Kategori: Östensö

Infokväll

De flesta organisationer och företag som är verksamma inom jordbrukssektorn har insett att det inte är nån som helst ide att ordna möten och annan verksamhet under sommarhalvåret. Från det att vårbruket inleds är det mötesstopp tills tröskan stannar på hösten. Följaktligen tenderar vintern att bli desto mötes- och sammanträdestätare.

Höstens mötespremiär inleddes för min del på måndagskvällen är ÖSP (Österbottens Svenska Producentförbund) ordnade en infokväll. Tidigare har det här höstmötet varit belamrat med en del mötesformaliteter men numera sköts allt sådant på vårens årsmöte och höstmötet präglas med av information och diskussion. Dessutom ordnas det gemensamt för flera lokalavdelningar, så på måndagens möte fanns jordbrukare från Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo närvarande. Multikulturellt så det förslår, med andra ord.

På programmet fanns en del information om ändringar i konkurrenslagstiftningen, höjning av energiskatt, en del intressant om vindkraft och biogas m.m. Därtill medverkade Eirik Granqvist, en kanske inte helt obekant konservator och klimatskeptiker, med en del tankar om klimatförändring och rovdjurspolitik. En del som sades var milt sagt lite kontroversiellt, men å andra sidan är det hälsosamt att höra sånt också ibland.

I övrigt måste jag sälla mej till köldkören som startats av Kalle och Nisse. Det är märkligt hur den här första rejäla köldknäppen på höstkanten går genom märg och ben och få det att kännas som om man aldrig skulle få upp värmen igen. Om bara ett par veckor kommer vi att mysa när det är -5 till -10 och tycka att det är varmt men nu känns det svinkallt. Nåja, det brukar gå över efter nån vecka.

För kornas del är kölden välkommen. Min oisolerade ligghall fungerar som sämst (läs: är som mest fuktig och klottig) när temperaturen är kring noll. Nu när det börjar bli kallare är den torr och fin och fungerar nästan bättre än på sommaren. Kölden har sina fördelar också.

När nån bäddar får man ligga

När man jobbar med djur kan man inte alltid räkna med att saker går som man tänkt sig. Ett exempel på det är min kalvgömma. Den har kalvarna faktiskt flyttat på.

Ladugården består i huvudsak av två delar, liggavdelningen där korna bor och foderbordet där käket serveras. Korna skall hållas borta från foderbordet, dels för att inte förorena fodret och dels för att inte kunna rymma vidare ut på gårdsplanen. Så länge jag hade mjölkkor ordnade jag det med en sk. nackbom mellan foderbord och liggavdelning. Nackbommen är ett ganska enkelt och öppet ”staket” och fungerar bra för vuxna djur.

För småkalvar fungerar hindret däremot inte alls, det läckte som en svensk SÄPO-utredning och jag hade kalvar på foderbordet för jämnan. Den sektion av foderbordet som har låsgrindar är för svårforcerad för dem, men nackbommen kryper de under utan några som helst problem.

Jag övervägde att montera låsgrindar eller liknade längs hela foderbordet men ändrade mej efter viss eftertanke. Faktum är att kalvarna borde ha en kalvgömma där de kan dra sig undan de vuxna djuren och onekligen fungerade ju foderbordet rätt bra som en dylik. Så istället för att bekämpa kalvarnas rymningar valde jag att stänga av en del av foderbordet där de får hållas och ströa den med halm så de får en bra liggplats. Sektionen med låsgrindar är avstängd för kalvarna och där sköter jag utfodringen av de vuxna korna. Med facit i hand kan jag konstatera att foderbordet blev mycket bättre som kalvgömma än den ursprungliga. Foderbordet är större, ljusare och ligger dessutom helt inom synhåll från övervakningskameran vilket gör det lättare att följa med kalvarnas förehavanden.

Igår eftermiddag  fyllde jag på halmen i bädden och det är alltid uppskattat. Först härjar småkalvarna runt i halmen, bölar och hoppar medan de sparkar och stångar sönder balen och sen lägger sig alla ner mangrannt. Det är tydligen extra skönt att lägga sig på ny halm. Senare på kvällen när jag gick kvällsrond fick jag kryssa mellan och kliva över de liggande kalvarna, inte en enda gjorde nån ansats att resa sig. Har man fått en mjuk och varm liggplats ger man inte upp den sådär alldeles enkelt.

Låsta positioner

På torsdagen tittade klövverkaren Bernhard in och fräste ner klövarna på ett par kor. I samband med det använde vi oss av ett av de bästa hjälpmedel som finns för kreatursskötare, nämligen låsgrindar.

Klövverkningen är nödvändig för att korna skall må bra, men det är inte alltid de riktigt förstår hur befogad den är. Därför kan det vara ett fasligt sjå att få fast dem och få in dem i klövverkningsstolen. Att jaga dem runt i ladugården, få på grimma och sen släpa dem dit man vill är en påfrestning på både kor och ägare, därtill är det inte helt ofarligt.

Låsgrindarna befriar en från den upplevelsen. De sitter permanent monterar vid foderbordet och i normala fall bara hänger de där och påverkar inte korna det minsta, de kommer åt att äta precis som vanligt. När man ställer om grindarna i låsningsläge kan kon sticka in huvudet för att komma åt fodret, men samtidigt faller låsningen på plats och hon kan inte dra ut skallen igen. Kons hals är smalare än huvudet och med grinden rätt inställd kan hon andas och äta helt normalt utan att rören trycker på nånstans, men försöker hon dra huvudet bakåt är det stop.

På morgonen stängde jag av den ändan av ladugården där låsgrindarna finns  med ett par flyttbara lättgrindar och föste in de tre kor som skulle åtgärdas i avstängningen. När Bernhard sen dök upp lade jag ut lite kraftfoder på foderbordet, korna stack ut genom låsgrinden för att nå fodret och så satt de fast. Sen var det bara att trä verkstolen över dem och fixa till klövarna. Den här typen av låsning är bara tänkt för att tillfälligt ta fast en ko, nån längre tid kan man inte ha henne stående i låsgrinden eftersom hon t.ex. inte kan lägga sig ner, men för klövverkning är det alldeles tillräckligt.

Efteråt skall verkstolen tvättas och räkning skrivas, det är viktiga grejer det också. 🙂

”In Sweden we call it a kick.”

Den här tiden på året är vår byväg ett konstant glädjeämne. För det mesta sköter kommunen vägunderhållet perfekt och det är man ju glad för. Ibland hinner de inte riktigt med och då har vi ju ett fenomenalt fint sparkföre, vilket man ju också är glad för. Det är en win-win-situation, helt enkelt. Faktum är att jag nästan föredrar sparkföret om jag måste välja. Så om kommunala vägmästaren läser det här är det alltså ingen brådska att grusa vår väg, vi har det så bra så. 🙂

Av nån orsak blir jag trots stigande ålder aldrig för stor för sparkstöttningen. Det är nåt så infernaliskt kul att susa fram på blankisen med farttårarna rinnande längs kinderna, även om tårarna väl mer kommer av kölden än av farten. Strängt taget rör man sig ju inte så värst snabbt om man mäter det i km/h, men det är något i förhållandet mellan muskelarbete och fart som känns tilltalande. Man får mycket fart med liten ansträngning, helt enkelt. Dessutom är ju sparken en genial konstruktion såtillvida att man alltid har en viloplats med sig om man skulle bli trött. Och på hala småvägar är den ett rackans så mycket tryggare fortskaffningsmedel än cykel eller apostlahästar.

Häromvintern började min far faktiskt utföra intervallservice på släktens sparkstöttingar. Han plockar isär dem, byter trasiga delar, fixar glapp i konstruktionen, putsar rost från medarna och avslutar med att måla om hela sparken vid behov. Nästa gång tror jag min skall bli svart. Med flammor. 🙂

Var det förresten nån som undrade om rubriken? Den snodde jag av Lasse Åberg och Stig-Helmer Olsson.

Beskogning

Till jordbrukaryrket hör att man har åkrar, vissa större och vissa mindre. En av de minsta plättarna jag förfogar över har av tidigare odlare givits namnet Pissmöursslääte (Pissmyrsslätten) och är alldeles som namnet antyder så pass liten att endast en pissmyra skulle kunna kalla det för en slätt.

Pissmöursslääte är ingen höjdare. För att komma dit måste man ta sej längs en smal, ojämn och slingrig skogsväg och när man väl kommit fram är åkerplätten oregelbunden och har nästan fler hörn än sidor. Dessutom är den så liten att man praktiskt taget måste sitta i skogen när man har kaffepaus, man ryms helt enkelt inte inne på själva åkern när traktorn står där. All vett och sans säger med andra ord att den här åkern är som gjord för att tas ur bruk och beskogas.

Det finns bara en hake. Det är nämligen fråga om en gammal nyodling. Min farfar och hans svärfar har i tiderna arbetat upp det här skiftet för hand, med svett, möda och gräfta precis som Jussi i ”Här under Polstjärnan”. Hur skulle jag då kunna låta den bli skog igen, med tanke på vilken möda de haft med att få den till åker? Är det inte ett hån mot det de försökt åstadkomma?

Jag diskuterade saken i tiden med min pappa och han svängde på resonemanget. De som brukade upp den här marken gjorde det för att de och kommande generationer skulle få mer mat på bordet och ett drägligare liv. Om samma mark nu istället blivit en börda och belastning är det egentligen ett ännu större hån mot det de försökt åstadkomma att fortsätta odla den! Just med tanke på vilken möda de satt på den här åkern är det fel att bebruka den om man gör det med motvilja.

Det finns många verksamheter i vårt samhälle idag som upprätthålls av ren pliktkänsla och av ansvar mot de som en gång startat och drivit dem tidigare. Det finns många föreningar och organisationer som inte längre riktigt vet vad de behövs till eller om de har nåt syfte, men som inte heller täcks lägga ner verksamheten. Att lägga ner föreningen nu känns på något sätt som en missgärning mot dem som grundat den. Men om man överför tanken från Pissmöursslääte till det här området, skulle de som startade verksamheten önska att vi fortsatte med nåt som inte längre behövs utan snarare är en belastning? Att avveckla och lägga ner är inte alltid lätt, men är det inte en ännu större illgärning mot initiativtagarna att krampaktigt hålla något vid liv som inte längre fyller det syfte de hade tänkt sig?

Då var det definitivt

Hannibal har den senaste veckan gått på mjölkfri fasta p.g.a.att han hade diarré förra veckan. Han har repat sig bra och när han föreföll att ha blivit ordentligt återställd är det  dags att låta honom flytta ihop med sin mamma igen. Att han fick dålig mage av hennes mjölk kan endera bero på en tillfällig obalans i magen som gått över tack vare fastan eller så är det ett kroniskt tillstånd som inte kommer att bli bättre oavsett vad vi gör. Enda sättet att ta reda på vilkendera varianterna vi har att göra med är att testa.

Jag öppnade grinden och släppte in honom med de andra på fredag förmiddag. Tolv timmar senare var diarrén tillbaka. Det innebär att saken är klar, han tål inte mjölken. Vad som är den egentliga orsaken kan jag endast spekulera i, men att han inte tål mjölk är helt tydligt och därför skall han avvänjas från den med det samma.

Han är knappa tre månader gammal så rent biologiskt är det inga problem med att avvänja honom från mamman, hans matsmältning är fullt utvecklad och han klarar sig på ensilage, spannmål och vatten. Däremot passar han inte så värst bra in i mitt uppfödningssystem. Min ladugård fungerar när korna tar hand om sin kalv själva men skall jag föda upp den utan att den får ha nån som helst kontakt med mamman blir det knepigare. Jag har helt enkelt inga lämpliga utrymmen för att isolera en kalv helt i flera månder. Lösningen är att sälja Hannibal till förmedling redan nu vid tre månaders ålder istället för vid sex månader vilket skulle vara det normala. Innan han säljs behöver jag dock vara absolut säker på att han är helt återställd. Man varken bör eller får sälja en kalv som är sjuk. Flytten till en annan gård är en påfrestning i sig både mentalt, socialt och biologiskt (olika gårdar har olika i bakterieflora) och kalven behöver absolut vara i skick när den åker iväg.

Hannibal har krävt en hel del tid och arbete de senaste veckorna och tyvärr blir nu inte slutresultatet så värst bra trots insatsen. Men också sånt här hör till spelets regler, det är sånt man får räkna med att inträffar ibland. Och det är ju definitivt inte Hannibals fel, han gör så gott han kan.