Skördekontrollföreningen

Häromkvällen inföll Vestersundsby-Sisbacka Skördekontrollförenings årligen återkommande Vårjubel. Namnet till trots är det inte fråga om nån riktig förening utan endast en lös grupp jordbrukare. Föreningens medlemskår består av exakt sju personer och vi är rätt restriktiva med att ta emot nya medlemmar (frimurarna har en väldigt liberal medlemsrekrytering jämfört med oss). Vi brukar träffas ett par gånger per år och diskutera odlingsfrågor, utbyta erfarenheter o.s.v. Till de årligen återkommande inslagen hör Vårjubel inför vårbruket, fältvandring på sommaren samt skördefest eller julfest (beroende på hur sent det blir innan vi kommer oss för att ordna den) i november-december. Nåt år har skördefesten blivit av först i januari, så då döps den om till Strategiseminarium. Namnet Vestersundsby-Sisbacka kommer sig av de konstituerande medlemmarnas hemorter och namnet har bibehållits trots att föreningens verksamhetsområde idag omfattar betydligt mer än de två byarna.

Trots att gruppen är inofficiell och tonen rätt grabbig tillför skördekontrollföreningen faktiskt en hel del för verksamheten. Det är oerhört värdefullt att få ta till sig av andras erfarenheter, speciellt när gänget börjar bli så bekant att det inte längre är pinsamt att berätta också om sånt som inte gick så bra. Under fältvandringen på sommaren är det t.ex. praxis att alla måste visa upp en åker man är riktigt nöjd med och en som är riktigt misslyckad. Bägge tillför kunnande, men frågan är faktiskt om det inte är de misslyckade odlingarna som gett mest aha-upplevelser. Under åren har vi diskuterat åtskilliga investeringar (både förverkligade och såna som inte blivit av), utfodring, spannmålstorkar, maskinlösningar, ombyggnader, nya grödor, nya sorter o.s.v.

Vårjublet i går handlar mer om att diskutera strategier inför odlingssäsongen. Kvällen resulterade bl.a. i att en medlem testar en ny grönfoderblandning med lite annan skördestrategi än tidigare, en skall testa med att plöja djupare och jag kanske kan så lite mer rybs än jag trodde. Jag har en del mjölktistel (åkermolke) på ett skifte och hade egentligen redan beslutit mej för att odla grönfoder där för att få bättre möjlighet att bekämpa tisteln. I princip borde det också gå att klämma åt den med stubbharvning på våren och sedan så rybs, men jag har inte riktigt trott på det konceptet. En av de andra i gruppen hade dock gjort precis det i fjol med god framgång, så nu kanske jag vågar ge rybsen en chans i alla fall.

Tillbaka till verkligheten – nästan

Ännu lite om bröllopet, sen slutar jag! Det var en så underbar dag, gästerna var glada, bändet var utmärkt och maten var god! Kan man mera begära? 🙂 På tal om maten så var jag så nervös vid lördagens intervju att jag glömde bort att fastän inte grädden var egen så kom köttet från egen ladugård. Som sagt, gott var det och är det ännu! 😉

Så var det ju sen den där på förhand liiiite nervösa valsen. Men hör och häpna; jag klarade det!! 😀 Helt på grund av att Antte är en ypperlig ( i alla fall i mina ögon) dansare!

Nå, nu börjar väl vardagen rulla igen så där småningom. Dagens saldo är i alla fall en elektroniskt inlämnad stödansökan. Verkligen smidigt system, måste jag också säga. Jag fyllde i grunduppgifter igår(dom som inte redan fanns där) och fixade resten idag på förmiddagen. Allt som allt tog det högst en timme att göra detta. Så man kan också sköta inlämningen av stödansökan utan någon större stress! 🙂

Yess!

Årets stödansökan är inlämnad. Jag fyllde i den elektroniskt för andra året i rad och är lika imponerad som i fjol över hur smidigt det fungerar. Tidigare gjorde vi våra arealstödsansökningar för hand (med penna och en massa blanketter) och det var ett evinnerligt räknande, för att inte tala om detektivarbetet för att hitta en felande decimal nånstans i materialet.

Den elektroniska stödansökan görs på datorn och man har tidigare års uppgifter som underlag. Lite långsamt var det i vissa lägen och vissa funktioner tenderar att låsa sig, men på det stora hela är det bra. Tidsinbesparingen är markant, från att ha tagit närmare en dag i anspråk är själva ifyllandet nu nere i c. 2-3 h. Det bakomliggande tankearbetet kring vad och hur det skall fyllas i är förstås det samma, men det rent mekaniska ifyllningsarbetet har minskat.

Från Mavis (Maaseutuvirasto) ansökningssidor.

För intresserade kollegor kan jag meddela att jag nu fyllt i blanketterna nr 101A, 101B, 102A, 102B, 102C och 144. När jag ändå var i gasen fyllde jag också i en 253 med bilagor samt en 215E, där jag dock ersatte bilagan 215ELr med en kopia av 102B.

Hjärtliga hälsningar från signaturen “Kontorist-Javisst!”. 🙂

Besiktningen 1-0

För att fortsätta i serien maskinella motgångar så var det sista dagen att besikta bilen i går. Jag hade jobbat hela söndagen med att få den i skick men hittade inte den jäkla besiktningsmannen en ring som var för dålig. Och att välja nya sommarringar är inte det enklaste. Då man jämför testerna så har samma ring fått helt olika bedömning i olika tester. I en test är en modell bäst och i en annan test sämst så trovärdigheten börjar vara noll. Tydligen kan man strunta i testerna och köpa den billigaste. Också de asiatiska modellerna börjar vara helt användbara. Vanligen kör jag med rena skrotbilar men har de bästa ringarna. Men vilken är bäst ?

Besiktningen har annars blivit otroligt dyr sedan den såldes åt privata företag. “Marknaden” har insett att här kan man plocka pengar av folk utan förbarmande. Hur mycket vi än stönar och gråter så är det lag på att bilen skall besiktas. Annars tar polisen oss. Bilbesiktningen var BRA förr så vad skulle de ändra på den för ? Troligen var det ett rent ideologiskt beslut som gick helt åt pipsvängen. Då fogdarna och firmorna slår ihop sej så sitter vi där som i ett skruvstäd.

Verkstadsarbetet fortsätter. Nu är den stora paketbilen inne i verkstaden för där finns inget oljetryck och jag skall skruva bort oljetråget och se vad oljepumpen egentligen sysslar med. Den kan hända att den kalla vintern fick nånting att gå sönder. Tryckmätaren är redan kollad förstås.

Annars så är den stora vårstädningen på gång. Hela verkstaden skall tömmas och sopas – jag vågar inte dammsuga för då åker en massa skruvar och delar med. Min dammsugare är nämligen av den större sorten för jag drog rör från intaget på sädtransportfläkten som är på 11 kW och ger ett tryck (=sug) på närmare 1200 mm vp (vattenpelare).  Dit åker brädbitar och tegelstenar och allting som inte är fastskruvat.  En murken vägg är inget problem för den dammsugaren heller.

Åtminstone en gång per år måste allting städas – mest för att man skall hitta allt möjligt. Då man flyttar omkring sakerna så kan man upptäcka sådant som man för sitt liv inte kunde minnas vart man lagt det. Litet deprimerande är det förstås då man vet att det inte tar många veckor förrän det ser likadant ut igen. Ett par större reparationer i vårbrådskan så är det fullt med bråte och verktyg överallt.  Det skulle ju vara trevligt med en lagerkarl som håller ordning på allting – om nån annan skulle betala lönen. Farsan fungerade förr som lagerkarl men ett problem var att sedan hitta det han lade undan. Vi hade så olika logik ifråga om var man sätter det ena och det andra.

Bondkampen 2-0

Kalles ångtvätt sa upp kontraktet i går, idag var det min tur att ha ett litet haveri. Jag hade så sakteliga tänkt smyga igång med lite gödseltransporter, men märkte att ett framdäck såg lite tomt ut. Vid närmare granskning visade det antagandet sig vara kraftigt överdrivet, i verkligheten var däcket absolut tomt. En metallflisa på 3 cm hade trängt in och satte stopp för mina planer för dagen. Istället blev det utfärd till däcksverkstaden och inköp av nytt däck (det gamla var så nedslitet att det inte var nån ide att lappa).  Dagen kom inte av sej helt, eftersom pappa körde ett par lass med en mindre kärra så länge jag fixade den stora.

Skall man se nåt positivt i det här är det väl dels att det gav åkrarna en dag till för att torka upp, dels att det alltid känns lite manligt när man får skruva med stora hylsnycklar. 🙂