Försenad MC-säsongspremiär.

Efter att igår ha krypkört i dammet med radhackan tyckte jag att det var hög tid att damma av hojen innan höstkylan slår till och MC-säsongen är över. Trafikförsäkringen har jag faktisk haft aktiverad sen första juni men hitintills har det inte blivit något kört, antingen har det varit för kallt och regnigt eller så har det helt enkelt inte funnits tid. Fanns väl egentligen inte tid nu heller men jag for ändå.

Hojen är egentligen inte min utan tillhör Eriks dödsbo, Erik var så pass rädd om den att han inte nändes köra hem längs grusvägen här i Långmossen utan höll den parkerad hos farmor i byn där vägen är belagd. Och tur var det för på så vis klarade den, till skillnad från hans bilar, branden här om året.  Det faktum att hojen samt gårdens veterantraktor som också går i Eriks namn är de enda trafikdugliga fordonen som finns kvar av Eriks fordon gör det extra svårt att göra sig av med hojen trots att jag nu inte hinner köra så mycket.  Ifjol blev det blott en 350km och jag tänkte faktiskt att jag skulle hinna lite mera i år då jag inte har större byggnadsprojekt på gång i sommar.

Jag frågade aldrig Erik om lov att få köra och varje gång jag kör känner jag mig på något vis hedrad över att få köra den även om jag nu gör det utan lov. Därför brukar också de flesta turer gå via begravningsplan ifall han nu skulle råka höra ljudet från motorn.  Jag har många gånger funderat över om Erik hade någon baktanke med sina funderingar inför anskaffandet av hojen. Han frågade nämligen en gång när vi satt samlade om vi, alltså han och jag, skulle köpa motorcykel tillsammans. Antagligen var hans mening att jag skulle delta i finansieringen och han skulle sköta om användningen men jag har också funderat om han eventuellt faktist menade att vi skulle köra tillsammans kanske på varsin motorcykel? Han brukar ibland säga att vi borde göra något verkligt roligt tillsammans, tyvärr tog jag mig aldrig tid till det medan tid fanns. Hur som helst slutade anskaffningsdiskussionen muntert då Linnéa undrade om Erik faktiskt tänkte köpa en motorcykel med sidovagn 🙂

Och visst är det roligt att köra motorcykel, jag hade själv i ungdomen en lättviktare men den blev stående då när åldern berättigade till bilkörkort. Den här ”plastraketen”, som Erik kallade den, har ju helt andra resurser än 125-kubikaren jag hade när det begav sig. Håller man sig med en någorlunda aktiv körstil fordrar den mer eller mindre hela ens uppmärksamhet och det kan på sitt vis vara avkopplande att inte kunna tänka på annat än på själva körningen. När man kör bil händer det ju sig att tankarna drar sig till annat än själva fordonshanteringen. Jag dristar mig till att påstå att MC-förare är bättre bilförare än dem som aldrig kört MC, man lär sig att läsa vägen och det som händer runt omkring på ett helt annat sätt.

Nöjd motorist efter säsongspremiären 🙂

 

Trafikförsäkring.

Roligt joo men dyrt vill det bli främst då med trafikförsäkringen, ifjol kostade mina 350km i stort sett lika många euron i omkostnader. Liksom med en hel del annat så förstår jag heller inte debiteringsgrunderna för trafikförsäkringen. Vad jag förstår så är det väldigt sällan olyckorna förorsakas av själva fordonet det är nog oftast föraren som är den skyldiga. Därför kan jag inte förstå att fordonet utgör grunden för försäkringspremien, borde inte bonusberäkningen basera sig på förarens benägenhet att förorsaka olyckor?  Föraren hanterar ju endast ett fordon åt gången så det är ju lite konstigt att försäkringspremien varierar beroende på fordon för en förare som aldrig förorsakat någon olycka. Men som sagt det är mycket som jag inte förstår, däremot vet jag att kilometerkostnaden sjunker ju mera jag kör så jag får väl försöka satsa på det då……. om nu inte i år så kanske nästa år……….. säsongen kan ju börja lida mot sitt slut, i morse noterade jag faktiskt lite rimfrost i åkerdiket.

Kylig morgon mitt på sommaren 🙁

 

Ogräsrensning.

Oberoende av hur man försöker så vill det alltid bli lite ogräs att manuellt ta hand om i grönsaksodlingarna. I och för sig så är rensandet inte så tokigt arbete när vädret är på odlarens sida men det känns ändå inte riktigt produktivt. Det oaktaktat så är det viktigt att ta hand om ogräset för annars blir det inte mycket av produktionen av avsalugrödorna.

Som sagt är vädret vackert kan det åtminstone till en början nästan vara roligt att handrensa, det är ju ett arbete vars resultat genast syns och noggranheten betalar sig i längden på så vis att resultatet blir mer bestående. Dessutom är det väldigt fostrande vad gäller tålamod, det går ju sakta framåt och har man lite att rensa så tar det onekligen lång tid. Det här med tålamod har jag noterat att blir alltmer sällsynt bland dagens ungdom så några dagars rensning skulle säkert inte vara så illa för en och annan 🙂

Måste väl erkänna att så mycket handrensning har det inte inte blivit för egen del de senaste åren. Däremot har jag skött det mesta av den kemiska och mekaniska ogräsbekämpningen, de övriga i företaget har fått ta hand om mina misslyckanden på den fronten :/

I fredags hann jag i alla fall handrensa lite tillsammans med praktikanten, ett passande tilllfälle att hålla lite växtkännedomsundervisning 🙂

 

Fortsatte med radhackningen av purjo och kålväxter på fredag eftermiddag och idag lördag stod morot och sallat i tur.

 

AJ! och torrhö!

Aj, så illa det kan gå… 🙁

pärlans skorsstenJag skulle stränga hö och så mitt i allt kroknade pipan och föll ner… aj aj aj… Men, inte första gången…. frågan är nu bara om pärlan ska få en ny eller om den skall svetsas fast. Pärlan utan pipa ser lite halt ut…

pärlanNåja… Jag hade bara några 100m kvar att stränga så va det klart, så jag behövde inte sitta hela dagen i avgaserna…

Men hö har jag tagit. Jag slog på onsdag morgon, svängde det på torsdagen och då utlovades det vackert väder bara värre… men på fredag var det annat, då hade det mitt i allt dykt upp regndroppar på kartan över lördagen och jag fick bråttom som bara den att få höet svängt, balmaskinen ut, strängat och balat. Det var bara grannasåkern som låg omkull som jag tänkt ta torrhö på så skulle det ha regnat bort skulle inte katastrofen vara total, men nog är det så mycket roligare om man får in höet oiregnat…

Myslaget torrhö

Och det lyckades!

Men, det skulle nog ha varit kämpigt om jag inte fått hjälp av Alice och hennes sambo Tommy. Jag balade, Alice körde Jonte och Tommy kastade upp balar på vagnen. Efter ett tag kom pappa och fortsatte bala så jag kunde vara på vagnen och rada balarna. Det blev ett ordentligt lass på Tuhtin och ett litet lass på velsan. Lassen backades in under tak i fårhuset och så var det natten. Följande morgon kom det 10mm regn.

hölassTorrhö brukar jag alltid vilja ha lite. Inte så stora mängder, men några 100 balar är bra att ha. Höet var nu inte riktigt så 100% torrt som jag skulle ha velat ha det, men när regn mitt i allt utlovades så var det att bala in det. Skulle det ha varit en dag ute till skulle det ha varit perfekt. Visst var stordelen av balarna snudd på perfekta, men balarna längsmed skogskanten var rätt tunga, men inget omöjligt. Jag saltar dem ordentligt så håller de nog.

Åkern där jag slog torrhöet på är samma åker som jag i början av juni tog ensilage på, och gräset var riktigt fint och passligt att ta torrhö på nu. Jag har aldrig förut gjort så, men hittills har det varit ett vällyckat litet experiment. Jag undrade om det skulle dagga för mycket att man inte skulle få in det ordentligt torrt därför, men inte verkar det vara några problem med det, bara det inte skulle komma så hiskeligt med regn hela tiden…

Elbrist?

Det pratas ju nu och då om hotande elbrist och om hur hushållen bör byta ut de gamla glödlamporna till moderna lågenergilampor för att spara el.

Antagligen är det någon form av lobbning från företagen som tillverkar de ”moderna” lamporna som fått beslutsfattarna att tro att dessa lampor skulle spara energi. Åtminstone är min erfarenhet av dessa lampor att de alltför långsamt uppnår tillräcklig ljusstyrka för att användas i utrymmen som man bara använder nu som då. Jag prövade en lampa  på toaletten då fruntimren i huset verkar ha svårt att släcka efter sig :/ Jag tänkte att eftersom elförbrukningen på dylika lampor är så liten så är det inte hela världen om lyset är tänt mer eller mindre hela tiden. Det visade sig senare att så också var behövligt ty man hann oftast utföra de akuta bestyren innan lyset nådde full styrka, ibland var det om det var bråttom till och med svårt att se vad man behövde se för att en ”olycka” inte skulle ske.

När jag nu jobbat lite längre dagar har jag till min förundran kunnat konstatera att vägbelysningen oftast är tänd nattetid trots att vi på våra breddgrader kring midsommar har så ljusa nätter att man lätt läser dagstidningen utan belysning natten igenom. Om vi nu verkligen har brist på el så inte borde väl vägbelysningen hållas tänd i den ljusa sommarnatten? Jag ifrågasätter också nyttan med vägbelysning på till exempel våra motorvägar, det är ju inte tillåtet att promenera där och enligt vad jag förstått så krävs fungerande belysning på alla fordon som har tillträde till motorvägarna. Varför monteras det då ibland upp till fyrdubbla rader med väglampor på våra motorvägar? Jag har också noterat att då cykel- och gångbana löper paralellt med landsvägen så är väglamporna riktade mot landsvägen och inte mot gångbanan. Varför?

Till all lycka har vi här i Långmossen ingen vägbelysning, det innebär att om man rör sig till fots på vägen när det är mörkt så utrustar man sig med reflex och vid behov ficklampa och syns på flera kilometers avstånd. Det har till och med varit lätt att motivera ungdomarna att nyttja dessa hjälpmedel när det varit mörkt. De som rör sig på belysta vägar invaggas att tro att de inte behöver reflex eller lampa när dom är ute och går och jag har flera gånger överaskats över hur dåligt till exempel gul-brun-gröna kläder syns i det gula sken som nu företrädelsevis används till vägbelysning.

Bilden ovan tagen vid midnatt den 10 juli och trots mulet väder kan jag inte förstå till vilken nytta vägbelysningen är tänd.

Nu är det upp till någon med tjockare luva att försöka övertyga mig om nyttan med att enligt min mening ödsla energi på dylik vägbelysning. Jag ser hellre att de medel som fordras till belysning och monteringen av stolparna används till att underhålla själva vägbanan. Stolparna i sig är ju också en trafikfara!

Säga farväl till Hagge.

Time to say godbye.

Hagge

Hagge, mitt lilla troll, var 17 for det fel?

Han trivdes bra med in kompis, han åt, vilade och mådde helt bra. En dag noterade jag att han inte växte, han såg lite ynklig ut där han stod under träden, genomsur och ynklig. Jag bestämde mej för att flytta honom och kompisen till fårhushagen. Där fanns det en hel del trädskott som kommit upp och helt fint gräs. En dos maskmedel för säkerhets skull och det borde inte vara några problem med det. Till på köpet så skulle det finnas möjlighet för dem att gå in i fårhuset när det regnade, dörrarna stod öppna.

Men vad händer? Jo, hagge får problem med ögonen, de grusar sej och rinner om dem. Jag putsar och rengör, sätter salva och det blir inte bättre. Är det någe värre fel? Eller blir det ditspolat skitvatten från ullen när det bara regnar? Hagge mår inte bra. Han går omkring och småäter lite, men verkar inte intresserad av mat. Lustigt. Jag visar honom var han kan gå in och äta hö, det vill han inte ha, och inte kompisen heller, och när kompisen går iväg yrar Hagge efter men verkar nu se ännu sämre och hänger inte med i kompisens fart. Jag funderar vad som kan stå på, men jag är inte tillräckligt snabb i min tankegång, verkligheten kör över mej med ordentlig fart och igår morse var hagge trumsjuk. Tror jag i alla fall. Allt tydde på det. Rund som ett klot om magen och med tanke på det lilla som han ätit var han inte direkt överfet och så detta evinnerliga regnande gjorde väl att det han petade i sej var fuktig dynamitklöver och så sa det kabum i hans lilla mage. Antar jag. Jag vet inte. Jag satsade något kort på det och stuvade i han lite olja och ett som annat för att få igång magsystemet som det ska honom, luft kom det upp, massage på mage och hals gjorde att det riktigt bubblade upp gas ur magen. Jag gjorde vad som stod i min makt för stunden, men Hagges lilla kropp orkade inte.

Han orkade inte stå utan lade sej ner med benen under sej och svängde huvudet mot bakbenen och bara låg och andades. Han orkade inget mer. Lite vatten fick jag honom att dricka men äta, det gjorde han inte. Han bara låg. på bara någon timme blev han tröttare och orkade snart inte lyfta huvudet själv – gränsen för när det är hopplöst läge. Jag pajjade honom över huvudet och då tog han sej kraften att trycka sitt huvud in mot min hand. Där satt jag en god stund och bara pajjade honom. När jag slutade lade han ner huvudet och bara vilade. Han bräkte inte, rörde sej inte. Bara andades. När jag åter satte min hand på hans huvud, tryckte han upp huvudet i min hand, jag lade hans huvud på mitt ben och där låg han stilla, stilla.

Hagge

Nu skuttar han omkring i lammhimlen. Jag ringde Mathias, som för tillfället är i Geta och berättade vad som hänt. ”Oj, nej”! blev hans första kommentar, men sen började han lika fort reda ut för mej vad han hade gjort under dagen. För att kontrollera att han hade förstått vad som hade hänt måste jag ta upp samtalsämnet en gång till. Men någon större katastrof verkade det inte vara, han konstaterade bara att det gick med Hagge som med Smile.

”Dom far upp till himlen och kan inte komma ner!” Brukar hans svar vara när man frågar någonting om någon som dött. Så han tar det hela med ro.

Någonting man borde ta efter lite mer. Att Hagge kanske inte skulle vara med så länge på grund av att han nästan inget ser ställde jag in mej på, men att det skulle gå så här hade jag inte räknat med. När han lärde sej äta ute tänkte jag att följande prövning skulle komma när det skulle bli höst och han skulle behöva lära sej äta inne igen. 100 gånger kan man ju tänka, ”jamen om jag skulle ha…. gjort si eller så…” någonting annorlunda så kanske… Men nu går det inte mera, jag gjorde vad jag för stunden trodde och ansåg vara klokast just då, med allting i Hagges korta liv. Det är bara att konstatera faktum nu, Hagge fick ett kort lyckligt liv på jorden och han gav oss så mycket glädje. Minnena finns för alltid kvar.

Hagge i båt

Under kaparn…

Kaparn, den där man använder när man rappar omkull gräs med  ..  … Slåtterkross heter det!

Hurra då, lite regn nu också, som om det inte vore tillräckligt treeeevligt ändå här i lervällingen och blodbadet…

Nej, det är inte så farligt som det låter, orden var mina när jag efter en god stunds bökande under slåtterkrossen, äntligen fick löst den ena ”sliraren” på slåtterkrossen.

Slåtterkrossen ”Slirarena” är dom som ligger längst ner och slirar mot marken. Dom tar emot de värsta smällarna när man kör i sten, här på bilden hänger den ena lite löst längst till vänster. Men såhär ser den ut där under, slåtterkrossen. Ingen ny grunka, den har en hel del år på nacken, men med lite det ena som det anda i ”förstahjälp” så håller den ännu. De maskiner som man kan åtgärda felen med hammare, skiftnyckel, svets, ståltråd och lite nya delar nångång är de bästa och brukar få vara med tills de blir så slut att det inte går att svetsa på, eller byta ut delar i för att det man skall svetsa fast i, eller skruva fast delen i, inte håller. DÅ är det dags att söka något annat, men tills dess får det va, om det är bra vill säga. Att byta en maskin för att den är omodärn är inget jag varken behöver eller förstår

Jag började med att tvätta den så att man skulle hitta bultskallarna, det tillredde en härlig sörja under maskinen när man började böka i det med både stövlar, knän och händer. Det var liksom inte direkt torrt från förut heller… Alternativa platser till att skruva på är inte så många, visserligen skulle jag ha kunnat backa in slåtterkrossen in i fårhuset, där jag tömt bort fårskiten, men så är ju frågan den, vill man kräla omkring i lersörja eller i halvbrunnen småfuktig fårskit?

Någon verkstadshall har jag inte ännu, men efter idag vandrade den några pinnhål uppåt i den oändligt långa lista över ”saker jag vill ha”.

Nåja, efter att ha fått löst den ena sliraren, som verkligen inte heter ”slirare” utan någonting helt annat vacker och fackterm-aktigt, så var jag både genomsur av svett, vatten och lervälling. Lite blod hade jag också lyckats få fram ur knogarna och humöret toppades när jag kröp fram under krossen för att tvätta lite muttrar och bultar, och inte tänkte mej för när jag steg upp, utan slog huvudet i järnet som normalt håller upp gardinet. Ja, alltså, tror väl inte det heter gardin på en slåtterkross utan någonting helt annat …Hur som helst så menar jag den där skyddspressugrejsen som ska hänga framför balken, som för länge sedan försvann efter att pappa hade någon remont på krossen…

Humöret var som sagt på topp och så började det då regna som grädde på moset. Min glädje över vatten från skyn är ungefär som en semesterfirares…

Slirare två satt liksom den första – som berget.! Bultar som aldrig varit löstagna, utan välåtskruvade med alla sorters låsbrickor som finns i en välsorterad järnhandel, och muttrar med gummitrissor och dessutom fastrostade, satt bra fast. Men skam den som ger sej sade jag högt för mej själv, varpå jag åter tvättade händerna rena från sörja och tog ny sats.

KLABANG och AJJJ!!!   ¤¤&%#”¤#/&#¤…..

Att slinta med spärrskaftet, eller nyckel när man drar för kung och fosterland, tar i ända ifrån tårna och till lika som man spjärnar emot med foten på balken, har en totalhöjd av ca 70cm, måste se roligt ut!

Jag slo mej, någonting kopiöst, men till lika kan jag ju konstatera att det måste ha sett roligt ut där jag stod som en märla, smutsig som en nyrullad gris, med foten i spjärn. Skrattar gör jag mellan visorna av barnförbjudna ord. Men en bult släppte igen… och så höll jag på, tills alla 6 bultarna var lösa och därmed också slirarena.

Söndrig slåtterkross

Svetsad förut och nu snart igen, för en som är obekant med liknande grejjer kan jag säga att det verkligen inte ska gapa sådär i högra änden. Orsaken till att det blivit sådär är att det antagligen har smällt lite för mycket i någon sten eller liknande…

svetsjobb

Lös! Hurra! Segern är min, 1-0 till mej 🙂 glädjen över att fixa någonting själv är ganska stor ibland 🙂 Men nu blev det värre, den lilla biten som ligger lös till höger, med ett hål i, skall svetsas fast. För kunnas skull skulle jag kunna byngsla dit den och antagligen nog också få fast den, men, jag känner mej själv och vet att jag med stor sannolikhet skulle få göra om hela proceduren efter ett litet tag. Så vad göra då, jo, man ringer pappa. Han har svetsat i hela sitt liv när det behövts, och kan med van hand också snabbt få svetsat dessa två hakor på slirarena. Det heter antagligen inte hakor… bla bla bla… för att förstå vad jag menar måste man ibland ha fantasi som sträcker sej långt utanför det vanliga. Pappa förstod med en gång vad jag menade när jag ringde och frågade om han ”kunde svetsa fast dom där hakona under krossen som håller slirarena” ? Men så är han van att höra när jag ringer och reder ut det ena problemet efter det andra med värsta kodspråket.

Men nu är det ju så, att de ska tillbaka också… Antar att jag har kvällen bärgad, eller kanske jag väntar att regnet ger sej och att lervällingen och kläderna torkar lite…