Önskas diskussion? Diskussionen slut!

Så brukar det heta då fullmäktige sammanträder och nu har också fullmäktiget på Torp Svedjebäck fattat sitt beslut för i år. Det krävdes långa enpartsförhandlingar i år och räknemaskinen har säkert förbrukat sammanlagt en KWh men nu är det klart. Det kommer att odlas 100% spannmål, fördelat på hälften havre, hälften vete.

Valet är inte solklart men helt klart gav fjolårets netto på vete mersmak och eftersom jag av odlingsföljdsskäl bara kan odla vete på ca halva hemmanet var det valet enkelt. Andra halvan gav mera huvudbry. Rypsen var utesluten även den av växtföljdsskäl, kornet har jag gett upp, jag får ingen Hl vikt på det. Återstod valet mellan träda och havre och när jag fick havrepriset bundet till en skälig nivå slog jag till.

Sedan var sortvalet även ett huvudbry, men jag stannade vid Peppi, efter några år med Belinda.

Vetet blir Zebra, en vetesort som jag har fått väldigt goda resultat med, både med licensutsäde och andra och tom tredje generationen.

Fotnot: Att ”binda” priset betyder att jag redan nu vet vad jag kommer att få för ett ton havre. Anta att jag bundit till 150 euro, då får jag 150 euro oavsett om havrepriset är 80 eller 220 euro nästa höst.

När de små blir stora

Det är tungt när barnen växer upp och börjar klara sig själva, oavsett om man är en ko eller en mänska.

Mina dikor sköter sina kalvar upp till ungefär 6 månaders ålder då kalvarna avskiljs från korna och får flytta in i en annan avdelning. Det är en uppslitande men nödvändig fas. Dels behöver korna samla krafter och lägga på hullet för nästa kalvning, dels behöver kalvarna komma bort från tjuren för att undvika inavel och alltför tidiga betäckningar.

Kalven Linda har faktiskt redan börjat på med avvänjningen alldeles på egen hand. Hon har tydligen bestämt sig för att hon egentligen är för stor för mjölk och börjat minska konsumtionen. Hon klarar sig tydligen helt bra på ensilage, till mor Ussas stora sorg. Ussa står allt som oftast vid kalvfållan och lockar, men Linda ligger för det mesta lugnt kvar på sin plats i halmbädden och är absolut inte intresserad av nån digivning. Ibland ger hon efter och diar lite, men betydligt färre gånger per dag än tidigare. Ussa tycker det här är jobbigt eftersom  hon dels har rätt stark modersinstinkt som nu inte får utlopp på samma sätt som förr, dels spänner säkert mjölken i juvret en del. Det senare problemet minskar automatiskt med tiden, när mjölken inte går åt avtar produktionen helt naturligt. Dessutom finns ett antal ivriga små mjölktjuvar som gärna norpar åt sig några extra litrar om det erbjuds och Ussa är en snäll ko som utan problem låter också andra kors kalvar dia.

Ur min synvinkel är det här egentligen bara positivt. Att avvänja kalvarna från korna är jobbigt för djuren eftersom diandet upphör och mor och kalv samtidigt förlorar kontakten med varandra. Att de på det här sättet först minskar digivningen och i ett senare skede skiljs åt är egentligen mentalt mycket bättre för dem. Trots det kan jag inte annat än tycka lite synd om Ussa, det är en jobbig vecka för henne.

Aj

Ett modeord bland bönder. Aj! Det betyder ju att man gjort sig illa i varierande grad och det är något som händer ofta. Tack och lov är det mest frågan om en rispa eller ett litet sår eller någon liten klämskada som är glömd inom någon timme, men det kan också vara i princip hur hemskt som helst. Dödsolyckorna i lantbruksarbete har gått ner i antal de senare åren, mest pga av bättre skyddade maskiner, men kanske också lite beroende på upplysning från olika håll.

Några skräckexempel från svunnen tid:

När jag var barn kapades det mycket ved på gården. Detta skedde med en kap som hade en klinga på en meter i diameter som låg totalt fri i hela sin omkrets. Man var alltid minst två när veden kapades för att det skulle gå snabbt, en matade fram och en kastade undan. Det innebar två personer som sprang runt den friliggande klingan och ett felsteg hade kapat vem som helst i två halvor. Men det gick bra i över 30 år. Någon dag efter att jag fyllt 18 körde jag ifrågavarande maskin till avstjälpningsplatsen.

Tröskorna hade ända fram till 70-talet alla kedjor, skrivar och remmar friliggande och bla på den första tröska jag körde (MF186) skulle man knöla in sig mellan remmar för att ställa luftmängden, och det måste ske när tröskan var i gång. Ett antal armar har nog sådana maskiner tuggat i sig genom åren, och även i Närpes åtminstone en hel person.

All besprutning skedde med traktorer utan hytt och utan någon som helst skyddsutrustning. Dessutom var medlet i huvudsak ett kvicksilverbaserat ogräsmedel, så följderna kan man ju föreställa sig.

I dagens läge är det olika typer av fallolyckor som dominerar i lantbruket. Den vanligaste olyckan sker när man hoppar ur traktorn, med stukning eller benbrott som följd. Betydligt värre är förstås fallen från hög höjd som också är överrepresenterade i lantbruket. Min farbror omkom på det sättet 1989. Trots att fallskydden har utveckats massor på senare tid används dom ännu minimalt när bönder klättrar.  Dåligt sandade gårdsplaner och dålig belysning ger också andelar i statisktiken. Oskyddade maskiner och olyckor med kraftöverföringsaxlar börjar i alla fall vara ett minne blott. Förr var just kraftöverföringsaxeln en stor fara, oskyddad kan den hugga tag i kläder och dra med klädesinnehavaren in i axeln. Problemet med denna axel är att den ser ganska ofarlig ut, men är en mördarmaskin. Utöver detta är andelen bönder som omkommer under vältande traktor idag nästan noll tack vare skyddshytterna (Dom är INTE bara till för lyx).

Själv har jag haft tur så här långt. Däremot har jag i mitt jobb som ambulansförare träffat många som inte varit lika lyckligt lottade. Antar väl att dessa två hänger lite ihop, man blir väl lite försiktigare när man sett hur illa det kan gå, och snabbt.

Enligt statistiken är vedklyvar i olika former ännu den farligaste maskinen på lantgården. Detta trots att dessa maskiner är så skyddade dom kan bli.

Men skydd kan förstås tas bort, det blir ju oftast enkare att arbeta då. Åtminstone en stund.

Själv har jag som sagt klarat mig bra tills vidare. Jag fick foten i kläm engång mellan traktorbakhjulet och lunningsvinschen när jag skulle koppla den. Det gick bra pga skyddsstövlarna, men jag fick böla på hjälp för att komma loss. Detta var före ficktelefonernas tid. Vid ett tillfälle har jag också tappat en sida av en spannmålsvagn rakt på foten men även den gången hjälpte stålhättorna mig undan värre skador.

Ett tips annars till alla bondekolleger. Ta med telefonen ur hytten när ni stiger ur för att koppla ett redskap. Det är ofta då olyckorna sker och då gör inte telefonen någon nytta i hytten.

Begagnad såg

Hos oss har vi kör vi med två motorsågar eftersom min pappa också jobbar en del i skogen på vintern (hittills i år de facto betydligt mer än jag). Bägge sågarna är av lite äldre modell och den äldre av dem har en tid visat tecken på trötthet. Därför börjar det bli dags att leta efter en ersättande såg och häromdagen slog vi till och köpte en begagnad s.k lättsåg.

Som namnet säger är den av en lite lättare kaliber än de traditionella motorsågarna. De är främst tänka för sågning av klenare virke och för den som i huvudsak hugger ved är det onekligen merparten av det som fälls klenvirke. Lättsågen är klart mindre till både vikt och omfång än de sågar vi haft och jag har tidigare avfärdat de här som snarast leksaker. En riktig såg skall vara tung som ett smidesstäd och ryta när man drar på gasen. Pappa var dock lite intresserad av dem och jag måste så här långt medge att den verkar ha sina fördelar. Den är klart lättare att bära med sig och t.ex. när man kvistar sitter den perfekt i handen. Som bygg- eller snickarsåg måste den här typen av sågar vara ypperliga. Eftersom vi inte har så värst mycket skog används sågen nästan lika mycket i andra jobb (vedhantering, byggande, trädgårdsjobb o.s.v.) som i skogen och i de här arbetsmomenten borde de vara helt ok.

Jag är fortfarande inte helt övertygad, men måste motvilligt medge att den här sågtypen också verkar ha sina fördelar. Och skulle det riktigt krisa till sig har jag ju min trogna tungviktare att ta till.

Lättsågen fram, den "riktiga" bakom.

Vinnarna i ko-memory

Det var rätt många som lyckades lösa Bondbloggens ko-memory med under 40 klick. Vi har lottat ut 10 Bondbloggenmössor och de åker genom snön till Emilia, Marika, Alexander, Anita, Annika, Fredrik, Jenny, Yvonne, Andreas och Ursula. Grattis!

Tävlingstiden har gått ut men spelet finns kvar här på Bondbloggen, så närhelst du känner för det, kör ett set memory!