Mars-syndromet

Livet flyter stilla framåt på hemmanet. Mars månad är den sista dvalamånaden på året för  spannmålsodlaren. Det är inte så speciellt mycket man kan ta sig för ute ännu. Snön ligger fortfarande decimeterdjup, men dagarna blir vettigare och vettigare för varje dag. I kväll var det första gången som man kunde känna av dendär svårbestämbara feelingen som kallas vårkänsla.

I veckan som gick levererade jag ett billass havre. Det var förr-förra årets havre som jag pantat på i väntan på bättre pris. Det tycks dock vara som att vänta på solen på julaftonskvällen så nu gav jag upp och sålde iväg den för ca 80 euro tonnet. Samma dag stod jag på lokala S-marketen och tittade på en påse fågelhavre. Den innehöll inget annat än havre men kostade precis 100 (etthundra) gånger mer än vad jag fick för min havre. Det känns inte så bra kan jag informera om!

På tal om havre. Jag har ett problem som jag inte blir klok på. Jag får ingen hektolitervikt på vare sig korn eller havre. Hl-vikten bestäms av vad 1 kubikmeter spannmål väger och nu vägde min havre 54, dvs en kubikmeter vägde 540 kg, och det är för lite! Hl-vikten är en av faktorerna som används vid kvalitetsbestämmningen och prissättningen av varan. Varför får jag ingen vikt på havren och kornet när vetet och rypsen alltid lyckas bra?

Irriterande!

I dag har jag varit och skaffat golvskivor för att börja ett projekt som jag dragit mig för en tid. 20 år närmare bestämt! Det finns en “nöts-skoll” (fähus-skulle) som i princip stått orörd sedan förra generationen slängde upp sina saker dit. Där finns allt från hästslädar via  gamla barncyklar till mjölkkannor och gamla hyvelbänkar och möss. Dessutom spånfyllning som både härbärgerar gnagare samt utgör en kolossal brandfara. Detta skall nu rättas till. Bara att städa upp i detta bråte är en kamp mot Goliat. Spontant skulle man vilja slänga ALLT bara för att slippa det, men sedan börjar man sortera. Gamla mjölkkannor sparas av nostalgiska skäl. Jag var 10 år när vi avskaffade korna, men mjölkkannorna och traktorn som körde dem till meijeriet glömmer man inte. Gamla minklyor från farmartiden går obönhörligt till återvinningen medan en hel massa golvplankor av märklig dimension lagras i en lada i väntan på golvläggning av densamma. En halv köksinredning från 70-talet och en bristfällig skottkärra undrar jag varför min salig far över huvudtaget sparat. Samma sak gäller ett otal trasiga plastämbaren.

Gamla handsågar och diverse verktyg hamnar i det blivande jordbruksmuseet och potatislådorna sparas ifall om att…..

Sådär får man hålla på, så om någon söker mig den närmaste tiden så finns jag på nötsskollan!

 Sista bilden innan röjning

Ko manikyr

Rättare sagt; klövverkning.
Vi verkar klövarna två gånger om året, på våren och på hösten. På våren brukar klövarna vara i lite sämre skick än på hösten p.g.a. att slitaget på dem är mindre då korna är inne nästan hela tiden. I går var resultatet faktiskt riktigt bra, ganska jämförbart med höstens. Kanske det beror på att vi har dem ute nu och då eller också på det att sinkorna har varit i en kall “lösdrift” under sinperioden, istället för att vara inne. Svårt att säga, men resultatet var bra!

Klövverkningen går till genom att man (läs Antte och klövvärkaren ) tar in kon i en ställning och spänner fast och “lyfter upp” henne så att hon inte kan röra på sig och orsaka skada åt sig själv eller skötaren.

Sedan lyfts benen upp och vinklas, två åt gången, i en passlig höjd och sen är det “bara” att verka.

Vänstra bakbenet verkas

Meningen med verkandet är att klövarna ska bli rätt formade, så att kon har lätt att gå. Det är en av de viktigaste sakerna, i alla fall i en lösdrift, att kornas klövar är i skick. På så sätt säkrar man att korna rörs tillräckligt. Inte vill vi ju själv heller gå om vi har sjuka fötter, så varför skulle korna göra det?

Verkning på gång

Verkande i sig tar inte sjukt, men naturligtvis är en del av korna lite nervösa över att bli fastsatta i ställningen. Framför allt de gamla som har varit med förr kan vara lite besvärliga att tas med. Men nog kan förstakalvarena också. Trots sin unga ålder var där en Kabböle-prinsessa som lite ställde till det igår.. 😛

Veterinär

Förra lördagen ringde en lyssnare Lördax:s experttimme med en fråga om en kalv som hade en märklig utväxt på käken, och Tobias undrade om nån av bondbloggarna haft nåt liknande fall. Jag har faktiskt aldrig stött på det här problemet, även om det där med infektion i benet låter vagt bekant.

Däremot gläder det mej att Lördax-veterinären Johan Karlsson direkt kunde svara på frågan. Veterinärer måste kunna sköta alla möjliga slags djur, från vandrande pinnar till travhästar och ibland innebär det att produktionsdjurens åkommor lite faller i glömska. Veterinärer som är duktiga på kor och grisar är guld värda.

Mer om arrende

Signaturen “några frågor” frågade tre saker i en kommentar till inlägget “Kontorsdag” och svaret blir så långt att det får bli ett eget inlägg.

“Hur hittar man markägare som är villiga att arrendera så stora arealer då?”

Om du menar den där svensken minns jag inte, jag har för mej att han arrenderade en gammal herrgård av nån församling eller stiftelse. Om du menar var vi hittar arrenderingsvilliga markägare i Österbotten är väl svaret att det inte är så lätt och tyvärr är arrendenivån därefter.

De flesta som arrenderar ut sin mark är äldre jordbrukare som lagt ner verksamheten och vars barn inte vill eller kan driva verksamheten. Men det är sällan några riktigt stora arealer det rör sig om. T.ex. jag själv arrenderar c. 30 ha sammanlagt och den arealen kommer via 4 olika arrendegivare.

“Hur mycket pengar lämnar egentligen över efter allt extra slitage och arbete?”

Hur mycket som blir över varierar förstås beroende på gröda, odlingsmetotoder, jordens bördighet o.s.v. Men om inkomster minus direkta utgifter med dagens prisläge i medeltal är c. 400 €/ha (enligt Pro Agria) och arrendenivån i t.ex. min hemkommun Pedersöre 2009 var c. 190 €/ha så blir det inte mycket över till lön och maskiner. Då finns det områden där arrendenivån ligger på 3-400 €/ha, hur de som betalar det vänder sin miniräknare vet jag inte riktigt. Jag får det inte att gå ihop.

I vår region finns många djurägare som behöver areal för att sprida stallgödsel, vilket ibland används som motivering för att betala höga arrenden. Enligt min mening räcker inte heller det räcker som förklaring, med arrendenivåer som gör odlingen olönsam skulle det ju vara en bättre affär att skänka bort gödseln istället.

“Hur många km från gården brukar ni ha de arrenderade arrealerna?”

Också det varierar förstås. Olika jordbrukare har olika gräns för hur långt de orkar köra för ett arrende. De flesta verkar ha en gräns nånstans mellan 10 och 20 km från hemgården, men visst finns det de som kör ännu längre.