Vårsådden på Bos-Sestu

Det är busväder i dag men snart skall väl vårsådden börja i alla fall. Nu börjar det vara regnet som bestämmer. Ett ordentligt regn kan skjuta på sådden en vecka. Sällan sår vi före 1 maj men det har nog hänt. Och sällan sår vi ännu i juni men det har också hänt.

Jag måste presentera vårt system för det är litet ovanligt. Jag sysslar med så kallad frässådd där såmaskinen är kopplad till en jordfräs (av den större sorten):

Frässådd 2009

Fotografiet är taget i fjol men det ser likadant ut i år. Såmaskinen är från 1975 och ganska sliten men jag har inte vågat satsa på en ny maskin med de priser vi har i dag. Så den lappas ihop ett år till igen. Den fungerar nog men har för små lådor så man måste fylla på ofta. Och då jag kör hem och fyller på direkt från silon så tar det värdefull tid. Dessutom har den alltför dåligt tryck på såbillarna så utsädet ibland blir liggande utanpå. Och det är alls inte bra.

Jordfräsen är en italiensk Pegoraro som fungerat fantastiskt bra. Jag har inte behövt byta en enda pinne på 20 år trots att jag kört på sten så att traktorn hoppat till. Fräsen behövs för att slå sönder kokorna på våra styva lerjordar. Men den kräver en hel del effekt. Vi harvar med en urgammal Kongskilde lätt fjäderharv men det är bara för att jämna ut åkern. Fräsen finfördelar nog jorden men den jämnar inte alls.

Men jag måste så en vecka efter alla andra med det här systemet. Det är ren katastrof att köra på en alltför våt lerjord. Då blir åkern som asfalterad. Men om det torkar för mycket så orkar inte ens fräsen slå sönder kokorna. Och man får köra på krypväxeln. Då såmaskinen kommer genast efter fräsen så hinner åkern inte torka upp efter bearbetningen som vid normal harvning utan den måste vara tillräckligt torr för att sås förrän man alls börjar köra. Det är ett system som kräver goda nerver.

Så det är en fördel om man inte har allting i ordning för tidigt. Då KAN man inte köra ut på åkern utan måste hålla till i verkstaden :-). Förr satt alla och väntade nervöst på att börja och en av gubbarna sa åt vår granne  Nyströms Nils som alltid var bland de först: ”Tu ska akt de ti far uut opa ååkärn för tiiditt för tå pradajar vi til allihoop !”  (Akta dej för att köra ut för tidigt på åkern för då drar vi till allihopa – ”pradaja” kommer troligen från ryskan även om det där betyder ”sälja”).

Ett kungarike för en handbok

Min fina Fiat Ducato står i verkstaden – den har inget oljetryck. Så där i princip är det bara att kasta sej ner och byta oljepump (eller pumpens drivning) men jag har ingen verkstadshandbok för den 2500 dieselmotor som den har. Och det visade sej att det inte alls var så enkelt  – vilket det ju sällan är. Förstås har jag skaffat tre reparationshandböcker för Ducaton – det borde vara lag på att maskiner inte får säljas utan fullständig dokumentation hur man skruvar dem i små bitar. Men ingen av dem behandlar just SOFIM 2500 dieselmotorn utan bara alla andra motortyper.

Ducaton i verkstaden

Man kan skruva sönder dem och se hur de är byggda men det tar en väldig massa tid och så kan man lätt dra sönder nånting. I min ungdom höll jag på och härjade vilt för att få upp skruvarna till MF165:ans framaxel – tills jag märkte att de var vänstergängade och att jag alltså höll på att dra till dem. En del maskiner kan vara ganska krångligt konstruerade av nån sadist som suttit och flinat: ”Jag vill allt se hur de får det här åtskiljt på verkstäderna !” Förr var också verkstadshandböcker välbevakade hemligheter som bara auktoriserade verkstäder fick. Till alla tur har EU nu förbjudit krav på att man måste anlita vissa (extremt dyra) ”auktoriserade” verkstäder.

Och så finns ju Internet ! Det första jag gör är förstås att surfa på nätet och se om jag kan hitta någon som haft samma problem och satt in en anvisning hur man enkelt fixar det. På nätet finns allting – men det gäller att hitta det. Nu har jag länge sökt en reparationsbok för 2500-dieselmotorn och hittade en – som var såld. Men i morse sökte jag på tyska – und hast Du mir gesehen – det fanns just den rätta handboken på Fachliteraturversand i Halle. Den är nu beställd. (Och skickad – inom en halv timme !)

Nätet är en fantastisk uppfinning. Då jag behövde handböcker till min gamla brandbilsmotor (6-cylindrig Daimler-Benz) till torkfläkten så hittade jag en i USA, en i Tyskland och en fullständig reservdelskatalog från 50-talet i Holland. Motorn är nu servad och genomgången helt enligt handböckerna.

Det har varit sorgligt utan Ducaton. Jag trivs att sitta högt uppe ovanför alla småbilar – och så får man ett halv villa med sej ifall det behövs. I den körde jag till Otnäs och i den sov jag  några timmar per natt då jag jobbade med forskning. På vintrarna hade jag elvärme från parkeringsstolpen. Men nog skall den igång igen Den är inte ens 20 år gammal och har ännu litet kvar till en halv miljon kilometer. Och så har jag byggt fullständig inredning i den så man kan bo i den om man vill.  I motsats till min gamla Ducato har den galvaniserade plåtar så man störs inte av att morgonsolen lyser in genom rosthålen.

Nu hoppas jag det i handboken finns ett smart sätt att skruva bort oljepumpen utan att ta isär hela motorn …

Besiktningen 1-0

För att fortsätta i serien maskinella motgångar så var det sista dagen att besikta bilen i går. Jag hade jobbat hela söndagen med att få den i skick men hittade inte den jäkla besiktningsmannen en ring som var för dålig. Och att välja nya sommarringar är inte det enklaste. Då man jämför testerna så har samma ring fått helt olika bedömning i olika tester. I en test är en modell bäst och i en annan test sämst så trovärdigheten börjar vara noll. Tydligen kan man strunta i testerna och köpa den billigaste. Också de asiatiska modellerna börjar vara helt användbara. Vanligen kör jag med rena skrotbilar men har de bästa ringarna. Men vilken är bäst ?

Besiktningen har annars blivit otroligt dyr sedan den såldes åt privata företag. ”Marknaden” har insett att här kan man plocka pengar av folk utan förbarmande. Hur mycket vi än stönar och gråter så är det lag på att bilen skall besiktas. Annars tar polisen oss. Bilbesiktningen var BRA förr så vad skulle de ändra på den för ? Troligen var det ett rent ideologiskt beslut som gick helt åt pipsvängen. Då fogdarna och firmorna slår ihop sej så sitter vi där som i ett skruvstäd.

Verkstadsarbetet fortsätter. Nu är den stora paketbilen inne i verkstaden för där finns inget oljetryck och jag skall skruva bort oljetråget och se vad oljepumpen egentligen sysslar med. Den kan hända att den kalla vintern fick nånting att gå sönder. Tryckmätaren är redan kollad förstås.

Annars så är den stora vårstädningen på gång. Hela verkstaden skall tömmas och sopas – jag vågar inte dammsuga för då åker en massa skruvar och delar med. Min dammsugare är nämligen av den större sorten för jag drog rör från intaget på sädtransportfläkten som är på 11 kW och ger ett tryck (=sug) på närmare 1200 mm vp (vattenpelare).  Dit åker brädbitar och tegelstenar och allting som inte är fastskruvat.  En murken vägg är inget problem för den dammsugaren heller.

Åtminstone en gång per år måste allting städas – mest för att man skall hitta allt möjligt. Då man flyttar omkring sakerna så kan man upptäcka sådant som man för sitt liv inte kunde minnas vart man lagt det. Litet deprimerande är det förstås då man vet att det inte tar många veckor förrän det ser likadant ut igen. Ett par större reparationer i vårbrådskan så är det fullt med bråte och verktyg överallt.  Det skulle ju vara trevligt med en lagerkarl som håller ordning på allting – om nån annan skulle betala lönen. Farsan fungerade förr som lagerkarl men ett problem var att sedan hitta det han lade undan. Vi hade så olika logik ifråga om var man sätter det ena och det andra.

Åter till vardagen

Suck, så var den resan förbi … Men vi hann kratta gräs, gräva bort gräsmatta, såga ned syrener, hugga ved, bygga nytt trapptak, fylla vägen med sand och sätta potatis. Allt som hör en normal ledighet till … Potatisen satte vi outgrodd under en massa gräs som vi krattat ihop så att den skulle börja växa sent och vara skyddad mot frost en tid  Det är ju alldeles för tidigt än.

Och så åkte vi in till Örebro och köpte telefoner. Två billiga för 199 kronor/st. för man kan inte ringa med en utländsk mobil – det är svindyrt. Och så Nokias flaggskepp N900 som jag skriver det här på. Den är ingen mobil utan en fullständig datamaskin – med Linux vilket ju är nödvändigt för mej. Förvånansvärt bra går det att skriva på det pyttelilla (utan överdrift) tangentbordet. Beklagar men jag har varit tekniktokig sedan jag som liten skruvade sönder vår telefon …

Men jag vet inte om jag kan hålla med Sonja att Våren kommer. Så här såg det ut i Medåker

Vårväder Medåker 22.4 2010

och då vi körde av färjan i Åbo så var allting vitt ! Hemma var det kallt för flisen hade tagit slut. Inte för det – den hade räckt till för nästan hela veckan och med en aning lägre värme hade det fungerat fint. Men vårkänslor fick vi nog inte i går.

Nu blir det verkstadsarbete för hela slanten. Traktorerna skall ha service och bilarna skall besiktigas. Den här veckan blir väl solig och varm men sedan blir det ostadigt igen enligt 10-dygnsprognosen. Men vi får se – vårvädret är oberäkneligt.

Te vaanli språåtji

Här skriver vi på svenska för att nå en större publik men inte är det vårt modersmål. Åtminstone inte i den moderna varianten. Nä, hemma pratas det östnyylendskå eller närpeesiskå (antar jag) av födsel och ohejdad vana. Visst har vi varit tvungna att lära oss högsvenska i skolan och i mitt fall en massa andra språk då jag i jobbet åkte runt världen men hemma passar liksom inte något annat språk in i landskapet än te vaanli språåtji.

Det kan ha sina poänger som då jag satt med min (av mej adopterade) moster i tunnelbanan i Stockholm. Hon talade ren och oförfalskad östnyylendskå trots 40 år i Sverige och vi pratade på tills jag märkte att hela vagnen satt och lyssnade på oss – det lät som svenska men ändå annorlunda. Det var förrän det fanns massor av inflyttare i Sverige

Men det vi pratar är egentligen riktigt gammal svenska. Om man läser akademiska avhandlingar från 1700-talet så liknar språket i mångt och mycket det vi ännu talar. Förr hade svenskan korta, långa och överlånga stavelser men i Sverige finns bara de långa kvar. Därför kan de inte uttala viktiga ord som ”sidu” utan det blir ”siidu” eller ”siddu”. Vi har också överlånga stavleser som ”uunn” (ugnen) och ”staann” (staden). Därför måste man använda dubbla bokstäver för långt ljud (se Nisses Uttalsriktiga Stavning). Jag har länge gjort alla anteckningar på östnyylendskå men det är svårt att skriva fastän man talar språket. Den högsvenska stavningen vill alltid tränga sej in.

Österbottningarna talar ju ett underbart språk (egentligen flera …) och närpesiskan är alls inte det ”värsta”. Men allting är inte gammalt.. Vi har den norrländska förmjukningen som är relativt ny: ”veddjin” (väggen) och ”ryddjin” (ryggen). Också det svenska u:et är nytt. Förr uttalade man u som ”o” (liksom i tyskan). Gissa varför Mikael Agricola (Bonn-Micke på östnyylendskå) stavade o med u i den första finska bibeln. Och det uttalet finns ännu kvar i Pyttis. Vi är moderna i Lappträsk och säjer ”tjööp” (köpa) men i Borgå och Sibbo uttalas det som förr med hårt k.

Och visst har vi låneord. De flesta språk har lånat massor – finskan som har ganska litet låneord har i alla fall 50 %. Det som många tror är låneord i dialekterna från finskan är precis tvärtom. ”Taskå” är till exempel ett gammalt germanskt ord (Tasche) som finskan lånat in men modern svenska har glömt ordet som ersatts med ”ficka”. Intressant nog så använder vi i östra Nyland det franska ordet ”lavoaar” i stället för svenska ”tvättställ”.

Outgrundliga äro språkets vägar …

Från när eller fjärran ?

Det blev en hel del diskussion om det där med inhemskt eller utländsk i Vårens Eriksgata och Mats har helt rätt att det diskuteras ganska intensivt. Det är inte en så enkel sak heller.

Först vill jag påpeka att jag här ser det ur den enskildes synvinkel och inte tar upp politiken mer än vad den inverkar på individen. Och jag ser det inte som nån nationell fråga där gränserna har nån betydelse utan hellre då avståndena. EU är ett faktum och vi lever i en gemensam marknad – på gott och ont. Nationalistiska argument ger jag inget för. Som elvaåring började jag lyssna på kortvåg från hela världen och som forskare arbetade jag helt och hållet i ett internationellt samfund. För mej är en bonde i Guatemala lika viktig som en bonde i Finland.

Det problematiska är att också växtsjukdomar numera kan röra sej fritt över de gamla gränserna. Utsäde flyttas hit och dit över gränserna – i vissa fall så skickas rybs till Tyskland och rybsutsäde importeras. Det här är firmornas verksamhet som  den enskilde bonden inte har någon kontroll över. Bara om man köper av nån bekant inom den egna byn eller närområdet så vet man vad man får. Mats är kanske den som har bäst koll på den saken.

Jag har i många år använt enbart eget utsäde för vete men rybsutsädet måste man köpa. Och vete om man byter sort. Jag har inte ens betat det sedan jag konstaterade att betningen sällan har någon större effekt utan man kan kompensera med större utsädesmängd. Och ett ganska besvärligt skede faller bort.

Det talas en hel del om att köpa inhemskt men det är till och med förbjudet att diskriminera ett lands produkter till förmån för de egna inom EU. Det kan man vara av olika åsikt om men jag talar då hellre om närproducerat. Personligen ser jag inte heller till geografin utan kan gynna bekanta och säkra leverantörer oberoende av om de är i grannbyn, Österbotten eller Sverige. Min Zetorreservdelsleverantör finns ju i Närpes och fungerar så bra att jag hellre anlitar honom än Keskos centrallager i Vanda (som vanligen ger fel del minst tre gånger).

Helst anlitar jag folk från den egna byn eller grannbyarna om det är möjligt men åtminstone någon jag känner. Och då har jag en hel del duktiga och pålitliga bönder här i Medåker. Möjligen kan jag anlita någon som de rekommenderar. Så det är inte bara priset som avgör.

Det talas en hel del om konsumenter som vill ha närproducerat men sedan köper det billigaste från Spanien i alla fall. Men jag har en viss förståelse för dem också. Då det är allvarlig ebb i kassan så kan man inte alltid köpa det man helst skulle vilja. Detsamma gäller förstås bönderna. Då produktpriserna går ned mot direkt olönsamhet så börjar det vara en fråga om att överleva och då finns det inte mycket valmöjligheter.