Kategori: Hindersby

Viiip, viiip …

Jag sår naturvårdsåker och gröngödslingsvall men det är ingen brådska direkt. I alla fall har jag en massa sällskap ute på åkrarna – tofsvipor i stora mängder. Jag tror inte jag har sett så många tidigare. Men så här såg det ut 2 april då den första tofsvipan anlände. Nog undrade man hur den skulle klara det:

Men tydligen gick det bra för nu har vi både stora tofsvipor och en mängd ungar (som ännu inte kan flyga). De trippar omkring som små fröknar på åkern men de är ganska tuffa. Lustigt nog bryr de sej inte just om traktorn men stannar man och stiger ut så blir de oroliga. Föräldrarna försöker dra uppmärksamheten från ungarna med konstflygning och kommer ibland ganska nära. Och så hör man ”Viiip, viiip, viiip” överallt.

Ovan en bild av mina favoritfåglar med ungen till vänster. Fågelfotograf blir jag inte – det krävs massor av tid och fin utrustning för att få bra bilder. Jag hade gärna tagit en video av deras konstflygning men det är verkligen en svår uppgift.

Nu är äntligen de allra våtaste hörnen torra och i dag sådde jag Brånndjäärdån som brukar vara den besvärligaste. Men precis som för Mats i Oflyt så var det en krångeldag. Ribbvälten bakom fjäderharven som jämnar ut litet lossnade från ena lagret men en olycka kommer sällan ensam så då jag steg ur traktorn blev jag med dörren i handen – gångjärnet hade brustit. Ingendera var någon större katastrof men jag hade bråttom för det skulle komma regn på eftermiddagen. Så jag gjorde som vanligt: Skruvade bort det söndriga och fortsatte köra.

Ibland märker man att vissa delar på maskinerna lika gärna kan förbli borta så vi har en hög med delar som varit helt onödiga. Det som man verkligen behöver blir nog reparerat.

Svärmeri med problem

I går var det dags igen. Våra bin bestämde sej för att flytta hemifrån. Då jag var på väg till traktorn hörde jag det karakteristiska surret och visst höll de på att svärma. En drottning sticker iväg och tar med sej en mängd arbetsbin. Först samlas de i en klunga nånstans nära den gamla bikupan och skickar ut spanare för att hitta en ny plats och sedan far alla iväg till den nya bostaden. Problemet är bara det att de sällan överlever vår hårda vinter i vildmarken så de borde plockas ned och sättas i en ny isolerad och varm bikupa.

Det är inte problemfritt för de har en viss förkärlek att flytta till folks skorstenar som står kalla på sommaren. Vi hade en gång en ordentlig samling i vår skorsten och då jag började elda på hösten i arbetsrummet så rann det honung ut genom askluckan över golvet. Det blev en hel del jobb med städandet av den klibbiga och askblandade honungen. Och att få bort bina från skorstenen som var nästan igentäppt. Men ännu värre var det då de började bygga i isoleringen i väggen till mitt arbetsrum i stallet. Jag fick riva alltihop och göra om en del av väggen.

Problemet är att de gärna sätter sej på svåra platser. Bara en enda gång var det bekvämt då svärmen satte sej i toppen på en asp. Den böjdes ned av tyngden och det var bara att sätta lådan under och sopa ned hela svärmen. I fjol satte de sej i toppen på ett stort äppelträd och vi fick såga av en hel del kvistar för att komma åt svärmen.  I år satt svärmen i en gran på omkring 4 meters höjd.

Men innan jag byggt en ställning på frontlastaren för att komma åt dem så hade hela svärmen försvunnit.  Undrar just vart …

Den som söker han finner …

Men nog kan det vara besvärligt ! Jag tar alltid bort munstycken och droppventiler på ogrässprutans bom på hösten och så skulle jag sätta tillbaka dem förra veckan. Men de fanns bara inte där de borde finnas.

Nu började ett våldsamt sökande. Hela verkstaden hade ju vänts upp och ned förra hösten då värmeledningarna installerades så det var inte underligt om de blivit under nånting. Men flera grundliga sökningar som utsträcktes till ladugården och stallet gav inget resultat. Till slut började jag tvivla på mina sinnesförmågor och ställde mej att stirra på arbetsbänken för det fanns inget annat ställe där de kunde vara än mitt framför näsan.Men icke.

Trots MÅNGA koppar kaffe förblev munstyckena försvunna och jag började städa hela verkstaden från ena ändan till den andra (vilket var mycket nödvändigt och bra). Jag hittade en massa saker som länge varit försvunna men inga munstycken. Jag försökte till och med söka efter något annat för man hittar ju allt annat än just det man söker. Nä, det lyckades inte heller.

Munstyckena måste ju finnas i verkstaden om inte tomtar eller troll fört bort dem – men sådana tror jag inte på. Då jag till slut började gå igenom hyllorna millimeter för millimeter så fanns förstås munstyckena där – bara på fel hylla och bakom allt som stoppats undan i all hast på hösten då värmesystemet måste fixas kvickt eftersom det blev kallt så tidigt.

Nu efteråt tycker man förstås att man borde ha sökt på fel hylla genast i början – men det är bara ”efterklokhetens dåraktiga visdom” som en klok man här i byn brukade tala om. Här ser vi igen att varje sak måste ha en viss plats och att man skall ställa undan allt precis exakt på den platsen (eller åtminstone slänga allt i rätt hop).  Fast förstås gäller ju vad moofa (farmors far)  brukade säja: ”Han såm kårjar bihöövär int söök å han såm söökär bihöövär int kåri” (Den som ställer undan ordentligt behöver inte söka och den som söker behöver inte ställa undan). Moofa hörde väl litet till det senare gänget.

Och tydligen jag också …

He e spitjitt å måst sjtjinas

På allmänhetens begäran (en allmänhet åtminstone) måste jag påpeka att vi inte alls talar nån sorts högsvenska även om vi skriver standardsvenska så att lite fler kan läsa det.

Just nu är det vissa ställen på åkern ännu ”spitjitt” (leran klibbar ihop då man kramar den) och då borde man inte så utan kanske harva och låta åkern ”sjtjinas” (ungefär ”torka upp”).  Det finns inga exakta översättningar till högsvenska men på ett ungefär …

Men visst har det torkat så att sådden kan fortsätta – åtminstone på vissa åkrar. Även om jag har sett vatten på åkrarna ännu. Och på flata åkrar där vattnet torkat upp är brodden helt förstörd. Den har helt enkelt drunknat. De borde sås om men det börjar redan bli sent åtminstone för vetet.

Den blomstertid …

Sådden är förbi och examenstiden betyder festande och firande utan ände. I morgon har vi studentklassens 45-årsjubileum – nästan alla kommer. Vi har alltid varit en klass som hållit ihop väldigt bra.

Hå-hå, ja-ja, det var tider det …

Det är tid att städa och försöka hitta allting från förra sommaren. Och så har jag ju en hel del jobb med fibernätet.  Men jag är ganska nöjd för i går hittade jag en alldeles ny brandmur med fyra Gigabits anslutningar ! Vi har problem  med apparatur därför att vi är långt före den allmänna utvecklingen och de apparater vi behöver är specialburkar för stora firmor – och dyra . Men den nya brandmuren kostar bara 500 euro medan de andra kostat tio gånger mera. Den är nu beställd från Tyskland och kommer väl om nån vecka.

Sprutan är nu på servicelistan för jag måste ta kål på kvickroten som klarade sej alldeles för bra förra hösten. Det var en dålig besprutningshöst. Vallen tänkte jag så först då jag sprutat kvickroten.

Sedan då jag festat färdigt …

Byggsäsongen börjar

Vårsådden har dragit ut på tiden mer än någonsin och är inte slut än men nu lovar tiodygnsprognosen bara uppehåll så det skall väl ordna sej. I alla fall så blir det bråttom att inleda byggandet för sommaren är kort och vi har en hel del att göra.

Jag har byggt hela mitt liv sedan jag som femåring av min pappa i julklapp fick en hammare och tio kilo spik samt en stubbe (att slå spikarna i – i stället för i möblerna …). Moofa (min farmors far) flyttade husen från det tätt bebyggda Hopenbackan för hundra år sedan (det berättas att husen var så nära intill varandra att man kunde gå från ena ändan till den andra över hustaken). Vid storskiftesregleringen 1908 flyttades många hus bort – moofa ville inte lämna tätbebyggelsen och processade men förlorade (till all tur brukade farsan säja).

Min farfar byggde den stora ladan och alla beskärmade sej över ”skrytbygget” som ansågs vara alldeles för stort men inte räckte den till så länge. Nu ryms till och med tröskan in där och det är ett väldigt fint och torrt utrymme. Min pappa byggde 1945 den nya stora tegelladugården som är trettio meter lång och numera fungerar som kallufttork  (andra våningen) och skrotlager (nedre våningen som är för låg för dagens traktorer). Där finns också mitt arbetsrum i det gamla stallet och elektronikverkstaden samt värmecentralen.

Jag har byggt den stora verkstaden med 4,2 meters höjd inomhus och två sex meter breda dörrar – i ilskan över att maskinerna inte ryms in någonstans mera. Men knappt är det ibland i alla fall. Halva verkstaden är varm med en 100 kW radiator med fläkt som jag installerade förra hösten och andra halvan är isolerad men utan skild värme och har plats för fyra traktorer.

I slutet på 70-talet byggde vi Ribackhuset åt mina föräldrar. Det är helt och hållet heimlaga utom pipan som är murad av gummans bekanting – en pensionerad murare från Esbo. Det var hårt att bära murbruk och tegelstenar åt honom. Han var otroligt skicklig och snabb och fick allting mycket snyggt men han pratade hela tiden. Och vi skulle svara där vi släpade material med andan i halsgropen …

Det senaste bygget är den stora kallufttorken som ännu har en del kvar att fixa i sommar. Det är helt egen konstruktion – också ”egen” i bemärkelsen ”underlig”. En körbar tork där man kan backa in tio tons vagnar direkt på hålplåten och kippa lasset där. Den har 96 luftluckor så att man kan torka bara precis där man vill.  Hela nedre våningen är en lufttät ”huvudkanal”.

Och så har vi det lilla flislagret som vi slog upp provisoriskt i kölden i januari. Nu skall det byggas ordentligt.  Den försenade vårsådden gjorde att all eventuell semester är indragen. Inga fritidsproblem i sommar …