Kategori: Djur

Ja, nog gick det ju smidigt…

Jag skickade 34 djur, i blandad ålder till slakt. Sålde slaktdjur.

Slaktbilen kommer till dörren och så lastar man på och så åker den. Nästan så iallafall. Till min fårhusdörr kommer inga lastbilar, men har man fast väg så gör den det. Så behändigt. Själva transporten var inte sådär katastrofdyr heller, riktigt överkomligt. Men till dörren kommer ju inte bilen, så det var att lasta på släpvagn och köra dem över till Kirjais och lasta dem sen från vagnen till lastbilen. Ändå, smidigt!

Och bilen var ren. Så ren! Det luktade inte ett smäck om den! Jag skulle gladeligen ha kunnat sätta mej varsomhelst på golvet därinne, med vita byxor och äta plättar utan att rynka på näsan eller vara bekymrad att jag skulle bli smutsig! Så rent var det när bilen kom. Sen strödde chauffören ut spån i bilen och jag undrade hur 17 han får bort allt spån ur bilen, men tydligen får han nog det för man såg inte spån när bilen kom… Chauffören var lugnet själv och djuren gick snällt från släpvagnen ombord till bilen. Så stängde han dörrarna och så åkte de iväg.

Bara att fara hem och vänta på räkningen…

Jo, räkningen. Det var vad jag ställde in mej på. Att skicka överåriga djur, och lamm av finsk lantras, modell ”icke jättestora” = räkning från slakteriet… MEN, tjolabalutta! Jag kommer att få betalt!!! 248 eurosar och 39cent!

Detta betyder att det kommer att finnas 493,3 kg kött ute i handeln som jag fått ca 50cent/kg för.

Hur kan det då komma sej, att när jag säljer kött hemifrån så kostar en stek 20e/kg och köper man hela djuret 15e/kg? Det är ju en skillnad utan rim och reson! …Eller?

När jag säljer kött så har jag ordnat och betalat transport till slakteriet. Slakt. Transporten av slaktkropparna till styckeriet. Transporten från styckeriet. Och sen också ut till kunden. Säljer jag en stek, så kanske jag kör den steken till kyrkbacken, ca 40km, det tar ca en timme tur och retur… Så, kostnaderna skenar hastigt iväg…

Alltså, nog förstår jag att de på slakteriet inte är intresserade av att betala så mycket för djuren. Men, jag betalar ju transporten dit… De slaktar och styckar i samma hus, mängderna som åker igenom det huset borde väl också göra det hela mer kostnadseffektivt!? Ja, hur jag än vrider och vänder på pannkakan så kommer jag bara fram till att det måste finnas billigt kött ute i butikerna, för bönderna får ju snudd på ingenting. Och även om det också var äldre djur, flera av de äldre var runt 1,5 år, det idealiska djuren tycker jag själv. Det finns mycket kött på benen och det smakar inte socka som en gammal bagge kan börja göra… Men, var är allt det där köttet från djur på +1 år och hög fettklass? Det är lite som gammal kossa. Vart tar alla gamla kossor vägen? Jag har aldrig hittat det på ett köttpaket? Gammal-koss-innerfilee? Nej, det är allt nöt. Men på bondens papper finns det nog en ryslig massa siffror om fettprocenter och diverse…

Ja, inte blir man klok. Nu ska jag fundera hur jag ska fördela de 248,39 eurosarna. Ska jag kanske satsa på två däck till bilen? Betala elräkningen två månader? Eller kanske köpa en såndär lagerhylla som jag så skulle vilja ha, så man sku få upp grejjer från golvet, dom va på specialpris nu såg jag i senaste reklamen som kom hem, tur de, för annars kostar de 269e och då sku jag måsta skarva i lite… Eller kanske satsa hela summan på mjölkpulver till kommande års lamm!?

Ja, det är nu frågan nu det… eller så kanske man sätter dom pengarna dit i ”högen” bland dom andra… dom lär nog gå åt…

Han heter Lennart. Hans mamma tycker inte om honom. Han är flasklamm.

Så kan man sammanfatta Lennart i tre meningar. Det är han nere till vänster. Hans första dygn matade jag i honom råmjölk från tackan på det här sättet…

Vänster ben framför bogen, lyft bakbenet med vänster arm, stöda upp det hela med höger ben och hjälpa lammet hitta spenen med höger arm. Och så tycka in hela tackan mot väggen och hoppas att hon står stilla, iallafall en liten stund… Det gjorde jag några gånger, sen fick det va… Han har alltså ätit bara flaska som liten. Många gånger blir flasklamm ”inte till någonting”, men inte vet jag… tycker han har tagit sej rätt så bra ändå

Lennart, det är han till höger. Han var väldigt ”mammig” med mej och Mathias medan han åt flaska. Sen när han fick börja klara sej utan flaska så hade vi inte på samma vis kontakt. Han bodde bland de andra fåren och vi var ganska sällan in till dem. När man gick in dit kom han visserligen alltid fram till en och ville blir skrapad men sen kunde han bra gå vidare och äta. Han blev inte stående vid min sida.

för några dagar sedan kom den stora dagen för Lennart och alla de som bodde i samma kätte. Våren har kommit och det var dags för dem att gå ut. Tackorna rusade omkring som yra höns, lammen ännu mer yra, stod mest och skrek, och vid min sida ställde sej Lennart. Lite liten i världen kom han och ställde sej vid mina ben och visste inte riktigt hur han skulle göra. Alla de andra lammen skenade runt runt skrikandes efter sina mammor som galopperade runt runt utan start och utan mål, de bara skenade och lammen fattade ju ingenting. Småningom lugnade de ner sej och man kunde börja få dem med sej ut på betet. Lammen förstod ju inte riktigt någonting av det hela, men följde med sina mammor så gott det gick. Det var lite trassligt, för alla ropade i mun på varandra och i och med det hörde inte lammen varken sej själva eller när rätt mamma svarade. Gissa vilket kaos… Men, Lennart, han hade inget kaos. Han stod som parkerad bredvid mina ben. Jag tänkte nog för mej själv att hur i hela fridens tider ska det nu gå… Om han inte släpper mina ben och följer med de andra får jag väl hämta sovsäck och sova på norrängen i natt… När vi äntligen hade fått alla med oss ut genom grinden till betet gick vi ner till norrängen. Jag tänkte att det kanske skulle kunna vara en bra plats för fåren att beta på i alla sköns ro… trodde jag… Nå, vi kom ner till norrängen, tackorna började beta. Lammen förstod inte riktigt att man kunde äta det där gröna, men småningom såg man att de fattade även det. Det är roligt att se hur de går längs med sina mammor, studerar dem ivrigt hur de gör när de betar och sen själva prövar göra likadant. Dom lär sej nog dom 🙂

Men Lennart då… Ja, inte kröp jag runt och betade… Tänkte att jag väl nog får lov att börja med det också… Han stod fortfarande som klistrad vid mina ben. Men mitt i allt, när fåren gått iväg ca 30 meter, då började han sakna dem. Det blev tomt kringom honom. Där fanns bara jag och jag stod blickstilla. Han flockinstinkt tog överhand och han sprang för att komma ikapp de andra. Jag smög mej bakåt några steg, och in bakom en gran. Där stod jag sen som värsta spionen och kikade på hur det gick för lille Lennart. Han verkade inte sakna mej, utan gick och spatserade mitt i flocken med huvudet neråt. Han tuggade och åt… SKÖÖÖNT! Han klarar sej! Och jag behöver inte sova på norrängen. 🙂

Ibland behövs det så lite som ett ätande lamm för att man ska få lugn i kroppen.

Senare på dagen skulle vi sjösätta båten. Mitt i allt kom hela flocken rusande. De hade kanske hört ljudet av traktorn. För en liten stund tänkte jag att nej nej, bara inte Lennart blir fastnande här nu om han hittar mej och mina ben… Men, nä, tackorna hade bråttom… någonstans… så de galopperade raskt vidare. Kanske var de ute och rekognoserade stängslen… Eller bara ville kolla hur stort området var… Eller så kanske det helt enkelt bara sprang vintern ur sej. 🙂

Alla är med och ser på när båten ska ut!

När hon föddes, och stod där, lite upputsad, men bortstött från sin mamma efter att syskonet fötts, vilsen och våt… Vem ska trösta knyttet? Tänkte jag då, till lika som jag visste att det är jag eller ingen, och är det ingen så blir det ett utdraget slut för den lilla, eller bultbössan. Det var inget svårt beslut, och hjälp har jag fått. Mathias, som för bara någon månad sedan mycket allvarligt förklarade för mej att bonde, det skulle han INTE bli när han blev stor, ”det är för jobbigt!” han har börjat mjukna och insett att det är kanske inte så tokigt ändå… Lamm i badrummet är ganska få förunnat, och känslan av att rädda livet på någon, även om det ”bara” är ett lamm, är inte heller en känsla som går av för hackor.

Lillarys mamma är en mycket envis tacka och hon ska ICKE ha Lillary. Det bara smällde i boxväggarna som hon stångade bort Lillary från sej, så först fick Lillary flytta in hos grannkärringen. Det var ju inte så mycket bättre där, hon hade ju egna lamm, men hon buffade bara bort Lillary, sådär nätt som endel tackor gör. ”-kom inte hit, du är inte min, du får gå till din egen mamma”-buff. Men Lillarys mamma är av en sådan sort som stångar till rejält om någon kommer nära, ” -gå härifrån snorunge, du hör tamme tusan inte hemma här, du kan dra dit pepparn växer och så vill jag inte se att du ens kommer nära mej och mitt synnerligen välskapta superlamm för då åker du på en propp!!!”

Så Lillary fick bo i badrummet några nätter, bara av den enkla orsaken att jag inte orkar dra på mej alla kläder och springa upp till fårhuset titt som tätt hela nätterna, men ner till badrummet kan jag bra gå och då somnar jag också med en gång igen när jag lägger mej i sängen. Ska man ut i +2 grader piggnar man i och somnar inte så säkert sen. På dagarna fick Lillary vara i fårhuset, hos grannkärringen, och det gick bra. Lillary förstod att mamma är pöurå i huvudet, ”-dit ska man inte gå, grannkärringen låter mej vara här, men jag får inte gå till henne, så då lägger jag mej väl här då”. Hon hittade sin plats bredvid gången, så hon såg när jag kom, och in under, nära foderhäcken där det känns tryggast. Sen kunde hon stiga upp och leka med grannkärringens två lamm emellanåt. Nu har lillary växt till sej och har fått flytta till en större kätte precis som de andra. Hon bor inte längre heller i badrummet om nätterna, utan får vara med de andra hela tiden. Det är bäst så. Så för tillfället ser det lite mer ljust ut för lilla Lillary, men många faror lurar längs livets väg för ett litet lamm.

Idag var jag till staden. Suck. Jag skulle handla lite diverse, bland annat lite kläder åt mej själv. Sånadär lagomvardags snygga kläder. Jeansbyxor, nån jumper, nån trevlig skjorta, nåt linne och skor. Snygga bekväma promenadskor. I princip en ny omgång kläder att ha till bättrekläder. Jag kom hem med en jumper och ett par skor. Anledningen att jag köpte skor var antagligen för att jag spanat in några olika alternativ av skor på nätet innan jag for. Annars skulle det nog inte ha blivit sådana heller. Jag är värdelös på shopping. Ändå behöver även jag lite nya kläder i garderoben emellanåt. Kläder som blivit halvsjabbiga duger gott att ha till vardags, såna har jag, men kläder man kan gå ut bland folk med är det inte gott om… Nå, en liten liten förnyelse blev det. Man får vara glad åt det lilla, ta ny fart och ge sej 19 på att nästa gång kommer jag inte från staden innan jag har ett par byxor med mej. Jag har ett par bra byxor, ett par kalasbyxor och något par som kan duga i nödfall så helt utan är jag inte, men, inte långt ifrån…

Nåja, jag var 6 timmar hemifrån.  På så lång tid hinner det hända en hel del hemma, och åtminstone vill Lennart ha lite mer mat på så lång tid, men pappa var hemma och for och ge Lennart mer mat mitt på dagen.

När jag kom hem gick jag och matade fåren med det samma, och när de fått mat var klockan runt 19.00. Då fick jag se att det fanns en tacka som stod fel väg. Längst upp i en knut bredvid foderbordet stod hon, med baken mot bordet, huvudet åt andra hållet och sänkt. En tacka som inte äter. Jaha, det blir kvällsskifte ikväll tänkte jag. Och mycket riktigt, hon krafsade lite med klöven så de va ganska tydligt. Lamm på gångs… men, när? Jag satte henne i egen kätte och väntade, väntade och väntade. Hon bäddade, lade sej ner, steg upp, gick runt, krafsade och lade sej ner…. osv… Ingen panik och brådska här inte… då går jag ner och äter. Det fick bli mickro-kokad havregrynsgröt. Med björnbärssylt. Och ett kokt ägg på det. Sen på med utekläderna igen och till fårhuset. Månne det ha kommit någå lamm nu då, eller en påse helst?

Nix. Inte någå.

De blir en lång kväll detta… nå, tackan är trevlig. Hon lägger huvudet mot handen när jag går in i kätten, och hon tycker det är helt ok att jag står och glor. Endel kan bli så nervösa och hispiga, men inte hon här. Hon är mera cool.

När jag var ner på gröt nappade jag med mej surfplattan, så jag sitter faktiskt i fårhuset och skriver. Jag som INTE skulle börja släpa runt någå plattor, nå, här sitter jag nu i halmen och plintar ner text. Klockan är 21.36, och arbetsdagen är inte slut ännu, den har bara lite bytt karaktär igen en gång, just nu är jag doula. ☺

Det var då det, och resten av historien har jag skrivit ner dagen därpå, för sen började det hända saker, och plattan fick flytta in i kontoret. Tre lamm kom det, med ganska långt mellan. Ett av lammen, nr två skulle med all säkerhet ha strukit med om jag inte varit på plats. Nr 1 var så pass hurja att den började fara runt i kätten, inte som ett jehu, men den förflyttade sej, och när lamm nr två kom, var nr ett i andra änden av kätten och gnällde, så tackan packade ur sej tvåan och sprang för att se vad som stod på med ettan som gnällde så. Nå, tvåan fick ingen annan uppmärksamhet än det som jag gav den genom att putsa nosen ren och sen hämta ettan och lägga ner den bredvid tvåan, då noterade tackan att aj-ja, det fanns en ny att putsa, vad trevligt ☺ då började hon putsa den, men annars skulle den nog ha fått ligga där och dra i sej slem och antagligen dött av det, nå, sånt sker, inget konstigt, men onödigt. När lamm nr tre sen äntligen kom var tackan mer alert och alla befann sej i samma ände av kätten. Kätten är inte stor, men de är som om en tackas sikt skulle vara ungefär 30cm när de lammar, de bryr sej inte så mycket om vad som händer längre bort än det… När sista lammet var ute kikade jag på klockan och den visade sej vara runt 00. Jag kollade om det kom mjölk, bara för säkerhetsskull. Jag mjölkade och mjölkade, men nix. Inte en droppe heller…  ? Näjnäjnäj…. hann jag tänka, klämde och kände och lade mej som en bilmekaniker i skiten för att se ordentligt. Allt kändes ok, och inget såg suspekt ut. Jag tog lammet som kom först och hjälpte den att hitta spenen. Lamm är lite tassigt, eller smarta, jag vet inte säkert vilket, men de är omöjliga att visa hur man ska dia. De kan vara 30 minuter gamla och ha samma tempor som en trotsig unge, ”kan själv!” Om man tar tag i dem och för dem till spenen med handen om bakhuvudet så backar de. I 90 % av fallen så backar de om man försöker hålla och styra dem. Och inte kan de själv. Men det är väl inbyggt, de SKA söka själva tills de hittar. Nå, nu ville jag så gärna att lammet skulle hitta spenen före klockan 02.00 så jag lirkade och lirkade med den och efter en liten stund fick den tag om spenen, sög som vad som helst, men, kom de nå mjölk? Jag hjälpte den att suga några gånger och sen mjölkade jag lite för att se om det kom nåt, och jo, det kom, en liten seg droppe mjölk som liknade mer snor än mjölk. De var så tjockt och segt att det var otroligt. Nå, bara lammen fått sugar först en stund så ger det sej väl, men… natten var på väg emot, och jag började bli lite seg efter en hård shoppingdag… nå, inget annat att göra än att vänta. Lammen var alla pigga, men jag ville ändå se att de alla skulle få i sej mat, lära sej hitta och att andra spenen också skulle börja ge. Jag väntade lite lagom tålmodigt nån halvtimme och sen kolla jag igen hur det var med dem alla. De började småningom komma upp på benen, men ett av lammen, den tredje var inte allt för häv. Den var mindre än de andra och lite småtassig att stå på benen. Nå, jag väntade och väntade och studerade hur det artade sej. Det började fungera och löpa på rätt hyggligt för dem, så 01.30 kollade jag om det kom någå mjölk alls och nu började det komma, inte bra, men så att man vågade lämna dem och gå och lägga sej. Men före jag gick fick Lennart en slurk mjölk igen, då skulle han klara sej även om jag inte steg upp kl 06.30 utan någon timme senare.

När jag lade huvudet på kudden och summerade dagen konstaterade jag att jag fått full arbetsdag även om jag slösade bort många timmar på resultatlöst shoppande. Eller egentligen var det väl inte helt resultatlöst, men nästan. Shoppa mjölkpulver, sprintar, akkun, lister, bräder och sånt, det kan jag, men inte kläder. Eller jo, ibland, men det är väldigt sällan…

Följande dag stod alla tre lammen och diade som om de aldrig skulle ha gjort annat, tre tjejer, två bruna och en vit. Första helvita lammet för i år. Lambi-lammet 🙂

Ja, nu är det inte många lediga dagar kvar… jag bara väntar på första dagen när det inte bara säger BÄÄÄÄ BÄÄÄ BÄÄÄÄÄ när man öppnar fårhusdörren, utan också ett litet bää…

Jag satte baggen med en del av tackorna 3.9. Därefter ”fyllde jag på” med tackor vartefter jag fick dem klippta och hem från holmbete. Men, när kommer den första tackan att lamma?

En tacka är dräktig ca 147 dygn. Så det betyder att dagen ”bää” kan komma precis vilken dag som helst!

Jag kröp omkring i fårkätten och inspekterade lite igår, och joo-o, det börjar ta sej…

-19,6. Mer har jag inte sett på min mätare. Pappa (som alltid ska vara värst här på holmen 🙂 ) hade väl nog ner till -22. Det räcker riktigt bra till. Idag står mätaren på – 8, och de närmaste dagarna utlovas det lite humanare temperaturer. Låter riktigt bra det, med tanke på att jag har ”bara” 2 oöppnade ensilagebalar inne och måste sparka igång någon traktor endera dagen. En bal räcker till ungefär 4-5 mål, beroende på hurdan bal det är, så jag behöver inte starta traktor och köra in balar alltför ofta när jag kan sätta upp 4-5-8 balar på vinden. För kunnas skull, skulle jag kunna sätta upp fast 20 balar på vinden, men de är så tunga att rulla runt på, så jag brukar nöja mej med en rad av balar i mitten.

Hur klarar sej fåren nu när det är såhär kallt? Frågar folk ibland.

Ibland funderar jag också. De har väldigt lite ull på magen och benen, men det är nog bara att konstatera att de klarar sej väldigt mycket bättre än vad man själv gör. A och O är ju dock att de får mat. Ordentligt med mat. Och vatten. Vattnet är en av de saker som är mest problematiskt med när det blir såhär kallt. Jag har får, och de är inte lika kräsna och vattenkrävande som tex. mjölkkor. Eller ko-djur över huvud taget är det annat med. Får är rätt enkla att hålla med vatten, men, dom ska ändå också ha sitt. Utan vatten blir det inte heller bra. Att hålla en vattenbalja ofrusen i -20 grader är inte sådär bara huxifluxi. Det finns alla de möjliga fina, dyra vattenkoppar och baljor det inte skall frysa i, men jag har som vanligt ett eget enklare, billigare system på det hela. Det fungerar hur bra som helst ända tills lamningen kommer igång, då blir det lite justeringar, men inte mycket.

Jag har baljor, helt vanliga mjuka plast-gummibaljor. Hård plast knäcks och går sönder så fort de får en stöt när det blir kallt, så de är värdelösa, men sånadär mjuka baljor håller hyggligt. Dessa placerar jag ut där jag vill ha dem på hösten och sen flyttar jag dem inte. Med tiden växer ströbädden runtomkring baljorna och det börjar värma sej i ströbädden. Den värmen är superbra när det blir kallt, den ser till att det inte fryser längst ner i baljan och det håller vattnet ofruset. Visserligen fryser vattnet uppe på ytan rätt fort i -15-20 grader, men många gånger håller sej vattnet ofruset flera timmar. När lamningen drar igång går det inte att ha baljor nere i ströbädden, då blir det att lyfta upp baljorna så inte något lamm går och druttar i. När lamningen drar igång är det sen mer hålligång i fårhuset, jag går där oftare och kan ge vatten flera gånger om dagen, och fåren dricker då också mer, så då hinner det inte frysa på samma sätt, och fryser det, så är jag ändå där ganska snart igen och kan ge dem vatten. Men, när det blivit is i baljan, lagat ett islock på, så brukar jag hacka bort isen, ösa upp den med en stor hålslev, eller såntdär frityrgaller och så håller sej vattnet bättre ofryst en lite längre tid igen. Jag fyller på vatten i baljorna från vattenposten med en vanlig trädgårdsslang som jag tömmer efter varje användning, eller så bär jag ut det med ämbar. Vattenposten, där vattnet kommer in till fårhuset är försedd med elvärme en bit ner i slangen så att det inte skall frysa. Fryser den slangen är jag ”so in deep shi..”. Då är jag utan vatten i fårhuset. Det har hänt en gång för länge sedan, som tur är har jag en händig far som den vintern tinade fler slangar, så jag var inte ensam om det, men kul var det inte att öppna kranen och inget vatten kom… Det blev att ta upp kranen och fara med het vattenånga in den vägen och tina upp proppen som inte var så långt borta, fel på värmekabeln i röret? Ja, inte vet jag men jag slapp iallafall ta till ”vatten-till-djuren-lösningen” från 1930-talet. Många gånger när jag öppnar kranen och vattnet forsar, tänker jag på när min moffa berättade hur han hade haft som uppdrag när han var ung att sköta om hästen. Han var äldsta barnet här på gården och fick ta hand om hästen och mycket av det jobb som skulle göras med hästen. Bland annat skulle han och hästen se till att de andra djuren fick vatten. Vattnet i brunnen skulle vara åt folk, så det var att ta släden med tunnor på och fara ner till sjön, hacka upp vaken, ösa tunnorna fulla med vatten och sen köra upp det till djuren.

-ja, he va ti hack hål i vaakin me bildn, å öis tunnåna fulla, å så va he ti kör åpp ti föuse. Men, för vart stig som hästn to, skvimpa he över å sledan blei som ein enda isklomp innan vi va näär föuse. He vaa int naga viidare alls int.

Jag kan knappt skriva svenska, och skriva dialekt blir nästan obegripligt, men jag minns så bra hur moffa berättade om vattenkörandet som han inte alls tyckte om. Är glad så länge jag slipper börja dagen med att hacka hål i en vak för att få vatten åt djuren.

Vid vattenposten har jag en 200 l. tunna stationerad. Den är vadderad med bergull och fårull så den inte ska frysa. Ibland har det hänt, när kyla pinar sej in överallt, att det vill slå en krans av is längs sidorna, men ännu, trots kylan, så har den hållit sej isfri riktigt bra. Den försöker jag alltid ha lite drygt halva i så att jag alltid har vatten att ge ifall någonting frusit någonstans, och så är det så lyckligt att kranen börjar bli lite otät så den står och droppar lite sakta.

Man ska inte göra det så invecklat om man inte måste. Som lock har jag en skiva bergull i en sopsäck. Fungerar prima 🙂 Visst är det lite bökigt med slang och balja, och nog är de fina dedär frysfria vattenkopparna/baljorna. Men jag föredrar att ha allt så enkelt som möjligt, det tar inte länge att ge vatten såhär heller, kanske 5-10 minuter om dagen. Har man mer och fler får, då är det klart att man kanske måste ha ett system som fungerar smidigare. Eluppvärmda vattenkoppar/baljor osv… men, om det blir strömavbrott då? Då sitter jag i smeten också, men jag lenar hellre 5 meter fruset rör, än 50 meter fruset rör.

Avslutningsvis, till alla er som kämpat med frusna rör i kylan… Hejja hejja, kämpa på!