Kategori: Östensö

I våras ventilerade jag lite tankar kring barn på ett jordbruk och för nån dag sedan kom ytterligare en aspekt fram i en diskussion med en kollega.

Barnarbete är ju normalt nånting som vi i västvärlden inte ser så värst positivt på och som inte förekommer hos oss. Barn skall få vara barn. För många bönder är det ändå ett fenomen som inte är helt främmande.

För jordbrukare, precis som för alla andra företagare, är gränsen mellan privatliv och yrkesliv diffus. Barnen följer med mamma och pappa i traktorn ibland, tillbringar tid i ladugården o.s.v. Och då blir skillnaden mellan att hänga med mamma och pappa på jobbet och att delta i arbetet inte så stor. Att tvinga barnen att jobba på gården är inte acceptabelt, men vad gör man när de själva tar initiativet? Skall man säga nej till 11-åringen som vill köra traktor eller 12-åringen som vill lära sig mjölka?

Å ena sidan är det positivt att lära sig ansvar, värdet i ett väl utfört arbete och en god arbetsmoral. Det finns också förståsigpåare som säger att det är viktigt för barns utveckling att känna att de bidrar till att få familjens vardag att fungera och jobbet är onekligen en del av jordbrukarefamiljens vardag. I en del av kommentarerna kring höbärgningen tidigare i sommar märktes också att många kom ihåg just att man fått hjälpa till; trampa hö i ladan, föra kaffe åt arbetsfolket o.s.v. Det är bra att känna att man behövs. Å andra sidan skall barn som sagt ha rätt att vara barn. Och det är onekligen en viss skillnad på att bidra till familjens vardag genom att hämta posten eller genom att harva hemskiftet..

Förmodligen finns ingen exakt gräns för vad barn kan göra eller exakt ålder för när man kan få börja del i arbetet, det är något som måste avgöras individuellt. Viktigt är väl att man som förälder inte tar deras insats som självklar eller obligatorisk, då känns det på nåt sätt fel. Barnens deltagande borde få vara en rättigheten, inte en skyldighet.

Samma fenomen finns egentligen också i andra ändan av åldersskalan. Det finns många pensionärer som hoppar in på barnens jordbruk under arbetstoppar och när det annars behövs. Samma sak borde väl gälla för dem; om hälsan och intresset medger är det bara bra att de kan vara med men det borde inte finnas ett tvång i det. En släkting brukar säga att när man tar rullatorn till ladugården är det dags att sluta mjölka, jag skulle kanske säga att man t.o.m. kan lägga av lite tidigare. 😉

Den här veckan infaller min sommarsemester. Jag kommer att få sex dagar avbytare den här sommaren, vilket är rätt så normalt. Det innebär att man behöver förbereda en del. Tanken är att avbytaren skall göra endast de absolut nödvändiga arbetena, så jag brukar t.ex. köra hem rundbalar på förhand så att det finns ett förråd som räcker hela den tid jag är ledig. Ett annat led i förberedelserna är att städa upp i omklädningsrummet. Det brukar tarva högtryckstvätt, men det är onekligen bra att tvingas röja upp där ibland. Förstås är det trevligt att ha rent och snyggt omkring sig och dessutom kan man göra intressanta upptäckter i samband med städningen. Förra gången hittade jag t.ex. ett par fullt kuranta arbetsskor jag glömt under ett skåp. Sånt är ju alltid roligt.

Det är lite gambling att pricka in tidpunkten för sommarsemestern. Jag är med i en avbytarring tillsammans med ett tiotal andra gårdar och vi brukar träffas redan nån gång i april för att komma överens om vem som tar semester vilka veckor under sommaren. Eftersom avbytaren endast sköter de nödvändiga rutinarbetena, innebär det också att om man t.ex. råkat lägga in sin semester precis i ensilagesäsongen får man glatt köra ensilage själv. Det åligger inte avbytaren. Taktikerar man fel kan man alltså sjabbla bort hela semestern redan i planeringsskedet. Det finns å andra sidan de som faktiskt uttryckligen vill ha avbytare under arbetstopparna för att då bättre kunna koncentrera sig på utearbetena. Jag har aldrig riktigt förstått mej på den tanken, men vi mänskor är ju som bekant olika.

Avbytarna är för övrigt en gravt underskattad yrkeskår. De är enormt viktiga för djurbönderna och att ha tillgång till en kompetent avbytare är en stor förmån. Många av dem tar sitt jobb på stort allvar och känner nästan ”sina djur” lika bra som ägarna gör. Visst finns det både bättre och sämre representanter också för det skrået, men åtminstone jag har haft förmånen att främst träffa på den duktiga typen. 🙂

Själv semestern kommer främst att märkas i form av rejäla sovmorgnar och utökat villaliv men nån liten tripp borde det väl också kunna klämmas in. Det blir som det blir.