Kategori: Bondbloggen

Hemsidan! Vår älskade lilla hemsida!

Skärgårdens fårklubb har äntligen fått ut hemsidan på nätet! Jag är så glad, och nöjd! Att börja med en vision, en dröm om hur det kanske skulle kunna bli, och så blev den så mycket bättre.

Jag beskriver ofta saker och ting på mitt eget lilla vis, här är igen en sån beskrivning… Hemsidebygget kan man likna med att koka fisksoppa 😉 Först har man en bas, en kräftbuljong, inget köpt jox utan man har skalat och kokat, rensat och fixat. Sen lägger alla i någonting, lite potatis, morot, kålrot, palsternacka, purjolök, fänkål, selleri, kräftstjärtar och benfri fisk naturligtvis. Sen frågar man experten, vad kan man lägga i till för att få resultatet att stiga lite ytterligare, då hälls det i några burkar grädde, toppas med lite lite saffran och persilja så det blir det en ”salig soppa”, en riktig röra med ordning i! Ibland kan även de godaste råddåna vara de godaste 😉

Tack alla som varit med och rört i denhär grytan 🙂

På något vis kändes det att nu, kan man pusta ut ett litet slag, nu är den där, den skall visserligen byggas ut lite, underhållas och kompletteras ännu, men den är där i alla fall. Men, egentligen är det nu det börjar… I denna internetvärld vi lever i så finns man nästan inte som klubb, förening, företag, osv osv… om man inte har en hemsida på nätet. Men nu finns vi alltså i allra högsta grad. Pusta ut, sidan finns, men i nästa andetag, vad skall vi hitta på härnäst? 🙂

Som jag tidigare berättat har jag ensilagebalarna på vinden i fårhuset. Därifrån går det smidigt att ge mat, problemet jag stötte på med en gång var, att om balen är lite våtare och tyngre är det snudd på omöjligt att få den rullad så man får åt sej av den. Golvet är halt, balen är tung och hon som skall försöka rulla den är ca tre äpplen hög. När jag satte upp flera balar radirad, gick det någorlunda när man klättrade upp på balen, la ryggen mot följande bal och pressade med benen, fick man den bara lite utrullad gick det medsamma lättare sen. Men, det är inget man orkar hålla på med i längden.

Summa summarum, jag behövde… nånting…  Men, vad? Det finns alla världens fina dyra mojänger ute på marknaden, balrivare, balskärare och allt vad det heter. Ena klyver, andra skär, tredje sågar och fjärde hackar mos osv… Men jag ville inte ha en stor tymplig maskingrej, som kan gå sönder stup i kvarten, grejjen skall gå att ta bort när den inte används, ifall jag inte vill ha balarna uppe ska de gå enkelt att flytta mojängen, och inga rälsar å jox i taket, nej så enkelt som möjligt ska det va, och gärna så jag kan få balen rullad så jag får ensilaget nära att släppa ner till båda borden. Summan av kardemumman jag ville ha en balrullare. Och var hittar man en sån då? Antagligen är jag väl den enda som vill rulla på mina balar fram och tillbaka, så då hjälper det nog inte hur ”välsorterad” en butik än är… Men, om de inte finns, går det väl att laga…

Jag redde ut för pappa om min ide. ”Ungefär såhär lång, gärna med ett handtag, å krassar i andra ändan, lite som den där röjvass krassen du lagade iförromsomras, fast med längre handtag och mindre, fast längre skaft.”

Och simsalabim, någon dag senare var den på vinden i fårhuset, min balrullare 🙂 Leveranstiden var lagom, prislappen saknades och det var exakt en sån som jag ”beställde” 😉

Man swingar till och dramar in piggarna i bollen, så långt på baksidan som man får den, känner efter att den sitter bra, känner lite om de går att dra, annars så stiger man med ena foten halvvägs upp på balen och hänger sej bakåt, då brukar den mest tunga balen nog börja rulla. Blir de kris nångång får jag väl sätta block i tåg, men de tror jag inte ska behövas 🙂

Det är bara att konstatera att det inte alltid behöver vara så invecklade grejjer för att det skall fungera bra.