Kategori: Bondbloggen

Slåttern igång. Snart.

Meteorologen lovar uppehåll hela veckan, nu kör vi i gång med ensilageskörden. Timotejens klubbor börjar vara ute på största delen av fälten och jag antar att så småningom börjar vara lämpligt för mina flickor. Skulle jag ha mjölkkor borde gräset bärgas innan klubban är ute.

Jag skördar ensilage i bolag med grannen Pea. Gräset slås med en slåtterkross vi äger tillsammans, sen balar jag och han plastar in balarna. Pea odlar konventionellt och jag ekologiskt och det passar rätt bra för samarbetet. Hans vallar blir snabbare skördemogna än mina och vi brukar normalt skörda först åt honom och sen åt mej, så även i år.

Pea slog det första i på söndag kväll och tanken var att fortsätta på måndagen. Tyvärr kom dock ett haveri emellan. Slåtterkrossen har sju tallrikar med knivbett på som klipper gräset (lite som en åkgräsklippare fast bredare) och en av dem hade spruckit. Förmodligen är det en stenskada från något år tillbaka som nu slutgiltigt brast. Så istället bör att slåtta gräs från arla morgonstund blev det en serviceförmiddag. Tack och lov finns tillverkaren faktiskt i grannbyn, så tillgången på reservdelar är rätt stabil också när det gäller mer udda saker. Och tack vare att vi är två kunde Pea börja skruva isär maskinen så länge jag hämtade delarna. Jobbet tog ett par timmar, vilket objektivt sett inte är hela världen men när vädret är bra och ivern stor känns allt som bromsar lite för mycket.

Jag tror faktiskt inte att jag på år och dag haft så mycket maskinhaverier som jag haft i sommar. Dyngkärran, båda traktorerna i flera repriser, ett hjullager på S-pinnharven och faktiskt också en sprucken vändskiva på plogen. Så här mycket har jag inte skruvat sen jag slutgiltigt kastade in handduken med min gamla trillskande dyngspridare för några år sedan. Men på sikt jämnar det säkert ut sig.

Trots strulet hann jag slå en del på kvällen. Om det inte var för att arbete på kvällarna innebär att man är borta från familjen skulle det  vara otroligt trivsam tid att jobba på. Solnedgång, ofta bra program på radio, svalt och skönt.

Valfri svordom…

kan appliceras efter eget tycke och smak som rubrik. Samtidigt är detta en påminnelse om den tunna tråd mellan succe och fiasko som vi bönder oftast balanserar på. För några dagar sen satt jag och uttryckte mitt gillande över dom ängladroppar vatten som föll över min spröda gröda. Nu regnar det igen och nu är jag enbart irriterad. Regnet nu håller på att krascha dom kanske viktigaste dagarna på försommaren då man kan påverka växtligheten, dels genom växtskydd och dels genom tilläggsgödsling. Om det bara hade gått, för det gör det inte, det regnar..och regnar…och regnar.

Nu har jag ett problem som jag inte haft någonsin innan. I fjol var min rypsskörd ovanligt stor, ca 2200 kg/ha. Av detta har då 1-2 % åkt ut genom tröskan och övervintrat på åkerna. Nu har det då grott och givit mig en fin och tät rypsväxt på åkern. Det är bara det att jag sådde vete där. Detta brukar inte vara något problem för det är lätt att spruta bort rypsen, den är som korsblommig växt mycket känslig för de flesta sprutmedel, men för att verka måste dom åtminstorne spridas på åkern, i burkarna i lagret gör dom ingen nytta. Och som sagt, det regnar, och rypsen håller på att börja med stråskjutning i min veteåker.

Där jag sådde ryps är det däremot klent med växtligheten. Håhhåå jajjaa!

Detta gör att jag nu blir tvungen att göra ett omfall i produktvalet för växtskyddet. Jag tänkte testa ett nytt medel, Broadway som skall fungera både mot vanliga fröogräs och vårt verkliga gissel, flyghavren. Detta vågar jag inte göra nu fast jag har medlet i lager för 600 euro. Detta pga att det är lite tidigt att spruta mot flyghavre och rypsen måste bort nu. Alltså får jag lov att dela på besprutningarna och spruta en blandning av MCPA och Express nu så fort det bara går, och om några veckor Grasp mot flyghavre. Som tur är fanns båda medlen i lager hemma, det brukar annars bli problem om man skall ha sprutmedel i sista minuten. Därför måste man nästan ha en del i lager fast det binder sjukligt mycket pengar.

För att sedan göra ont värre så satt jag och gjorde en budget medan alla andra tittade på bröllop i går, och jag lovar, dom njöt mera än jag. Det är nog bara så att med dom spannmålspriser som vi har nu så är detta inte roligt längre. Åtminstone inte för plånboken!

Hej å hå – kämpa på!

Hasi !

Nu börjar man litet hämta sej efter vallsådden i förrgår. Då sådde vi 18 hektar på två dagar. Det är inte så mycket för folk med stora maskiner men med vår 35 år gamla såmaskin så var det ett knegande. Det positiva var att Simultan klarade av timotej och klöver riktigt bra med rybsutväxlingen (2,5 gånger långsammare matning). Det var faktiskt första gången jag sådde vall med den. Då vi köpte den 1974 hade vi kossorna sista året så det behövdes ingen vallsådd.

Men surt var det annars att så vall i stället för vete. Det hinner knappast bli ordentlig växt i år mera – man borde nog så in i skyddssäd året förut. Men som sagt så är det nu omöjligt att planera nånting på litet längre sikt. Ibland så är reglerna inte klara ens då man börjar så. Och “marknaden” hoppar hit och dit som en galning. Jag såg att EU nu börjar fundera på mekanismer att stabilisera systemet en aning.  Det är ju bra att de också fattat att då man sår så räcker det minst ett år innan man kan ändra på växterna (helst borde man ha två år på sej att planera). Jordbruket är nu bara en långsam skuta som inte svänger på den millisekund det tar att stjälpa börserna.

Men inte går jag heller in för att odla som alltid förut. Om det blir olönsamt och överproduktion så bör man reagera snabbt i stället för att odla med förlust. Och just nu produceras för mycket i Finland. Då borde man hjälpa till att balansera produktionen och faktiskt använda möjligheten att så gröngödslingsvall. Om det lyckas så ger klövern en hel del kväve åt följande växt. Men klövern kan vara litet knepig ibland. Ibland så blir det ingenting och ibland så växer den så det knakar.

Men vi skall inte klaga. I Kanada så håller vårsådden på att regna bort fullständigt. Jag fick i alla fall vetet i jorden redan för en månad sedan.  Och nästan hela förra natten kom det ett stilla regn – det verkligt perfekta “sprickanveetån” (sprickningsväta, groningsväta) för utsädet att gro. Fast med en kanadensare skulle jag inte alls våga prata om regn just nu …

Och ordet “hasi” då ? Jo, det kommer från det gamla germanska ordet som numera i tyskan blivit “Hase” och i svenskan “hare”. Då man skördade så gömde sej hararna i säden eller höet tills det bara var en liten plätt kvar och då rusade de bort för att söka annat skydd. Folk ropade då “hasi” och det blev med tiden synonymt med att skördearbetet var färdigt.  Småningom överfördes det till andra arbeten och då jag kom in efter sådden så ropade jag “Hasi !” varvid “hasimaatn” (hasimaten) plockades fram och “hasikalaasi” (hasikalaset) började.

Efter det att jag sköljt det värsta dammet av mej – det låg över en centimeter damm i hela hytten på traktorn.

Bröllop

Idag har det nästan hela dagen visats ett bröllop på tv och jag hade väl i ärlighetens namn inte tänkt engagera mej så mycket i det. Men så upptäckte jag att brudens far ju föder upp dikor och att hennes bror är lantmästare, som är den svenska motsvarigheten till agrolog. Jojomän, jordbrukare finns överallt om man bara tittar efter tillräckligt noga. 🙂

D-dagen

Ensilageskörden i Pedersöre med omnejd är i full gång och gräsodlarna kollar väderprognoserna med samma intensitet som en grekisk finansvalp följer med ränteläget. De som var först ut att starta skörden är på slutrakan medan eftersläntrarna (som jag) inte ens har börjat. Skillnaden beror på att D-värdet utvecklas olika på olika åkrar.

D-värde är ett mått på fodrets näringsvärde. Ju högre D-värde desto bättre är fodret och D-värdet är högre ju tidigare man tar skörden. Haken är att ju tidigare man skördar gräset desto mindre mängd får man också (färre ton per hektar). Man måste alltså hitta en lämplig balans mellan kvalitet och kvantitet. Var den optimala nivån ligger ur djurets synvinkel varierar, t.ex. för mjölkkor brukar ett D-värde på minst 70 anses lämpligt medan dikor klarar sig med betydligt lägre värden. Stora delar av året duger foder med D-värde under 65 hur bra som helst åt dem.

D-värdet utvecklas snabbare i varmt väder än i kallt och följer därför temperatursumman. Följaktligen går det att på basen av väderleken prognostisera vad D-värdet borde vara. Mejeriet Valio och Lantbrukets Forskningscentral upprätthåller en webtjänst där man kan kolla D-värdesprognosen i den egna kommunen. Prognosen är dock (som alla andra prognoser) ungefärliga och man måste beakta gårdens mikroklimat och vilka växter man har i vallarna när man bedömer hur dags man inleder skörden. Exempelvis skall ängsvingel skördas tidigare än timotej, medan klövervall kan tas senare.

Jag väntar ännu med att sparka igång skörden. Dels utvecklas mina ekologiska vallar långsammare än de konventionella yrkesbrödernas, dels innehåller de klöver vilket gör att D-värdet sjunker långsammare och dels kräver mina dikor inte lika högt D-värde som mjölkkor eller slaktdjur. Nästa vecka kör vi dock igång och önskevädret för veckan är uppehåll, inte för varmt (så att inte D-värdet ändras för snabbt) och gärna blåsigt så gräset torkar bra. Då är det kalasföre. 🙂

Från mötesänka till gräsänka

Ibland, men bara ibland, skulle det vara skönt med ett “normalt” arbete med regelbundna arbetstider. Då skulle man kanske se lite mer av honom jag är gift med. Jag vågar nästan påstå att vi har pratat mera via telefon än på riktigt, både idag och igår. Det skulle jag nästan kalla för en bedrift, med tanke på att vi av den här tiden till 90% har varit på samma holme!

Den där kvarvarande 10% gick till miljönämndens möte i Houtskär igår kväll. Antte åkte iväg hemifrån redan mittåt dagen, då jag hade bloggmöte via telefon. Före det, hade vi besök av en journalist som ska skriva en artikel om oss i årets Birstidning.

Antte åkte iväg, jag och Åke gick till ladugården och väntade på att veterinären skulle komma. På dagens agenda var att ta gödsel-, mjölk- och blodprov,9 dräktighetsundersökningar samt en hälsogranskning av Robert.

Lite brått fick veterinären, men hon hann nog med den planerade turen tillbaka till fastlandet.
Jag hade tänkt att jag ÅTMINSTONE skulle ha klippt gräsmattan före kvällsladugården, men istället blev det en liiite ut tänjd kaffepaus. 😉

Då jag sen vid kvällsmjölkningen skulle mjölka Vera, dök det upp ett litet, men dock märkbart, problem; en av hennes spenar var igenväxt. Så det var bara att mjölka henne som trespent och idag ringa och begära veterinären ut på nytt.

Antte fortsatte bala på förmiddagen och på eftermiddagen kom veterinären.Vi rassade upp spenen. Vera är en ganska stor ko, så när hon står och sparkar med bakbenen så att en vindmölla blir tvåa, så känner man sig ganska liten! Nå, vi fick det fixat.
Brått fick veterinären idag igen till färjan, då vi dessutom granskade 2 dräktigheter, 2 som inte visar brunst och brände hornen på 3 kalvar.

Nu börjar klockan närma sig halv elva. Gräsmattan är fortfarande oklippt och Antte är fortfarande och balar. Jag sitter här och skriver och lyssnar på radio. Plötsligt känner jag något som luktar bränt, rusar till köket, hoppar hinder över hunden och konstaterar att Anttes mat är ganska väl gräddad! Så det kan gå ibland, men tur att det finns korv i kylskåpet! 😛

Tack o gonatt!