Kategori: Bondbloggen

Jag undrar….

Jag kan konstaterara att skörden kommit i gång i Österbotten. Både kummin och korn har jag sett åka in i tröskor idag. Det är tidigt!

Men undringen rör en annan sak. Har under roadtrip till Härmä idag kunnat konstatera att massor med åkrar är svårt belamrade med kvickrot. Helt enkelt massor.

Kan detta ha något att göra med direktsådd? Vad tror bondekollegerna?

Fotnot: För dom oinvigda kan jag berätta att kvickrot i en sädesåker ser ut som om den gula spannmålen skulle växa tillsammans med vanligt grönt gräs.

Ingen Lamborghini

För att ingen skall tro att jag tänker köpa en Lamborghini (Hbl 7.8) så kan jag meddela att vetepriset i Finland inte alls stigit till rekordhöjder. I Paris steg priset visserligen till närmare 240 euro/ton men här har det sakta krupit upp till 149 euro/ton vilket är sämre än januari 2009 (i Koria som är vår närmaste lagerplats). Även om det kan vara någon euro högre i västra Finland så lönar det sej inte att sälja dit för vi måste betala transporten själva.

Det blir att lappa den 14 år gamla Volvon och den 18 år gamla paketbilen i väntan på att vi får sådana priser att vi också kan börja köra omkring i Lamborghini. Eller svetsa bottnen på farsans Lada från 1989 så den går igenom besiktningen. Och i värsta fall köpa en ny ring till velocipeden.

Kostvanor

Småkvigorna har börjat vänja sig vid sin hage och fenomenet nedrivna stängsel har inte upprepats sedan första kvällens snedsteg. I takt med att nyhetens behag avklingar börjar deras betesbeteende också utkristallisera sig. Just nu tillbringar de rätt stor del av tiden i ett skogsparti där de i första hand äter blad och kvistar.

Idisslarnas matsmältning och deras förmåga att bryta ner cellulosa är egentligen en rätt intressant sak. Man tänker inte alltid på det, men korna äter faktiskt helst sånt som vi mänskor har svårt att utnyttja som näring. Faktum är att korna inte ens om de så försökte kan leva på enbart spannmål, de måste få en del strukturfoder för att må bra. Korna äter gräs, löv, bark och granris med god aptit. Bark och barr är ju inte så värst näringrika, men de konsumeras om inte annat som omväxling. Blåbär äts lustigt nog inte i nån större omfattning, men när de ger sej på dem äter de bären med ris och allt. De äter t.o.m. brännässlor, hur det kommer sig att de inte bränner sig i munnen vet jag inte.

På den tiden kor och hästar betade tillsammans var det inte ovanligt att korna åt torkad hästgödsel! Inte för att det inte skulle ha funnits annat foder utan därför att hästens matsmältning är inte lika effektiv som kornas. När hästen var klar med maten fanns det ännu mycket att hämta i den för en ko.

På höstkanten brukar kor som betar i skogen också äta svamp, vissa verkar riktigt tycka att de är delikatesser. Märkligt nog undviker de giftsvampar. Jag vet inte om de känner nån otrevlig doft eller vad det beror på, men de håller åtminstone reda på vilka som går att äta och vilka de skall låta bli.

Rena nöjet…

Så har då året kommit till sin absolut bästa fas. Jag har på senare tid blivit mer och mer övetygad höstoman. Jag tycker att augusti och september är dom månader då livet är som roligast och Finland är som snällast. I år har det såhärlångt inte varit något undantag. Augusti bjuder sina besökare på fina fuktiga men ännu ljusa morgnar. Ofta fint väder på dagen, lämplig temperatur och härligt hög luft, lättare att andas än den kvalmiga högsommarvärmen!  Kvällarna är behagligt disiga och det blir mörkt just då man borde fatta att man skall gå och lägga sig. Dessutom har gräset slutat växa hysteriskt, så omgivningen är också finare. Det enda besvärliga är vetskapen om vad som väntar runt hörnet för då vi kommer mot oktober så kör ju tillvaron omkull så det bara brakar om det. Mörkt, vått, mörkt, kallt, mörkt, tråkigt, mörkt och annars också eländigt.

Men nu skall vi inte ta ut det eländiga i förskott. Augusti har just startat och visar sig från sin allra bästa sida idag. En lätt vind, hög himmel och passligt varmt. Dagen inbjuder till precis vad som helst. Inom jordbruket väntar så sakteliga årets absolut roligaste syssla, nämligen tröskningen och det märks på att tröskhusets dragningskraft ökar varje dag. Lovarna kring Claasen blir snävare och snävare. Ännu är det dock långt kvar för min del, just idag uppskattar jag att vetetröskningen kommer i gång om ca en månad, kanske drygt dessutom så än är ingen tid förliden.

Däremot börjar det bli dags att syna torken lite närmare. Den skall sättas i trafik betydligt tidigare eftersom jag har en torkkompanjon som odlar tidigare växter än mig. Det är nära till hands att kalla vårt torkbolag för världens bästa, eftersom andra killen är snabb på höstarna och har tidiga sorter, medan jag är långsam som en snigel som simmar i uppförsbacke på höstarna. Han brukar alltså vara klar i torken när jag kommer igång.

Att starta upp torken brukar inte vara så arbetsdrygt. Det handlar bara om att sätta upp några rör, installera lådan under förrensen samt provköra. Provkörningen kan dock föra med sig någon överraskning och därför är det bra att göra den i tid. Pannan och automatiken har ju stått stilla sedan i höstas och kablarna har passerats av en och annan gnagglad både mus och råtta. I värsta fall kan dessa kräk åstadkomma stor skada i sin iver att tugga sönder saker. Nu är vår tork till mesta delen plåt så själva huset går fritt från attacker, men inta alltid ledningarna. Nu har vi varit ganska förskonade från sånt också, men några år har nog kablar med små tandmärken i fått bytas ut.

Arbetet, både plikterna och nöjet fortgår, men i morgon skall jag i alla fall åka iväg på Power Truck Show till Alahärmä och titta på lite ögonfröjd. Förutom detta kan man också hitta en del matnyttigt för verksamheten på mässan också. För två år sen kom jag hem därifrån med ett verktygsskåp och lite annat smått och gott. Fast mest är det nog nöje för ögat där.

Illa blir värre

Just då endel ”analytiker” började skriva att nu kan vetepriset inte stiga mera och att det snart börjar gå luften ur det så kom Rysslands förbud för export av vete. Och då for vetepriset upp till nya höjder (nästan 240 euro/ton i Paris). Torkan i Australien börjar också skapa bekymmer för vinterhalvåret. Fast i Finland stiger inte priserna. Vi är snart under hälften av priserna i Mellaneuropa …

Endel påstår att det bara är spekulation men andra påpekar att det finns hårda fakta bakom prishöjningen. Även om torkan blev den utlösande faktorn så har det länge varit klart att priserna har varit för låga inom en sektor som historiskt präglas av svag produktionsökning och stigande efterfrågan. En kommentator (Rohstoff Investor) jämförde vete med guld och silver. Allt fler frågar sej var taket finns för vetepriset.

Vi lever i dramatiska tider  Nu behövs det inte mycket negativa nyheter för att priserna skall gå genom alla ”tak”. För varje dag som regnen uteblir så blir paniken större. Faktum är att mat inte har något pristak alls. Det visste alla som varit med om världskriget och knappheten efteråt men dagens beslutsfattare är redan födda långt efter kriget. Hoppeligen blir den här krisen bara en påminnelse om känsligheten i matproduktionen som all teknik till trots är helt beroende av vädret.

Den plötsliga omsvängningen från relativ överproduktion till brist kanske är överraskande för icke-bönder men vi är ganska vana vid att det kan gå hur illa som helst fastän det såg bra ut för nån vecka sedan. Att leva så att allting är slut i slutet på månaden är inte direkt vår filosofi utan vi vill ha reserver (pengar) för ett år minst och planer gör man för minst 20 år framåt. Även om man inte vet hur det blir – men planer kan man alltid ändra. Huvudsaken är att man inte satsar på en enda sak utan har flera olika möjligheter beroende på hur det utvecklar sej.

Hos oss har skogen varit en bank som man kan gå till då det ser illa ut inom jordbruket och jag har alltid varit intresserad av skogsbruk. Många år har skogsbrukets inkomster varit större än jordbrukets.  Det är inte heller illa för en bonde att ha utbildning och yrkeserfarenhet på andra områden.

Om man går från de världsomfattande problemen till mina små bekymmer så är hettan här igen. Det var inte många nätter jag kunde sova i huset utan det är tillbaka till potatiskällaren igen (inte jordkällaren ännu utan bara källaren i Ribackhuset). Torkbyggandet fortsätter i damm och svett men huvudkanalen börjar vara ihopskruvad. Med en bunt långa däckskruvar i kors skall den nog hålla i framtiden. Underligt att den hållit ihop så här länge (sedan 1975) med bara spikar. Krafterna kan bli ganska stora då man tömmer torken.

Regn kom det ett par droppar och åskan gick öster om oss till all tur. Tiodygnsprognosen lovar litet lågtryck men man börjar inte tro på det mera. Vetet brådmognar med små skruttiga kärnor – men ogräsen växer. Regnen kommer väl precis till skördetiden så det blir riktigt uselt. Det är bäst att vara grym pessimist för då kommer det bara trevliga överraskningar …