Bondbloggen – Sida 357

On the road

Kalvbilen kom helt enligt tidtabell på onsdag morgon. Lastningen gick snabbt och smidigt, pojkarna skötte sig exemplariskt. Jag hade byggt en box åt dem alldeles innanför dörren och försett dem med hö och vatten så de skulle klara sig över natten. Nu i morse var det bara att öppna dörren och låta dem gå in i bilen.

Med sig på resan fick Hagrid och Harri förutom allmänna lyckönskningar sina registerkort. Alla djur har ett individuellt nummer (som också står på de gula öronmärkena) och till varje nummer hör ett registerkort som alltid skall följa med djuret när det flyttar mellan olika besättningar. På kortet anges vissa grunduppgifter om djuret; mor, far, födelsegård m.m.

Jag för min del fick ett kvitto på vilka djur jag levererat och vad de vägde. Djuren vägs vid lastningen och priset bestäms enligt vikt.

Nu återstår att registrera försäljningen i det nationella djurregistret. Alla förändringar i djurbesättningen på gården, t.ex. kalvningar, köp eller försäljningar, skall meddelas till registret. Orsakerna till det är flera. Genom att alla flyttningar av djur registreras kan man om det skulle utbryta nån besvärlig djursjukdom (t.ex. mul- och klövsjuka) följa upp hur djuren från de drabbade besättningarna rört sig och stoppa smittan effektivare. Dessutom används registret också för att räta ut vissa krokar i byråkratin. Jag behöver exempelvis inte meddela hur många dikor jag har under året, eftersom myndigheterna kan kolla det från registret.

Datanätet måste uppgraderas

Vi klarade oss ganska länge – över sju år – men nu måste datanätet uppgraderas. Jag började redan i våras men så blev det en liten paus i sommarbrådskan. Nu blir det i all fall att gå vidare eftersom kontakten till Internet blivit långsam på grund av en snabbt ökande trafik. Dessutom hade nån kopplat in routern (brandmuren) fel väg på nätet så de som inte hade sina anslutningar i skick (dvs. inte använde den fasta adress jag gett dem) fick bekymmer. Man får alltså ALDRIG koppla LAN-sidan (Local Area Net) utåt mot nätet utan bara till de egna maskinerna. Det är WAN-sidan (Wide Area Net) som skall kopplas till nätet. Annars börjar routern störa trafiken på nätet.

Folk som ringer säjer ofta litet ursäktande ”När man nu ha blivi så vaanär me te nete” (Då man nu blivit så van vid nätet) att de nog behöver nätuppkopplingen. Den sparar en stadsresa då man skall betala räkningar – vi har nästan alla lokala bankkontor stängda redan. Så visst behövs nätet. Litet fibersvetsning blir det också för nya anslutningar och litet reparationer. I dag blev det bråttom att få kabel från Liljendal då grävarna (som skulle komma om två veckor) på morgonen ringde och sa att de är här om två timmar.

I dag bad jag om offerter på Internetanslutning med 100 Mbit/s eller mer man också reservanslutning där det räcker med 10 Mbit/s. Huvudsaken är att kablarna går åt olika håll så vi inte blir helt utan nät ifall nån grävmaskin råkar gräva av en huvudkabel – sånt händer. Priserna har i alla fall gått ned med 20-100 gånger på sju år (om man skall vara petig så har de förstås gått ned till mellan en tjugondedel och en hundradedel) … Inte så illa. Jag tror bara att 100 Mbit/s inte räcker så långt med den fart som trafiken ökar utan det blir snart nödvändigt med 1 Gbit/s – men där hickar operatörerna ännu och vågar inte riktigt ge offert. Men vi har inte problem inom lokalnätet – en fiber klarar av 10 000 Gbit/s ifall det gäller. Man är frestad att säja att det räcker i min tid men det finns mängder av dylika uttalanden i historien som folk numera skrattar åt (som då Bill Gates tyckte att 640 kbyte räcker som minne i persondatorer – nu har jag 10 000 gånger mer och det är nu på gränsen).

Om någon undrar hur det är möjligt att omkring 80 anslutningar kan använda en linje på 100 Mbit/s till Internet så är det därför att det är näst intill omöjligt för en datamaskin att få till stånd en trafik på mer än ett tiotal Mbit/s. Dessutom använder en maskin sällan linjen under mer än någon sekund med så hög hastighet – vanligen är medelhastigheten mycket låg då man surfar normalt. Men snabba linjer är ändå viktiga för att nätet skall uplevas som snabbt. Topptrafik på upp till 100 Mbit/s är vanliga men bara under korta stunder. Fildelning är ur nätets synvinkel en mycket effektiv teknik: Låg trafikhastighet som anpassas efter nätets belastning och mest sker under lågtrafik (på natten). Tyvärr motarbetas den av okunniga politiker och upphovsrättsmaffian.

Förkylningen sjunger till all tur på sista versen så det går igen att få nånting vettigt gjort. Ingen brådska för SMHI:s Lantbruksväder lovar bara högtryck och torrt i tiodygnsprognosen. Det torra vädret gör det lätt att köra tallriksharv och hämta hem den sista flisveden. Nu skall det flisas bara jag hinner få bort det sista vetet från nya torken – och sågat hål i väggen. Vi hinner väl ännu torka flisen ifall det fina höstvädret fortsätter – flis är mycket lättare att torka än säd.

Avvänjning

Idag var det dags att avvänja de kalvar som föddes i våras.

Kalvarna går tillsammans med sin mamma i ungefär 6 månader men sen avskiljer man dem från varandra. Tjurkalvarna måste bort för att de inte skall betäcka de vuxna korna, kvigkalvarna för att inte avelstjuren´Trisse skall betäcka dem alltför tidigt. Dessutom behöver korna återhämta sig lite inför nästa kalvning, låt vara att det nog inte tar fullt ett halvår i anspråk. Avvänjningen är ganska känslosam för alla parter, såväl mor,kalv som skötare. Djuren lockar ofta på varandra i en eller ett par dagar efter att de skiljts åt och de gör det med eftertryck. Jag gissar att de flesta av mina grannar också kommer att veta att det är nåt på gång i Björklunds ladugård.

Rent praktiskt gick det rätt bra den här gången, kanske främst därför att jag endast hade fem kalvar som skulle avvänjas. Dessutom verkar alla inblandade ta separationen rätt bra, de obligatoriska råmkörerna är mindre intensiva än jag hade väntat. Det verkar nästan som om de skulle anat att det här var på gång. Saknaden lindras också något av att kvig- och koavdelningarna ligger alldeles bredvid varandra med endast en grind som avgränsning, så mor och kalv kommer åt att nosa på varandra och kan konstatera att den andra nog fortfarande är vid liv och mår bra.

En av de som fick flytta in i kvigavdelningen är Hagrid. Han och Harri är anmälda till förmedling och kommer att åka iväg i morgon. Helst skall man avvänja kalvarna c. en vecka innan de åker iväg från gården, men den här gången överraskade förmedlingsbilen mej en aning. Jag hade inte förväntat mej avhämtning såhär snabbt.

Förmedlingsbilen kommer strax efter kl 5 och då borde tjurarna vara avskilda från resten av ungdjuren och redo för avfärd. Det blir tidigt i säng och tidig väckning. Hugaligen, jag hade nästan redan vant mej av med såna här väckningstider. 😉

Gräset är grönare…

…på andra sidan elstängslet, i alla fall om där ingen el finns! Vid en av våra beteshagar hade batteriet nämligen sagt upp kontraktet. Så här års brukar djuren vara rätt så nyfikna av sig och rymma från hagarna. Om de en gång kommer ut från hagen, brukar de nog också göra eller i alla fall pröva att göra det på nytt.
Så hade de gjort nu också. På lördagen var först en kviga på rymmen. Hon gick nog riktigt lätt in tillbaka i hagen. Då det inte gick någon el i stängslet, tog Antte batteriet hem, servade det lite och förde det tillbaka. Tydligen var batteriet ändå slut, för idag var igen två kvigor utanför och stängslet utan el.

Vi beslöt oss för att ta hem kvigorna och flytta ihop dem med sinkorna. En kviga rymde under transporten, men tur för oss sprang den rakt in i en hage med andra kvigor. 🙂 För övrigt gick flytten riktigt bra, de sprang snällt framför mönkkärin.

Nu har vi då djur ute på endast två beten, vilket underlättar utfodringen. Så här på hösten börjar det inte finnas så hemskt mycket gräs för dem att äta, så de får också balar. Halm-, hö- och ensilage om vartandra. Nu får vi då hoppas att de hålls på rätt sida av stängslet, i alla fall finns det el i detta! 😉

Pannan slocknad och flismataren sönder

I morse halv sju då lastbilen kom för att hämta vete (han skulle komma sju men jag har lärt mej att de kommer en halv timme tidigare) så märkte jag att pannan slocknat. Dessutom var den full med (obränd) flis – riktigt hårt packad. Där finns en termostat som skall stoppa skruven ifall elden slocknar men den har alldeles fel skala – den skulle ställas in på 200 grader då det var 40 … Så den stängde inte utan skruven matade in flis i pannan tills lagret gick sönder och kättingen av.

Om man vill se något positivt i eländet så kunde det vara att det inte var -30 grader kallt men annars var det bara krångel hela vägen. Kugghjulet orkade jag inte dra bort med den stora utdragaren utan jag fick ta till storsläggen – bokstavligen. Då det inte går med lämpor så måste man slå tills något går sönder och så börjar man lappa ihop det igen. Med utdragare och slägga samt mycket svett och svavel så fick jag i alla fall bort kugghjulet efter ett par timmar så jag kunde byta lagret som spruckit. Förstås har jag en bunt standardlager hemma – det är alldeles för bevärligt att åka härifrån de djupa skogarna för att hämta varje lite pryl skilt.

Men det var inte slut med det. Jag hade förstås fyllt på flis i går kväll så både behållare och rör var fulla med flis. För att få tillbaka skruven på plats blev det att ta till storsläggan igen. Men jag kunde inte slå direkt på axeln för då hade jag nitat fast kugghjulet slutgilstigt utan måste sätta en träbit emellan. Den flög bort vid varje slag så det tog en hel del tid innan jag fick skruven på plats. Sedan var det bara att skyffla ut åtskilliga säckar flis ur pannan innan det gick att tända på nytt. Den som hade planerat styrcentralen för flismataren var inte riktigt populär här hos oss i dag …

Dit for den dagen. Klockan är sex på kvällen och jag fick nyss igång pannan igen …

6 m/s

Som jag tidigare nämnt har jag en del rybshalm som ännu inte bärgats. Att bala ströhalm så här sent på året är alltid lite vansklig eftersom det brukar vara lite si och så med torkvädret. Balar man fuktig halm kommer den dels att mögla och dels blir uppsugningsförmågan sämre eftersom halmen redan i sig innehåller en del fukt. Egentligen borde man bala halm på våren eftersom den är som torrast då, men det gör man sällan. Halmförbrukningen är vanligen som störst på vintern så vårskörd av halm innebär att man får tillgång till den då den egentligen behövs som minst.

Jag har redan fått bärgat kornhalm i sådan utsträckning att jag borde klara vintern, så till den delen kan jag mycket väl tänka mej att spara balandet till våren. Skulle vädret dock bli gynnsamt för torkning kan jag trots det nog tänka mej att bärga den ännu i höst. Och som det blivit gynnsamt sen! Förra veckan regnade det knappt alls och nu lovas uppehåll till torsdag, därtill lovas vindar på 6-8 m/s vilket är underbart för torkningen. Själva rybshalmen är redan mer än snustorr, men de vallväxter (gräs och klöver) som finns inblandade är fortfarande våta. Därför vänder vi nu halmen och gör strängarna ganska höga för att vinden skall komma bättre åt. Det här ser riktigt, riktigt lovande ut.

Hörde förresten på radio att det är Djurens Dag idag. Jag tror flickorna skall få fira det med en torrhöbal. Just nu är ladugården full av småkalvar, vilket gör att korna borde mjölka maximalt. För att uppnå maximal mjölkproduktion får de i nuläget endast ensilage eftersom det ger mer mjölk än hö. Hö är däremot betydligt godare och kliar skönt i magen. Högtidsdagen till ära kan vi ju pruta på mjölkmaximeringen och unna dem lite gott för snåltanden. 🙂