Eftersom vi inte är en ekogård, använder vi oss av kemisk bekämpning. Detta innebär att vi besprutar växtbestånden såväl mot insekter, sjukdomar och ogräs. Dessutom avslutar vi en vall genom besprutning.
Det har vi gjort nu. Vallen besprutades igår och nu är det bara att vänta att medlet har sin inverkan. Därefter plöjer, harvar och sår vi skiftet. Ett annat skifte som också ska förnyas, kommer vi att så direkt, utan någon markbearbetning.
Vi har haft ett bestånd med pepparrot (Armoracia rusticana) både hemma och i Medåker (Sverige) men inte använt den alls i matlagningen. Men så försökte den bättre hälften sätta litet riven pepparrot i den turkiska yoghurten (min favorit). Och så var det färdigt …Nu börjar pepparrot vara den viktigaste kryddan i vår mat. Den är helt enkelt oslagbar: Stark om man så vill men absolut ingen bitter eftersmak. Paprika och peppar och allsköns utländska kryddor kan slänga sej i väggen – vår egen pepparrot är mycket bättre.
Sedan är det en annan sak att gräva upp pepparrot i vår styva lera – och speciellt nu då torkan har gjort leran som seg sten. Men vad gör man inte för att få litet gudabenådad krydda. Jag grävde upp ett par rötter till pojkens bröllop på lördag och det var hårda bud … Då jag genomsvettig hade hackat mej ned till 70 cm djup och rötterna bara fortsatte så gav jag upp. Det behövs ju inte heller mycket för pepparroten är stark. Problemet är att man måste gräva sej fram till rötterna försiktigt från sidan – annars blir de hackade i små bitar i den stenhårda jorden. Egentligen borde man gräva sej ned under rötterna för att få bort dem någorlunda hela.
Jag läste nyss i Wikipedia (Internetvärldens encyklopedi) att man skall lägga en planka en bit ner i jorden under plantorna så rötterna inte växer sej så långa och smala – god idé … Enköping lär ha varit en verklig pepparrotsstad – år 1865 skördades omkring 30 000 kg pepparrot och det var 2/3 av hela grönsaksodlingen.
Kanske dags att börja odla en gammal goding …
Innan jag ens hunnit skriva klart inlägget Snabba ryck i går knackade det på dörren. Det var två uniformerade poliser(!). De hade råkat köra förbi och sett att en ko höll på att kalva nere vid vägen och de tänkte att hon kanske behövde lite hjälp. Nu klarade sig kvigan Crista fint och kalven var ute redan innan jag hann dit, men det är trevligt att ordningsmakten tar ansvar också för husdjurens välbefinnande. 🙂 Även en förbipasserande granne hann ringa, så hon hade minsann lyckats placera sig strategiskt om hon ville ha uppmärksamhet. Crista hälsar och tackar alla inblandade för benäget bistånd.
Crista beskyddar kalven ganska aggressivt, så jag har inte hunnit kolla könet på den ännu. Men Cop är väl ett lämpligt namn, oavsett kön? 🙂
Så nu är vi alltså uppe i sex kalvar på sex dagar. Medeltalet på en per dag håller i sig. Slutsatser för kommande år:
1. jag borde bli bättre på att se kalvningssymptomen tidigare och få in dem (om de nu skall in).
2. jag kanske borde välja ett mindre synligt läge för hagen i framtiden.
Eller så slår jag upp en skylt med mitt telefonnummer och låter förbipasserande sköta övervakningen. ”Ser du en ko som kalvar? Ring 0400-……”
Ps. Efter att ha skrivit inlägget gick jag en runda via ladugården. Sju kalvningar på sju dagar skall det vara. Ds.
Kalvningssäsongen startade med fem kalvningar på fem dagar, men alla har gått bra och fyra kalvade helt utan hjälp. Den femte behövde ett handtag, men så hade hon också en rejält stor tjurkalv.
I mån av möjlighet tar jag in dem i kalvningsboxen, men det är inget jag propsar på. Det råder delade meningar om huruvida de skall kalva inne eller ute under sommaren, bäggedera har sina för- och nackdelar. Utekalvningar är trivsamma och lite idylliska, kon har gott om utrymme och kan ofta dra sig undan gruppen. Risken är att mamman och kalven blir störda av de andra korna och inte präglas ordentligt på varandra. Om det skulle tillstöta komplikationer är det däremot betydligt bättre att de är inomhus, det är inget nöje att dra ut veterinär och hjälpmedel i kohagen.
Lilian lyckades dölja hur nära kalvningen hon var och jag upptäckte henne först när kalvens klövar redan stack ut. I det läget är det onödigt att bråka med henne och försöka få in henne, hon fick kalva där hon låg. Så länge jag kutade till ladugården för att slänga på mej halare och hämta lite rep om hon skulle behövt draghjälp hann hon klämma ut tjurkalven Herrman helt på egen hand. Så skall det gå till.
Nu är det under 11 grader ute – skönt. Den här natten kunde jag åter sova i gamla huset eftersom gårdagen var ganska mulen och en vind kylde ned en aning. Vi har haft fönstren öppna dygnet runt i över en månad. Ett par nätter kunde jag också sova i gamla huset efter det enda regn vi haft i juli men så var det tillbaka till potatiskällaren igen.
Lördagen skall ännu vara het men nästa vecka lär det bli normalare temperaturer (litet över 20grader). Och norrmännen påstår att det skall gå ned till 15 grader på dagen … Det passar mej utmärkt för då orkar man arbeta litet (kanske jag borde ha blivit eskimå).
I går rev jag ändan till huvudkanalen på den gamla torken så nu är det bråttom att få byggt ihop den med nya torken. Just nu har vi ingen fungerande tork alls och snart skall vetet in. Det har inte varit fritidsproblem den här sommaren. Då man orkat för hettan så har man byggt förbindelsekanal mellan torkarna och därutöver bara ätit och sovit.
En orsak till att det blev så bråttom är hettan. Den gamla brandbilsmotorn till den nya torken fungerar utmärkt – men bara i 20 minuter. Den är nämligen placerad under vindsbron och utrymmet blir så hett (+50 grader) att kylaren inte orkar kyla ned motorn mera. Speciellt då det är över +30 grader utomhus. Visst går det att fixa genom att laga en öppning till torkfläkten – då blir nog kylningen tillräcklig. Och värmen från motorn är bara bra för torkandet.
Men att få till stånd en öppning i cementmuren är ingen liten sak. Det är otroligt stark och seg cement (betong) så det var ett större jobb att bara få en öppning för kardanaxeln till fläkten. Så jag beslöt att i stället bygga en förbindelsekanal till den gamla torken. Den hade jag planerat redan från början. Även om det också tar tid så är det mindre svettigt. Och i det här hettan ville jag alls inte börjar tugga mej igenom en stark betongvägg. Det får vänta på fyrtio grader svalare väder.
Ekonomer påstår ibland att man borde investera mera inom jordbruket. I vad då ? Det kan löna sej att bygga en större ladugård ifall den gamla är för dålig men det är riskabelt att investera i jordbruket. Förutom att politikerna ändrar reglerna hela tiden så man aldrig vet vad som gäller så hoppar marknaden hit och dit helt oförutsägbart. Men det allra svåraste är i alla fall vädret. ”Experterna” påstod att vetepriset skulle sjunka men så fördubblades det nästan på en månad. Orsaken är förstås vädret som gjorde att vårens prognoser var helt felaktiga. I Kanada regnade det så man inte kunde så alls på stora områden och i Ryssland tog torkan skörden – ingen vet ännu hur illa det verkligen är.
Så att investera stora pengar i jordbruket är som att spela roulett. Och man spelar med sina förfäders gård och familjens hem – det är nästan omöjligt att skilja mellan arbete och privatliv inom bondeyrket. Tills vidare har jordbruket varit dokumenterat olönsamt och bönderna försöker närmast överleva. Att i den här situationen satsa (på vad då ?) är närmast att snabba upp konkursen. En investering måste ha åtminstone en chans att bli lönsam.
Trots allt så har jag faktiskt satsat på en stor ny tork. Kanske inte så mycket pengar men desto mer arbete. Jag har byggt ett nytt stort hus för torken eftersom det bara inte fanns möjligheter att sätta den i ett gammalt hus. Något lån har jag inte tagit utan byggt den långsamt och i takt med de pengar som kommit in. Men så har det också tagit nästan femton år. Visst tvekade jag länge men det var att bygga eller sluta med veteodlingen. Den gamla torken klarade inte av mer än hälften av de nutida skördarna.
För att investeringen skall löna sej så borde vetepriset stiga till minst 200 euro/ton och för att jag skall få någon lön för arbetet så borde det stiga till minst 400 euro/ton (och om stöden dras bort minst 600 euro/ton). Nu är ju vetepriset över 200 euro (men inte i Finland) så frågan är om det hålls på den nivån. I princip borde det göra det eftersom produktionen ökar långsamt men efterfrågan snabbt. Men man vet aldrig.
En del påstår att man skall sköta jordbruket affärsmässigt men då skulle man nog bums sälja allting och satsa pengarna på något mera lönsamt. Och det tänker jag inte göra för jag trivs som bonde och det är ganska mycket värt – om än inte i pengar.
