…är två namn som ”de äldre” förknippar med risk för nattfrost. Kanske med visst fog för visst var det nära även i år. I går morse visade väderstationsmätaren +3 grader mellan klockan 5 och 6 och i morse +1,9°C. Mätaren befinner sig på närmare 2 meters höjd så närmare marken är det oftast lite kallare. I morse var det så pass kallt att jag vid ½6-tiden kunde notera lite rimfrost i dikena på ställen där det fanns mycket gammalt gräs och även i sallatslandet hittade jag enstaka tecken på nattfrostskador så visst var det nära.
Väderstation har en alarmfunktion som skickar varningssignal när temperaturen sjunker till angett värde (för tillfället satt till +1°C). Blir det nattfrost är det bara att pallra sig upp ur den varma sängen och börja täcka (om man inte gjort det kvällen innan) eller frostskyddsbevattna de frostömma grödorna. Trots tekniska hjälpmedel och alarmfunktioner vill det ju gärna bli så att man sover lite lättare de perioder då väderrapporten hotar med risk för nattfrost. Ett öga håller nog lite koll på om det är mulet eller om vinden rör om kvistarna på björken utanför sovrumsfönstret.
Kategori: Bondbloggen
Out off office !
Då blev det paus i arbetet, var jag har spenderat min sommar och hoppar härefter in efter behov. Nu är det tröskandet som kallar. MEN varför skall det alltid börja och regna då säden mognar? Jag tror jag kommer att ta fram tröskan nästa år efter vårbruket eller mitt på sommaren om växten lider av torka 😉 Nåja, skämt och sido, visst är det ju helt klart att vädret blir lite ostadigare då vi går mot höst.
Igår var det då dags.
Aldrig har vi varit så oförberedda inför höstbruket, det liksom blev att ta det hela på talang denna start. Oljan i tröskan var obytt, torken var ostädad osv., men bra gick det. Som tur hade Kenneth redan i ett tidigare skede beställt hem oljefilter, luftfilter och så var det dags att också byta de 4 luftfiltrena som filtrerar luften inne i hytten.
Vi hade nu gått och väntat på att det skulle bli uppehåll en längre tid så att vi skulle kunna tröska bort vår nyinförskaffade kornsort, Wilde. Vi sådde ca 6ha på våren av Wilde, vilket är en betydligt tidigare sort än Annabell som vi också odlar, men nu tänkte vi byta sort och därför också tröska den som första sädesslaget för säsongen för att minimera riskerna att det blandas med vete i det kommande utsädet för nästa år.
Det var sent på eftermiddagen, jag tror runt 15 tiden, mitt uppe i allt annat arbete som det slog oss – månne det skulle gå att tröska? Åkade en sväng till åkern och konstaterade att det var bara att köra igång. Det är ju just dessa gånger som man ”bannar” över att något har blivit ogjort – oljebyte! Så blev det uppdelning av arbete, Kenneth bytte oljan i tröskan och jag städade torken.
Kl. 18.30 såg det ut såhär:
Början bra, men nu önskar jag, och säkert många andra bönder uppehåll. Varmt, soligt och en aningen vind ser jag framemot att meteorologerna visar på kartan sådär 4 veckor framöver. Tack! 🙂
Döden
”Den där e död den! ” sa Mathias 4 år med runda ögon, och petade lite på det döda lammet med stöveln, mer nyfiken och intresserad än rädd!
Sant va det, ett dött lamm.
Själv har jag sett både det ena och det andra så det är mer ett ”jaha”, än en katastrof när man skall hantera döda djur. Redan som liten var jag med och petade på döda djur när det var älg och hjortjakt, och senare har jag fått vara med om slaktningar av kor, får och grisar med allt vad det innebär, så man spänner sej inte så värst när ett lamm dör. Men, jag kan förstå att det kan vara obehagligt för en som inte är van.
Anledningen till bortfallet har jag inte riktigt klurat ut ännu. Det händer sej ibland att något lamm dör, men vad det beror på behöver inte vara helt självklart. Det finns så många inälvsparasiter, maskar, leverflundror och allt vad det heter som kan leda till döden för fåren. Börjar man fundera över vad allt som kan hända blir man nästan mörkrädd och vill ha dem hemma, inne så att inget händer dem, men det fungerar ju inte det heller. Dom kan bryta ben, dom kan kväva sej om dom glufsar i sej ett äppel för hastigt, dom kan föräta sej på havre och andra godsaker och bli trumsjuka, dom kan även dö av vitaminbrist och giftiga växter. Så när det dör ett lamm och man står där och funderar vad som kan ha hänt har man en liten lista att gå igenom…
Nåja, sånt händer som sagt, och orsaken har jag inte riktigt klar. Den här tiden på året står man inte och tittar och undersöker så värst länge, utan man söker nog upp en bra begravningsplats det snaraste och får begravningen undanstökad, lamm får man nämligen gräva ner själv, men om det dör äldre djur skall de föras bort för undersökningar och bränning.
Systemet förstår jag, även om jag kan tycka att det är lite onödigt att köra döda djur kring hela Finland. Har man ingen bra begravningsmark och grävmaskin så man får ner ett djur ordentligt så är det ju bra att det finns, men i övrigt friska djur som man kan klarställa en orsak till dödsfall för är det kanske lite väl att frakta runt.
Det där med att gräva ner ordentligt skrev jag med åtanke att det finns djur i skogen som nog minsann också kan gräva. Storyn kring det går som så: Det var en gång en hjort som gick ner sej i isen en vår, kanske typ 10 – 12 år sedan. När sedan isen släppte rak hjorten iland nära en sommarstuga, efter diverse telefonsamtal och konsulterande kom de inblandade överens om att hjorten skulle grävas ner. Sagt och gjort. Det var stenigt och besvärligt där det skulle grävas, men ner kom den, två dagar senare var gropen uppgrävd och inte ett spår syntes av hjorten.
Därför gräver vi ner döda djur med grävmaskin, yngre alltså, gamlingar har jag inte haft som dött hemma. Någon har det försvunnit någon gång, sånt händer också, även om det är mycket ovanligt, dör dom när dom är ute på bete och man är och kollar en gång i veckan, eller ibland med längre tid emellan om vädret är stormigt, kan det hinna ”försvinna”. Med försvinna menar jag att grävlingar, örnar och andra asätare fått sej ett skråvmål. Det går otroligt fort.
Sådan är naturens gång, bara att acceptera, grym, men sann.
Pest eller kolera.
Så här sommartid när det ännu är varmt är det svårt klä sig rätt vid arbete i regnväder och fuktiga grödor. Det är som att välja mellan pest och kolera om man vill bli fuktig av regn eller svett. Ibland har man stor del av garderoben i hytten, tidig morgon när det ännu är kallt föredrar man galonbyxor och stövlar men någon timme senare är det kanske dags för arbetsskor och lättare klädsel. Jag får dock lätt ”trötta ben” av gummistövlar när det är varmt så hellre går jag med våta arbetskor. Det värsta är dock att hållbarheten blir lidande då man blöter ner lädret.
Attitydproblem
Förra veckan kalvade Fideli (som fick Aftonstjärna i fjol). Årets kalv blev en pigg och amper liten kviga som kommer att göra sin mor gråhårig i förtid och förmodligen också ta över ledningen i flocken på sikt. Vi bestämde att hon får heta Attityd, eftersom hon har gott om den varan.
Normalt brukar kalvarna hålla sig rätt stilla de första dagarna. Mamman för dem lite vid sidan om gruppen, kalven lägger sig ner, mamman går iväg för att äta och kalven rör sig inte ur fläcken innan mamman återvänder. Attityd sjuder dock av självförtroende och verkar inte tro att det finns nånting i hela världen som skulle kunna rå på henne. När Fideli gått iväg sover Attityd en stund och sen ger hon sig iväg på egna upptäcktsfärder. Jag har redan fått hjälpa Fideli att leta efter henne vid ett par tillfällen och man hör flera gånger om dagen att Fideli går runt i hagen och lockar på sin försvunna kalv. Attityd svarar nämligen inte heller på mammas rop om hon inte är hungrig, så Fideli har inget annat val än att leta.
Redan under första levnadsdygnet var hon inbegripen i sitt första slagsmål. Attityd hade på lite vingliga ben begett sig på strövtåg och slagit sig ihop med ett par kalvar som var födda i våras. En av de äldre kalvarna, Cherie, kände tydligen ett behov av att markera sitt övertag och gav Attityd ett par stötar i sidan. Attityd vände sig om och skallade Cherie direkt! Bara för att man är liten och inte riktigt hålls på benen ännu måste man inte tåla vad som helst. Inte illa med tanke på att Cherie är två månader äldre och betydligt större och starkare. Det är gott gry i den lilla damen.
Men oavsett hur mycket girl power man har måste man vila ibland.
Tröskantider
Så va d då tröskantider. Inte för mej, det lilla jag har att tröska är inte på nära färdigt ännu, men det finns dom som har börjat. Med egna ögon kunde jag igår, söndag, konstatera att en tröska i alla fall fått börja jobba, tröskan såg jag inte, för det regnade här igår, men tröskat va de. Tidigt, var det första som slog mej, eller är det jag som är ute och cyklar?
Det där med spannmål är verkligen inte min grej. Jag har lite egen havre, bara det lilla fåren behöver. Antagligen går jag back med att ha egen havre. Skulle jag räkna ihop vad det kostar att tröska, köras över till kirjais med pråmen för och få det torkat hos ”grannen”, torkandet och sen hemkörandet igen, så skulle det antagligen bli billigare för mej att köpa det jag behöver. Anledningen till att det blivit att så lite havre är att jag fick Mats gamla sampo när han köpte en annan, och så är det hälsosamt för åkrarna och så vidare…
På något vis är det lite med tröskandet som med ensilageskördandet och vårbruket, när en har börjat, börjar det klia så mycket i de andras fingrar att det inte går att låta bli och vänta. Men d bör man göra, i alla fall tills det är skördanfärdigt, även om grannen bolmar på betyder det ju inte att man själv måste ut på åkern 😉
Men med första tröskan på gångs är det bara att konstatera än en gång att jo, hösten är snart här. Sommargrannarna flyttar in till städerna och kvar blir några väderbitna urinvånare. Snart, ännu finns det sommar kvar, och även jag, som tycker om vintern, tycker att man skall njuta av allting lite extra nu så länge det finns värme och sommargäster kvar.