Hallå där

Tre år har gått sedan jag senast skrev ett inlägg här på bloggen och på den tiden har det förstås hänt ett och annat. Inte några revolutionerande saker men allt möjligt smått, gott och mindre gott som hör livet till.

Tre år är en lång tid att vara borta härifrån men det har varit roligt att följa med hur bloggen har fortsatt att leva och utvecklats här med åren tack vare Nisse, Christer, Lotta och Kalle och nu känns det  som om tiden är mogen att börja berätta om vår vardag här på Heisala igen. Hoppas ni vill hänga med och läsa om den 🙂

 

Knattana

 

 

 

Måste man alltid orka?

Våren är ju för bönderna tiden då allt på sätt och vis börjar på nytt. Åkrarna ska sås, djuren ska ut på bete, vädret är vackert och fåglarna sjunger. Ja, ni vet den där känslan då man kan börja från  ett tomt bord och ha alla chanser att få ett bättre år än ifjol. Redan på vårvintern börjar man gå och vänta på den kommande säsongen, då snön smälter och åkrarna börjar torka blir man otålig och ivrig över att få komma igång. Så fungerar väl vi bönder, man blir som ett litet barn på julen varje vår och plötsligt har man glömt alla besvär man hade ifjol.

Men vad sen då man inte känner på det här viset? För min del har vintern varit tung och ju närmare våren har kommit desto värre har det blivit. Allt jobb som väntar på åkern, i lagården, här på Heisala hemma i Kabböle har ibland känts som ett enda stort måste. Visst har jag jobbat och skött djuren, men då det kommer oftare och oftare såna dagar som man tycker att det inte är så stor mening med jobbet så kan jag berätta att det blir riktigt fruktansvärt tungt att göra det. Ibland har det kommit dagar då jag helt enkelt ha velat kasta handskarna i disken och konstatera att ” he va he”, det får vara nu. Men sen igen då man sett hur barnen tycker om djuren och allt vi sysslar med här har jag fått mera energi för att orka igen. Alla dagar är inte tunga, vissa dagar klarar jag precis allt och lite till.

Som sagt hela vintern har det varit så här och både jag och Antte har ju märkt att allt inte står rätt till. Ett besök till läkaren bekräftade det som vi egentligen båda har vetat; depression… Jag har haft det en gång tidigare för några år sedan. Då var det ännu värre, skötte nog djuren men däremellan låg jag helst och sov. För att inte tala om att jag grät av det minsta lilla. Symptomerna är samma nu igen, men lite lindrigare så den här gången förstod jag att söka hjälp i tid.

Varför berättar jag det här då? Inte för att nån ska tycka synd om mig, depression är en sjukdom bland med andra och den går att sköta. Utan därför att vem som helst kan drabbas. I dagens läge med ansträngd ekonomi, mycket jobb, ja hela den där ekvationen som säkert dom flesta oberoende yrke känner igen, blir det tungt ibland. En del av oss orkar bättre, men sen finns det dom av oss som på sätt och vis lagrar allt in i sig själv och “malar” på saker tills man inte längre ser det goda i allt man gör. Exakt vad som orsakar depression är väl inte helt enkelt att förklara, rent fysiskt är det brist på välmående-hormon i kroppen, men vad som i sin tur orsakar den bristen är en summa av många faktorer. För min del är det närmast väl frågan om mycket jobb, ansträngd ekonomi som gör att man bara funderar och funderar på pengar, inte så hemskt mycket ledigt osv. osv.

Nå, som sagt jag får hjälp men jag hoppas innerligt att alla andra som känner sig lika som jag känt mig skulle förstå att söka hjälp åt sig också. Som svar på frågan i rubriken; Nej, man måste inte orka och det är ingen skam att medge det!

Äntligen fixat

Då var vårens stödansökan fixad. Som ni ju vet är det en hel del nya saker och förändringar på gång inom stödpolitiken i år, ids inte gå desto mera in på dem nu. Men dessa förändringar har gjort att jag dragit mig från att sätta ner mig och dels göra odlingsplanen klar och framför allt från att göra stödansökningen. Det har känts som om det skulle ha varit helt oöverkomligt svårt att få nån som helst rätsida på det hela, så till och med dammsugaren har varit jättejätte lockande då jag har funderat över att sätta igång med stödena 😛

Men som med så mycket annat så var det ju inte i verkligheten närapå så besvärligt som jag i mitt lilla huvud hade fått det att bli! Fick datorn hem från service på torsdagen och på fredagen fixade jag färdigt odlingsplanen och igår skickade jag in stödansökan. Tacka vet jag den elektroniska versionen där en stor del är färdigt ifyllt. Visst är det skillnad mellan gårdarna, men för min del då en stor del av skiftena har vall så ändrar det ju inget från föregående år och det underlättar ju ifyllandet.

På grund av den nya diversifieringen av grödorna och EFA kom det en ny sort också till mig och det blev klöver. Jag måste ha minst 5% av arealen antingen som träda, kvävebindande gröda eller vad nu sen det tredje alternativet var, så jag valde att så klöver på dom minsta av mina skiften. Utöver klövervallarna blir det vete på ca 10 hektar, viltåkrar på ca 4 hektar och resten som vall. Man får med andra ord mycket att rymmas på 32 hektar 😀

 

Ett evighetsprojekt?

Kommer inte ihåg om jag tidigare nämnt om det här på bloggen, men för några år sedan köpte vi en byggnad här på Heisala som i tiderna har fungerat som folkskola.

 

Skolan
Skolan

Hur gammal byggnaden är vet vi inte, men så mycket har vi fått reda på att den före skoltiden har varit en villa, som förmodligen tillhört nån Wiklund från Åbo. På den tiden, alltså slutet av 1800-talet början på 1900-talet var byggnaden karaktärshus för det som då var s.a.s. huvudgården på ön. Till den gården hörde bl.a. en ladugård, hönshus, ett för den tiden stort magasin, “smidjå”, arbetarbostad, kvarn och diverse mindre byggnader. Den gård där vi bor har från första början bara varit ett torp under gården som idag består av fatigheterna Uppgård och Nedergård. Vad gården har hett på den tiden vet jag inte. Som sagt bodde troligtvis ägaren till gården i villan, eller så hade man det som ett fritidshus.

Anttes farmors föräldrar och några andra släktingar flyttade till Heisala 1921 och köpte då gården och torpet. De sålde dock villan till kommunen redan året därpå och flyttade dels till gamla arbetarbostaden och dels till torpet där vi idag då bor.

Skolan öppnades 1923. Förutom Heisala barnen gick där också barn från närliggande holmar. Bl.a. har Anttes farmor och hans föräldrar med syskon gått där. Skolverksamheten var igång några årtionden och slutade 1963. Därefter stod byggnaden tom i några år och köptes sen av två familjer från Åbo.

De renoverade byggnaden till en del, bl.a. gjorde de en inne toalett och dusch. De gjorde också om den tidigare kalla vinden till rum.

Gamla kalla vinden
Gamla kalla vinden

I övre våningen fanns också internat där barnen fick övernatta om man inte säkert kunde färdas hem till exempel p.g.a. menföre. Köksan hade också ett eget rum på vinden.

Rummet som var pojkarnas internat
Rummet som var pojkarnas internat
Köksans rum
Köksans rum
Flickornas internatsrum
Flickornas internatsrum

Man övernattade alltså i övre våningen, lärarens bostad med kök och två rum samt egen ingång och klassrummena fanns i nedre våningen.

Klassrummet
Klassrummet

Ugnarna som man ser till höger på bilden är ursprungliga och svärföräldrarna har berättat hur det hörde till elevernas uppgifter att ta in ved och elda. Katedern fanns ungefär där som pulpeterna nu står. Pulpeterna är föresten från skolan i min hemby.

Köket
Köket

Köket var också under skoltiden ett kök. Utöver det användes det som slöjdsal och gymnastiksal.

 

Inläggets rubrik Evighetsprojekt syftar på det att vi inte ännu fått så hemskt mycket gjort åt byggnaden. Vi köpte den med tanken att hyra ut byggnaden som så eller som nån sorts bed and breakfast. B&B idén har vi begravat eftersom det binder en person helt och hållet, så i praktiken borde vi anställa nån. Just nu ligger det närmast till hands att vi hyr ut byggnaden i sin helhet, antingen till ett veckoslut/vecka/månad, hur man kommer överens. Men först måste vi lite renovera inne och det blir sommarens projekt. Ute har vi huggit och röjt upp runtom gårdsplan så att det mera har börjat påminna om hur det såg ut förritiden. Sommarens uteprojekt är att få huset målat samt ett staket byggt där som det en gång tidigare stått.

På sätt och vis har cirkeln slutits då byggnaden igen övergått i släktens ägo. Tiden får visa vad som händer med den i framtiden 🙂

 

Vårbruket igång

Vårbruket har kommit igång rekord tidigt i år. Någon större brådska är det ju inte, vi har ju trots allt först 27 mars idag, men igår var Antte och Kalle och gjorde lite kompletteringssådd på ett par vallåkrar här på Heisala.

Kaffepaus före sådden
Kaffepaus före sådden

 

På Facebook kunde man också läsa att man i Sjundeå har sått det första vårvetet igår och i dagens Landsbygdens Folk finns en artikel om en potatisodlare från Pargas som satt första potatisen redan i februari.

Tidig start på säsongen, förstås inte riktigt med full fart ännu. En av de (få) sakerna jag kommer ihåg från mina agrolog studier är det då vår växtodlingslärare präntade i oss att fröet behöver kyla för att det ska börja gro. Nu återstår det då bara att se exakt hur mycket kyla fröet behöver och kanske framför all hur mycket kyla det tål.

Kalvar, kalvar o åter kalvar

Ja, kalvar har det kommit tillräckligt av sedan jag senst skrev hit. Idisa har fått Midisa, Yrsa fick tvillingarna Myrsa och Martin, Jelli fick Milli, Öris fick Kraken och Kadele fick Kompis. Orsaken till att dom två sist nämnda har namn på K, beror nog helt enkelt på en kortslutning hos Antte som tyckte att det i år är K som namnet ska börja på 🙂

Yrsas tvillingar var sk bland-tvillingar, dvs en kokalv och en tjurkalv och det är inget man vill ha. Helst ska dom vara av samma kön, för kokalven i ett tvillingpar är oftast steril. Man får alltså henne inte dräktig eftersom hon har fått för mycket hormoner av tjuren i sig. Det här kallas för freemartin syndrom (därav namnet Martin). Enligt det allvetande wikipedia är upptill 90% av dessa kokalvar sterila, men man kan testa dem ifall det skulle råka sig att just t.ex. Myrsa sku höra till den där 10% som fungerar som dom ska. Eftersom sannolikheten är så liten så har vi satt henne på förmedlingslistan.

Alla dom här kalvarna mår bra och Martin har t.o.m. flyttat bort från oss redan. Utöver dessa kalvade också Karat, men hennes kalv var dödfödd. Exakt vad som hände honom vet vi inte 🙁 .

I förrgår kalvade också Hursula, en stor tjurkalv som fick namnet Matti. Dock inte Nykänen, för så elak kan man ju inte vara med sina kalvar 😉