Kategori: Östensö

Småskaligt jordbruk

Det finns en del verksamhet med anknytning till jordbruk som jag förundrar mej över. En sådan aktivitet som jag upptäckte häromåret är modellbyggen med jordbruksleksaker.

Det finns uppenbarligen en omfattande internationell rörelse kring att samla på leksakstraktorer och -maskiner. Man samlar, säljer och byter prylar så det står härliga kring. När man fått sig en tillräckligt stor samling kan man börja bygga hela gårdar och landskap med grejerna. I viss mån är det barn som sysslar med det här, men även stadgade karlar i mogen ålder bygger åkrar, gårdsplaner och vägar där de placerar ut sina traktorer och tröskor.

Några exempel kan på byggen kan man hitta här eller här. Det finns speciella knep för att få modellerna att slitna och leriga ut, det ordnas mässor och utställningar , det finns nätbutiker som säljer både maskiner och tillbehör (om man inte orkar bygga sina hus själv) och det finns t.o.m. tidningar för modellbyggare. De som är riktigt hard-core bygger om sina maskiner för att få just de märken eller modeller de vill ha och det finns företag som specialbygger modeller helt enligt kundens önskemål. Det är en hel värld som åtminstone jag inte tidigare hade nån aning om.

Fast egentligen kanske det här inte är så konstigt sist och slutligen. Många vuxna håller ju på med modelljärnvägar och där är ofta tjusningen lika mycket att bygga modeller som själva körandet med tågen. På sätt och vis är ju de här lantbruksmodellbyggena en lite annan variant av samma verksamhet.

Och det här om något måste man ju beteckna som riktiga modelljordbruk. 🙂

Ur gängorna

Snöfallet som kom på onsdag påminde om att vintern börjar vara i antågande och de grejer som måste ställas i ordning innan det börjar på allvar borde börja vara fixade. Batteriet i frontlastartraktorn behöver bytas och likså motorvärmaren. Motorvärmaren antydde redan förra vintern att den kanske inte kommer att fortsätta arbetsförhållandet så värst länge till. De första köldnätterna i höst gjorde den ännu sitt jobb någorlunda bra men i takt med att det blir kallare börjar det oundvikligen märkas att den måste bytas ut.

Att byta motorvärmare är ingen stor operation, det är på sin höjd ett snäpp svårare än att byta luftfilter. Elementet är fastskruvad i själva motorblocket, man bara knäpper loss strömkabeln, skruvar ut värmeelementet och skruvar in ett nytt. Så där i princip. Enda haken var att när jag väl fick loss det gamla elementet upptäckte jag att gängorna var skadade. Tydligen hade den som monterat orginalvärmaren fått den lite snett men dragit dit den i alla fall. Sånt lyckas första gången man gör det, men inte andra. Det fanns inte en chans att få det nya elementet på plats, det måste dras upp nya gängor i motorblocket.

Gängorna var M18 och så stora gängtappar har jag inte. Turligt nog fanns de hos en närbelägen verkstad och när jag ändå lånade gängtapp av dem tyckte jag att nån av deras servicekillar lika gärna kunde dra upp gängspåren också. Gängorna sitter rakt i motorblocket och är dessutom rätt korta, så det finns inte direkt nån marginal för att misstag. Att betala lite för att få en erfaren person att hålla i gängskaftet kändes som en god investering. Nu är värmaren på plats och nya batteriet laddat och monterat, så nu är åtminstone huvudtraktorn klar för vintersäsongen.

Typiskt nog hade jag inte brytt mej om att köra in traktorn under tak för den här åtgärden, det skulle ju vara ett så pass enkelt arbete att man utan större problem gör det ute i snödrivan. Problemen kom emot först efter att jag tappat ut kylarvätskan och då var det ju för sent att köra in traktorn. Men kanske man lär sig till nästa gång….

Hannibals comeback

Tjurkalven Hannibal börjar så småningom återhämta sig. Efter att jag tog bort honom från mamman fick magen lugna sig och håller nu ihop helt som den skall. Han äter, dricker (vatten) och är markant piggare än för en vecka sedan. Redan efter ett par dagar kunde man märka att blicken blivit piggare och stadigare. Blicken säger faktiskt en hel om djuret. Trött och lite undfallande blick antyder att det inte mår bra, en friskt kalv skall ha en aktiv och pigg blick.

Jag stängde av ena ändan av foderbordet som en tillfällig box åt Hannibal. Det betyder att han kan smita in till de äldre kvigorna och på så vis få åtminstone en viss social kontakt med andra djur. Lämnas kalven helt ensam kan isoleringen faktiskt göra att den återhämtar sig långsammare, nötkreatur är ju trots allt flockdjur.

Lizzy, en av de äldre kvigorna, verkar ha slutit Hannibal till sitt hjärta och ställer upp som ställföreträdande mamma. Nån mjölk har hon inte att erbjuda, men hon slickar honom och pysslar precis som mammorna gör med sina egna kalvar. (Faktum är att Lizzy är Hannibals moster, men det tror jag definitivt inte hon är medveten om.)

Kommentatoren Peter påpekade att en tänkbar orsak till att Hannibal fick diarre till att börja med kan vara att han har ett anatomiskt fel som gör att mjölken hamnar i våmmen istället för i löpmagen när han sväljer. Normalt skall djuret reflexmässigt sortera maten (mjölk i löpmagen, vatten och ensilage i våmmen) men vissa saknar den här reflexen. Det kan låta konstigt men nötens matsmältning klappar formligen ihop om mjölken hamnar i fel mage. Jag har vetat att ”felsortering” kan uppstå som ett resultat av felaktig utfodring, men aldrig hört att den här reflexen helt kan saknas. Man blir minsann aldrig fullärd då det gäller kreaturen. 🙂

Stadin bonde?

Ett särdrag inom lantbruket är att de som är verksamma inom näringen ofta är mer eller mindre födda in i den. De flesta finska jordbrukare brukar den gård deras föräldrar brukat före dem, men också de flesta tjänstemän, konsulenter, försäljare och andra som har anknytning till jordbruket har nån sorts agrar bakgrund. Internationellt är den här kopplingen inte alltid lika självklart. I t.ex. Danmark, Storbritannien eller USA är det inte alls lika ovanligt att en infödd stadsbo köper en gård och blir jordbrukare som det är hos oss.

Det här syns också inom lantbruksutbildningen. I Sverige utbildar sig en hel del mänskor inom naturbruk, trots att de inte har nån egen lantlig koppling via släktens jordbruk eller liknande. Visst finns det elever utan lantbruksbakgrund även i våra skolor, men det är ändå ovanligare. Antagligen beror det här på att man i vårt västra grannland alltid haft mer anställt folk på jordbruken, medan man i Finland klarat sig med familjens arbetsinsats. Pigor och drängar försvann hos oss på de flesta gårdar senast på 60-talet, men i Sverige fick de bättre titlar (traktorförare, ladugårdsförman eller nåt liknade) och levde vidare.

Intressant nog är det rätt så bra efterfrågan på just såna här arbetstagare. Eftersom de inte har nån egen gård att ta över kan arbetsgivaren ofta hoppas på att ha dem kvar många år, vilket inte alltid är fallet om man anställer en bondson eller -dotter som förr eller senare säger upp sig för att driva sitt eget jordbruk. Tidningen ATL hade en artikel om det här häromdagen. Få se om det här är en trend som kommer att synas hos oss också i takt med att gårdarna blir större.

Praktisk lantman

Tjong sa det i postlådan och så ramlade veckans första lantbrukstidning ner. Denna gång handlade det om Käytännön Maamies, en tidning vars namn jag faktiskt inte känner till nån nedsättande omskrivning av (till skillnad från vissa tidigare nämnda).

KM, som tidningen kallas, ges ut av rådgivningsorganisationen Pro Agria (som sysslar med upplysnings- och rådgivningsverksamhet för jordbrukare) samt Agrologien Liitto. Tidningens profil är som namnet antyder tydligt inriktat på praktiskt jordbruk, politik lyser nästan helt med sin frånvaro. Innehållet består oftast av gårds- och maskinpresentationer, tester och annat som direkt berör vardagen. I veckans nummer som var en byggspecial visade man upp en del intressanta bygglösningar för olika djurslag, ett par spannmålstorkar och en ombyggnad av ett gammalt 70-talshus. I viss mån tar man också upp skogliga frågor, men tyngdpunkten ligger på jordbruk.

En skillnad jag åtminstone tycker mej notera när man har förmånen att ösa ur både finländska och svenska tidningskällor är att de finska är mer inriktade på produktion, de svenska på ekonomi. När en ny metod presenteras i KM förklaras ingående hur man gör, vad som krävs o.s.v., medan de svenska kollegorna alltid har en notering om hur många kronor/ha man kan spara med det nya tillvägagångssättet. Jag inbillar mej att det på vår sida Bottenhavet finns en större tilltro till teknik. Den senaste tekniken är alltid den bästa, följaktligen behöver man inte räkna så noga på de ekonomiska effekterna eftersom det senaste per definition alltid är bäst. Samma mönster finns när man ordnar odlingstävlingar (ett fenomen som börjat dyka upp i tidningarna allt oftare de senaste åren) där ett antal odlare får tävla i vem som ”odlar bäst”. I de finländska tävlingarna sätter man vanligen fokus på vem som får den största skörden medan de svenska fokuserar på vem fått störst inkomst/ha.

Trots den här skillnaden är KM definitivt en tidning jag gärna har i tidningshögen, enligt min mening är de ett av de bättre inhemska bladen inom näringen.