Ja, ibland kan ett barns ögon säga mer än en miljon ord på en gång.
Jag har alltid varit mycket öppen mot Mathias med vad det är för nånting som vi har på dagens tallrik. Är det en ko, ett får eller en gris, så hymlas det inte och kallas någonting konstigt. Utan är det kotletter från gris så heter det också kotletter från en gris. Kommer följdfrågan: va e en koklett för nått? Så är förklaringen att det är en bit kring ryggen på en gris som kallas så. Inget hymlande. Är det broilerklubbor, heter det att det är en höna som finns på tallriken. Ligger det en fransyska i ugnen så är det en ko. Om det bara går så berättas det också varifrån köttbiten kommer. Eftersom vi äter bara egenfiskad fisk så kommer det inga frågor på det. Men jag kan berätta en liten historia från i våras.
Isen for och jag och Mathias skulle ut på vattnet första gången för våren, naturligtvis skulle det läggas ut ett nät. Nätet lades ut och spänningen steg för varje timme som gick. På morgonen kom vi oss iväg att dra upp nätet efter att vi matat fåren. Mathias hade dagens meny färdig. Jag var lite mer skeptisk till alla ”abbon å gäddon” som vi skulle få, och önskade att vi skulle få någon fisk över huvudtaget, även en simpa dög i det skedet. Bara det hade fastnat någonting var det ok. Vi kom till nätet och började dra, halva nätet var tomt. Tomt som om det kommit upp ur dödahavet. Men så kom det i slutänden en simpa och två små braxar. Glädjen i båten var stor 🙂 Vi for iland och redde löst. Jag kastade upp fisken på land, så att om någon av holmens kissor ville ha fisk så fanns det bara att komma och ta för sej. Braxen hoppade och sprattlade på berget, Mathias skyndade sej dit och pajjade den tröstande och sa: Såja, såja lilla fiske… Jag stod och redde upp nätet och hann tänka, jamen jösses, lilla vän, hur ska de gå när vi börjar fiska och rensa, men så kikade han upp på mej och frågade: Mamma, ska vi koka den???
Jag skippade min tanke lika snabbt som den kommit, och förklarade istället att så små brax, de vill vi nog inte koka, men vi kan föra dem till moffas kissorna.
Att vara öppen med vad som finns på tallriken tror jag kan skona honom från att i framtiden mitt i allt själv komma underfund med att man verkligen äter djur. Jag vet inte, men jag tror, att det för många unga kan komma som en kollision i livet att mycket av det dom stoppat och stoppar i sej genom livet är djur. Då kan det vara sent att börja förklara varför det är så. Därför har jag valt, att från det att Mathias började äta kött också berättat exakt vad det är han stoppar i sej.
Kände mig lite svag och snorig under skidturen i går kväll, misstänkte nog att en släng av flunsa var på gång. Och mycket riktigt så har ”kran” varit vidöppen och ögorna vattniga idag. Att ”sjukskriva” sig har det dock inte varit tal om, SÅÅ sjuk är jag inte. Dessutom hade jag lovat en beställnig av kålrot och rödbeta till idag morgon så det var bara att pallra sig upp i arla morgonstund ty lovat är lovat. Jag kan ju inte låta Finland svälta bara för att jag är lite snuvig 🙂
Flislagret har också minskat raskt nu när det blev vintertemperaturer så jag blev tvungen att med kort varsel få ut flisningsentrepenören för att tugga lite ved idag också. Jag mistänker att det var tisdagens flispåfyllning som är orsaken till flunsan. Jag hade räknat med att fylla på flisen först på onsdagen men frugan kallade hem mig ur skidspåret på tisdagskvällen meddelandes att nu är silon tom. Jag bytte inte kläder när jag kom hem ute satte mig i traktorn våt av svett och blev nog lite frusen innan påfyllningen var klar.
Igår förmiddag var jag annars på en intressant föreläsning om betydelsen av växelbruk och kvävefixerande grödor, hade gärna tagit del av programmet på eftermiddagen också men hade styrelsemöte med Frilandsodlarna inbokat. Får väl idka lite självstudier i ämnet när nu föreläsningen gett lite att fundera på. Tar ”laptåppen” kryper under täcket och surfar vidare…….. jag har nog gjort mitt för idag……….prosit 🙂
Många gånger får jag frågan: Hur gammal kan ett får bli? Nu har jag i alla fall ett svar, ca 14 år, det vet jag eftersom Breda har gått ur tiden. Hon var en av de första fåren jag köpte när jag började med får. Jag köpte fem får, och tackorna som idag står i fårhuset har alla, någon av dessa fem som urmoder. En av de fem jag köpte, Blacka, fick framfall, så henne sparade jag inga lamm från efter att det uppdagades, men av de andra är hela besättningen uppbyggd på. Jag köpte då, i tidernas morgon också några andra tackor, för att komma över den magiska gränsen av 12 tackor för att kunna söka tackstöd, men dessa tackor visade sej inte vara någonting att avla på, de var hispiga, mindre, tokiga med lammen osv, så de slogs ut vart eftersom åren gick och de ersattes av lamm från dessa 5.
Nu har då Breda gått ur tiden. Hon var en fin tacka som lämnat efter sej massor av fina lamm som blivit nya avelstackor. De flesta av hennes lamm har varit stora, starka och överlag lugna. Hon lammade inte på senare år, men på den gamla goda tiden när hon var i sina glansdagar fick hon flera år fyra lamm, inget att längta efter egentligen, de blir ofta små och behöver flaskmatning för att över huvudtaget överleva, men inte Bredas lamm. Hon hade ordning på sitt. Hon stötte aldrig bort lamm, däremot kunde hon tro att alla lamm var hennes, vilket inte var bra sen när man skulle försöka få lammen till sin riktiga mor, när Breda varit och putsat och tagit hand om andras lamm ville inte de riktiga mödrarna ha sina lamm… Men sina egna lamm tog hon vara på mest helt själv. Hade hon fyra lamm såg hon till att alla fyra åt, putsade på dem alla, ingen blev lämnad. Det kan tackor göra ibland. Lämna lammen, klarar de sej inte så får det vara. Punkt. Men inte Breda, hon pysslade om sina lamm så hon inte riktigt hann med sej själv. De sista åren jag hade henne att lamma märkte jag att hon var för upptagen med sina lamm för att hinna med i svängarna. Hon missade ofta havren, tappade ull och blev allmänt stressad av alltihopa. Då fick det vara slutlammat för hennes del. Men skicka henne till slakt för det nändes jag inte. Hon fick bli ”barnflicka”. De första åren hon inte lammade kunde hon skena omkring och småsöka sina egna lamm ute på betet, ibland har det funnits något litet flasklamm som hon har lagt sina änglavingar runt, tagit hand om, väntat på när de andra gått osv. Senaste sommar har jag haft ett lamm som haft problem med andningsvägarna, hon får inte upp huvudet. Anstränger hon sej tutar och tjuter det om hennes lungor och hon orkar inte skena som de andra, hon har därför varit den utmärkta kompisen åt Breda, när de andra gått på långpromenad har de två ”stannat hemma”. Nu är det dock slut med fårens promenader kring holmen. Isen håller på att lägga sej, så nu är det endast fårhushagen de har att gå runt i. Men nu har bredas dagar tagit slut. När benen inte längre bär, kroppen säger stopp så finns det inga många utvägar kvar.
För mej är det en lång bekantskap som gått bort, men så är det, bara att konstatera att för varje dag kommer den dagen närmare när somliga inte längre finns. Så är det, och det går inte att ändra på. Jag har en hund också, Smile, en svart New Founland, hon är nu snart 12 år, hennes ben är inte pigga mer och hörseln snudd på borta, men det är samma med henne som med Breda, hon får vara kvar så länge hon orkar. Men en dag kommer den dagen när hennes tid här på jorden tar slut. Frågan är inte OM, utan NÄR… Det är ”bara” djur, men även mina djur, är mina vänner.
Summeringen av fjolåret tog så pass mycket tid att Bondbloggsuppdateringarna i övrigt över de dagliga görandena har lämnat lite på slarv. Man fastnar ju så lätt i olika ämnen och hamnar på sidospår när man går igenom gamla anteckningar och tittar på fotografier som tagits under året. Ska nu därför ge en kort resumé som information över vad som pågått de senaste veckorna.
Precis som hos Nisse så har snö fallit här i Solf så lite snöarbete har det blivit här också, ett par dagar har det dessutom blåst så pass kraftigt att snön på de öppna fältena flyttat på sig så det känns som om man fått skotta samma snö flera gånger. Av någon anledning blåser snön bort där den gärna kunde ligga kvar och samlas precis där man som minst önskar snö det vill säga framför hustrappan och på uppfarter. På åkrarna kunde däremot snön få ligga kvar orörd om det nu skulle råka bli så kallt att tjälen börjar växa. I vinter är marken våt och fryser säkert hårt ifall det blir kallt. Måttlig tjäle till en 30-35 cm djup kan många gånger vara bra för uppluckringen av jorden medan en tjäle på mer än 50 cm ofta leder till ett försenat vårbruk som då också ofta utförs för tidigt varmed tjälens uppluckrande effekt går till spillo då de tunga maskinerna åter packar till den våta jorden. I skogen däremot skulle man önska sig att marken frös till så att den bär traktor och virkeslass. Snön som föll på så gott som ofrusen mark har där effektivt förhindrat att marken frusit. Jag har nu försökt att med enbart traktorn köra spår i skogen för att packa till snön så att marken lättare fryser på de platser där jag ämnar gallra och längs några dikeslinjer vid planerade skogsdikesrensningar. Kunde konstatera att det nog är länge sen det varit så vått och mjukt i skogen så pass sent som i mitten av januari. Normalt brukar nog spåren frysa till efter några dagar men ännu har det varit så varmt och grundvattnet så rörligt att det inte lyckats, fick vid ett par tillfällen ta skopan på frontlastarn till hjälp för att komma bakåt till fast mark när traktorn hotade sjunka ner i mossen. På de platser där man gallrar är det ju möjligt att stabilisera körspåren med ris och toppar så att marken bär vid utkörningen. Längs transportsträckorna ut till skogsvägarna är det däremot svårare att på så vis få bärighet, man kan ju inte börja hugga från ändan vid skogsvägarna varje år.
I väntan på bättre skogsarbetsförhållanden så har jag ordnat till bokföringen, fördjupat mig i manualerna till nya installationer och lite smått startat odlingsplaneringen inför sommaren. Förutom årssummeringen i bloggen har jag också jobbat med sammanfattning av året för Frilandsodlarnas lokalavdelning av ÖSP’s räkning. Jag har också deltagit i grönsaksodlarnas årliga seminariekryssning som förutom information i aktuella teman också ger möjlighet till diskussion med yrkeskollegor öga mot öga. Det är ju lite glest mellan gårdar med grönsaksproduktion på friland så det blir inte ofta man träffas förutom vid dylika tillställningar. Odlarskaran har också en tendens till att krympa så det är oftast något färre deltagare för var år men en och annan ny bekantskap blir det också emellanåt. Blev lite extra uppmärksammad under årets kryssning då jag förärades titeln ”årets ansvarstagande odlare” för mitt arbete att trots motgångarna föra odlingen framåt både allmänt och på den egna gården samt för mitt engagemang i odlarföreningarna. Tycker nu inte att jag gjort något speciellt men har haft förmånen att samarbeta med duktiga ”team” så förhoppningsvis leder arbetet till att produktsäkerheten bibehålls och odlarnas arbete underlättas.
Snöandet har en god sida också, det har ju möjliggjort att jag kunnat ägna mig åt skidåkningen 🙂 Jag kom igång med träningen på allvar först den 6 januari så nu kämpar jag med att få ihop målsättningen om 300km på skidor innan årets första långlopp den 5 februari.
Det har tagit mig lite tid att få till fortsättningen på årssammanfattningen som i del I behandlade främst byggnadsverksamheten. Här är nu i alla fall en summering av en del av de övriga händelserna på gården……..
Den snörika vintern hade annars varit ypperlig för skidåkning så det var verkligen synd att jag hade så fullt upp att jag inte hann skida mer än vad jag gjorde. Lyckades i alla fall ta mig tid för deltagande i Varggrotteloppet, BotniaVasan här på hemmaplan och Tartu Maraton i Estland. Kallt var det också i skidspåret, då vi startade i Vörå var det under -20°C men det var ännu kallare vid starten i Estland trots att den flyttades fram en timme. Kvicksilvret låg väl vid -25 graders strecket vid starten men det blev något varmare under dagen. Har väl inte trott att det skulle vara möjligt att skida njutbart i så kallt väder men det gick bättre än väntat. Viktigt är det dock att disponera krafterna så att man orkar hålla farten ända till mål för kör man ”i väggen” våt av svett blir nog skidandet allt annat än njutbart. Och skidar gör jag ju inte för att nå topplaceringar utan för att det är roligt och för att hålla kroppen och konditionen i någorlunda gott skick inför odlingssäsongen.
Målgång i TartuMaraton, "medaljtösen" var inte riktigt pigg på att kramas...
Normala vintrar brukar också skogsarbete höra till mina vardagliga sysslor, men den snörika vintern och tidsbristen medförde att det inte blev något av det. Faktum är att också en hel del skogsutrustning fortfarande saknas efter branden. Alla virkeslager har nu tömts så nu i vinter hoppas jag att det så småningom skall bli så pass kallt att det går att köra i gallringarna.
Förutom skidresan till Estland så har det annars inte blivit några större utsvävningar under året. En 2 dagars trip till England gjordes dock för att slutföra planeringen av tvättlinjen. Jag har väl alltid räknat engelsmännen som lite dryga och konservativa men mina förutfattade bedömningar kom verkligen på skam. Personalen på fabriken jobbade hårt och flexibelt för att tillmötesgå mina önskemål och det råkade också vara soligt och varmt under besöket, också det kullkastade mina förväntningar om ett regnigt och kulet land.
Äntligen vår……..
Om nu vintern kändes lång och kall så så blev vårens ankomst desto intensivare. Den grunda porösa tjälen och uppehållsvädret under snösmältningen medförde att vi besparades från större översvämningar här i slättbygden.
Snösmältningen 8 april
Reparation av det brandskadade växthuset hade också framflyttats till varmare dagar för det är inte lätt att lägga plasten snyggt om det är kallt. Nu blev det ju hastigt varmt och växthuset behövdes för plantdrivningen så påskhelgen firade jag med plastbyte i ett underbart vårväder.
Plastbyte 24 april.
Vårbruket kom snabbt och bra igång då fälten torkade upp jämnt och fint i det fina vädret och avsaknaden av ”tjälahål” som annars brukar uppstå vintrar då snön på grund av blåst bildar drivor med nästan bar mark emellan drivorna. Dylika vintrar torkar marken upp väldigt ojämnt på våren då tjälen gått djupt på de ”snöfria” platserna, samma fenomen orsakar också okynneskörning med snöskotrar. Men den gångna vintern hade vi ingen vind som tömde åkrarna på snö så fick snön bara ligga orörd gick tjälen inte djupt trots det kalla vädret.
Vårplöjning
Jag var extra glad åt det fina stabila vårvädret i år då jag i avsaknad av egen såmaskin beslöt leja sådden av spannmål. Jag hade av ekonomiska skäl inte möjlighet att köpa ny såmaskin och likaså var jag lite fundersam över vilken typ av såmaskin jag skulle välja. Genom att hyra in andra jordbrukare med olika typers såmaskin för olika former av jordbearbetning kunde jag bilda mig en uppfattning om hur det fungerar i praktiken. I vår blev jordbrukarna häromkring snabbt färdiga med det egna vårbruket och det frigjordes kapacitet för entrepenadkörningar men en sen och våt vår är säkert situation en annan så en ny såmaskin står nog fortfarande kvar på inköpslistan även om det krasst ekonomiskt sett inte är en lönande affär.
Också sådd och plantering av grönsakerna förlöpte fint även om det ”harmar” att jag inte varit lite tidigare i farten då nu förutsättningarna för en tidig start fanns.
Morotssådd 9 maj.
Sommar!
Som trädgårdsmästare borde jag väl inte lägga upp följande bild, men visst har väl en vanvårdad gräsmatta också sina goda sidor 🙂 Hur som helst så beskriver den det underbara försommarvädret på ett talande sätt.
Två barnbarn i maskrosor 3 juni.
Rekordvarmt hade vi redan första veckan i juni då det som högst var +32°C. Den varma veckan innebar stora påfrestningar för de nyplanterade grönsakerna och främst löken stördes under rotningsfasen av värmen. Också resten av sommaren var varm även om vi inte nådde lika höga temperaturer.
Sommarkålsskörd.
Det vackra vädret höll i sig till början av augusti men sen började det regna och regnet fortsatte hela september och oktober. Skördeförhållandena var de besvärligaste sen 1992. Till all lycka blev november torrare än normalt så förhållandena förbättrades något. Värmen fortsatte också och säsongen samlade den högsta värmesumman jag kan dra mig till minnes. Det som förvånade mig mest var att vi inte hade någon hårdare nattfrost förrän till nyårsafton. För visst har vi haft varma höstar också tidigare men det brukar alltid vara någon vecka i slutet av oktober eller november som är så kall att det tar kål på all växtlighet. Men i år var det som sagt möjligt att skörda ända fram till den 30 december, något sådant har jag inte upplevt tidigare.
Grönsaksmarknaden.
Det var inte enbart regnet som ställde till det under slutskedet av säsongen, marknaden för grönsaker mer eller mindre kollapsade då det på grund av värmen producerades allt för mycket på för kort tid. När det gäller sallat så är den optimala skördetiden endast några dagar under varma perioder men i normala fall brukar tillväxten avta när det går mot höst och temperaturen sjunker. Den varma sensommarn och hösten ledde dock till att det som normalt brukar kunna skördas i sakta mak under en eller till och med två veckor nu borde ha skördats på 3 till 4 dagar. Så en del sallat hann inte skördas än mindre saluföras under optimala betingelser och till humana priser. Visst är det synd då man jobbat och skött odlingen för att sen när det blir skördedags konstatera att det inte finns avsättning. Om jag vid midsommartid skulle vetat att hösten skulle bli som den blev skulle jag gott ha kunnat senarelägga de sista sådderna så att skörden skulle ha infallit i oktober – november ty då fanns det avsättning. Men hur väl vore det inte om inte om fanns……
Alltför mycket skördefärdig sallat i september.
Nåjaa tror jag kommit till ändan av året nu. Nu lägger vi 2011 på hyllan och tar itu med planeringen av en ny säsong….
Vi hör till dem som vill ha kalvningar jämnt utöver året, istället för att ha en boom på våren och en på hösten. Det betyder ju då att vi har smått lite hela tiden. Nyaste tillägget i den brokiga skaran kom då Edam kalvade;
Nu har vi dock ett litet problem eftersom kalven helst sku få ett ”ostnamn” efter sin mor, men i år ska namnet börja på bokstaven J…. Så förslag på J-ostar mottages 😉
Yvonne, Agata och Ädisa har också kalvat, Ädisa bröt dock vår nyårskalv-tradition genom att försena sig några timmar från midnatt 😉
På bilden vilar Ivonne, Igata och Jädisa efter att ha blivit avhornade. Avhorningen sker under nedsövning och med hjälp av smärtlindring.Efter att de piggnat till igen, är de inte det minsta lilla reserverade emot oss vilket kunde vara fallet om vi hade avhornat dem utan bedövning.
En nyhet inom utfodringen ( i alla fall för oss) är kalvmyslin. De tre musketörerna på föregående bild, stred om maten då de fick påfyllning i mysliskålen. 🙂
Sen har vi ju då vår egen lilla ”kalv”. Allt som oftast är han hos fammo och faffa då vi är i ladugården, men ibland har vi honom också med oss. Då får han antingen vara i sin egen lilla kätte eller på tupplur i vagnen 🙂
