Kategori: Bondbloggen

Nåja, nu ska jag då med min 4,5 års erfarenhet som riktig bonde berätta lite om vårsådden hos oss. 🙂 ( Jmf med Kalle , Nisse och Mats)
Här på Heisala så har vårbruket redan sparkats igång genom spridningen av konstgödsel på vallarna.

Men heim i Pernå är det ingen brådska ännu. Då jag ringde och pratade med “spekan” (pappa), så menade han att det säkert går en dryg vecka ännu förrän vi kommer ut på åkrarna. Vilket ju blir passligt för min del, för då har vi avbytare hit.

Vi plöjer största delen av åkarna redan på hösten, en del p.g.a. att de måste plöjas då och andra bara därför att man ska ha lite mindre att göra på våren. Likasom Nisse, så har vi en del åkrar som är så leriga att man helst inte ska plöja dem på våren. Leran blir då till sådana klimpar, att det är omöjligt att jämna ut dem med harven (i vissa fall inte ens med välten).
Det som blir oplöjt är dels vall och dels sådana åkrar som inte går att plöja upp på grund av miljöstödsförbindelsen. Förr då vi hade djur så måste man ju se till att man hade så mycket oplöjt till våren att man hade någonstans att sprida ut gödseln.

Vi kör alltså med den traditionella stilen; plöjning, harvning, sådd och vältning. Själv har jag minst erfarenhet av sådden, det har bara blivit så att det är papsen som sköter det arbetsskedet. Men nog har det grott även på de åkrar jag har sått! 😉

I år kommer vi att så vete, lite NVÅ (alltså viltåker) och vall. Förr sådde vi också havre för korna, men nu sår vi det endast åt älgarna. Inte för det, nog tog dom minsann åt sig då också när vi odlade det åt korna!

Så nu är det bara att vänta. Om allt går bra, det ska alltså inte regna, så får man snart igen sitta i traktorn och titta på måsarna som strider över maskarna som harven dragit upp från jorden! 🙂

Det ser ut som om det kunde komma regn. Vädret är ganska varierande – i förrgår snöade det litet på morgonen men i går sken solen och vi hade +17 grader som mest. SMHI:s lantbruksväder är öppet på datamaskinen hela tiden.

Men egentligen är det ett värre droppeli-dropp jag tänkte skriva om. Jag fick nämligen irit (irisinflammation) i vänstra ögat och det blev snabb Helsingforsresa i går. Det är inget större problem men eländet slår alltid till då det är en större helg i antågande. Ögondropparna fungerar bra men man måste ha recept. Och det värsta är att komma ihåg att droppa varje timme. Man hinner knappt komma igång med nånting så ringer alarmet på mobilen och man måste droppa igen … Och det kan vara riktigt roligt om man har händerna helt svarta av spillolja.

Till all tur kommer iriten sällan. Men det sätter fokus på ett problem som bönder har nuförtiden – man är ofta ensam på gården. Och det är dåligt med hjälp eftersom många är på annat arbete långt borta. Det är rena skämtet om nån doktor skriver ut sjukledigt. Vem skall sköta arbetet ? I praktiken får man sköta det själv trots sjukdom om man bara på något sätt lyckas kravla sej upp i traktorn. Det bara inte finns något alternativ. Och på våra lerjordar kan man lika bra låta bli att så alls om det blir för sent och för torrt. Det är nästan på timmen då de måste sås.

Inte finns det någon ersättare som klarar av systemet utan varsel utom de som känner till det. Och brorsan jobbar i Moskva och pojken i Kronoby – ifall han nu inte råkar vara i Alperna eller de norska fjordarna. Det är numera inte ovanligt att böndernas barn arbetar på andra sidan jordklotet. Grannarna har fullt upp med att hinna så själva.  Ännu på 60-talet fanns det fullt med folk i byn men nu är det ganska glest på dagarna.  Hos oss var vi fyra karlar – min farfar var då ännu full arbetskarl. Och en gammal erfaren bondgubbe gör en väldig massa nyttigt arbete fastän kroppskrafterna inte är vad de varit.

Till all tur har jag egentligen aldrig varit sjuk (influensor räknas inte). Speciellt som jag har sjukhusskräck. Den enda gång jag legat på sjukhus var då vi på väg till Dragsvik kolliderade med Peters folkare. Säkerhetsbälten fanns det inte på den tiden så jag har ännu ett minne av det på underläppen och det finns en grop i folkarns instrumentbräda där jag slog i den. I jordbruket går det åt en hel del plåster men jag har inte brutit armar eller ben eller nacke än även om det nog är ett farligt arbete. Det har jag i alla fall lärt mej att då man blir trött så skall man gå på kaffe – det sparar både plåster och tid för man gör misstag coh har sönder maskinerna lättare då man är trött.

Nu måste jag droppa varje timme i fem dagars tid – påstår ögonläkaren.  Ögat känns bra så motivationen är låg. Det gäller bara att inte kasta mobilen i plurret då den börjar pipa hela tiden. Men utan den skulle det inte bli många droppar per dag.

Och nu börjar den pipa igen – droppeli-dropp … Glad Första maj !