8 februari, 2015 av Sonja

Det här med att packa

Det där med att packa är ju sällan något enkelt och för min del blir det en hel del av den sorten då jag ganska ofta brukar vara österut till Kabböle. För egen del är det nu inte så noggrant, bara man nu har lite rena kläder med sig så klarar man sig, men sen finns ju dom här två små filurerna också. Kalle börjar nu vara så stor att han inte smutsar ner sina kläder med mat och dricka (nog med allt annat förstås) medan Matilda är i det skedet att dagens meny går att avläsa från hennes kläder. Då jag dessutom hör till den kategorin som packar ”ett par ” extra bodyn, byxor, t-skjortor osv för säkerhets skull med ner i väskan, så kan ni tänka er att deras klädväska är rätt så enorm 😛

Men med en nästan fyra årig bondplanta är kläderna bara hälften av vad som ska med. Den andra väskan fylls nämligen av leksaker, väldigt välvalda sådana. Kalle har ju (av nån konstig anledning) fått till julklappar och födelsedagspresanter en och annan traktor och maskin och vissa har blivit mera viktiga än andra.

T.ex. hans MF traktor, dvs Malmen-traktorn med frontlastare. Den är näst intill helig och ingen annan får leka med den. Om han vet att nån kommer på besök brukar den nog åka lite åt sidan eller vara fastgjuten i hans händer så att endast han ska få leka med den. Jag får inte leka med den, pappa får ibland men också han hemskt sällan. Så den var ju givetvis först i väskan.

Sen kom sprutan. En bogserad variant som julgubben hämtade åt honom. Den hör definitivt till top 3 leksakerna och som bäst går han och väntar på att det ska bli varmt ute så han ska få fara ut och spruta vatten på riktigt 🙂

Sen var det dags för frontkrossen och släpvagnen. Oftast brukar han köra som pappa med krossen fram och balarn bak på Malmentraktorn, men den här gången fick balaren bli hemma.

Också claas tröskan, jontikka traktorn, faffa-grävaren och en bunt med små bilar sku med. Först var han nog av den åsikten att han också sku ta sin Valtra med i väskan, men sen kom han på att pappa nog blir ledsen om inte han har nån traktor att leka med då vi är borta. Så han lämnade balarn och valtran åt pappa Antte 🙂

Inte är det lätt alla gånger att få med allt man behöver, men nöjd var han då allt var nerpackat!

 

2 februari, 2015 av Sonja

Tjurarna lever och mår bra

Fick nästan kaffet i fel hals då jag läste en kommentar på en webbsida angående en kalv som föddes under en intervju med en mjölkbonde. Kalven var en kokalv och personen som kommenterade var av den åsikten att det var tur för kalven eftersom en tjurkalv hade dödats mer eller mindre omedelbart p.g.a. att dom är olönsamma.

På riktigt?! Finns det folk som går omkring och tror att vi ”klåbbar” tjurkalvarna då vi inte behöver dom på en mjölkgård? Nere i Europa gör man så på sina ställen, det är tyvärr kall fakta. Men att man sku göra det hos oss är nog långsökt. Inte lägger jag huvudet i pant för det att ingen i hela landet sysslar med det men jag har personligen inte hört om någon som gör det.

I regel går det till på det viset att tjurkalven anmäls först till nötregistret och mer eller mindre i samma väva till förmedlaren, i vårt fall HK.  Förmedlaren kommer sen och hämta kalven då den vuxit till sig och för den till en uppfödare och därifrån ännu eventuellt vidare till en slutuppfödare. Om jag inte minns helt fel ska kalven väga minst 40kg och vara minst 2 veckor gammal då den flyttar från hemgården. Ju mera kalven väger desto bättre betalt får vi, så också ur en ekonomisk synpunkt vinner vi på stora välmående kalvar. Hos oss och de flesta andra mjölkproducenter är det en självklarhet att kalvarna sköts lika bra oberoende vilket kön de är.

I vissa fall lämnar man tjuren hos sig. Om avelsbolaget är intresserat att testa tjuren blir han hemma tills vi får svar på om han duger eller om man själv vill använda tjuren som gårdstjur blir den också i knutarna och växa.

Men om vi ska prata om olönsamma kalvar finns det nog en sort som klår tjurkalvarna 100-0, nämligen kokalvar som är köttraskorsningar. Fina kalvar, som äter och växer i grymm takt men ingen vill ha dem. Enligt förmedlarna finns det ingen åtgång på dom i denhär ändan av landet då hit inte finns sådana uppfödare som sku ta emot dem. Just nu har vi en handfull av dessa ”köttkalvar” som väntar på skjuts. För varje dag som går, står dom hos oss och äter mat och tar plats av mjölkraskalvarna. Och det är ett problem som måste lösas. Hela tiden uppmanas vi att använda oss av mera köttdoser vi seminering. Dels därför att det inte sku finnas ett så stort överskott av djur på marknaden och dels därför att uppfödarna hellre har köttraskorsningar som växer bättre än mjölkraserna. Så länge lönsamheten är vad den är på köttsidan lär det inte bli nån snabb lösning på den här saken heller. Tvärtom tycker jag att det hela tiden  blir ett bara större problem 🙁

31 januari, 2015 av Sonja

En liten Megabra kändis

Ja vetni, inte kunde jag gissa igår då jag på morgonen gick till ladugården vad som skulle hända under dagen. Inte nån stor sak, men en sån sak som man blir på gott humör av!

Kossan Extrabra hade haft beräknad kalvningsdag för nån dag sedan och i förrgår på kvällen såg hon ut som om det började närma sig. Hon läckte en hel del mjölk, så Antte mjölkade henne så att den värsta spänningen i juvret skulle släppa. Det är dessutom ett gammalt knep att man genom mjölkning före kalvningen får allt att komma igång, tack vare oxitocinet som frigörs vid mjölkningen.

Igår då jag kom till lagårn hörde jag det där speciella muuandet som kor har då dom kalvat. Men ingen kalv syntes i boxen, då inte heller Extrabra såg ut som om hon hade kalvat så tänkte jag att hon råmade för att hon hade värkar. Jag gick i varje fall lite längre in i lagårn och där låg ju en liten kalv, ett par boxar bort från Extrabra. Den hade rätt så nyligen blivit född men hade på något sätt lyckas komma bort från sin mor. Kalven var rätt så stor så jag var säker på att det var en tjur, men vid närmare undersökning visade sig att det var en kokalv .

Mamman heter som sagt Extrabra, så det första namnet jag kom på var Megabra. Antte tyckte sen att hon borde ha hett Mykibra, men nån förmån måste väl jag ändå ha då jag var den som såg henne först så det blev Heisala Megabra. Man får hoppas att namnet går i kategorin Nomen est omen och hon om några år blir en megabra mjölkko! I alla fall har det fungerat så med mamma Extrabra 🙂

Inget extra där, en kalvning bland med dom andra. Allt gick bra, kalven och kossan mår bra så jag fortsatte med sysslorna. Lite senare på dagen kontaktade en halvbekant journalist Antte då hon tyckte kalvar i allmänhet är så söta och att namnen på våra kalvar är lite speciella. Hon ville skriva en liten notis om Extrabra och Megabra och det gick givetvis bra det. Så igår dök det upp på ÅU;s webbsida en liten grattis annons för lilla Megabra och i dagens tidning finns bilden med lite text 🙂

http://www.abounderrattelser.fi/news/2015/01/nagot-megabra-behovs-i-mjolkbranschen.html

Man blir så glad av sånahär saker och av alla Era kommentarer! 🙂 Som jag skrev senast, kossorna fortsätter med sitt jobb trots alla nyheter och det gör också vi! 🙂

28 januari, 2015 av Sonja

Vardagen rullar på

Den senaste tiden har det inte hörts alltför mycket goda nyheter om jordbruket. Svinproduktionen har ju redan länge varit praktist taget olönsamt, spannmålsodlingen ganska nära det. Senaste kalldushen kom igår då mjölkpriset sjunker ytteligare.

Det goda är det dock med det här jobbet att korna är lyckligt omedvetna om allt och de fortsätter som om ingenting har hänt. Tack vare det att man dagligen måste  gå till lagårn och sköta det som skötas ska, så kommer man ju lite själv också bort från tankarna om hur svårt det just nu är.

Inte går det ju som på rosor i ladugården alltid heller. Förra veckan tänkte det nämligen gå dåligt för en tvillinghalva i samband med kalvningen. Storebror Mike, som i själva verket är mindre, kom ut rätt väg medan lillebror Monroe var i fel läge. Han hade dragit i sig en rejäl sup fostervatten så han var fem före död då Antte drog ut honom. Tack vare ett kalvåterupplivningsinstrument (jo det heter verkligen så i mejeributiken 😛 ) lyckades Antte först suga ut slemmet och därefter pumpa in lite luft i lungorna åt Monroe.

Återupplivningsinstrument

Återupplivningsinstrument

Allt gick bra och nu har vi då både Mike o Monroe 🙂

Mike o Monroe

Mike o Monroe

 

Och igår morse kom den här inte så lilla herremannen till världen 🙂

 

8 januari, 2015 av Sonja

Och sparkarna bara fortsätter

En av våra första kalvare, Jättebra som jag senast skrev om, har på något mystiskt sätt lyckas få ett spentramp åt sig. Trampet hände på tisdag morgonen då vi hade avbytare och hon kunde inget annat göra än låta spenen och såret vara åt mig till kvällen.  Då jag först såg spenen verkade det inte så illa, men efter en närmare titt såg jag att spenändan var ”skalad”. Ingen mjölk läckte dock ut så spenändan och spenkanalen verkade vara hela.

Jag tog Jättebra till roboten och lyckades tömma spenen på mjölk. Då tänkte jag att vi mjölkar den fjärdedelen endast varannan gång  och lämnar den så småningom i sin så att spenen har tid att bli frisk och den eventuellt sku fungera efter nästa kalvning. Mjölkning varannan gång betydde då det att jag tänkte mjölka den igår kväll igen, men det tyckte då Jättebra att var en jättedålig idé. Jag förstår ju nog att spenen måste vara grymt sjuk, så jag lät den nog ganska snabbt vara då hon började ”gå” fram och tillbaka i roboten och var riktigt irriterad över situationen.

Efter henne kom Jade in i roboten och jag funderade nog lite då den varken kände igen henne eller delade ut foder. Det är ju frågan om en dator så jag tänkte att den kanske bara hängt upp sig på något sätt. Men då det gick lika också för följande ko tittade jag lite noggrannare efter och märkte att Jättebra faktiskt hade stigit på ”tunnistin”, alltså den delen som avläser transpondern på kon och berättar för datorn vem det är.

Den mjölkade ju nog om man för hand satt in kornas numror så jag fixade allt annat färdigt av mina sysslor tillika som jag hjälpte roboten. Antte kom sen ner och körde fodret och började undersöka roboten närmare. Efter ett samtal till DeLavals hjälpservice var diagnosen klar; Då Jättebra steg på ”tunnistin” revs det av en kabel som förorsakade korstlutning som i sin tur förstörde kretskortet som sköter utfodringen. Så därför kände den varken igen korna eller delade foder åt dem. Suck.

Klockan var en hel del vid det laget och det skulle ha tagit timmar för dejourerande servicekarln att komma till oss. Då det dessutom blåste ganska så hårt och vi ändå hade en annan servicekarl på kommande idag, så bestämde vi att det är enklast att vi sköter natten själva och väntar på morgonen då förbindelsebåten igen går.

Meningen var att Antte skulle börja och jag skulle fortsätta med robohjälpen, men han tyckte sen att i stället för att ha två riktigt trötta i huset idag är det bättre att vi har bara en riktigt trött och en normalt trött, så han beslöt sig för att vara hela natten i ladugården och jag gick ner till klockan fem för morgonpasset.

Servicekarln är ännu här, men nu borde roboten igen vara fixad. För Jättebras spenes del kan jag bara konstatera att den förblir orörd. Om det inte har farit in några bakterier i juvret, torkar den nog smånigom ihop och hon fortsätter sin karriär som trespenad. Om det ändå har farit in bakterier och den blir inflammerad, ja då får vi ta det problemet sen!

 

 

2 januari, 2015 av Sonja

Med en spark in i det nya året

Hej på Er igen och ett gott nytt år även från Heisala! 🙂

Det nya året togs emot relativt traditionellt med vänner och raketer. Hur roligt det nu än är att sitta uppe och prata med gästerna borde man ju vid den här åldern ha förstått att gå och lägga sig före klockan halv tre eftersom djuren ska skötas också följande dag 😛 Nå, det har jag ju då helt tydligt inte ännu heller förstått utan efter tre timmars, många gånger avbruten sömn tack vare vår lilla guldklimp Matilda, gick jag ner till ladugården för att fixa undan morgonsysslorna.

Jag hade inte varit i ladugården på några dagar eftersom vi hade avbytare på mellandagarna, så jag hade hade emot mig en ny bekantskap då kvigan Jättebra hade kalvat nån dag tidigare. Trots mjölkningsroboten mjölkar vi alla specialfall dvs kalvade och kor som behandlas, skillt i ett spann. Dels för att inte uppta robotens tid och i vår ladugård är det helt enkelt den lättaste lösningen då vi ändå har dessa djur bort från lösdriften.

Jättebras mjölkning hade gått problemfritt så jag gick till henne och sku börja tvätta juvret då hon började ”lyfta” på ena bakbenet som en signal för att hon inte riktigt gillade det. Det är relativt vanligt att kvigor gör det eftersom det är en ny situation för dem och oftast brukar det gå bra genom att bara prata med dem och på så sätt hålla dem lugna. Man måste också vara rätt så bestämd i sina rörelser så att hon inte tror att man är rädd för henne och hon på så sätt sku styra situationen. Så jag fortsatte lugnt att tvätta henne men rörelserna började bli mer och mer lik sparkar och dom blev snabbare och kom allt högre upp.

Så då tog jag fram sparkjärn nummer ett. Sparkjärnet spänner man fast från ljumsken ( om man nu kan kalla det så på en ko), alltså framför bakbenet och över ryggraden så att hon inte kommer åt att lyfta benet. Det finns vissa risker med att använda järnet och därför brukar vi i regel inte göra det per automatik utan vi använder det endast vid behov. Vissa kor fattar direkt poängen och de står stilla som ljus, medan andra kastar omkull sig. Sen finns det också dom som ”flippar helt ur” och börjar hoppa och sparka tills järnet lossnar. Jättebra hör till den sist nämnda gruppen. Jag satt fast järnet och med det samma började hon hoppa jämnfota så högt som jag aldrig tidigare sett en ko hoppa och sparka tills järnet med en smäll föll ner på golvet. Jag stod vid det här laget i hörnet av boxen och funderade hur i helsike jag ska få den här yrbollen mjölkad….

Som tur är har vi också ett annan sorts sparkjärn. Ett s.k. jenkkirauta. Till skillnad från det traditionella järnet lägger man detta järn på ryggen och spänner åt från båda sidorna. Så jag testade med det och där stod hon utan problem och gav ner mjölken. 🙂

 

Jättebra

 

Vi får bara hoppas att resten av kvigorna som kalvar in det kommande året är av lite lugnare sort! Men den fördelen hade den här mjölkningen att om jag nu hade gått omkring lite halv sovande i ladugården hela morgonen, så vaknade jag definitivt till nu 😛