Bondbloggen – Sida 239

Kålrötter…….

….har upptagit en stor del av vår tid idag. Kålrötter, liksom morötter och rödbetor, hör ju julen till så nu upplever vi en topp i efterfrågan även om den inte är lika märkbar som tidigare. Att göra egna kålrotslådor från grunden verkar bli alltmer sällsynt, istället tyr sig konsumenterna till förberedda kålrotspureer och industriellt framställda lådor. Och visst förstår jag dem, på så vis sparar man tid och till och med pengar till annat inför julen. Sen är det ju inte alla som kan göra lådor längre heller. Men inte finns det ”fabrikslådor”att köpas som kommer ens i närheten av till exempel min mors lådor vad gäller smaken, det är det bara att konstatera. Så jag hoppas att hon rör ihop några lådor i år också, jag får väl se till så att råvaror finns tillgängliga 🙂
Förövrigt så har jag dock noterat att åtgången på kålrötter stigit övriga tider på året, där har vi väl nog bland annat kockarna i restauranger och på TV att tacka för att de framhållit de förträffliga rotsakerna som numera oftast ugnstekta förgyller middagen.

Kålrötter har vi ännu kvar en del av på åkern men väderrapporten ser lovande ut vad gäller fortsatt skörd så förhoppningsvis kan vi ännu fylla på lagren. Det är dock ett drygt handarbete med kålrötterna och fordrar flitig användning av kniven. Skördemaskinen jag har lånad klarar inte av kålrötterna så dom skördar vi för hand och förputsar på åkern. Innan de förpackas och säljs tvättar och putsar vi dom ytterligare en gång för att kontrollera att dom är friska och fria från spår efter rotmask. Kålrötter är nämligen inte enbart omtyckta av julfirare utan också bland annat kålflugans larver gillar dem under växtsäsongen.

I år missade jag lite med växtskyddet då det var bråttom med så mycket annat just då när kålflugan var aktiv, ett tag såg det ut som om det inte skulle bli några kålrötter överhuvudtaget men även här har den varma långa hösten varit till stor hjälp. Jag är ingen vän av kemiska växtskyddsmedel så jag försöker minimera användningen med att bekämpa ohyran så exakt som möjligt eller vad gäller kålflugan så försöker jag bespruta just då när flugan börjar lägga ägg. Äggen är dock små och svåra att hitta och ibland söker man i fel ända av fältet. Förebyggande åtgärder såsom att så sent (oftast till midsommar) för att undvika den största risken för angrepp av jordloppor och den lilla kålflugans första generation är en metod jag använder mig av. Brukar också så lite rovor här och där då kålflugorna verkar att tycka bättre om rovor än om kålrötter och oftast hittar man de första äggen på rovorna så man vet när angrepp är på gång. Har också försökt använda täckväv men den försämrade kålrötternas kvalitet och ledde till större problem med svampsjukdomar. Så helt utan kemisk bekämpning vill det inte riktigt gå att odla kålrötterna, kritiska tidpunkter är i början av juli då stora kålflugan angriper och oftast i början av augusti då lilla kålflugans andra generation är på gång. I år kom dock lilla kålflugans andra generation dock redan i slutet av juli, kanske på grund av det varma vädret, så jag missade deras bekämpning. De lade dock största delan av äggen på de största plantorna så nu tack vare den varma hösten är det dom små plantorna som hunnit växa till sig och som jag kan skörda. Ett större svinn får jag dock räkna med för visst finns det angrepp på de flesta i större eller mindre omfattning beroende på var på åkern de vuxit. Kålrötter med röd nacke odlas i Sverige och Norge men är inte populära här i Finland, jag har dock en aning om att de inte är lika utsatta för angrepp av kålflugan så jag tänker försöka så lite av dem nästa år för att testa.

På tal om kemisk bekämpning så fick jag idag en kopia av tullaboratoriets analyser av bekämpningsrester i de prover som togs i sommar, de var som väntat helt fria från märkbara spår av bekämpningsmedel. Det hade jag också väntat mig ty sallaten och bönorna som var de produkter som testades i år hade inte heller besprutats med några växtskyddsmedel. Nitrathalten i sallaten var också endast hälften av den maximalt tillåtna mängden så det tyder också på att gödslingen varit rätt doserad.

Kommer ihåg mannen som vid ett marknadstillfälle för många år sedan beklagade sig över att kålrötterna i butiken var så kraftigt besprutade att det gav bismak åt rötterna. Han frågade om mina rötter också blivit besprutade? Ärligt svarade jag ”joo, men så lite som möjligt”. Han hävdade att det nog kändes på smaken om dom besprutats och bad om ett smakprov, efter en stunds tuggande konstaterade han att dessa nog inte fått mycket ”gift” för främmande bismak kunde han inte finna utan dom smakar som kålrötter skall smaka och köpte en säck.
Själv äter jag gärna kålrötter och det gjorde också Erik, fällde en liten tår idag under kålrotsputsningen då jag mindes hans min den gången då jag skjutsade flickornas skolkamrater till skolan efter skolskidningen. Erik var väl en 3-4 år gammal och satt i framsätet och åt kålrotsstavar, på vägen till skolan räckte jag påsen åt de äldre flickorna i baksätet och bjöd dem att ta åt sig, ”tycker int om” sa dom i baksätet varpå Erik vände sig om och såg på dem med en för mig oförglömlig min som om han menade att ” vad är ni för ena som inte tycker om kålrötter”.

Foto0471 — Putsning av kålrötter till försäljning.

Plöjningen påbörjad.

Inledde idag höstplöjningen på åkern där havren odlades i år (förövrigt samma åker som jag vårplöjde när Lördax ringde upp i maj). Hade hoppats kunna plöja denna åker medan det var lite påfruset då det fanns en hel del lång otröskad halm på de platser som drabbades av liggsäd. Det brukar nämligen gå bättre att plöja om den otröskade halmen är något ihopfrusen så att den inte så lätt trasslar in sig i plogen. Nu hann det tina upp igen innan jag hann dit men det gjorde ingenting för det gick väldigt lätt och bra att få till en snygg plöjning. Det visade sig nämligen att spillsäden från tröskningen grott och vuxit till sig så bra under den långa varma hösten att den band ihop långhalmen så att det mera påminde om plöjning av en ettårig vall än en stubbåker.

Fukten i jorden var också lagom så det var inget problem med att jorden skulle fastna på vändskivorna. Allt detta bidrog till att plogen gick lätt och det är ju tacksamt nu när bränlet är så dyrt. De jordarter jag har brukar annars ha en benägenhet att fastna på vändskivorna om inte jorden är genomfuktad.
Vändskivor av plast lär fungera bättre på dylika jordar men dom var inte så allmänna då när vi köpte plogen. Jag har inte så steniga åkrar men vi var ändå lite osäkra på plastvändskivornas slitstyrka så valet föll på normala stålvändskivor då när det begav sig. Numera har ju också vändskivor av plattstål börjat användas men dem har jag ingen erfarenhet av heller. Undrar hur dom beter sig på vidhäftande jordar?

Kanske kan bloggläsarna dela med sig lite om erfarenheter av olika vändskivematerial?

Markkartering

Jord är ingen homogen massa som är likadan överallt. Framförallt näringsinnehållet varierar mycket dels beroende på markens egenskaper i sig och dels beroende av hur mycket man gödslar och vad man odlar.

Därför behöver man med jämna mellanrum göra en analys av markens näringshalt, en sk. markkartering. Både stödsystemet och sunt förnuft säger att man tar en analys av varje åkerlapp minst vart femte år och i mitt fall är det nu fem år sedan senaste kartering. Det betyder att jag tillbringar ett par dagar med att gå runt på åkrarna, vilket ju inte är så dumt egentligen. En liten stressfaktor infinner sig eftersom jag borde få proven tagna innan marken fryser till och det börjar sjunga på sista versen vad gäller den saken.

Provtagningen sker med en speciell provtagningsborr. Man tar en massa delprover här och där på åkern, sen blandas delprovena och från blandningen tar man ut ett samlingsprov som får representera hela skiftet. När alla burkar är fyllda skickas de till ett laboratorium för analys. Fast snål som jag är brukar de få stå på värmepannan för att torka nån vecka innan de skickas iväg . Det är ju onödigt att betala porto för en massa vatten.

För några år sedan deltog jag i en kurstillställning där bl.a. en kille från ett av de laboratorier som analyserar våra markprover deltog. Han uttryckte vissa klagomål över att många jordbrukare inte fyller provtagningsburkarna ordentligt, det blir helt enkelt lite för lite jord för att kunna göra en tillförlitlig analys. ”Varför kan ni inte sätta ordentligt med jord i burken?” undrade han. En jordbrukare för Nivala svarade: ”Nå, åtminstone hos oss är odlingsmark så pass dyr numera att man inte nänns sända bort mer av den än vad som är absolut nödvändigt.”

Kom ihåg tävlingen!

Förra veckan utlyste vi en ny tävling här på Bondbloggen. Du har ännu tid fram till nästa måndag (28.11) att delta i tävlingen. Du kan vinna både en Bondbloggen-tygkasse och en Bondbloggen-mössa med varmt foder. Tävlingen och instruktionerna hittar du här!

Parasiter

Bland fåren härjar det ständigt lite odjur. Som tur är har jag inte haft besök av större odjur, men de små räcker minsann till. All sorters inälvsparasiter, fästingar och annan ohyra är någonting man kämpar med i princip alla dagar. Planering av betesgången är viktig för att slippa undan de värsta skoven av inälvsparasiter. Redan nu planerar jag nästa års betesgång, och efter slaktningen får man veta svart på vitt hur bra eller dålig man varit på årets betesplanering och hur maskmedelsgivorna skötts. Jag har mina små aningar om slaktarens utlåtande, han som vet och ser i samband med slakten, exakt hur fåren mått.

Det är svårt att få ordning på inälvsparasiterna om man en gång ”släppt det för långt” och fått invasion av besvärliga sorter. Sådant man inte ser och kan bekämpa med en gång är svårt att få grepp om. Har fåren fästingar går det att ge dem medel mot fästingar och någon tid senare ser man att de blivit av med krypen. Men inälvsparasiterna ser man naturligtvis inte och det gör det knepigare att veta om man skall ge maskmedel, hur ofta man skall ge, vilken sorts medel man behöver osv… Rekommendationer finns det ju och ofta får man förlita sej på dem, men det kan också visa sej att om man flyttar runt fåren, att det skulle behövas nya doser, fåren drar omkring och sprider ut parasiter fast man tror de är näst intill parasitfria… Att ta ”träckprov” och skicka för analys är en lösning på inälvsparasitproblemen. Skena från bete till bete, en plastburk skit här och en plastburk skit där är antagligen det säkraste sättet att få veta hur fåren mår på insidan.

Nu är det ju inte så att alla inälvsparasiter är farliga, men det kan ju vem som helst räkna ut att får med så lite parasiter som möjligt är de som hålls friskast, växer bäst och mår bäst.

Underhåll.

I brist på lämpliga utrymmen och verktyg har traktorunderhållet inskränkts till det allra nödvändigaste som smörjning och filter- & oljebyten. Småfel och dylikt hade jag tänkt spara tills säsongen är över och plöjningen klar. Men se nu gick det inte längre eller det kunde ha gått med lite påfyllning av kylarvätska men då hade nog risken att fläktvingarna flugit in i kylaren varit överhängande. Det hade resulterat i tvärstopp och ännu dyrare reparationer. Så på söndagen då marken var frusen tyckte jag att det kanske var bäst att se över traktorn så att den är i skick om det skulle råka sig så att man fortfarande kunde inleda plöjningen.
Hur det blir men den saken återstår att se men väderrapporten utlovar regn och upp till 7 plusgrader neråt veckan. Natten till söndag var det dock närmare -8 grader och marken frös ganska rejält trots att det inte var kallt så många timmar. Hade förberett reparationerna med att ta hem reservdelarna tidigare då jag konstaterade att vattenpumpen börjat läcka och fläktvingarna blivit lösa på grund av att lagringen slitits. Andra reparationer som fanns på agendan var ny ljuddämpare, startmotor och en del till hydrauliska lyften.