Kategori: Bondbloggen

Då var det definitivt

Hannibal har den senaste veckan gått på mjölkfri fasta p.g.a.att han hade diarré förra veckan. Han har repat sig bra och när han föreföll att ha blivit ordentligt återställd är det  dags att låta honom flytta ihop med sin mamma igen. Att han fick dålig mage av hennes mjölk kan endera bero på en tillfällig obalans i magen som gått över tack vare fastan eller så är det ett kroniskt tillstånd som inte kommer att bli bättre oavsett vad vi gör. Enda sättet att ta reda på vilkendera varianterna vi har att göra med är att testa.

Jag öppnade grinden och släppte in honom med de andra på fredag förmiddag. Tolv timmar senare var diarrén tillbaka. Det innebär att saken är klar, han tål inte mjölken. Vad som är den egentliga orsaken kan jag endast spekulera i, men att han inte tål mjölk är helt tydligt och därför skall han avvänjas från den med det samma.

Han är knappa tre månader gammal så rent biologiskt är det inga problem med att avvänja honom från mamman, hans matsmältning är fullt utvecklad och han klarar sig på ensilage, spannmål och vatten. Däremot passar han inte så värst bra in i mitt uppfödningssystem. Min ladugård fungerar när korna tar hand om sin kalv själva men skall jag föda upp den utan att den får ha nån som helst kontakt med mamman blir det knepigare. Jag har helt enkelt inga lämpliga utrymmen för att isolera en kalv helt i flera månder. Lösningen är att sälja Hannibal till förmedling redan nu vid tre månaders ålder istället för vid sex månader vilket skulle vara det normala. Innan han säljs behöver jag dock vara absolut säker på att han är helt återställd. Man varken bör eller får sälja en kalv som är sjuk. Flytten till en annan gård är en påfrestning i sig både mentalt, socialt och biologiskt (olika gårdar har olika i bakterieflora) och kalven behöver absolut vara i skick när den åker iväg.

Hannibal har krävt en hel del tid och arbete de senaste veckorna och tyvärr blir nu inte slutresultatet så värst bra trots insatsen. Men också sånt här hör till spelets regler, det är sånt man får räkna med att inträffar ibland. Och det är ju definitivt inte Hannibals fel, han gör så gott han kan.

Byggplanering

Vi tycks vara inne i planeringsfasen nu. Jag har hittat ledningen till ”tyyttån” (signalhornet) på Ducaton och skruvat fast kylaren. Lamporna skall ännu kontrolleras men sedan blir det (i morgon ?) att beställa besiktning så fort som möjligt för jag måste åka efter skivor och stenull för flislagret. Men först måste jag planera hur jag skall bygga väggarna och exakt hur mycket material jag behöver.

Det är inte så enkelt för väggarna måste uppfylla brandklass EI60. Nåja, måste kanske inte men det är bättre om de uppfyller den för då blir lagret en skild brandcell (Kalle får rätta mej om jag har fel …). Så jag har surfat på nätet och laddat ned och lusläst allting om konstruktioner som uppfyller dessa krav – både i Sverige och Finland. Sedan är det ju inget bostadshus utan väggarna bör tåla litet mekanisk påverkan också. Gipsskivor är jag inte så förtjust i på grund av dålig hållbarhet så jag tittar på OSB-skivor – eller ”strimleskivor” som de kallades i Sverige. Det är spånskivor men med riktigt stora ”spånor”. Fibercementskivor är bra men svindyra och jäkliga att bearbeta – jag har sådana i pannrummet.

Det är roligt att följa med diskussionerna på olika byggforum. Ibland slåss folk så stickorna yr – men man lär sej mycket för där finns också väldigt bra experter. Och som vanligt så är de ”dumma” frågorna oftast de allra knepigaste.

Nu är BricsCAD-programmet för ritningar i användning igen. Jag ritar in varenda skiva och då märker man snabbt vilka tankefel man har gjort. Nån påstod att människan skiljer sej från djuren därför att hon bygger sitt bo i huvudet först. Det anser jag inte vara så väldigt smart för jag bygger en hel del underligheter i huvudet som märks först på ritbrädet (alltså datamaskinen).

Sedan då paketbilen är besiktigad så blir det att köra till Lahtis till Byggmax. Jag blev bekant med firman i Sverige då vi byggde bastu där och nu finns de i Finland  – också i Vasa och Åbo. Det är intressant att rikssvenska firmor slagit igenom ganska grundligt här – från IKEA till Biltema och nu Byggmax. Finländarna får snart börja skärpa sej och nätet har stor betydelse. De inhemska firmor som klarat sej bäst är just de som har fullständigt varusortiment på nätet som Motonet och IKH (Isojoen konehalli). Härifrån kör man inte hundra kilometer bara för att se om nånting råkar finnas i en butik. Och att sitta i telefon är inte min melodi – speciellt som jag planerar på nätterna för det mesta.

Långsiktig planering del 2

Farsdagen (betoning på a, inte på r) börjar avsluta sig, tårtan är äten och presenterna öppnade. Bakom ligger en ledig helg, ledig från sgs alla plikter utom lite vedinbärning och batteriladdande. Snön ser inte heller ut att ge vika i första hand till min stora irritation. 20. december är en utmärkt dag för snön att anlända. November kan gärna hållas snöfritt. Så ej i år.

Detta kapitel i Bondbloggen kommer att meditera över samma tema som mitt förra, men denna gång maskinerna och produktionen.

Som konstaterats, allt var enkare förr då det var svårare. Då visste bönderna vad dom behövde, och också vad som skulle behövas om fem år. Idag vet vi vad vi behöver idag, men har inte en ljusblå om hur det ser ut om fem år. Vi vet inte ens om det är vettigt att köpa en ny traktor idag, eftersom ingen vet om den skall gå på brännolja, urea eller ryps i framtiden. Ved är ett alternativ, eller kanske bananer med tanke på hur konstig utvecklingen kan vara.

Vän av ordning noterar förstås att samma gäller tröskan. Det är inte så attraktivt att betala 110.000 euro för en maskin som man inte vet om man behöver om tio år. Eller om det ens finns bränsle då

I ledaren i ÅkerBirka som kom i veckan kunde man läsa att det senast om två år (!) skulle bli brist på odlingsjord globalt. Det bådar ju ganska gott på ett egoistiskt plan. Här ökar inte antalet byssbor och inte minskar arealen heller. Utgående från det kanske det går att hoppas på att vi odlar spannmål i Närpes även om 10-15 år.

Hoppas säger jag därför att man med den maskinpark jag har är ganska låst vid just spannmålsodling. Redan att övergå till purjolök eller morötter kräver nästan orimliga investeringar.

Alltså, skomakare bliv vid in läst!

Va kan man då fundera på inom dom ramarna? Jo tex att övergå till eko-odling, till direktsådd eller någon form av samarbete. Eko-odling låter attraktivt till den delen att man skulle dels slippa göda, både åkrarna och Yara, dessutom kräver eko-odlingen mer kunskap, vilket förstås är bra för yrkesstoltheten. Tyvärr är det svårt, näst intill omöjligt att vara ekoodlare utan djurbesättning eftersom man både behöver djuren för gödseln och för en vettig odlingsföljd.

Direktsådd? Ja, teoretiskt kunde man klara hela jordburket med en tallriksharv, en direktsåmaskin, en växtskyddssspruta och en tröska. Det är bara det att det finns några hakar här också. En direktsåmaskin kostar 40.000 euro minst. Direktsådd för med sig ogräs, så bekämpningen blir dyrare. Bränsleinbesparingen är stor i procent, men ändå inte mer än kanske 5-600 euro per år. Jämför detta med priset på såmaskinen. Den är alltså intjänad om 65 år. För mig som dagarbetare skulle förstås arbetsinbesparingen vara av värde, men ändå inte tillräcklig för att göra det riktigt attraktivt.  

Till sist samarbete eller entreprenad. Jo, ett till synes bra alternativ som dock har sina svagheter. Det binder förstås mindre kapital, men kan också bli tungrott. Alla gamla tiders ”bolag” som nästan alla slutade i strid och elände finns förstås i bakhuvudet. Dessutom biter det sig lite själv i svansen eftersom jag som lönearbetare inte kan flexa det minsta, utan när jag har tid att tröska måste jag också ha en tröska. Däremot ett maskinsamarbete där en individ äger såmaskinen och sår allt, och den andra individen skötar all harvning, det kan vara ett alternativ, men då måste man också hitta en pålitlig partner med ungefär samma filosofi som man har själv.

Sedan finns det ju också andra maskiner som behövs. Grävmaskinen från 1973 kan börja förnyas, drömmen om en fyrhjuling med skogstillbehör lever i allra högsta grad. Där kommer tiden emot, och någon fyrhjuling som nöjesfordon behöver jag absolut inte, det har jag gud i nog av som det är, men skogen ropar på hjälp och det enda skogsdugliga fordon jag äger idag är ett stövelpar, storlek 43, så där finns saker att utveckla. Skogen har många år varit mitt sorgebarn, det finns ingen tid att sköta den, och kunskapen brister, för när jag var 15 var jag för lat för att följa med pappa till skogs. Dessutom har jag som sagt lika bra maskinpark för skogsarbeten som mumintrollen.

Ingenting av detta är enkla frågor, och det betyder att även i höst väntar inköp för, och planering av ny säsong, det blir min 21. som egen och den kommer att bli ganska lika dom tidigare. Ingen ny maskin kommer att finnas på mina tegar nästa vår.

Men kanske den följande, vem vet….

Greta-kissins självbevarelsedrift

Greta har blivit en all-arround katt; hon är inne, ute, i ladugården och hos fammo och faffa (eller famo och fafa som det heter österut). Vanligtvis brukar hon nu pyssla på för sig själv, i skrivande stund, klockan kvart över sju på lördag kväll, så springer hon ute på gården med en mus.

Då hon nu springer omkring lite över allt, så skulle man ju tycka att hon nu inte är alltför rädd för något. Försiktig är hon nog, invånarna i ladugården brukar hon bevaka från ett säkert avstånd. Hittills har det också gått bra med alla maskiner och bilar, hon har förstått att hålla sig undan då motorn är igång. Men då traktorn står stilla, så är ju stänkskärmen ett ypperligt regnskydd om man först hoppar upp på ringen och sitta. 😀

Men igår morse mötte hon sin värsta mardröm; husse i sina jaktkläder och geväret på axeln. Antte kom upp lite tidigare från ladugården för att göra sig färdig inför jakten och jag kom med Allan och Greta lite senare. Då jag tog upp dörren skulle Greta sin vana trogen rusa in, men det blev tvärstopp då hon såg Antte. Jag kan inte komma på någon annan orsak än det, att jaktkläderna är lite större och prasslar på ett annorlunda sätt än ”vanliga” kläder. Greta tycker i varje fall att det är bäst att hålla sig undan och det gjorde hon minsann. Då hon till sist och slut kom in, så låg hon och sov av sig förskräckelsen hela förmiddagen!

Småskaligt jordbruk

Det finns en del verksamhet med anknytning till jordbruk som jag förundrar mej över. En sådan aktivitet som jag upptäckte häromåret är modellbyggen med jordbruksleksaker.

Det finns uppenbarligen en omfattande internationell rörelse kring att samla på leksakstraktorer och -maskiner. Man samlar, säljer och byter prylar så det står härliga kring. När man fått sig en tillräckligt stor samling kan man börja bygga hela gårdar och landskap med grejerna. I viss mån är det barn som sysslar med det här, men även stadgade karlar i mogen ålder bygger åkrar, gårdsplaner och vägar där de placerar ut sina traktorer och tröskor.

Några exempel kan på byggen kan man hitta här eller här. Det finns speciella knep för att få modellerna att slitna och leriga ut, det ordnas mässor och utställningar , det finns nätbutiker som säljer både maskiner och tillbehör (om man inte orkar bygga sina hus själv) och det finns t.o.m. tidningar för modellbyggare. De som är riktigt hard-core bygger om sina maskiner för att få just de märken eller modeller de vill ha och det finns företag som specialbygger modeller helt enligt kundens önskemål. Det är en hel värld som åtminstone jag inte tidigare hade nån aning om.

Fast egentligen kanske det här inte är så konstigt sist och slutligen. Många vuxna håller ju på med modelljärnvägar och där är ofta tjusningen lika mycket att bygga modeller som själva körandet med tågen. På sätt och vis är ju de här lantbruksmodellbyggena en lite annan variant av samma verksamhet.

Och det här om något måste man ju beteckna som riktiga modelljordbruk. 🙂

Oljetryck tjohoo !

Nu är det oljetryck i Ducaton ! Efter grundligt surfande på nätet på svenska, engelska och tyska så började det klarna ifråga om oljepumpen som krånglat sedan i mars. På våren hade jag öppnat den och konstaterat att den var i prima skick men inte gav tryck. Men så kom vårsådden och en väldigt bråd sommar – huvudsakligen med torkbygge och arbete att få bort två års vete samt flisen in i den nya torken. Och där stod Ducaton (paketbilen) i verkstaden utan att jag ens hann titta på den.

Ibland är det en nackdel att ha utrymme. Det ryms två fordon tillika in i verkstaden så jag kunde sköta nödvändiga reparationer på sommaren i alla fall. Men till vintern måste jag ha bort den stora paketbilen så jag var fast besluten att nu skulle det ske – om jag än måste byta motor i den. Jag har en gammal Ducato med samma motor stående också och motorn i den gamla Ducaton är bara hälften så mycket körd. I de gamla bilarna var plåtarna inte galvaniserade och de rostade så in i norden.

Men jag har lärt mej att det lönar sej att först surfa på nätet. Många andra har haft liknande problem och det finns en massa forum där maskinreparationer diskuteras grundligt. Allt finns på nätet men det är problem med att hitta det. Sökmotorer i all ära men man får vanligen två-tre miljoner träffar så det gäller att pröva med olika sökord. ”Oljepump” eller ”oil pump” eller ”Ölpumpe” ger miljoner träffar och de flesta bara reklamer.

Tricket är att hitta ord som bara används i ett forum – inte i en annons. Man kan försöka med ”utbyte”, ”wechseln”, ”change” eller något liknande. Bara man börjar komma in på diskussionerna så hittar man nya ord som verkar lovande. Det är snart en sak som måste läras ut i skolan och på kurser …

I alla fall så kom jag in på tyska diskussioner där folk höll på att byta sina oljepumpar. Det var inte Ducato men intressant i alla fall. Man lär sej mycket för där finns otroligt kunniga personer som kan förklara väldigt bra. Och så kan man fråga själv förstås. Men det anses vara oartigt enligt nätiketten (nät-etiketten) att inte först läsa allt som är skrivet om saken – så de stackars guruna inte behöver förklara samma sak på nytt hela tiden.

I all fall så började det klarna att orsaken kan ha varit den hårda kylan i mars då Ducaton stod länge i ladan. Oljan kan ha blivit så stel att pumpen inte orkade ta upp den utan började pumpa luft. Det är ett relativt vanligt problem i skogsmaskiner. Och det borde jag förstås ha tänkt på men jag har inte tidigare haft sådana problem med Ducaton. Fast det har sällan varit så kallt och så är den ju snart körd en halv miljon kilometer …

Det som fick mej på rätt spår var klagomål över hur svårt det var att få nya oljepumpar att ta upp olja. Det är förstås en märkesberoende grej men jag lärde mej hur man luftar oljepumpar och insåg sedan att det fanns en fin lucka på Ducatons pump där man enkelt fyllde på olja till pumpen efter utbyte. Det tog en stund att köra oljepumpen med startmotorn – och ladda ackun däremellan – men till sist fick jag tryck i oljerören.

Så nu är det bara att skruva ihop motorn, tuta och köra. Nåja, då allting är åtskilt måste man ju laga en hel del som blivit ogjort – till exempel dieselvärmaren åkte ut på service. Det betyder att jag skruvade den i bitar och smorde och putsade och bytte rostiga skruvar samt doppade dem i rostskyddsmedel så de inte skulle rosta på nytt.

Men det är mindre jobb än att byta motor  – även om den andra motorn var mindre körd med – så jag är ganska nöjd. Det lönade sej att surfa …