min körstil något avviker från hans 🙂 Det blir inte så många kilometrar i året men R6:an tyckte han om och det känns förnärvarande omöjligt att göra sig av med den, så varför inte nyttja den nu som då när den ändå finns. Det blir en sorts avkoppling det med 🙂