Bondbloggen – Sida 238

Plöjningen påbörjad.

Inledde idag höstplöjningen på åkern där havren odlades i år (förövrigt samma åker som jag vårplöjde när Lördax ringde upp i maj). Hade hoppats kunna plöja denna åker medan det var lite påfruset då det fanns en hel del lång otröskad halm på de platser som drabbades av liggsäd. Det brukar nämligen gå bättre att plöja om den otröskade halmen är något ihopfrusen så att den inte så lätt trasslar in sig i plogen. Nu hann det tina upp igen innan jag hann dit men det gjorde ingenting för det gick väldigt lätt och bra att få till en snygg plöjning. Det visade sig nämligen att spillsäden från tröskningen grott och vuxit till sig så bra under den långa varma hösten att den band ihop långhalmen så att det mera påminde om plöjning av en ettårig vall än en stubbåker.

Fukten i jorden var också lagom så det var inget problem med att jorden skulle fastna på vändskivorna. Allt detta bidrog till att plogen gick lätt och det är ju tacksamt nu när bränlet är så dyrt. De jordarter jag har brukar annars ha en benägenhet att fastna på vändskivorna om inte jorden är genomfuktad.
Vändskivor av plast lär fungera bättre på dylika jordar men dom var inte så allmänna då när vi köpte plogen. Jag har inte så steniga åkrar men vi var ändå lite osäkra på plastvändskivornas slitstyrka så valet föll på normala stålvändskivor då när det begav sig. Numera har ju också vändskivor av plattstål börjat användas men dem har jag ingen erfarenhet av heller. Undrar hur dom beter sig på vidhäftande jordar?

Kanske kan bloggläsarna dela med sig lite om erfarenheter av olika vändskivematerial?

Markkartering

Jord är ingen homogen massa som är likadan överallt. Framförallt näringsinnehållet varierar mycket dels beroende på markens egenskaper i sig och dels beroende av hur mycket man gödslar och vad man odlar.

Därför behöver man med jämna mellanrum göra en analys av markens näringshalt, en sk. markkartering. Både stödsystemet och sunt förnuft säger att man tar en analys av varje åkerlapp minst vart femte år och i mitt fall är det nu fem år sedan senaste kartering. Det betyder att jag tillbringar ett par dagar med att gå runt på åkrarna, vilket ju inte är så dumt egentligen. En liten stressfaktor infinner sig eftersom jag borde få proven tagna innan marken fryser till och det börjar sjunga på sista versen vad gäller den saken.

Provtagningen sker med en speciell provtagningsborr. Man tar en massa delprover här och där på åkern, sen blandas delprovena och från blandningen tar man ut ett samlingsprov som får representera hela skiftet. När alla burkar är fyllda skickas de till ett laboratorium för analys. Fast snål som jag är brukar de få stå på värmepannan för att torka nån vecka innan de skickas iväg . Det är ju onödigt att betala porto för en massa vatten.

För några år sedan deltog jag i en kurstillställning där bl.a. en kille från ett av de laboratorier som analyserar våra markprover deltog. Han uttryckte vissa klagomål över att många jordbrukare inte fyller provtagningsburkarna ordentligt, det blir helt enkelt lite för lite jord för att kunna göra en tillförlitlig analys. ”Varför kan ni inte sätta ordentligt med jord i burken?” undrade han. En jordbrukare för Nivala svarade: ”Nå, åtminstone hos oss är odlingsmark så pass dyr numera att man inte nänns sända bort mer av den än vad som är absolut nödvändigt.”

Kom ihåg tävlingen!

Förra veckan utlyste vi en ny tävling här på Bondbloggen. Du har ännu tid fram till nästa måndag (28.11) att delta i tävlingen. Du kan vinna både en Bondbloggen-tygkasse och en Bondbloggen-mössa med varmt foder. Tävlingen och instruktionerna hittar du här!

Parasiter

Bland fåren härjar det ständigt lite odjur. Som tur är har jag inte haft besök av större odjur, men de små räcker minsann till. All sorters inälvsparasiter, fästingar och annan ohyra är någonting man kämpar med i princip alla dagar. Planering av betesgången är viktig för att slippa undan de värsta skoven av inälvsparasiter. Redan nu planerar jag nästa års betesgång, och efter slaktningen får man veta svart på vitt hur bra eller dålig man varit på årets betesplanering och hur maskmedelsgivorna skötts. Jag har mina små aningar om slaktarens utlåtande, han som vet och ser i samband med slakten, exakt hur fåren mått.

Det är svårt att få ordning på inälvsparasiterna om man en gång ”släppt det för långt” och fått invasion av besvärliga sorter. Sådant man inte ser och kan bekämpa med en gång är svårt att få grepp om. Har fåren fästingar går det att ge dem medel mot fästingar och någon tid senare ser man att de blivit av med krypen. Men inälvsparasiterna ser man naturligtvis inte och det gör det knepigare att veta om man skall ge maskmedel, hur ofta man skall ge, vilken sorts medel man behöver osv… Rekommendationer finns det ju och ofta får man förlita sej på dem, men det kan också visa sej att om man flyttar runt fåren, att det skulle behövas nya doser, fåren drar omkring och sprider ut parasiter fast man tror de är näst intill parasitfria… Att ta ”träckprov” och skicka för analys är en lösning på inälvsparasitproblemen. Skena från bete till bete, en plastburk skit här och en plastburk skit där är antagligen det säkraste sättet att få veta hur fåren mår på insidan.

Nu är det ju inte så att alla inälvsparasiter är farliga, men det kan ju vem som helst räkna ut att får med så lite parasiter som möjligt är de som hålls friskast, växer bäst och mår bäst.

Underhåll.

I brist på lämpliga utrymmen och verktyg har traktorunderhållet inskränkts till det allra nödvändigaste som smörjning och filter- & oljebyten. Småfel och dylikt hade jag tänkt spara tills säsongen är över och plöjningen klar. Men se nu gick det inte längre eller det kunde ha gått med lite påfyllning av kylarvätska men då hade nog risken att fläktvingarna flugit in i kylaren varit överhängande. Det hade resulterat i tvärstopp och ännu dyrare reparationer. Så på söndagen då marken var frusen tyckte jag att det kanske var bäst att se över traktorn så att den är i skick om det skulle råka sig så att man fortfarande kunde inleda plöjningen.
Hur det blir men den saken återstår att se men väderrapporten utlovar regn och upp till 7 plusgrader neråt veckan. Natten till söndag var det dock närmare -8 grader och marken frös ganska rejält trots att det inte var kallt så många timmar. Hade förberett reparationerna med att ta hem reservdelarna tidigare då jag konstaterade att vattenpumpen börjat läcka och fläktvingarna blivit lösa på grund av att lagringen slitits. Andra reparationer som fanns på agendan var ny ljuddämpare, startmotor och en del till hydrauliska lyften.

Foto0470 — Gamla ljuddämparen, vattenpumpen, nya startmotorn och lyftarmen.

Bättre sent som alltid

Som den notoriska uppskjutare man är så går man ibland på vissa nitar. Jag kände så väl igen Christers skrift om maskiner som man i sista stund räddar undan Farbror Frost, och tyvärr nästan ännu bättre bekannt är jag med manicker som Farbror Frost tar med sig till andra sidan.

Nu skall vi dock inte tala om frostskador utan om hur man gör sig extra jobb i slutändan genom att skjuta upp det enkla tills det blir svårt.

Viibåskan nämligen!

Jag är faktiskt inte ens säker på om det rätta floranamnet är Videbuske men hur som helst så trivs dessa växter vansinnigt bra i åkerdiken. Samma gäller även åkrar som inte odlas som tas över på några år av dessa snabbväxande växtmarodörer. Detta är förvisso inget problem på själva odlingsjorden eftersom den ju brukas men på dikesrenarna blir problemet desto större. Förr i världen brukade man spruta Hormoneste (dagens MCPA) på buskarna och det förpassade dom snabbt till bättre växtmarker, men nuförtiden får man ju inte använda växtskyddsmedel annat än på åkergrödor (vilket förstås är bra) så den metoden är historisk.

Återstår alltså mekanisk röjning. Det finns en typ av mobil giljotin som entreprenörerna använder som är snabb och effektiv men förstås inget för den vanliga husbondens pengbörs. Utöver detta så finns diverse kedjeaggregat som kan användas men inte heller dom lönar det sig att skaffa för eget bruk. Återstår – motorsågen, muskelkraft och lunningsgrip. En modernare variant av Jussi, kärret och gräftan, men lika bökig. Om man är en duktig bonde med framförhållning så tar man bort buskarna snabbt och behändigt kanske vart tredje år, eller så gör man som jag och väntar 20 år tills dikeslaget börjar klaga på uteblivet vattendrag i diket.

Trots att längden på diket som skulle röjas bara var ca 100 meter så gick det åt flera korta höstdagar innan det var klart. Ingen blod och inga tårar men desto mera svett producerades nog som biprodukt, men konstigt nog blev det klart innan snön kom. Detta förmodligen mest beroende på vinterns ovanligt sena ankomst i år, med normal vintertidtabell hade man väl nog pulsat på där i snön och tyckt synd om sig själv.

Det är som ordspråket säger, av dumt huvud lider kroppen. Fast led vet jag inte om den gjorde, det heter ju att motion är nyttigt.

Sätter in två bilder på projektet i bästa ”Makeover-stil” En ”före” och en ”efter” bild